Samhället som helhet, del II

I slutet av Februari lovade jag att jag skulle återkomma till två böcker om hacktivism. Den ena var Svenska hackare som jag recenserade, och den andra var Johan Söderbergs avhandling som jag började skriva på häromdagen. De båda böckerna är mycket läsvärda var för sig. Samtidigt är de fundamentalt olika, av många givna anledningar. Den ena är en ”bok om människor” skriven med ett journalistiskt grepp, den andra är ett filosofiskt-sociologiskt arbete som analyserar hackandets sociala sammanhang. Denna senare text har lett mig in på några ytterligare funderingar, och i någon form av osammanhängande associationskedja följer här några tankelinjer gällande begreppen totalitet och social helhet.

I det förra inlägget skrev jag om begreppet totalitet. Närbesläktat är idén om en social helhet, a social whole. Söderberg:

According to critical theory, a theoretical idea about the social whole is required in order to uncover historically embedded layers of reality. It is by acquiring such an elevated point of perspective through philosopical reflection that individuals can raise above their immediate, lived conditions. (20)

Det enskilda, det lokala, det partikulära, kan inte studeras som en isolerad enhet, utan är alltid historiskt överlagrat. Så långt är jag med. Deleuze & Guattari skulle kalla det för ett ‘sedimenterat konsistensplan’, alternativt ett ‘strata’.

Men därefter kommer vi till en lite känsligare punkt: Den sociala helheten och den eleverade positionen. Inte för att eleverade positioner i sig är problematiska, utan snarare huruvida de överhuvudtaget är möjliga. Det hela faller tillbaka på hur man ser relationen mellan delar och helheter. Är helheten större än delarna, eller är delarna alltid större än helheterna?

Detta får konsekvensker för hur man tänker sig relationen mellan teknik och samhälle. Söderberg igen:

I argue that technical inventions should be seen as by-products of the formation of a collective, political subject. When the process is framed in this fashion, the inquiry comes to centre on the processes of meaning creation and the field of the ‘social’. It is at these levels of abstraction that one can make sense of the generative and dynamic aspects of user communities. (50)

Det kollektiva politiska subjektet kommer först, sen kommer teknik. På så sätt är det helt logiskt att analysera det sociala fältet (field of the social). Detta omöjliggör teknikdeterminism (som kan sägas vänder på steken), vilket alltid är en nödvändig påminnelse i teknikfilosofi/studier. Det är först på det socialas abstraktionsnivå (sociologins) som man kan förstå teknologiers sammanhang.

För att undersöka det sociala fältet, måste vi i någon mån vara sociologer. Inom vetenskaps- och teknikstudier (STS) faller man då tillbaka på vetenskapssociologin, bland annat Merton, Mannheim och Zilsel som jag (för längesedan) skrivit om här. Söderberg tar här upp en länk mellan vetenskapssociologin och marxistisk ideologikritik, som jag har missat:

Indeed, there is a link between, on the one hand, the sociology of knowledge, and, on the other, Marxist ideology critique. It goes back to the forerunners of both traditions, Karl Mannheim and Georg Lukács. The two knew each other from having attended the same seminars in Hungary. Mannheim was influenced by the latter to the extent that he has been called a ’bourgeois Lukács’. Thematically, of course, they address the same questions about how to differentiate, if at all, between scientific truth claims and ideology /…/ (31)

Nu är jag inte särskilt inläst på varken kritisk teori eller ideologikritik. Vetenskapssociologi, däremot, är något av en stapelvara för en vetenskapsteoretiker. Vänder vi oss till den borgerliga varianten, dvs. Mannheim, så får vi en god utgångpunkt:

The full emergence of the sociological point of view regarding knowledge inevitably carries with it the gradual uncovering of the irrational foundation of rational knowlege (Mannheim 1936(1929):31)

I en ”revolutionär” version kan man remixa och byta ut irrational mot ”ideological”. Genom att visa på kunskapernas relation till en social helhet, kan man alltså visa att den rationella kunskapen egentligen står på irrationella grunder.

Men, nu till en liten twist. Rasmus tar i en kommentar upp den ett annat spår inom kritisk teori, nämligen vägen via Adorno. Nu är jag ingen kännare av kritisk teori, men i en text från 1961, (som återfinns i den här boken) så diskuterar Adorno samhällvetenskapernas ”logik” (i polemik) med Karl Popper. Adornos idéer om totaliteten ser (i denna text) ut så här:

Societal totality does not lead a life of its own over and above that which it unites and of which it, in its turn, is composed. It produces and reproduces itself though its individual moments. Many of these moments preserve a relative independence which primitive-total societies either do not know or do not tolerate. This totality can no more be detached from life, from the co-operation and the antagonism of its elements than can an element be understood merely as it functions without insight into the whole which has its source in the motion of the indidivual himself. System and individual entity are reciprocal and can only be apprehended in their reciprocity. (107)

Här skulle man kunna anklaga Adorno för sedvanlig sociologism, i linje med struktur-agensdebatten. Men ändå inte. Totaliteten lever inte sitt egna liv, utan är alltid fasthakad i andra processer än sina egna interioritetsrelationer. Vidare skymtar vi en slags relationism hos Adorno, där system och entitet endast kan förstås som reciproka förhållanden. Vi går vidare till slutet av texten, vars titel är ”On the Logic of the Social Sciences”.

