Populationskontroll, modulering och den molekylära bandvagnseffekten

Kontrollsamhällestesen. Årets upptäckt enligt Science Magazine är att man nu kan få reda på sjukdomar i förväg genom att analysera DNA-strukturen och analysera den genetiska koden hos individer. Med denna kunskap kan man sedan räkna ut sannolikheten för att man ska drabbas av ärftliga sjukdomar, exempelvis cancer, reumatism eller diabetes.

Låt oss nu praktisera lite enkla vetenskaps- och teknikstudier och därmed sätta in detta moderna molekylära paradigm i sitt historiska sammanhang. På det sena artonhundratalet startade den berömde statistikern Francis Galton sitt eugeniska forskningsprogram i Storbritannien, och följdes av sin lärjunge Karl Pearson. Eugenikernas tes, som ofta diskuterades i tidskriften Biometrika, gick ut på att om man kunde finna fysiologiska drag som var mätbara så kunde man finna korrelationer mellan dessa och sociala problem, exempelvis fattigdom och alkoholism. Detta krävde den tidens främsta statistiska metoder och verktyg. Men den politiska agendan bestod givetvis inte bara i att studera dessa samband, utan även att intervenera i samhällsplaneringen. Med vetenskapen som metod skulle man kunna skapa en friskare population. Efter 1945 blev dock denna idé politiskt ohållbar av ganska förutsägbara skäl (inte i Sverige dock, vi hade ju steriliseringsprogram ända in på 70-talet). Eugenik är ett tacksamt exempel om man, som jag, studerar hur politik och vetenskap samproduceras. Men vad hände därefter med biologin och dess hjälpvetenskaper?

Istället för statistiken som hjälpmedel, vände sig biologin till fysiken och (bio)kemin, och med hjälp av bland annat Rockefeller foundation startades långsamt den molekylära revolutionen, och snart skulle livets centrala komponenter bestå av dubbelhelixar, DNA och RNA. Men hjälp av teknologier lånade från de hårdare vetenskaperna, exempelvis röntgenkameror, så banade man vägen för ett ordentligt paradigmskifte. Nu fanns det visserligen kvar spår av eugeniska tankar även i denna guldskimrande forskningsfront, men den molekylära revolutionen innebar nya möjligheter.

Låt oss ta Deleuze’s tes om kontrollsamhället på allvar, och se om vi kan applicera dess sociala ontologi även på hur naturuvetenskaperna är delaktiga att koncentrera och fördela samhällelig makt. Den eugeniska populationskontrollen arbetade med paret massa-individ. Genom att statistiskt bearbeta nationens befolkning kunde man skapa kriterier, definitioner, klassifikationer och mönster i en massa, som man sedan kunde använda för intervenera på individens nivå. Hade man en platt skalle eller judiskt påbrå ansågs man dålig för den stora massan, och därmed borde man inte reproducera sig. För allas bästa. Detta är även en bärande tanke, om man tar bort det rasistiska exemplet, i den sociala ingenjörskonsten. För att en växande population ska kunna genomgå urbaniseringen måste vi bygga bostäder…

Men vad händer då med en mera avancerad biologi? Genom att människans genetiska struktur kan moduleras
bli paret massa-individ obsolet och trubbigt. Istället kan vi använda oss av en mycket mera exakt analysnivå; dividuell-bank. När vi ”hittar genen” för cancer är detta drag överindividuellt, samtidigt som det bara är en del av en individ. Detta drag skapar sedan en (ångestladdad) vågform för det nya subjektet, som enligt viss probabilitet kommer att drabbas av en hemsk sjukdom. Men vetenskapen har inte bara dividuellen som analysenhet, utan även banken. Den trubbiga rasbiologin har ersatts med avancerade haplotypkartor som visar hur sjukdomar breder ut sig genom ärftlighetslagren, och av DNA-genealogiska undersökningar som visar historiska folkvandringar. Det finns inte längre raser, utan istället Haplogrupper, och därmed är man inte längre klassificerad efter de gamla trista kategorierna som totalitära nationalstater använde i sin populationskontroll, utan nu finns det istället något molekylärt som visar ungefär samma sak, men där klassificeringarna inte längre följer nationalstaternas eller kontinenternas politiska gränser.

