Upphovsrättens bristontologi kritiserad av Moderat

Digital filosofi. Riksdagsman Karl Sigfrid skriver idag en debattartikel i DN där han kritiserar nuvarande upphovsrättslagstiftning och dess praxis av att åtala fildelare, en praxis som under den förra regeringen spåddes få motsatta effekter.

Att man inte ska jaga fildelande ungdomar känns som en icke-fråga som snarast har med politisk common sense och väljarflirt att göra. Dessutom är ju just den frågan redan dödförklarad. Mera intressant är det att följa Sigfrids argument. Citat ur debattartikeln:

”Äganderätten är en sedvana som hjälper oss att avgöra vem som har rätt till resurser när utbudet är begränsat. Upphovsrätten påminner om äganderätten såtillvida att den tillfaller skaparen av ett verk, men där slutar likheterna. En digital fil kan, till skillnad från fysiska föremål, kopieras oändligt många gånger utan att någon blir fråntagen sin egendom. Rätten som står på spel är alltså inte äganderätten utan ensamrätten att styra hur ett digitaliserat verk får användas.”

Äganderätten som sedvana! Då skåpar vi ut Locke först, och andra teorier om äganderätt som naturtillstånd strax därefter. Kopiering utan att någon blir fråntagen sin egendom! Där lastar vi in Hume istället. Äganderätt är endast moraliskt försvarbart när det råder brist. I kopieringens överflöd är den ej berättigad. Ut med bristontologin ur fildelningsdebatten… äntligen. Dessutom kommer det en intressant distinktion mellan ”äga” och ”använda”. När det gäller digital musik är det ganska meningslöst att äga mp3-filer. Det finns inte ens ett symboliskt kapitalvärde i att säga att man har femtusen filer på sin iPod, utan det är istället genom användningen som rättigheter blir relevanta. Dessutom reder Sigfrid ut ett yttrandefrihetsproblem som följer i och med att Statsapparaten gör övergrepp på vår infrastruktur:

”Precis som The Pirate Bay tillhandahöll Sony, och många andra stora elektronikföretag, ett verktyg för kopiering utan att själva kopiera eller inneha kopior av upphovsrättsskyddat material.”

Hur liberal eller progressiv kan då denne, för en gångs skull genomtänkte, moderat bli? I en intervju i IDG.se finner vi svaret:

”De flesta som är kritiska till upphovsrätten brukar ändå acceptera att man behåller förbud mot kommersiell användning utan tillstånd. Det känns inte som någon större frihetsinskränkning tycker jag, säger Karl Sigfrid.”

Detta låter som Creative-commonsargumentet, som ju är ett progressivt alternativ till dagens upphovsrätt. Dock är det ingen som talar om en annan ”rättighet”, dvs attributionrätten, som går ut på att den som har skrivit texten eller spelat in låten åtminstone ska få cred för det (mycket förenklat, det finns historiskt mycket att vända på här). Det mest radikala skulle väl nog vara att låta upphovspersonen helt försvinna i lagstiftningen, men som länken i parentesen visar är det mycket mer som innefattas i en sådan manöver.

Så det finns några i alliansen som tänker till. Om nu bara Sigfrid som moderat politiker kunde diskutera frågor om brist och överflöd i mera generella ekonomiska frågor med sina allianskolleger skulle det vara respek!

Fotnot. Copyriots Bataille-serie är mycket läsvärd när det kommer till ekonomisk teori om brist och överflöd. Rekommenderas till alla, och kommenderas till alliansen.

Uppdatering. Det verkar som moderaterna lägger locket på enligt idg.se. What a shame!

Enhet eller pluralism?

Samhällsontologier. Nu är Humanisterna i farten igen. Den samhällsfarliga Plymouthsekten har fått tummen upp för att starta en friskola, och nu är Humanisterna rädda för att barnen skall bli utsatta för de ”mentala” övergrepp som följer i isolering, och därefter bli ”indoktrinerade” i en världsbild som bygger på att jorden är sextusen år gammal att och Lagen står i bibeln, bokstavligen. Allt som Humanisterna häver ur sig är negativa argument i förhållande till den sanna världsbilden – den vetenskapliga. Citat ur Aftonbladetdebattartikeln:

”Barn är egna individer, med egna rättigheter. De har rätt till en allsidig och objektiv undervisning som vilar på vetenskaplig grund, även om de haft oturen att födas in i en religiös sekt.

