Klassisk vetenskapsteori – del I – Introduktion, Positivism

Här kommer ett längre och fördjupande inlägg i min följetong om Klassisk vetenskapsteori, från Comte till dagens analytiska filosofi! Denna serie kommer inte att vara kronologisk, utan den är systematiserad efter en fempoängs doktorandkurs som ingår som obligatoriskt moment i forskarutbildningen i vetenskapsteori. Anledningen till att jag bloggar om den är att jag på egen hand läser in den och skulle vara tacksam för kommentarer, samt att det är min åsikt att universitetet måste vara utåtriktat i sitt tredje uppdrag.

Klassisk vetenskapsteori – del I – Introduktion, Positivism

Med klassisk vetenskapsteori brukar man mena den vetenskapsfilosofi som fram till den kuhnianska vändningen var den filosofiska mittfåran för att tänka vetenskapens sanningsanspråk, giltighet och metoder. Kort sagt – epistemologi. Men denna fråga kan vänta lite, eftersom vi börjar denna resa i positivismen, som på många sätt varit synonymt med vetenskapsfilosofi, men som under 1960-talet utmanades av historiska, sociologiska och semiotiska perspektiv.

Positivismen är en filosofisk strömning till vilken många teoretiker kan räknas men denna följetong kommer att fokusera på den moderna positivismen. Det finns många sätt att definiera vad det moderna nu skulle vara. Ett sätt är att säga att det moderna inom positivismen, som filosofi, börjar när Auguste Comte myntar begreppet positiv filosofi i början av 1800-talet.

Men en annan väg, som jag tror är mera fruktbar om man vill förstå varför positivismen blev till i modern tappning under arton- och nittonhundratalet, är att ta ett större grepp om det västerländska vetandets omvandlingar vid denna tidpunkt. Michel Foucault argumenterar i The Order of Things att det i slutet av sjuttonhundratalet sker en massiv förändring både inom vetenskaperna och inom filosofin. I och med att de klassiska fälten för vetande omvandlas radikalt och våra samtida discipliner ”föds”, eller åtminstone hamnar i en tappning som vi känner idag, så som ekonomi, biologi och filologi så påverkar detta även vilken position den filosofiska reflektionen kommer att inta. Här argumenterar Foucault att det filosofiska fältet delas i två delar, där den ena är upptagen med frågan om tolkning, historia och mening (hermeneutik) och, viktigare för oss nu, den andra delen är upptagen med formell ontologi och logiska härledningar genom negation – alltså de områden som positivismen kommer att fråga efter under det närmsta seklet åtminstone. Men det finns anledning att komma tillbaka till Foucault lite senare.

Leszek Kolakowski sammanfattar vad han kallar för positivismens filosofiska attityd till mänsklig kunskap. Den består i sin allra mest fundamentala form i en strävan efter att kunna skilja mellan sanna och falska påståenden (ibland även kallat struntprat), men även i att kunna ställa en relevant och rationell fråga från första början. Kolakowski ställer dock upp ett antal regler som postivismen har kommit att mer eller mindre följa.

1. Fenomenalismregeln (11). Denna regel innebär att endast det positiva, alltså det som genom erfarenheten går att förnimma, skall ränas som kunskap. Med andra ord är essens och fenomen samma sak, det finns inget glapp dem emellan. Dock betyder detta inte att det är omöjligt att tänka sig kausala krafter som inte är direkt observerbara; Till exempel vid en sjukdom erfar man symptom, men dessa är endast tecken på sjukdomen som inte är direkt synlig för oss. Trots detta är en sådan analys godkänd av positivismen, och det vore ganska konstigt annars. Foucault betonar hur de moderna vetenskaperna har gemensamt att det finns mekanismer ”behind the scenes”, alltså bakom positiviteterna. I grammatiken finns det till exempel böjningsmönster som strukturerar språket, i biologin finns det funktioner hos organ och i ekonomin finns det arbete och tid bakom värde. Så positivismen är inte helt strikt utan tolererar kausala bakomliggande mekanismer. Vad den vänder sig emot är istället metafysiska resonemang om ”själ” och ”materia”. Att det skulle finnas något som en själ, vars ontologiska status är helt skild från den positiva uppenbarelsen, skulle vara otänkbart i en positivistisk världsbild.

