Prästen, skulden och lidandet

wolf_in_sheeps_clothing

Det moderna subjektet lider och vrider sig i smärta, inte så mycket för att något faktiskt orsakar den, utan för att lidandet är en internaliserad process, som ofta hänger samman med att man vill ha en ledare i sitt liv/samhället. Ledaren kan vara allt från prästen, statsministern, psykoanalytikern eller populärkulturella idoler, och frigörandet från dessa är av yttersta vikt för att lidandet skall kunna överkommas.

Vi börjar i Nietzsche, som parafraserar prästen i den kristna tron:

”Rätt så mitt stackars får! Någon måste vara skuld till lidandet. Men denne någon är du själv, du själv är ensam skuld till ditt lidande  – du själv är ensam skuld till dig själv.” (204)

Nietzsche argumenterar att prästens funktion är att strö salt i redan uppskurna sår under den falska täckmanteln att han botar smärtan. Denna roll av ”läkare” skapar ett beroendeförhållande mellan prästen och den som bekänner, och genom en slags metateori om Gud och synd kan prästen överföra själva lidandet på den som lider själv. Internaliseringen av lidande och smärta är helt beroende av ett asymmetriskt maktförhållande som sakta vänder sig inåt. Centripetalt lidande utgör en grundläggande subjektiveringsprocess som resulterar inte bara i att lidandet fungerar automatiskt, utan även att subjektet ser sig som ett Jag i förhållande till de metafysiska storheterna.

Men prästens funktion som internalisende lidande har i högmoderniteten ersatts av psykoanalytikern, eller den som åter säger Sanningen™ om ditt undermedvetna. Det kan alltså röra sig om vem som helst som utgör en auktoritet och tolkar subjektets lidande. Deleuze & Guattari:

The priest cast the triple curse on desire: the negative law, the extrinsic rule, and the transcendent ideal. Facing north, the priest said, Desire is lack (how could it not lack what it desires?). The priest carried out the first sacrifice, named castration, and all the men and women of the north lined up behind him, crying in cadence, ”Lack, lack, it’s the common law.”

/../

The most recent figure of the priest is the psychoanalyst, with his or her three principles: Pleasure, Death, and Reality. Doubtless, psychoanalysis demonstrated that desire is not subordinated to procreation, or even to genitality. That was its modernism.

Figuren är den samma för prästen såväl som för psykoanalytikern: ”Jag lider, varför är det så?” – ”Det är för Du har syndat!” ersätts med ”Jag lider, varför är det så?” – ”Det är för att Du begär det du inte har”.

Resultatet är i båda fallen det samma: Den rekursiva produktionen av subjektet som atomärt och den priviligerade lösningen i tolkningen™, som i sin tur ofta länkas till cash.

Den pyramidala organiseringen av lidandet är snarare det som skapar den reaktiva och internaliserade smärtan i längden.

8 reaktioner till “Prästen, skulden och lidandet”

  1. Men ledaren har även makten att befria. Genom auktoritetens tillåtelse att sluta lida kan vi t.o.m. bli friare än vad vi skulle kunna göra oss själva. Det är så här bra prästskap och psykoanalys faktiskt kan fungera, någon du litar som bara säger ”det är ok. du får sluta lida.” När nu deras makt idag allt mer avtar så förlorar vi också denna möjlighet. KBT:s bidrag till våran befrielse kan då ses som en åberopning av vårt samhälles nya stora autoritet, rationalitet och logik, för att få den tillåtelse vi inte klarar av att ge oss själva.

  2. åh vad intressant. det där med att vi är subjekt som får skylla oss själva om vi syndar är ju ganska nytt också. för tusentals år sedan så trodde man att människans inre tankar och infall var befallningar från gudarna. när folk slutade tro att gudarna talade till dem i deras huvuden så fick de identitetskris och behövde någon som återinkopplade gudarna, vilket gjorde oraklen poppis. sedan kom kristendomen som gav människorna själva fullmakt över sina handlingar vilket också medförde att de kunde synda, etc. orakel var en skön avkoppling från det egna medvetandets ansvar och från subjektet.
    men börjar inte det moderna medvetna subjektet falla ned från sin piedestalplats? man forskar mer och mer kring all den information som vårt medvetna jag inte varseblir och vi kanske börjar inse att det är ganska lite av vår omvärld som når vår medvetna uppmärksamhet. man är kanske mer ett slags semiomedvetet mig än ett jag. kanske betyder det att vi inte kan förväntas ta allt det ansvar för det vi gör som präster (och psykoanalysen?) begär..?

  3. Intressant inlägg.

    Håller dock inte riktigt med dig (som vanligt). Tror egentligen inte lidandet är speciellt universellt, konstant eller obligatoriskt. För ”gemene man” är lidandet endast temporärt och situationsbundet, t.ex. i form av bakfyllor och arbetslöshet. Däremot tror jag att den samtida människan är väldigt besatt av ”antilidandet”, dvs att med olika sätt undfly möjligheten till lidande. Det är Potentialen-Till, i form av bla tristess, ensamhet och saknad, som oroar oss.