 

Detta är totalitärt. När jag började skriva den här bloggen så fick jag inspiration av några ord som Michel Foucault skriver i ett förord till Deleuze & Guattaris Anti-Oedipus där han förklarar hur man kan se på förhållandet mellan filosofi och politisk handling. Det finns två kärnfulla argument som vi kan använda för att tänka en väg ur Humanisternas massamhällesheterooptimism, som även sammanstrålar med huvuddragen hos VOF, med hetsjakt på religiösa föreställningar, spåkvinnor och andra ovetenskapligheter. Let’s go:

“Do not use thought to ground a political practice in Truth; nor political action to discredit, as mere speculation, a line of thought.”

”Do not demand of politics that it restore the ”rights” of the individual, as philosophy has defined them. The individual is the product of power. What is needed is to ”de-individualize” by means of multiplication and displacement, diverse combinations.” (p. xv-xvi)

Det första argument, som Humanisterna ständigt återkommer till, är att grunda politik i (vetenskaplig) Sanning. Detta är alltid problematiskt, men för Humanisterna är det legitim grundpelare att stå på. Men med detta argument så begår man det stora misstaget att reservera en viss typ av anspråk till en domän som man försöker få till att inte vara politiskt. Men så är det inte. Vetenskapliga sanningar är politiska som vilka andra sanningar som helst, men de är så pass grundade i det moderna sekulära samhället att de ger intrycket av att vara givna, grundade och opolitiska. Därmed inte sagt att de är falska, ”bara politiska” eller ”egentligen ovetenskapliga”. Utan det handlar om att grunda den politiska handlingen (förbjuda friskolor) i den dominerande Sanningens (vetenskaplighetens) namn. Som om det rörde sig om en objektiv åtgärd och inte politik! För det är precis så som det fortsätter när man talar om de universella rättigheter barn har till en ”objektiv undervisning som vilar på vetenskaplig grund”. Ligger det i vår natur att vi mår bäst av vetenskapens världsbild?

Men, nu ska jag inte vara en konstant kritiker av Humanisterna. Det är att ju svårt att diskutera deras religion på ett förnuftsmässigt sätt. Som tur är finns dessa. Utan vad ska man då göra. Well. Humanisterna sätter faktiskt fingret på ett annat socialt problem. Sekten isolerar sig från resten av omvärlden. Isolering är aldrig bra vare sig det rör sig om religiösa, etniska eller klassmässiga grupper. Att överklassen på golfbanan aldrig sätter sin fot i förorten eller att Plymouthsektens medlemmar undviker vetenskapens tempel i form av ett labb för evolutionär biologi kan inte vara produktivt. Men när Humanisterna går ut med sina believer-haterangrepp så piskar de upp den räfflande folkopinion. Vetenskap mot religion. Antiteser. Via Negativa. If you are not with us… we will shut you down!

Använd istället positiva och kreativa sammahang för att skapa interaktion. Skapa oheliga och motsättningsfulla allianser. Gå på lite fler gudstjänster Sturmark! Låt världsbilder kollidera, för det är inte så farligt. Vårt samhälle rasar inte bara för att inte alla ställer upp på Statsapparatens reglerade och sanktionerade skolplan. Det finns andra brobyggare än massamhället, och många av dessa går via det lokala och det spontana. Vi får varken sharialagar eller reviderad biologiundervisning på grund av friskolor. Multiplicera istället förståelsen av Samhället och Sanningen så att vi får samhällen och sanningar med gemener istället för versaler.

Jag har en i huvudsak vetenskaplig tro. Men det är först när jag talar med exempelvis mina kristna vänner som jag kan skapa en öppning där argumenten kommer i ljuset och nya positiva tankar om samhället och världen kan uppstå.

Kryper nära…

fra-3.png

Massövervakningsamhället. Tjänsten Creeper verkar hemskt rolig. Jag är ingen paranoid person, men att använda motövervakning är en viktig politisk handling. Hursomhelst är det ironiskt att FRA kvalar in som första myndighet att besöka denna nystartade blogg! Jag undrar hur de hittade hit så fort… på med foliehatten!