2. Nominalismregeln. Denna regel går i sin enkelhet ut på att det partikulära, observerbara och positiva går före det generella. Alltså, det finns inga platonska ideala cirklar och trianglar, och inte heller några generella former som föregår det empiriskt observerbara. Istället är vetenskapens uppgift att samla individuella observationer och därefter ordna dessa. Givetvis är inte abstraktioner förbjudna eftersom de hjälper oss att tänka komplicerade fenomen. Men dessa får aldrig drabbas med realism, och inte heller har de en självständig existens.

3 . ”Deskriptivism”regeln. (16). Denna regel är ganska enkel att följa med i. Det handlar kort sagt om att värdeladdade normativa påståenden är förbjudna. Påståenden får endast vara tekniska och deskriptiva. Alltså, värderande omdömen är tillåtna i vardagliga sammanhang, men inte i vetenskapliga.

4. Enhetsmetoden. Det finns en vetenskaplig metod. Alla domäner av erfarenheten kan härledas till en enhetsvetenskap. Enough said, men desto större anledning att återvända hit i framtiden!

Då var vi klara med en inledande utläggning om vad positivismen kan vara. Intressant, eller hur? I detta tidiga skede tänker jag mig att det även finns några hypoteser som skulle kunna förklara varför positivismen dyker upp så starkt i sin moderna tappning:

1. Den dyker upp eftersom det uppstår nya problem när det västerländska vetandet som helhet (Episteme) svänger om och de moderna vetenskaperna (ex. biologi) träder fram. Det främsta problemet är, som jag tidigare nämnt via Foucault, det som handlar om representation.

2. Den dyker upp som förtrupp till biomakt. Detta är en annan foucauldiansk hypotes som förtjänar förnuftets smekningar ;). Här skulle positivismen fungera som en filosofisk legitimering av objektiviteten i de moderna institutionella vetenskaperna, exempelvis medicin, statistik (politisk aritmetik) och så vidare.

3. Formen för de begynnande nationalstaternas Kungliga vetenskaper, är i grund och botten metriska, exakta och ideala – Precis som positivismen som sådan. Denna hypotes återfinns hos Deleuze & Guattari i Tusen platåer, och är en tanke som bör återvändas till.

Nåväl – än så länge bara hypoteser. Men spänningen stiger. Nästa post kommer att handla om logisk empirism/positivism.

Fotnot: En cliffhanger till framtida postningar är att de kommer att behandla följande högst intressanta personer: Alfred Ayer * Arthur Lovejoy * Robert Merton * Karl Popper * Rudolf Carnap * George Sarton * Karl Mannheim * Alexandre Koyré * Edgar Zilsel * Thomas Kuhn * Imre Lakatos * Mary Hesse * Theodor Adorno * Jürgen Habermas * med flera…

 Snabblänkar till del 1 2 3

Kristofobi i förnuftsstaten

Den sekulära modernismens skräck för det avvikande.dagen.se finns en intressant artikel om Bitte Assarmo där hon lägger ut begreppet kristofobi som blev ett hett debattämne efter en SvD-artikel. Till skillnad från islamofobi och rädsla för andra religioner så präglas kristofobin av att det är politiskt korrekt att gå hårt ut mot abortmotståndare och homofober så länge de är kristna. Om de däremot är muslimer, hinduer eller av annan religion är toleransnivån lägre. Det kan visserligen ligga något i detta, men jag tycker att det finns fler intressanta aspekter av detta begrepp.

Vi har ju nämligen organiserade believer-haters i Sverige, exempelvis Humanisterna med Sturmark i spetsen. Assarmo ger en obetalbar kommentar till Dagen.se:

”- De [Humanisterna] är bokstavstrogna utan Gud. Men jag tror att människor blir MER nyfikna på kristendomen tack vare deras propaganda. Ibland har jag tänkt att Christer Sturmark är en infiltratör från en kristen sekt.”

 

Kan det vara så att den fundamentalistiska vetenskapstron och förnuftstörstandet har potential att övergå i sin egen motsats genom den hets mot det avvikande, religiösa och alternativa som inte bara Humanisterna driver, utan som exempelvis Richard Dawkins, Vetenskap och Folkbildning, med flera har som agenda, och som inte sällan får det största utrymmet i etablerade medier.