    ”Det moderna subjektet” har förvisso en stor tro till auktoriteter, såsom exempelvis präster, läkare och terapeuter, men jag tror inte att det är det ”i sig” som är grundbulten.

    Snarare skulle jag säga att det är vår tro/vetande att lidandet är något sjukt som skapar oron. Terapeutens/läkarens profit består i vår paranoia över att ”vi KAN vara olyckliga”.

    Speciellt hos De Intellektuella Klasserna finns ett behov av att ha ett konsekvent, konsistent och begripligt subjekt. Förståelsen och gottandet i potentialen till lidandet (arvssynden, oidipus, klimatkrisen, you-name-it) är till stor del det som försörjer präster, vetensakapsmän och terapeuter.

    Där med inte sagt att lidandet inte finns. Det finns gott om människor som mår dåligt (lider) ”på riktigt”. Men (detta är delvis min poäng) är att de ”lidande” inte har kontakt med de helande auktoritära klasserna (mer än i form av vårdcentralsbesök, begravningar, vetenskapsmagasin på TV etc).

    Kanske är det så att människan vantrivs i kulturen. Men gör det så mycket? Ibland gråter Människan (med stort M) och ibland skrattar hon. Vi gör misstag, vi missförstår, vi förlorar dem/det vi tycker om, vi har dåligt samvete och vi lär oss (ibland) av våra handlihngar. Sådant är livet.

    Lidandet är kanske inte nödvändigt, men en förutsättning för samexistens med andra människor (tror jag). Hedonisten/nihilisten är i regel odräglig att ha att göra med i längden.

    Avslutningsvis vill jag bara säga att Bocken nog kan vara en lika stor auktoritet som alla andra… 😉

    Ålen är jag dock en stor anhängare av. Låt den vara vår räddning!

  4. Det föreligger ju dessutom en moralisk problematik i att, som jag tolkar det, låta antyda att det är en eftersträvansvärd befrielse att göra sig av med lidandets orsaker, för att på så sätt må bättre. Precis som Ekman skriver föreligger ju en hel del av gemene mans lidande i icke önskvärda resultat av mellanmänskliga transaktioner, såsom att man har dåligt samvete för att man varit taskig t ex (mkt vanligt lidande). Naturligtvis kan detta i ngn mån vara ett resultat av fårets av präster inbankade moral som kanske är dum, men som också samtidigt kan vara ”nödvändig” för att mellanmänsklig samvaro skall kunna fortgå utan att vi alla är assholes och egoister och hatar varandra (tolka inte min teori om nödvändighet som funktionalism).
    Dock kan jag hålla med om att visst lidande, såsom senmodern angst, har fina lösningar att finna i författarens ovanstående modell. Alternativet till att begära det ur brist uppsprungna är väl att se världens överflöd och glädjas, t ex att istället för ”ånej jag har förlorat jobbet på volvo och kan inte betala hus och köpa mat till mina barn” tänka ”åh jag slipper ångest löpande bandet, och får mer tid till mina barn och titta, det finns ju 3 jobb lediga på amv.se” (en kommentar som jag självreflexivt inser att endast en sådan som jag, en akademiker utan karriär och familj att försörja skulle kunna kläcka). Over and out…

  5. ”Figuren är den samma för prästen såväl som för psykoanalytikern: “Jag lider, varför är det så?” – “Det är för Du har syndat!” ersätts med “Jag lider, varför är det så?” – “Det är för att Du begär det du inte har”.

    Resultatet är i båda fallen det samma: Den rekursiva produktionen av subjektet som atomärt och den priviligerade lösningen i tolkningen™”

    Inte för att du sammanblandar men kan vara viktigt att göra distinktion mellan psykoanalytikern och psykoanalysen. Det skulle iaf inte Zizek missa ett tillfälle att påpeka 😉

    Han har ju tex, mha Frankfurtgubbar, kritiserat de psykoanalytiska ”revisionisterna” för att göra sig skyldiga till en minnesförlust av Freuds samhällskritiska kärna: ”Han avslöjade den sociala verklighetens antagonistiska karaktär” (Adorno). Dvs, konflikten mellan det enskilda (självupplevelse) och det universella (sociala helheten). Begreppet ”psykologiskt subjekt” är de sociala motsägelsernas ideologiska effekt.

    Alltså, ”revisionisterna” pajar psykoanalysens dialektiska spänning genom att ”placera teorin i terapins tjänst”. Terapin kan ju bara tjäna till att patienten normaliseras (individuell anpassning och underkastelse) ”medan den psykoanalytiska teorins avgörande prestation är just att förklara hur ‘mentalsjukdom’ uppstår ur själva den befintliga samhällsordningens struktur” (Zizek).

    Sorry ifall detta var off-topic eller underförstått på nåt sätt, men tänkte att det iaf hade lite med ämnet att göra. Jag råkar sitta och läsa Zizek, kanske bara ville skriva av mig… 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.