Process and Reality 1

Alfred North Whiteheads Process and Reality har länge stått på min läslista över filosofiska verk. Dels i allmän mening, men även specifikt kopplat till viss undervisning som jag ger. Vad passar då bättre än en djupinzoomad läsning.

Eftersom boken är lång finns det potential för en oerhörd räcka av bloggposter i formen av minnesanteckningar. Men, jag får väl se var det slutar. Här kommer i alla fall några anteckningar om första kapitlet. Pagineringen följer utgåvan från 1978 (som även länkas ovan) och mina fullständiga citat samlar jag på den här specifika sidan.

Kapitel 1 – Speculative philosophy

Det första kapitlet innehåller en slags metafilosofisk diskussion om vad filosofins uppgift är, varför vissa frågor måste lyftas och vilka frågor som kan lämnas åt andra. Detta till trots ger Whitehead hint om vad som karaktäriserar det han kallar för spekulativ organismfilosofi:

Our datum is the actual world, including ourselves; and this actual world spreads itself for observation in the guise of the topic of our immediate experience. (4)

Detta har kallats för filosofisk ”aktualism”, men vi måste vänta till nästa kapitel innan det blir användbart att tala om en sådan -ism överhuvudtaget.

Mera intressant är Whiteheads jämförelse mellan sin egen organismfilosofi och Spinozas substansfilosofi. Långt citat:

The philosophy of organism is closely allied to Spinoza’s scheme of thought. But it differs by the abandonment of the subject-predicate forms of thought, so far as concerns the presupposition that this form is a direct embodiment of the most ultimate characterization of fact. The result is that the ‘substance-quality’ concept is avoided; and that morphological description is replaced by description of dynamic process. Also Spinoza’s ‘modes’ now become the sheer actualities; so that, though analysis of them increases our understanding, it does not lead us to the discovery of any higher grade of reality. The coherence, which the system seeks to preserve, is the discovery that the process, or concrescence, of anyone actual entity involves the other actual entities among its components. In this way the obvious solidarity of the world receives its explanation. (7)

Whitehead vill alltså ersätta Spinozas substanskvalitéer med rena dynamiska och processuella aktualiteter. Vidare verkar det som Whitehead vill platta ut och lägga alla aktualiteter på samma nivå, istället för Spinozas rangordning mellan substans och modus och istället alliera sig med ‘världen’. Detta får givetvis långtgående konsekvenser. Läser vi vidare får vi:

In the philosophy of organism this ultimate is termed ‘creativity’; and God is its primordial, non-temporal accident. * In monistic philosophies, Spinoza’s or absolute idealism, this ultimate is God, who is also equivalently termed ‘The Absolute.’ In such monistic schemes, the ultimate is illegitimately allowed a final, ‘eminent’ reality, beyond that ascribed to any of its accidents. In this general position the philosophy of organism seems to approximate more to some strains of Indian, or Chinese, thought, than to western Asiatic, or European, thought. One side makes process ultimate; the other side makes fact ultimate. (7)

Gud är processfilosofins ursprungliga icke-tidsliga accident (hur säger man detta på svenska egentligen?) till skillnad från monismens tanke om Gud som den absoluta finala substansen. Hos Spinoza blir ju accidentala modi underställda substansen/Gud, men Whitehead jobbar utslätande och jämställer Gud med andra aktualiteter, även om just Gud får ställningen av ”ursprunglig”. Vad som sedan menas med indisk/kinesisk i motsats till västasiatisk/europeisk förblir ganska kryptiskt.

Första kapitlet har således karaktären av en introducerande metareflektion, och det köttiga dyker inte upp förrän senare. Vilket blir nästa inläggs tema.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.