Nu till min uppmaning. Det är av allra största vikt att dessa humanistiska och vetenskapstroende föreningar och organisationer deltar i det offentliga samtalet. Men den attackerande och beskyllande retoriken är kontraproduktiv. Ni måste släppa tanken om att barn blir misshandlade av religion, att vi snart får ett Kalifat av några slöjor, och att spådamer kommer att lura pengarna av varenda Svensson – som i en totaliserande utopi går till sitt förnuftiga arbete utan gudstro och genom en huvudstupa tilltro till vetenskapen övertygar sig själv om att den sekulära ångesten kommer få en förnufsmässig lösning så småning om. Keep it real, och inse att om ni ska få genomslag för idéer som har många goda poänger egentligen, så måste ni acceptera att existentiella frågor sällan har Logos som sitt prozac!

The Limits of Representation

Denna post är tillägnad kapitlet The Limits of Representation i Michel Foucault‘s The order of things. I princip har den karaktären av en walkthrough och jag uppskattar gärna kommentarer. Om någon får ut något konstruktivt överhuvudtaget av att tröska sig igenom denna post blir jag mer än glad om ni skriver en rad i kommentarerna. Sidhänvisningarna inom parentes gäller 1994 års utgåva från Vintage Books. Varning – det blev lite långt… Here we go:

The Age of history (217).Foucault inleder kapitlet med att rekapitulera bokens huvudtes och historiesyn; att rationella och objektiva kriterier inte duger som förklaring till varför det generella vetandet i västerlandet, alltså epistemet, förändras. Istället rör det sig om stora förändringar över en kulturs samlade vetanden, som när de kastas om skapar ett epistemiskt brott. Foucault repeterar även en annan tes, den att vi har svårt att begreppsliggöra och förstå dessa förändringar eftersom vi är ”caught up inside” (221) samtidens epistem, och har därmed svårt att se utanför dess gränser. Detta låter givetvis som Thomas Kuhn‘s kapitel ”The invisibility of revolutions”, där Kuhn argumenterar för att vi får en förvrängd historiesyn genom att läroböcker och översiktsverk skriver historien i en kumulativ och rationalistisk anda där paradigmatiska helheter försvinner. Men, men… det är knepigt att jämföra Kuhn och Foucault eftersom de har så vitt skilda bakgrunder även om de driver en tes som påminner om varandras. Men det finns god anledning att återvända till jämförelserna.

Därefter kommer upptakter till att beskriva det stora epistemiska brott som utspelar sig ungefär mellan slutet av sjuttonhundratalet och början av artonhundra. Här uppstår ju tre huvudsakliga fåror i det västerländska vetandet; filologi, biologi och ekonomi, som i det klassiska epistemet är kända under beteckningarna – men inte därmed sagt motsvarande! – generell grammatik, naturalhistoria och ”rikedomsanalys” (analysis of wealth).

Först ekonomin. Här diskuterar Foucault med utgångspunkt i Adam Smith (223) och begreppet arbete (labour). Detta begrepp har använts förr i analysen av rikedom (wealth) i det klassiska epistemet. Smith, som räknas som en av den moderna ekonomins fäder, uppfann inte begreppet arbete, inte heller gav han det en ny roll, utan han förflyttade det säger Foucault (223). Istället för att arbete endast skulle beskriva efterfrågan så förvandlade Smith det till en irreducibel och absolut mätenhet (unit of measurement). Men då uppstår nästa problem. Hur kan arbete vara absolut om arbete säljs på en marknad och därmed har ett varierande pris? Jo, här för Smith in tid och slit, en mycket viktig komponent i det moderna epistemet, Därmed banar han vägen för begreppet arbetsdag. Även begreppet värde kommer att förändras. (225) Istället för att guld är värt mera än silver på grund av att det är mer åtråvärt eller passionerat så kommer guld och silver att underkastas tid, slit och utmattning. Däremot så byter vi (exchange) vi på grunda av begär och behov, men grundförutsättningen för detta ligger i att vi kan göra det, och vi kan ordna det, på grund av tid och slit. Alltså, en tanke jag får här är att förutsättningen ligger någon annanstans än i guldet och silvret själva. Det är inte deras glimmande ytor och vårt begär till det som är det egentliga värdet, utan bakom allt detta ligger just tid och slit. Möjligheten att hitta något annat än yta, ett tema som kommer gå igen i biologin som kommer nu:

Biologi (226). På samma sätt som ekonomin träder in på scenen, så gör biologin detta i tiden för det moderna epistemet. Ett fundamentalt begrepp som motsvarar Smith’s arbete, blir inom biologin organisk struktur (organic structure), och jag skulle vilja fortsätta och säga att liv är lika viktigt här. Linneus och naturalhistorien i det klassiska epistemet hade ytkaraktärer som bestämmande. Men i det moderna epistemet så börjar konkurrerande idéer att poppa upp. Till exempel börjar man tänka sig klassificeringar efter hur djur rör sig… om de gallopperar exempelvis. Men viktigast är den långtgående kritiken av att ytobservationer räcker för att klassificera. Detta händer ihop med dissektionen som metod, alltså att man ville skära och karva i växter och djur för att komma åt någonting ”där inne” för att hitta mekanismer (nu ska jag vara försiktig med detta ord…) som strukturerar arterna. Men tanken om att nyckeln till biologin, och därmed livet som sådant, ligger inuti istället för på ytan är viktig i brottet mot det moderna epistemet. Därmed får (230) organen funktioner trots att de är dolda för ögat. Och i och med detta börjar det klassiska epistemet att vackla i och med att man ifrågasätter att de visibla (visible… ja, här borde man säga synlig, men visibel är tydligare), egenskaperna kunde bestämma en individ och därmed abstrahera den till ett generellt genus.
Visserligen, påpekar Foucault, hade begreppet organisk struktur funnits tidigare i det klassiska epistemet (exempelvis hos Linneus), men det var i och med Jussien, Vicq d’Azyr och Lamarck som detta begrepp blev centralt som en metod för att karaktärisera och bestämma (231).

Problematisering av den generella grammatiken (232). Här börjar Foucault att rekapitulera vad som sagts tidigare i boken; att den generella grammatiken i huvudsak var en diskurs av representation där orden egentligen alla hade samma status och där signifikation egentligen var ganska godtycklig. Orden hade alla samma vara. Men i begynnelsen av det moderna epistemet kommer denna utsikt att förändras fundamentalt. En viktig komponent här är introduktionen av begreppet böjning (word inflection, Beugung, Flexion). I den generella grammatiken hade ords böjningar givetvis funnits (precis som arbete före Smith och organisk struktur i naturalhistorien – Foucault får alltid ihop det snyggt!), men de hade då bara varit ett sätt att länka samman representationer på (234). Men i och med att man börjar jämföra språk med varandra, exempelvis Latin och Sanskrit, så börjar man tänka sig böjningsmönster utifrån rötter och grammatiska funktioner. Därmed ser vi grunden till den moderna lingvistiken där formala element börjar träda fram, system av grammatiska funktioner och en bred organisering av språket. Samtidigt som detta grundas fonetiken och vi börjar få en syn på språket där det viktiga inte är representation, utan systemet sammanhängande som sådant (236).

Ideologi och kritik (236). Här börjar Foucault med att summera hur den generella grammatiken, naturalhistorien och analysen av rikedomar fick nya injektioner i det moderna epistemets födelse. Begär skapas genom arbete, den organiska strukturen skapar en arts egenskaper och språket har en intern struktur genom böjningssystemet. Alla dessa är externa till representationen som sådan! (exterior to the actuality of the representation itself).

Alltså: Det västerländska tänkandet utsätts för en förskjutning (displacement) i och med Adam Smith, filologerna och biologerna. Och denna förskjutning baseras på att representation i sin helhet kom att förlora sin kraft att vara en grundsten i vetandet (238). I det moderna epistemet försvinner ytan och fram träder krafter som är ”behind the scenes” (239).

På sidan 244 kommer sedan en knepig passage som följer kapitlet ut. Här tar Foucault tag i hur det epistemiska fältet, alltså biologi, filologi och ekonomi hänger samman med det filosofiska som är tredelat i kritik-positivism och metafysik. För de empiriska vetenskapernas ”behind the scenes” gjorde att det blev omöjligt att analysera representationen i sig själv (245) och därmed splittras även filosofin i dels positivismen, som blundar för essenser och endast ser till lagar och samband, och dels i metafysiken som inte bryr sig om lagar utan om essenser. Rörigt. Men här återkommer Foucaults tes om att det epistemiska brottet är allomfattande och gäller lokaliseringen för filosofin likväl som för vetenskaperna.

Om två veckor skriver jag om nästa kapitel – ”Life, Labour and Language”.