Nej, tvärtom är det ett sundhetstecken. Det är en demokratisk skyldighet för myndigheter att läsa av opinioner. Google analytics avslöjar även hur ofta de surfar in, och i och med detta blir jag riktigt inspirerad att researcha i stora mängder om FRAs planer så att de kommer tillbaka till mig!

fra-google-analytics-1.png

Multitudeskräck inför förorten

gardsten_0032.jpg

Den andre. Igår tänkte jag kring begreppet kalifatskräck som ett sätt att beskriva grunden till den process av accellererad övervakning, gränskontroll och räffling som sker i kölvattnet av kriget mot terrorismen. Tanken var att kalifatskräck inte är samma sak som islamofobi eller eurocentrism, utan snarare är ett sätt att måla upp en hotfull bild av ett annat samhälle som är radikalt annorlunda från vårt eget västerländska.

Men så finns det en annan skräck som är aningen besläktad – Multitideskräcken – Rädslan för att en okontrollerbar och heterogen mängd människor ska förändra samhället genom att inte vara till som förväntat. Denna skräck finns i många varianter och skiftar historiskt. För många år sedan var vi rädda för mods, sedan homosexuella i bastuklubbar och nu på senare år invandrare i förorten. Den ideala modellen är Parisupploppen som vi nu bara går och väntar på i Sverige. Idag lyder rubrikerna ”Upplopp” (SvD, DN, AB), ”Bråk” (GP) och ”Brandterror” (Expressen). Ett så kallat ungdomsgäng har satt eld på ett café och någon bil i Angered, vilket givetvis är problematiskt i sig. Men det här handlar inte om hur farligt det är i förorten, utan snarare om hur fruktan byggs upp genom sterotypa föreställningar. När dessa väl är etablerade rullar den oreflekterade dagspressen vidare… men detta vet vi ju redan. Redaktionerna läser ett TT-meddelande och väver sedan in hela historien i multitudeskräckdiskursen (undantag Expressen som faktiskt hade en kameraman på plats).

Så frågan blir istället vilka konsekvenser denna skräck har. Dags att citera Hardt & Negri:

”The deterritorializing power of the multitude is the productive force that sustains Empire and at the same time the force that calls for and makes necessary its destruction”. (citatet finns på den utmärkta wikipediasidan om multitude).

Alltså – samtidigt som den samhällsförändrande kraften ligger hos de som ifrågasätter och handlar emot ett samhälle, så är det dessa krafter som samtidigt håller samman och konserverar samhällsinstitutionerna. Samtidigt som multitudehandlingarna öppnar för en positiv kritik av samhälleliga missförhållanden så följs de inte sällan av en reterritorialisering genom en förstärkning av samhällsinstitutionerna (”lag och ordning!” följs av ”fler poliser!” och ”tyst i klassrummet!”).

Så hur ska vi ha det? Ska vi fylla förorterna med en reppressiv lag- och ordningsmakt eller ska vi börja analysera varför ungdomar tänder fyr på bilar?

gardsten_0037.jpg

 

 

 

Fotnot: Bilderna tog jag när jag bodde på Saffransgatan i Gårdsten

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Wikiversitiet mot bättre vetande!

Bildning. Hur befriar vi oss från pressande bildningsideal, intellektuell snobbism och reaktionär esoterika i akademin? Jag vet inte riktigt, men det verkar som om Wikimedia Foundation har åtminstone ett förslag: Wikiversity. Tanken är densamma som Wikipedia, det vill säga att användarna själva skriver innehållet. Flera fördelar har kommit ur denna modell där den epistemiska träffsäkerheten bara är en. Givetvis är en peer-reviewgrupp på Nature inte den slutgiltiga sanningens måttstock, men åtminstone ger deras jämförelse mellan Wikipedia och Encyclopedia Brittannica en hint om att deras korrekthetsgrad ligger nära varandra, åtminstone enligt vetenskapssamhällets perspektiv.