Allt väl, eller hur? Den moderna molekylärbiologin gjorde att vi nu vet bättre. Som vetenskapsteoretiker bör man varken hylla vetenskaperna i rosor eller bli vetenskapsfientlig, utan med kallt sinne se till de möjliga processer där vetande och politik skär in i varandra (om man lyckas med detta eller inte är upp till en rationell diskussion). Nåväl. Den modulerade dividuellen har sina användningsområden i den moderna sjukvården. Tänk vilka möjligheter det finns att minska lidande om man kan skapa effektivare behandlingar mot diabetes. Men vad händer om försäkringsbolag börjar med samma metoder? Tänk vad kostsamt det måste vara med en livförsäkring om man har en viss felaktig gen. Denna fråga är kanske inte lika alarmerande i Sverige som i USA där försäkringsbolag har en mera central roll i människors hälsa och välfärd. Eller vad händer med den modulerade dividuellen på arbetsplatsen eller som konsument? Människor med anlag för att utveckla beroenden är bra för tobaksbolag eftersom de är goda kundgrupper i fria marknader, men dåliga för företags anställningsplanering och sjukskrivningsstatistik. Den polisiära makten har redan goda kriminaltekniska metoder tack vara det molekylära paradigmet, men vad händer om man anser sig ha hittat ”brottsgenen”? Då borde polisen på ett genomrationellt sätt kunna veta var någonstans potentiella brottslingar finns i förväg. Med rätt kombination av dåliga genetiska anlag kanske man till och med i förväg skulle…

Detta var en grovt förenklad beskrivning av de biologiska vetenskaperna, men det är ju så en blog funkar. Dock borde det finnas mycket intressanta saker att finna för framtida studier av de mellanrum som skapas i kölvattnet av molekylärbiologi, privat sektor och underrättelseverksamhet.

Om vi inte hörs innan bokslut, så Gott nytt!

Blogged with Flock

7 reaktioner till “Populationskontroll, modulering och den molekylära bandvagnseffekten”

  1. När Vi läste en biologikurs för hundra år sen ficks det reda på att man på Island har sålt hela genomet för att göra just ett sådant forskningsprojekt.

    Tanke var väl att man kan sätta in ”pre-emptiv sjukvård” innan dividen ens märkt symptomen än. Lite läskigt för oss frihetsälskande Orwell-läsare men tydligen inget att orda om för vetenskapsmän.

    Vetenskaplig kunskap är ju alltid viktigare än kulturella skiftningar… som religiösa, etiska eller andra former av brott i den vetenskapliga diskursen.

    Själv är jag väl skeptisk som vanligt när vetenskapens rytmsektion slår på stora framstegstrumman. Jag tror faktiskt vi måste förhålla oss en smula kritiskt till den här sortens anspråk på helhetskunskaper.

  2. Daniel: Jag håller med om att vetenskaplig kunskap i det moderna samhället har en mycket större transformativ potential än religiösa eller kulturella diskurser, i allafall så som de har analyserats av de text- och estetikbesatta trenderna under nittiotalet.

    Sen har vi ju den eviga frågan om hur man ska förhålla sig till vetenskaperna. Kritiskt… givetvis. Men hur? Som jag ser det finns det två extrempoler som man bör undvika. Å ena sidan har vi Humanisternas religiösa okritiskhet som döljs bakom en slöja av skumt tolkad popperianism, och å andra sidan har vi dogmatiska kreationister som sträcker ut begreppet ”vetenskaplig” till en mycket bred domän.

    D&G ser å andra sidan en revolutionär potential i vetenskaperna (de sista sidorna i Anti-Oedipus bland annat). Jag har inte rikgtigt greppat vad de menar här, men de argumenterar ungefär att vetenskaperna har möjligheter att omkoda centrala aspekter av vår tillvaro, något som molekylärbiologin verkligen har gjort. Den har omkodat allt från vår förståelse av vad liv egentligen är till hur nya stycken teknovetenskap ska kunna producera nya mediciner, teknologier osv.