Övervakning/Undervakning/Offentlighet

Den globala offentligheten och teknik. Vi tar ett dagsfärskt exempel. BBC skriver redan i onsdags om hur CIA ändrar i en Wikipediartikel om Iran. Eftersom man nyligen har installerat en wikiscanner, så ser man enkelt vem som har varit inne och ändrat på sidan, en slags undervakning med andra ord. Vi avslöjar myndigheter och företag när de försöker lägga sig i våra användargenererade världsbilder. Samma tanke ligger bakom creeper som visar vilka sidor som besöks av svenska myndigheter. Men i båda fallen rör det sig om en verksamhet som egentligen inte är motövervakande, utan istället är beroende av en sympatisk offentlighet.

Men är detta den enda egentliga formen för att göra motstånd mot Bodströmsamhället och det framtida FRA-imperiet (alla världens underrättelsetjänster i samkörda federala register)?

Ja och nej. Undervakning och användargenererade former har ju gjorts tillgängliga genom den decentraliserande och sammankopplande teknikstrukturen på internet. Men samtidigt har handlingen utspelat sig i den tredje sfären, alltså i den journalistiska/medborgaravslöjande offentligheten. Teknik och offentlighet är ett och samma mynt i fallet kreativa motstånd mot övervakning!

Men finns det vägar ur dessa båda bräckliga scener, där en offentlighet kan få för sig att älska sitt land och den regim som styr det. Eller så kan teknik förses med DRM eller andra hinder för anonymitet. Det är många saker som kan gå fel. Och kanske finns det ingen annan utväg än att hoppas att det finns någon där ute som spanar tillbaka!

Uppdatering: SvD rapporterar nu att Astra Zeneca har ändrat Wiki-artiklar om sig själva. Det här börjar ju likna ett folkligt upprop för peer-review modellen. Ska den västerländska vetenskapens uppfinning från sextonhundratalet segra igen?


Postprotest

Idag uppmärksammas i en stor artikel i Svd hur Vin och Fikonplanterarna med stor framgång planterar just vin- och fikonträd inne på Saab Microwave i Mölndal. Första gången jag fick veta att kreativa motståndsformer pågår i min hemstad, var när jag träffade Per på en tillställning och han presenterade aktionen för mig.

Denna typ av motstånd är mycket effektiv eftersom den fungerar genom att kortsluta Statsapparatens Lag. Genom att begå ett brott synliggörs det Stora brottet som ingen egentligen ville tala om. När det gäller vapen är det ju trots allt inte bara Saab som är ute i fel ärende, för vi vet ju alla att det krävs en Statsapparat för att tillverka vapen större än en kanon.

Per Herngren säger i ett pressmeddelande:
”Vi behöver sätta igång att förändra och inbjuda andra att fortsätta omvandlingen av vapenfabriken. Detta kallar vi postprotest. Vi föreslår att protestens epok är förbi”.

Motstånd som har en positiv uppgift är att föredra framför den enbart destruktiva. Den visar så att säga vägen för ett nytt samhälle istället för att bara hindra den nuvarande situationen, på samma sätt som fildelningsfenomenet har gett upphov till en rad nya sätt att lyssna och arrangera musik i sociala konstellationer och inte ”bara förstört för skivindustrin”.

Hursomhelst… Grattis till en lyckad aktion!

Upphovsrättens bristontologi kritiserad av Moderat

Digital filosofi. Riksdagsman Karl Sigfrid skriver idag en debattartikel i DN där han kritiserar nuvarande upphovsrättslagstiftning och dess praxis av att åtala fildelare, en praxis som under den förra regeringen spåddes få motsatta effekter.

Att man inte ska jaga fildelande ungdomar känns som en icke-fråga som snarast har med politisk common sense och väljarflirt att göra. Dessutom är ju just den frågan redan dödförklarad. Mera intressant är det att följa Sigfrids argument. Citat ur debattartikeln:

”Äganderätten är en sedvana som hjälper oss att avgöra vem som har rätt till resurser när utbudet är begränsat. Upphovsrätten påminner om äganderätten såtillvida att den tillfaller skaparen av ett verk, men där slutar likheterna. En digital fil kan, till skillnad från fysiska föremål, kopieras oändligt många gånger utan att någon blir fråntagen sin egendom. Rätten som står på spel är alltså inte äganderätten utan ensamrätten att styra hur ett digitaliserat verk får användas.”