Så hur funkar då Wikiversity? Efter att ha bläddrat runt lite så har den karaktären av en distanskurs/läsecirkel. Det viktiga är nu inte att det är gratis, utan snarare ligger fördelen i att bildningsdiskussionen blir frikopplad det socio-ekonomiska ramverket som högre utbildning medför när den är universitetsbaserad. Visserligen införs ett nytt; tillgången till internetuppkoppling. Hursomhelst. Jag tog en provtur och fastnade stenhårt för Michel Foucault Reading Group. Själv så är jag en läsecirkelsjunkie, men då i ett ganska institutionaliserat format med mycket begränsat socialt tillträde. Räfflat rum på humanistiska fakulteten. Deltar för närvarande i två cirklar; Michel FoucaultThe Order of Things samt Martin Heidegger – Sein und Zeit. Två mastiga verk som verkligen kräver samarbete och diskussion för att man ska få ut något meningsfullt av dem. Hursomhelst är jag en nästan religiös besökare av dessa. En filosofisk text förvandlas till en helt underbar diskussion som förändrar ens grundläggande förståelse (förutsatt att man läser något bra). Utmaningen för Wikiversity ligger just här – kan man lyckas skapa dessa kritiska massor av filosofisk debatt som är styrda av nyfiket intresse och kärlek till vishet? Nu får jag kanske lägga till att jag medvetet frammanar en romantiserad bild av den optimala bildningssituationen, men jag är ständigt upptagen med frågan om hur man kan skapa en situation där filosofin kan blomstra utan totaliserande anspråk och maktgenomsyrade sanningar.

Det finns för mig bara ett sätt att ta reda på om det förhåller sig så. Jag får gå med i den ovan nämnda gruppen. Diskussionen börjar i December 2006 och boken är Vetandets arkeologi. Jag kan redan nu avslöja att det rör sig om ett utsökt stycke fransk filosofi! Kanske syns vi där.

Källor: idg.se, wikiversity, nature

Kafkaisering av Statsapparaten när hotet närmar sig

Terrorism. Först ut kom Patriot act, och därefter följde resten av västvärlden efter. För att folket ska ha förtroende för Lagen så måste den vara öppen och offentlig så att den kan beskådas, granskas och bedömas. Men inte i samtliga fall. När ett abstrakt hot mot centrala aspekter av en kultur kan identifieras så är det oftas inga problem att inskränka den offentliga behandlingen av Lagen. En sektion av Statsapparaten kan då bli autonom (som i latinets auto=av sig själv, nomos=lag), alltså den kan stifta egna speciella lagar utan att vara beroende av folkligt stöd.

Vad är det som hotar our way of life? Terrorism såklart. Annars skulle väl SÄPO inte kunna utreda misstänkta flyktingars inblandning i terrorverksamheter utan att någon kan ta del av en rättegång. Vad som händer i Sverige är samma figur, om än i mindre skala, som i Israel, USA och Ryssland. Alltså, rättssäkerhet och yttrandefrihet kan inskränkas eftersom hotet är så allvarligt att det inte behöver diskuteras. Terrorism är absolut terror precis som barnpornografi är absolut terror.

Men i denna debatt finns allt för många förgivettaganden, och minst två bör ställas in inför filosofisk frågeställning. Vad är egentligen terrorism och vad är egentligen det som hotas? Eftersom terrorism har många definitioner får vi vara specifika. Sverige har inte drabbats av några signifikanta terrorattentat. Vi har inget WTC och inte heller har vi soldater i oljeländer. Bekämpningen av terrorism är alltså inget svenskt problem, men det anses solidariskt att ansluta sig till ”kriget mot terrorism” som måste bekämpas överallt. Fri- och rättigheters inskränkning som en solidarisk handling mot den globala terrorismen och för bevarandet av den västerländska demokratiska livsstilen! Okej. Då har vi det där med ”our way of life”. Vår livsstil, till skillnad från de andras. Generellt går det inte att hitta något precist svar på vad denna består av, men i distinktion till den där andra livsstilen så kan vi tänka oss åtminstone en skugga av det centrala i vår egna. Hotet måste inte nödvändigtvis existera i verkligheten, men gärna som idé hos radikala grupper. George Bush sammanfattar det hela ganska bra:

”This caliphate would be a totalitarian Islamic empire encompassing all current and former Muslim lands, stretching from Europe to North Africa, the Middle East and Southeast Asia. We know this because Al Qaida has told us.” (källa)

Kalifatet är hotet mot vår livsstil. Det totalitära islamistiska imperiet. Men vad är det vi själva producerar när säkerhetspolisen blir autonom? Det totalitära västerländska imperiet som sträcker sig från Hawaii till Bagdad, från en svensk flyktingförläggning till en grotta i Afganistan?

