Forskningsfusk och nationell stolthet

Forskningspolitik. År 2005 publicerade den sydkoreanske forskaren Hwang Woo-Suk sin forskning i tidsskriften Science där han hävdade att han hade lyckats framställa embryonala stamceller genom kloning. Sydkorea drabbades av nationell stolthet och tryckte till och med upp frimärken med Hwangs porträtt. Mer än 16 biografier skrevs om hans liv och i skolundervisningen presenterades han som den ultimata förebilden; vetenskapsmannen som för nationen framåt! Men historien fick inget lyckligt slut. Det uppdagades lite senare att han hade fabricerat resultaten och Sydkorea hamnade i en mindre chock. I ett uttalande förklarade Hwang sig med: The only thing that I could see was the hope South Korea could stand high at the top of the world”. Men historien slutar inte där. När man i efterhand har gått igenom Hwangs forskning har man sett att han trots allt gjort en annan upptäckt. Hans forskning kan istället användas till att producera stamceller från mänskliga ägg, något som kan vara användbart i framtida behandlingsmetoder (Svd, DN, BBC-Science in Action).

 

_41052652_snuppy-ap203.jpg

 

Personligen gillar jag inte samhälleliga förebilder. Men om man nu ska skaffa sådana, så vänta åtminstone några decennier när det gäller vetenskapsmän. När det gäller stamscellsforskning och annan vit biologi så finns det nämligen så mycket som kan gå snett, och då menar jag inte bara forskningsfusk. Den moderna biologin är även fylld av etiska problem, och den som blir hjälte genom kloning kan i nästa politiska vindpust förvandlas till en oetisk forskare som inte gör något gott för mänskligheten. Kanske gör han eller hon till och med något som går emot Guds vilja. En annan aspekt är de enorma finanser som är inblandade. Vad händer om vetenskapshjälten som precis utsågs ligger i skumma affärer?

Ytterligare en ingång till varför denna problematik uppstår från första början är givetvis den allmänna uppfattningen om vetenskapsmannen som geni, samt tanken om forskningsfronten som hela tiden pushas framåt. Båda dessa är givetvis problematiska. Det så kallade ”geniet” som får bära sitt namn i den artikel som visar på genombrottet är ju givetvis inte ensam i upptäckten. Geniet bygger ju på tidigare kunskap och instrument, och lever i ett samhälle vars samarbete med forskningen är avgörande.

Således: Var försiktiga när ni utser vetenskapsmän till genier för att bygga nationalistiska projekt (vilket givetvis är förkastligt att göra in the first place… det leder bara till krig, homogenitet och antiintellektualism iallafall).

Talet om könet och brottet

250px-panopticon.jpg

Ta två samtida diskurser; den om brottet och den om könet. När dessa kombineras får vi en minst sagt märklig men uppenbar termometer på normalitetens grundvalar. I Svd talar tre ”kriminalpsykologer” idag om att förbjuda pornografiska tidningar på Svenska anstalter. Nu är ju många saker förbjudna på anstalter, så som narkotika och vapen. Men när det gäller porrblaskor så lyder argumentet så här:

 

”Sexuell upphetsning, fantasier och ibland tvångsmässig onani kan ge en kortsiktig lindring av plågorna. För att nå rätt upphetsning tar ofta dessa personer olika typer av pornografi till hjälp.”

Med ”dessa personer” avses sexualbrottslingar, och argumentet för att förbjuda porr är att de inte kan rehabiliteras tillbaka till:

”… att en sund sexualitet förknippas med en relation i stället för ­ensamhetskänslan och frustrationen med en porrtidning. Sexualiteten blir då i stället ett sätt att uppnå en trygg och intim kärleksrelation.”

Pornografin och det tvångsmässiga onanerandet gör alltså sexualbrottslingar till återfallsförbrytare och förhindrar dem från att rehalbiliteras till vår kulturs sexuella norm; den relationsanpassade och privata trygghets- och konsensusbaserade tvåsamhetens könsakter. Denna sexualitet är inte bara laglig – den är en av grundpelarna i våra västerländska samhällen – och när dessa hotas måste statsapparaterna ta till värsta panopticonmodellen, eftersom det här rör sig om brottslingar och inte om massorna. Dessa tvångsonanerande dynamitpaket går inte att göra sig av med, men där emot går det att rehabilitera deras beteenden; till och med deras tankar och psykologiska självbilder. Först bekänner man sitt brott i terapin: genom att tala om problemet inför andra kan man få förlåtelse. Trots allt är man ju på bättringsvägen – således – fängelset som en normaliserande och rehabiliterande sexualklinik! Fängelset i det moderna Sverige är en institution för att normalisera marginalen tills den inte längre existerar. Varken som porrtidningslänsande eller som hemska brott.

Politisk demografi

Jerusalem. Denna stad är de räfflade ytornas Mecka. För det mesta brukar historien om Jerusalem handla om den så kallade identitetsproblematiken. Är det en judisk stad? Eller en muslimsk? Eller varför inte en kristen? Argumentationen brukar bestå av några portioner historielektioner; från första templet, till korstågen, för att till sist landa i sexdagarskriget. När dessa frågor har avhandlats så brukar i och för sig de flesta ge upp, eftersom historiens tyngd över ett territorium sällan är entydigt utan befolkas av en uppsjö narrativ; från de boklärda (om profeterna och kungarna) till mera modernt folkloristiska (palestinier vs. sekulära israeler). Dock går inte dessa båda att separera. De moderna uttrycksformerna för territoriella anspråk laddas ofta med historiska berättelser så att de mest sekulära israeler kan integrera en biblisk berättelse i ett nationalistiskt projekt som i samtiden handlar om vilken befolkningsgrupp som ska dominera den Heliga Staden. Judar eller Palestinier?

soldiers_western_wall_1967.jpg

Det är nu man måste lämna historie- och identitetspolitiken ett tag. För vad som står på spel är en territoriell kamp om rum och siffror. Eftersom det ter sig omöjligt att någon skulle överge identitetspolitiken (vi är alla Jerusalembor oavsett religion/etnicitet), så blir varje bofast människa ett nummer, och i statistiken blir det binärt förhållande (israel/palestinier) som måste manifesteras med murar och annan gränskontroll.

tripsouth_16.jpg

Hur hänger då en konkret politik för kontroll över territorium ihop med historie- och identitetspolitik? Jo, den som har kontroll över territoriet skriver även den officiella historien om hur moder jord hänger samman med ett folk.

klagomur

Om man åker till Jerusalem idag så är gamla stadskärnan ett komplicerat lapptäcke av människor, hus, vapen och övervakningskameror. Genom allt detta skapas berättelsen om ”Jerusalem” eller ”al-Quds” på det mest handfasta sätt. Är området framför klagomuren en helig plats (ovan) eller en basar? Är tempelberget stället för en moské, en tempelriddares stall, eller en plats man inte får beträda för att Gud ska låta återbygga ett templet alldeles snart? Den som inte har en siffra i befolkningsstatistiken kommer inte få vara med och tävla om historieskrivningarna. Och då dyker nästa fråga upp; Vems historia är det egentligen man skriver? ”History is always written from the sedentary point of view and in the name of a unitary State-apparatus…”*. Det är bara en sekundär föreställning att de som befolkar hus efter hus i denna omtvistade stad egentligen är historiens sanna ägare. Det är statsapparaterna som har den ideala historie- och identitetspolitiken som objekt, och därmed hamnar vi återigen i territorialiteter. Vem har flest nummer på sin sida? Vem är i majoritet? Bygger vi en moské eller ett köpcentrum?

rehovot_5.jpg