Äganderätten som sedvana! Då skåpar vi ut Locke först, och andra teorier om äganderätt som naturtillstånd strax därefter. Kopiering utan att någon blir fråntagen sin egendom! Där lastar vi in Hume istället. Äganderätt är endast moraliskt försvarbart när det råder brist. I kopieringens överflöd är den ej berättigad. Ut med bristontologin ur fildelningsdebatten… äntligen. Dessutom kommer det en intressant distinktion mellan ”äga” och ”använda”. När det gäller digital musik är det ganska meningslöst att äga mp3-filer. Det finns inte ens ett symboliskt kapitalvärde i att säga att man har femtusen filer på sin iPod, utan det är istället genom användningen som rättigheter blir relevanta. Dessutom reder Sigfrid ut ett yttrandefrihetsproblem som följer i och med att Statsapparaten gör övergrepp på vår infrastruktur:

”Precis som The Pirate Bay tillhandahöll Sony, och många andra stora elektronikföretag, ett verktyg för kopiering utan att själva kopiera eller inneha kopior av upphovsrättsskyddat material.”

Hur liberal eller progressiv kan då denne, för en gångs skull genomtänkte, moderat bli? I en intervju i IDG.se finner vi svaret:

”De flesta som är kritiska till upphovsrätten brukar ändå acceptera att man behåller förbud mot kommersiell användning utan tillstånd. Det känns inte som någon större frihetsinskränkning tycker jag, säger Karl Sigfrid.”

Detta låter som Creative-commonsargumentet, som ju är ett progressivt alternativ till dagens upphovsrätt. Dock är det ingen som talar om en annan ”rättighet”, dvs attributionrätten, som går ut på att den som har skrivit texten eller spelat in låten åtminstone ska få cred för det (mycket förenklat, det finns historiskt mycket att vända på här). Det mest radikala skulle väl nog vara att låta upphovspersonen helt försvinna i lagstiftningen, men som länken i parentesen visar är det mycket mer som innefattas i en sådan manöver.

Så det finns några i alliansen som tänker till. Om nu bara Sigfrid som moderat politiker kunde diskutera frågor om brist och överflöd i mera generella ekonomiska frågor med sina allianskolleger skulle det vara respek!

Fotnot. Copyriots Bataille-serie är mycket läsvärd när det kommer till ekonomisk teori om brist och överflöd. Rekommenderas till alla, och kommenderas till alliansen.

Uppdatering. Det verkar som moderaterna lägger locket på enligt idg.se. What a shame!

Enhet eller pluralism?

Samhällsontologier. Nu är Humanisterna i farten igen. Den samhällsfarliga Plymouthsekten har fått tummen upp för att starta en friskola, och nu är Humanisterna rädda för att barnen skall bli utsatta för de ”mentala” övergrepp som följer i isolering, och därefter bli ”indoktrinerade” i en världsbild som bygger på att jorden är sextusen år gammal att och Lagen står i bibeln, bokstavligen. Allt som Humanisterna häver ur sig är negativa argument i förhållande till den sanna världsbilden – den vetenskapliga. Citat ur Aftonbladetdebattartikeln:

”Barn är egna individer, med egna rättigheter. De har rätt till en allsidig och objektiv undervisning som vilar på vetenskaplig grund, även om de haft oturen att födas in i en religiös sekt.

 

Detta är totalitärt. När jag började skriva den här bloggen så fick jag inspiration av några ord som Michel Foucault skriver i ett förord till Deleuze & Guattaris Anti-Oedipus där han förklarar hur man kan se på förhållandet mellan filosofi och politisk handling. Det finns två kärnfulla argument som vi kan använda för att tänka en väg ur Humanisternas massamhällesheterooptimism, som även sammanstrålar med huvuddragen hos VOF, med hetsjakt på religiösa föreställningar, spåkvinnor och andra ovetenskapligheter. Let’s go:

“Do not use thought to ground a political practice in Truth; nor political action to discredit, as mere speculation, a line of thought.”