Uppdatering: Det perfekta ordet för hela denna process är Kalifatskräck

Uppdatering 2 (070806): Säpo förklarar sig med luddiga argument om Sverige som rekryteringsbas för terrorister i dagens SvD.

Forskningsfusk och nationell stolthet

Forskningspolitik. År 2005 publicerade den sydkoreanske forskaren Hwang Woo-Suk sin forskning i tidsskriften Science där han hävdade att han hade lyckats framställa embryonala stamceller genom kloning. Sydkorea drabbades av nationell stolthet och tryckte till och med upp frimärken med Hwangs porträtt. Mer än 16 biografier skrevs om hans liv och i skolundervisningen presenterades han som den ultimata förebilden; vetenskapsmannen som för nationen framåt! Men historien fick inget lyckligt slut. Det uppdagades lite senare att han hade fabricerat resultaten och Sydkorea hamnade i en mindre chock. I ett uttalande förklarade Hwang sig med: The only thing that I could see was the hope South Korea could stand high at the top of the world”. Men historien slutar inte där. När man i efterhand har gått igenom Hwangs forskning har man sett att han trots allt gjort en annan upptäckt. Hans forskning kan istället användas till att producera stamceller från mänskliga ägg, något som kan vara användbart i framtida behandlingsmetoder (Svd, DN, BBC-Science in Action).

 

_41052652_snuppy-ap203.jpg

 

Personligen gillar jag inte samhälleliga förebilder. Men om man nu ska skaffa sådana, så vänta åtminstone några decennier när det gäller vetenskapsmän. När det gäller stamscellsforskning och annan vit biologi så finns det nämligen så mycket som kan gå snett, och då menar jag inte bara forskningsfusk. Den moderna biologin är även fylld av etiska problem, och den som blir hjälte genom kloning kan i nästa politiska vindpust förvandlas till en oetisk forskare som inte gör något gott för mänskligheten. Kanske gör han eller hon till och med något som går emot Guds vilja. En annan aspekt är de enorma finanser som är inblandade. Vad händer om vetenskapshjälten som precis utsågs ligger i skumma affärer?

Ytterligare en ingång till varför denna problematik uppstår från första början är givetvis den allmänna uppfattningen om vetenskapsmannen som geni, samt tanken om forskningsfronten som hela tiden pushas framåt. Båda dessa är givetvis problematiska. Det så kallade ”geniet” som får bära sitt namn i den artikel som visar på genombrottet är ju givetvis inte ensam i upptäckten. Geniet bygger ju på tidigare kunskap och instrument, och lever i ett samhälle vars samarbete med forskningen är avgörande.

Således: Var försiktiga när ni utser vetenskapsmän till genier för att bygga nationalistiska projekt (vilket givetvis är förkastligt att göra in the first place… det leder bara till krig, homogenitet och antiintellektualism iallafall).

Talet om könet och brottet

250px-panopticon.jpg

Ta två samtida diskurser; den om brottet och den om könet. När dessa kombineras får vi en minst sagt märklig men uppenbar termometer på normalitetens grundvalar. I Svd talar tre ”kriminalpsykologer” idag om att förbjuda pornografiska tidningar på Svenska anstalter. Nu är ju många saker förbjudna på anstalter, så som narkotika och vapen. Men när det gäller porrblaskor så lyder argumentet så här:

 

”Sexuell upphetsning, fantasier och ibland tvångsmässig onani kan ge en kortsiktig lindring av plågorna. För att nå rätt upphetsning tar ofta dessa personer olika typer av pornografi till hjälp.”

Med ”dessa personer” avses sexualbrottslingar, och argumentet för att förbjuda porr är att de inte kan rehabiliteras tillbaka till:

”… att en sund sexualitet förknippas med en relation i stället för ­ensamhetskänslan och frustrationen med en porrtidning. Sexualiteten blir då i stället ett sätt att uppnå en trygg och intim kärleksrelation.”