    Vad man bör göra som intellektuell (tyvärr får man inte säga så om sig själv i Sverige p.g.a. jantelagen) så är det att man ger sig in och belyser hur dessa omkodningar vävs in i det nätverk av makt-vetande som existerar i de västerländska samhällena så att vi kan få ut det bästa (och mest revolutionära) av dem. (sen kommer den svåra biten; enligt vilken etik skall detta bestämmas, men den har jag inte funderat så mycket på än)

  3. Hmmm… Jag skriver just lite om rhizom och träd och rötter och annat spännande från intro-kapitlet till ATP (kommer till en wiki nära dig…). Där (ATPC 11-12) nuddar D&G lite i förbifarten den tankemodell kring genetikens betydelse som ligger till grund för ovanstående skräckscenarion: den vertikala, genealogiska, kort sagt höggradigt arborescenta och statsfilosofiska modellen av genetik. De båda herrarna presenterar också en mer rhizomatisk parallell modell som jag just i detta nu fördjupar mig i. Se detta på Wikipedia:

    ”Horizontal gene transfer (HGT), also Lateral gene transfer (LGT), is any process in which an organism transfers genetic material to another cell that is not its offspring. By contrast, vertical transfer occurs when an organism receives genetic material from its ancestor, e.g. its parent or a species from which it evolved. Most thinking in genetics has focused on the more prevalent vertical transfer, but there is a recent awareness that horizontal gene transfer is a significant phenomenon.” (Min kursiv för att leda tabken rakt till Deleuze)

    Tänkte bara att det kunde vara en intressant utgångspunkt för fortsatt kritik av tänket bakom genbanker och sådant.

  4. Marcus: Det låter jätteintressant! Jag har ett svagt minne av att jag har läst om det i ATP, men jag ska helt klart läsa om det med detsamma! Jag är just nu på Åland, men givetvis har man boken med sig 🙂

    Men du sätter huvudet på spiken. Genetiken och alla dess tekniker och innovationer kan ju sättas in i en arborescent struktur och användas, precis som eugeniken, till att skapa monstruösa och totalitära samhällen. Men att skapa ”rena” genealogier är som tur är dömt att misslyckas, och dessutom tenderar våra begär att flöda mera rhizomatiskt (man väljer ju sällan partner efter DNA, utan efter begär).

    Jag ska läsa på, så syns vi på capitalismandschizophrenia.org

  5. Marcus: Nu fattar jag. Jag läste om sidorna 🙂 Den aparallella evolutionen är ju hemskt intressant. Exempelvis funkar ju fågelinfluensan så. Den utvecklas först i fåglar och sen muterar den för att parasitera på människan. Detta är ju intressant eftersom genealogiska och eugeniska undersökningar aldrig kan ta in dessa fenomen. Däremot kanske man kan simulera smittspridning genom andra modeller.

    Detta resonemang går sedan att överföra på social organisering. Vi kan studera aparallella sociala rörelser, där abstrakta maskiner blir till i olika arborescenta system med revolutionär potential. Till exempel bör man kunna bedriva motstånd eller social förändring utan att existera i ett socialt vakuum, utan istället breda ut sig aparallellt mellan stratifierade institutioner, ex. ekonomin, akademin, byråkratin. Problemet med viruset är ju att det är instabilt och inte kan upprätta varaktiga tillstånd. Däremot har det säkerligen en förändrande (deterritorialiserande) potential, även om re-territorialisering alltid följer efteråt. (immunförsvaret, ny statsapparat, nya ekonomier).

    Kanske ligger även här möjligheten till att bekämpa kontrollsamhället. Om genbanker, register, osv. bygger på en arborescent logik, har kanske aparallella sociala mönster kan undvika en total universell modulering, och komma undan med en partiell. Hm…. måste fundera mera…

  6. Ja, möjligheten till ett motstånd som inte bara är en del av maktens reproduktion (Foucault) tror jag ligger just i det att den statsfilosofiska modellen helt missar faktiska flyktlinjer som inte följer det arborescenta tankemönstret – dess vattentäta logik blir ständigt lurad av naturen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.