”Do not demand of politics that it restore the ”rights” of the individual, as philosophy has defined them. The individual is the product of power. What is needed is to ”de-individualize” by means of multiplication and displacement, diverse combinations.” (p. xv-xvi)

Det första argument, som Humanisterna ständigt återkommer till, är att grunda politik i (vetenskaplig) Sanning. Detta är alltid problematiskt, men för Humanisterna är det legitim grundpelare att stå på. Men med detta argument så begår man det stora misstaget att reservera en viss typ av anspråk till en domän som man försöker få till att inte vara politiskt. Men så är det inte. Vetenskapliga sanningar är politiska som vilka andra sanningar som helst, men de är så pass grundade i det moderna sekulära samhället att de ger intrycket av att vara givna, grundade och opolitiska. Därmed inte sagt att de är falska, ”bara politiska” eller ”egentligen ovetenskapliga”. Utan det handlar om att grunda den politiska handlingen (förbjuda friskolor) i den dominerande Sanningens (vetenskaplighetens) namn. Som om det rörde sig om en objektiv åtgärd och inte politik! För det är precis så som det fortsätter när man talar om de universella rättigheter barn har till en ”objektiv undervisning som vilar på vetenskaplig grund”. Ligger det i vår natur att vi mår bäst av vetenskapens världsbild?

Men, nu ska jag inte vara en konstant kritiker av Humanisterna. Det är att ju svårt att diskutera deras religion på ett förnuftsmässigt sätt. Som tur är finns dessa. Utan vad ska man då göra. Well. Humanisterna sätter faktiskt fingret på ett annat socialt problem. Sekten isolerar sig från resten av omvärlden. Isolering är aldrig bra vare sig det rör sig om religiösa, etniska eller klassmässiga grupper. Att överklassen på golfbanan aldrig sätter sin fot i förorten eller att Plymouthsektens medlemmar undviker vetenskapens tempel i form av ett labb för evolutionär biologi kan inte vara produktivt. Men när Humanisterna går ut med sina believer-haterangrepp så piskar de upp den räfflande folkopinion. Vetenskap mot religion. Antiteser. Via Negativa. If you are not with us… we will shut you down!

Använd istället positiva och kreativa sammahang för att skapa interaktion. Skapa oheliga och motsättningsfulla allianser. Gå på lite fler gudstjänster Sturmark! Låt världsbilder kollidera, för det är inte så farligt. Vårt samhälle rasar inte bara för att inte alla ställer upp på Statsapparatens reglerade och sanktionerade skolplan. Det finns andra brobyggare än massamhället, och många av dessa går via det lokala och det spontana. Vi får varken sharialagar eller reviderad biologiundervisning på grund av friskolor. Multiplicera istället förståelsen av Samhället och Sanningen så att vi får samhällen och sanningar med gemener istället för versaler.

Jag har en i huvudsak vetenskaplig tro. Men det är först när jag talar med exempelvis mina kristna vänner som jag kan skapa en öppning där argumenten kommer i ljuset och nya positiva tankar om samhället och världen kan uppstå.

Kryper nära…

fra-3.png

Massövervakningsamhället. Tjänsten Creeper verkar hemskt rolig. Jag är ingen paranoid person, men att använda motövervakning är en viktig politisk handling. Hursomhelst är det ironiskt att FRA kvalar in som första myndighet att besöka denna nystartade blogg! Jag undrar hur de hittade hit så fort… på med foliehatten!

Nej, tvärtom är det ett sundhetstecken. Det är en demokratisk skyldighet för myndigheter att läsa av opinioner. Google analytics avslöjar även hur ofta de surfar in, och i och med detta blir jag riktigt inspirerad att researcha i stora mängder om FRAs planer så att de kommer tillbaka till mig!

fra-google-analytics-1.png

Multitudeskräck inför förorten

gardsten_0032.jpg

Den andre. Igår tänkte jag kring begreppet kalifatskräck som ett sätt att beskriva grunden till den process av accellererad övervakning, gränskontroll och räffling som sker i kölvattnet av kriget mot terrorismen. Tanken var att kalifatskräck inte är samma sak som islamofobi eller eurocentrism, utan snarare är ett sätt att måla upp en hotfull bild av ett annat samhälle som är radikalt annorlunda från vårt eget västerländska.

Men så finns det en annan skräck som är aningen besläktad – Multitideskräcken – Rädslan för att en okontrollerbar och heterogen mängd människor ska förändra samhället genom att inte vara till som förväntat. Denna skräck finns i många varianter och skiftar historiskt. För många år sedan var vi rädda för mods, sedan homosexuella i bastuklubbar och nu på senare år invandrare i förorten. Den ideala modellen är Parisupploppen som vi nu bara går och väntar på i Sverige. Idag lyder rubrikerna ”Upplopp” (SvD, DN, AB), ”Bråk” (GP) och ”Brandterror” (Expressen). Ett så kallat ungdomsgäng har satt eld på ett café och någon bil i Angered, vilket givetvis är problematiskt i sig. Men det här handlar inte om hur farligt det är i förorten, utan snarare om hur fruktan byggs upp genom sterotypa föreställningar. När dessa väl är etablerade rullar den oreflekterade dagspressen vidare… men detta vet vi ju redan. Redaktionerna läser ett TT-meddelande och väver sedan in hela historien i multitudeskräckdiskursen (undantag Expressen som faktiskt hade en kameraman på plats).