Pornografin och det tvångsmässiga onanerandet gör alltså sexualbrottslingar till återfallsförbrytare och förhindrar dem från att rehalbiliteras till vår kulturs sexuella norm; den relationsanpassade och privata trygghets- och konsensusbaserade tvåsamhetens könsakter. Denna sexualitet är inte bara laglig – den är en av grundpelarna i våra västerländska samhällen – och när dessa hotas måste statsapparaterna ta till värsta panopticonmodellen, eftersom det här rör sig om brottslingar och inte om massorna. Dessa tvångsonanerande dynamitpaket går inte att göra sig av med, men där emot går det att rehabilitera deras beteenden; till och med deras tankar och psykologiska självbilder. Först bekänner man sitt brott i terapin: genom att tala om problemet inför andra kan man få förlåtelse. Trots allt är man ju på bättringsvägen – således – fängelset som en normaliserande och rehabiliterande sexualklinik! Fängelset i det moderna Sverige är en institution för att normalisera marginalen tills den inte längre existerar. Varken som porrtidningslänsande eller som hemska brott.

Politisk demografi

Jerusalem. Denna stad är de räfflade ytornas Mecka. För det mesta brukar historien om Jerusalem handla om den så kallade identitetsproblematiken. Är det en judisk stad? Eller en muslimsk? Eller varför inte en kristen? Argumentationen brukar bestå av några portioner historielektioner; från första templet, till korstågen, för att till sist landa i sexdagarskriget. När dessa frågor har avhandlats så brukar i och för sig de flesta ge upp, eftersom historiens tyngd över ett territorium sällan är entydigt utan befolkas av en uppsjö narrativ; från de boklärda (om profeterna och kungarna) till mera modernt folkloristiska (palestinier vs. sekulära israeler). Dock går inte dessa båda att separera. De moderna uttrycksformerna för territoriella anspråk laddas ofta med historiska berättelser så att de mest sekulära israeler kan integrera en biblisk berättelse i ett nationalistiskt projekt som i samtiden handlar om vilken befolkningsgrupp som ska dominera den Heliga Staden. Judar eller Palestinier?

soldiers_western_wall_1967.jpg

Det är nu man måste lämna historie- och identitetspolitiken ett tag. För vad som står på spel är en territoriell kamp om rum och siffror. Eftersom det ter sig omöjligt att någon skulle överge identitetspolitiken (vi är alla Jerusalembor oavsett religion/etnicitet), så blir varje bofast människa ett nummer, och i statistiken blir det binärt förhållande (israel/palestinier) som måste manifesteras med murar och annan gränskontroll.

tripsouth_16.jpg

Hur hänger då en konkret politik för kontroll över territorium ihop med historie- och identitetspolitik? Jo, den som har kontroll över territoriet skriver även den officiella historien om hur moder jord hänger samman med ett folk.

klagomur

Om man åker till Jerusalem idag så är gamla stadskärnan ett komplicerat lapptäcke av människor, hus, vapen och övervakningskameror. Genom allt detta skapas berättelsen om ”Jerusalem” eller ”al-Quds” på det mest handfasta sätt. Är området framför klagomuren en helig plats (ovan) eller en basar? Är tempelberget stället för en moské, en tempelriddares stall, eller en plats man inte får beträda för att Gud ska låta återbygga ett templet alldeles snart? Den som inte har en siffra i befolkningsstatistiken kommer inte få vara med och tävla om historieskrivningarna. Och då dyker nästa fråga upp; Vems historia är det egentligen man skriver? ”History is always written from the sedentary point of view and in the name of a unitary State-apparatus…”*. Det är bara en sekundär föreställning att de som befolkar hus efter hus i denna omtvistade stad egentligen är historiens sanna ägare. Det är statsapparaterna som har den ideala historie- och identitetspolitiken som objekt, och därmed hamnar vi återigen i territorialiteter. Vem har flest nummer på sin sida? Vem är i majoritet? Bygger vi en moské eller ett köpcentrum?

rehovot_5.jpg