Insight into society as a totality also implies that all the moments which are active in this totality, and in no way perfectly reducible to another, must be incorporated in knowledge; it cannot permit itself to be terrorized by the academic division of labour. (120)

Vad Adorno här menar med den akademiska arbetsdelningen är dess vilja att dela in forskningsområden i discipliner. Att skilja ekonomi, sociologi, historia, etc. från varandra leder till reduktionism. Utan vidare Adornokunskaper, så skulle man kunna ana en slags antidisciplinär hållning här, som ställer sig tvekande inför åtminstone en enbart sociologisk totalitet.

Denna bloggpost var mest en associationskedja, och inget sammanhållet inlägg. Men, eftersom totaliteter/helheter är ett teoretiskt moment i min avhandling, så dyker det säkerligen upp flera anteckningar kring ämnet här, i den mån jag behöver kasta ut något i luften så att det kan vädras.

8 reaktioner till “Samhället som helhet, del II”

  1. En sak jag finner tilltalande med en objektorienterad ontologi är att den tar objektets parti över relationens. Den grundläggande metafysiska konflikten är den mellan objekt och relation. Det blir inget problem för ooo att samhället (eventuellt) är en totalitet, eftersom alla objekt är totaliteter, även de som uppträder som delar av större totaliteter. Vi behöver inten hitta någon smitväg från relationernas tyrranni eller söka en minsta odelbar enhet… Alla objekt, på alla sammansättningsnivåer, är autonoma!

  2. Marcus: Japp, mitt upplägg för denna utflykt till totaliteter och helheter kommer säkerligen landa i objekten. Men, för att ta sig dit måste man först besöka den radikalt motsatta sidan, dvs. Latours stora förnekande av objekt och helheter. Lusläser nu hans ”Irreductions”, som är väldigt tydlig på den punkten.

    Sen måste man även fiska runt lite hos DeLanda, och hans exterioritetsrelationer. Hos honom är ju knappast objekten autonoma.

  3. Ja, Latour är lite envis där. Samtidigt som han ju tillåter aktörer och låter dem vara identiska med entiteter i sina analyser… Han anför pragmatiska skäl för detta – och är så illa tvungen eftersom relationismen hans inte tillåter annat.

    DeLanda är ett mer komplicerat fall. Han har liksom bestämt sig för att definiera en entitet efter vad den kan göra, trots att han uppenbarligen inser att man ontologiskt inte klarar sig utan en inre kärna av egenskaper som definierar vad en entitet är. Det som hos DeLanda är beroende av exterioritetsrelationer är kapaciteterna hos entiteter, vad de kan göra, inte egenskaperna (”properties”). Och han är märkvärdigt ointresserad av dessa ”properties” i sina vidare analyser…

  4. Japp, det hela får lösas pragmatiskt hos Latour. Om vi inte kan säga att stenen, Osama bin Ladin eller Jupiters måne är någonting i sig själva, utan bara blir till när de ‘gör motstånd’, så börjar man ju alltid från scratch.

    Måste dock läsa om Irreductions noga för att kunna blogga om det på ett sammanhängande sätt. Texten är minst sagt… svårbegriplig på sina ställen 🙂

  5. 🙂 Jag tycker f ö att Harman gör en klar och tydlig läsning av Irreductions i inledningskapitlet av Prince of Networks (open access), även utan kritiken mot den latourska positionen i andra hälften av boken.

  6. Adorno är absolut antidisciplinär, men stannar inte där utan gränsar till antiallting. Efter att ha läst Minima Moralia anar jag vidden av hans projekt. Sociologer har försökt plocka russin ur hans kaka, men oftast med resultatet att den övergripande negativiteten – absolut motsatt alla vetanden som vilar inom discpliner – förfelas. Typ så tänker jag.

  7. Rasmus: Jo, alltså sociologer är rätt bra på att stoppa in allt från antropologi, ”Marxism”, och filosofer som Foucault i sin ”disciplin”. Det är väl i och för sig bra för sociologin, men ofta får man ju då en sociologisk reduktionism i brevlådan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.