Så frågan blir istället vilka konsekvenser denna skräck har. Dags att citera Hardt & Negri:

”The deterritorializing power of the multitude is the productive force that sustains Empire and at the same time the force that calls for and makes necessary its destruction”. (citatet finns på den utmärkta wikipediasidan om multitude).

Alltså – samtidigt som den samhällsförändrande kraften ligger hos de som ifrågasätter och handlar emot ett samhälle, så är det dessa krafter som samtidigt håller samman och konserverar samhällsinstitutionerna. Samtidigt som multitudehandlingarna öppnar för en positiv kritik av samhälleliga missförhållanden så följs de inte sällan av en reterritorialisering genom en förstärkning av samhällsinstitutionerna (”lag och ordning!” följs av ”fler poliser!” och ”tyst i klassrummet!”).

Så hur ska vi ha det? Ska vi fylla förorterna med en reppressiv lag- och ordningsmakt eller ska vi börja analysera varför ungdomar tänder fyr på bilar?

gardsten_0037.jpg

 

 

 

Fotnot: Bilderna tog jag när jag bodde på Saffransgatan i Gårdsten

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Wikiversitiet mot bättre vetande!

Bildning. Hur befriar vi oss från pressande bildningsideal, intellektuell snobbism och reaktionär esoterika i akademin? Jag vet inte riktigt, men det verkar som om Wikimedia Foundation har åtminstone ett förslag: Wikiversity. Tanken är densamma som Wikipedia, det vill säga att användarna själva skriver innehållet. Flera fördelar har kommit ur denna modell där den epistemiska träffsäkerheten bara är en. Givetvis är en peer-reviewgrupp på Nature inte den slutgiltiga sanningens måttstock, men åtminstone ger deras jämförelse mellan Wikipedia och Encyclopedia Brittannica en hint om att deras korrekthetsgrad ligger nära varandra, åtminstone enligt vetenskapssamhällets perspektiv.

Så hur funkar då Wikiversity? Efter att ha bläddrat runt lite så har den karaktären av en distanskurs/läsecirkel. Det viktiga är nu inte att det är gratis, utan snarare ligger fördelen i att bildningsdiskussionen blir frikopplad det socio-ekonomiska ramverket som högre utbildning medför när den är universitetsbaserad. Visserligen införs ett nytt; tillgången till internetuppkoppling. Hursomhelst. Jag tog en provtur och fastnade stenhårt för Michel Foucault Reading Group. Själv så är jag en läsecirkelsjunkie, men då i ett ganska institutionaliserat format med mycket begränsat socialt tillträde. Räfflat rum på humanistiska fakulteten. Deltar för närvarande i två cirklar; Michel FoucaultThe Order of Things samt Martin Heidegger – Sein und Zeit. Två mastiga verk som verkligen kräver samarbete och diskussion för att man ska få ut något meningsfullt av dem. Hursomhelst är jag en nästan religiös besökare av dessa. En filosofisk text förvandlas till en helt underbar diskussion som förändrar ens grundläggande förståelse (förutsatt att man läser något bra). Utmaningen för Wikiversity ligger just här – kan man lyckas skapa dessa kritiska massor av filosofisk debatt som är styrda av nyfiket intresse och kärlek till vishet? Nu får jag kanske lägga till att jag medvetet frammanar en romantiserad bild av den optimala bildningssituationen, men jag är ständigt upptagen med frågan om hur man kan skapa en situation där filosofin kan blomstra utan totaliserande anspråk och maktgenomsyrade sanningar.

Det finns för mig bara ett sätt att ta reda på om det förhåller sig så. Jag får gå med i den ovan nämnda gruppen. Diskussionen börjar i December 2006 och boken är Vetandets arkeologi. Jag kan redan nu avslöja att det rör sig om ett utsökt stycke fransk filosofi! Kanske syns vi där.

Källor: idg.se, wikiversity, nature