Revolutionsskrivarna

Under påsken fick jag möjlighet att läsa Nawal El Saadawis Revolutionsskrivarna. Jag slukade boken i hopp om att få en djupare förståelse för den arabiska vårens protester i Egypten, jämfört med mina tidigare avkontextualiserade och ytliga vandringar på Tahrirtorget.

Revolutionsskrivarna ger dock mycket mer än bara ett sammanhang. Den beskriver snarare ett antal konvergerande politiska vektorer som skär genom den monstruösa betongstaden Kairo, utryckta genom ett antal kvinnors livsöden. I korta kapitel möts dessa vektorer (både som riktningar och krafter), i specifika nedslag, ibland som personer, ibland som platser. Om man läser detta som en narrativ struktur, upplevs detta kanske som rörigt. Men om man läser det som en kartografi framträder istället en mycket klar bild av ett politisk väv, vars knutar är hårt sammanvävda med sega strukturer som hela tiden får protesternas slagord att ebba ut mellan husfasaderna. Varje litet kapitel beskriver en specifik punkt som El Saadawi uppehåller sig vid, bara för att på nästa sida förflytta sig till en ny punkt, som liknar den första, men som var varierats för att inkludera ytterligare ett element.

Detta gör att El Saadawi mejslar fram ett antal viktiga skärningspunkter; mellan korruption och partriarkat, mellan nepotism och kärlek, mellan internet och gatan, mellan (Occupy) Wall Street och Tahrirtorget, mellan våld dess legitimeringsmekanismer. Jag ska strax återkomma till dessa skärningspunkter, men först något kort om ett par recensioner av boken.

Merete Mazzarella menar att det i Revolutionsskrivarna ”saknas konkretion i det politiska budskapet”. Det är trist när läsningen blir så ytlig att den letar efter politiska ”budskap”. El Saadawi är inte ute efter att föra fram ett budskap, hon vill beskriva hur budskap kan yttras överhuvudtaget. Vem som får yttra dem, under vilka omständigheter, i vilka situationer är politiska budskap överhuvudtaget möjliga. Det är en olycklig reduktionism att leta efter budskap i Revolutionsskrivarna. Man missar då helt de politiska kosmologier som står att finna i speciellt klarsynt litteratur.

Aningen bättre blir det när Per Wirtén skriver:

Den har korta avsnitt, i synnerhet några utspridda dialoger, som kan ta död på vilken berättelse som helst. Jag antar att de är avsiktliga försök att införa en avklädd hårdhet, som betongfasaderna, men stilen blir i de ögonblicken lika raffinerad som i Fantomens pratbubblor. Det är pinsamt. Ska jag kasta ut boken genom fönstret och hoppas på regn?

Även om Wirtén inte gillar ”utspriddheten”, uppskattar han ändå dess syfte. Men hans estetiska impuls att kasta boken ut genom fönstret är förhastad. Läser man långsamt ser man ett annat pussel, som mynnar ut i en kompakt detaljrikedom. El Saadawi beskriver nämligen ett antal olika ”maskiner” för social produktion, maskiner som var för sig endast producerar fragment, men som lagda sida vid sida skapar kontinuitetslinjer. Dessa maskiner är helt och hållet konkreta, och de länkar samman bokens delar.

En sådan länk skapas mellan Fängelset och Torget, två olika platser, eller ”maskiner”, som var för sig ter sig som helt skilda, men som ändå hänger samman. Protesterar man på Torget hamnar man i Fängelset, de som har suttit i Fängelset går förr eller senare ut och protesterar på Torget.

Fuada och Saadia, två centrala gestalter i Revolutionsskrivarna, har en gemensam plats. De har båda delat cell i kvinnofängelset, och de har båda fött varsin dotter i den smutsiga cellen. De blir vänner för livet, men när de väl släpps ut i det fria blir det uppenbart hur olika de är. Fuada kommer från en intellektuell överklass och har gjort karriär som feministisk författare. Saadia är fattig och outbildad och tvingas bo på Kairos gator. Ute i det fria anställer Fuada Saadia som sin hemhjälp. Hemmet, lägenheten i Kairo, skrivs fram som en maskin som producerar denna klasskillnad; Saadia underställs Fuada, som trots sin välvilja ändå reproducerar ett förtryck och beroende.

Det som Wirtén kallar för utspriddhet, är tvärtom mycket väl sammafogat. Vi tar följande stycke, som utspelar sig på Tahrirtorget:

– Minns du tiden i fängelset, Saadia?

– Det var bra. Bättre än att bo i gränden.

Fuada och Saadia skrattade som två gamla goda vänner, som de hade skrattat i fängelset. Asfalten som tältet stod på liknade asfalten i fängelset. De satt sida vid sida på marken, och det fanns ingen skillnad mellan dem utom att Fuada hade en ordentlig yllekappa och Saadia saknade kappa.

Fängelset hade fört de båda kvinnorna samman. De hade delat det blodiga golvet, under en tid som jämlikar. Repressionen hade skapat likhet. Men efter straffet var avtjänat tvingas Saadia till gränden, och kastadheten ut i det ”fria” reproducerar den gamla olikheten. I tältet, på Tahrirtorget, platsen där det revolutionära begäret strömmar till och förgrenas likt Nildeltat självt, kan likheten återuppstå. Asfalten och trängseln, torget som central kollisionspunkt mellan makt och motstånd, har potential att ställa Fuada och Saadia sida vid sida.

Fängelset, hemmet, torget. Varje plats har sin tidslighet, sin historia, sina reproduktionsmönster. De tyngs av olika trögheter, olika former av politisk viskositet. I hemmet, i Kairos brungråa lägenheter, utspelar sig den primära formen av politiskt våld: männens makt över kvinnors kroppar. Oavsett vilken diktator som Tahrir-maskinen avsätter och tillsätter, reproducerar sig mannens diktatur över kropparna. Om hemmet är detta vålds primära skådeplats, förföljer det de revolutionsskrivande kvinnorna genom varje gränd, hela vägen ned till torget.

\

Revolutionsskrivarna bär på ett problem, som El Saadawi själv har upplevt på plats. Under korta episoder, under det som vi slarvigt kallar den ”arabiska våren”, fylldes torget av tillfällig eufori. Kvinnor protesterade i massor, och till och med Muslimska Brödraskapet sympatiserade med deras frihetskamp. Men torget är en maskin som hela tiden byter ansikte. Ena dagen kan miljoner människor ockupera det. Andra dagen brinner torget i en vit dimma av tårgas. Torget kan inrymma protesterande kvinnor för att genast övergå till att inhysa grova sexuella trakasserier.

Torget tar människorna tillbaka till hemmen, där få saker förändras. Torget tar människor till fängelserna där allt förändras.

Torget tar människor till bårhusen. Beroende på vilken diktator som tar makten nästa dag, kan man antingen läsa ”bilolycka” eller ”skottskada” i obduktionsprotokollen.

1 reaktion till “Revolutionsskrivarna”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.