Jeremy Bentham och kvantifieringen av lycka – En djupanalys av Marco Guidi och en jämförelse med Bergson

Jag har tidigare varit inne på att Jeremy Bentham troligtvis var först ut i med att förbereda och utforma ett lyckobegrepp som kunde mätas. Ett lyckobegrepp som var kvantifierbart. Ett lyckobegrepp som kunde integreras i en vetenskap om samhället (scientia felicitas?).

Tidigare trodde jag att denna proto-kvantifiering var begränsad till  kapitel 4 i An Introduction to the Principles of Morals and Legislation. Där fann jag början till en ”skala” för att mäta lycka, även om Bentham aldrig realiserade en sådan mätning på ett vetenskapligt sätt.

Men, givetvis var jag inte först med att upptäcka detta!

I kapitlet Jeremy Bentham’s quantitative analysis of happiness and its asymmetries 1, skriver den italienska ekonomen Marco E. L. Guidi om Benthams kvantitativa ansats i förhållande till lycka och välbefinnande (happiness/well-being). Denna briljanta och djuplodande text är publicerad i boken Handbook on the Economics of Happiness, och är på så sätt en del av den syntes som sker mellan ekonomer och lyckoforskare, som jag är på spåren och försöker begripa.

Guidis text går in på flera av Benthams källtexter och den är så precist skriven att jag tänker att det är värt att lägga ut mina anteckningar om den.

\\

Guidi inleder med att argumentera mot att Bentham skulle vara en ”primitiv och naiv” filosof, vars resonemang i huvudsak fungerar som reduktionismer. Paradoxalt nog har samma filosofer ändå givit honom en upphöjd position, som källa till den hedoniska psykologin, utilitarismen och rational choice-teorin. Jag vet varken in eller ut i denna idehistoriska diskussion, men det kan ändå utgöra en intressant sensation, att öppna sig bortom historieskrivningarnas -ismer och förhålla sig öppen till att göra saker mera komplicerade. Det är ju trots allt det som är poängen med humaniora.

När det gäller Benthams lyckokalkyl, hans felicific calculus 2, finns det nämligen två tolkningar enligt Guidi. Den första utgår från att Bentham ville kvantifiera lycka/välbefinnande så precist som möjligt, med numeriska heltal; the cardinalist approach (p. 68). Den andra utgår från att Bentham började tveka på sin kvantifiering och snarare rörde sig i en taxonomisk riktning, i ett försök att klassificera de olika storleksgraderna av njutning och smärta, något Guidi kallar för the ”ordinalist approach” (Ibid).

Det kan tyckas vara en detalj. Men för att göra ”samhället” mätbart måste vi uppfinna skalor som mäter denna container, som uppstår i samma moment som vi konstruerar den. Att mäta är alltid en performativ handling, mätningen är i sig beroende av vad Austin långt senare kallade ”felicity conditions”.

Vad som gör lycka till en ”kalkyl” kommer ur att definitionen, enligt Guidi, alltid är en relation mellan njutning och smärta:

Good – at and individual level as well as at a social level – is therefore happiness, and happiness is a ‘balance’ between the sum of pleasures enjoyed by the individual in question, and the sum of their pains (p. 70)

Eftersom vi kan räkna både på njutning och smärta (givet att vi har ett ”instrument”) uppstår ”this sort of economy” (p. 70=) som en slags summa, som förhoppningsvis lutar mot njutningssidan. Men för att vi ska få en summa måste njutningen vara mätbar. Jag är så fräck att jag tar ett Benthamcitat ur Guidis text:

Body, to exist, must in like manner possess those those things: length, breadth, and thickness…. By them it is measured. Mathematicians call them its Dimensions. ‘Dimension’ comes [from] form ‘Dimetior’, or ‘to measure’.
Of Mathematicians then let us borrow the appelation: and let us begin with saying: Pleasure is comprised under two dimensions, Intensity and Duration. (Original Italics), Bentham, in Guidi, p. 71).

Så vad Bentham gör är inget mindre än motsatsen till vad Bergson skulle komma att göra lite mer än hundra år senare. Bentham tänker sig njutningens intensitet och varaktighet som exterioriteter! De kan mätas precis som ”matematikern” mäter kroppar (Cartesianska), som längd, bredd och tjocklek. De kan mätas som ”dimensioner” på detta sätt.

Detta är helt centralt! Det Bentham gör i ovanstående citat är precis det som gör att hans sätt att mäta lycka, även om det hos honom själv inte hann blomma ut i sin fulla kraft, är det dominerande sättet att mäta lycka på idag! Bentham gör känslorna av njutning och smärta mätbara som extensiteter/exterioriteter.

Detta ville som bekant Bergson bryta med i Tiden och den fria viljan. Han ville visa att känslorna inte var mätbara eftersom de inte kunde omvandlas till numeriska storheter. Jag gillar Bergsons angreppssätt. Men, det finns inget Bergsonskt sätt att mäta lycka idag, troligtvis för att det inte gick att kvantifiera sättet som han tänkte ”storheter” på.

Den Benthamianska vägen, menar Guidi, går däremot rakt mot ett mätbart ”kardinalvärde” (finns det någon som vet hur man säger ”cardinal value” på svenska? Det är uppenbarligen en term uppfunnen av ekonomer snarare än matematiker):

After calculating the value of pleasures and pains at an individual level following these dimensions /../ the total value of social happiness is derived as the linear sum of individual balances /../ This obviously implies a cardinal measure of value. (p. 71)

Återigen, det är i dessa detaljer som det moderna lyckobegreppet tar sin form. Den positiva balansen mellan njutning och smärta kallar Bentham för well being (Guidi, p.81). Och vad han sedan gör är inget mindre än att skapa den så nödvändiga (numeriska) relationen mellan individ och samhälle. Vi kan mäta och räkna ut en individs summa mellan njutning och smärta. Och vi kan mäta tusen individer och räkna ut dess genomsnittliga summa mellan njutning och smärta. På samma sätt som vi kan få fram en lycklig eller olycklig individ, kan vi observera ett lyckligt eller olyckligt samhälle.

Samhällsvetenskaperna vilar på denna symmetri. Deleuze och Kafka såg hur denna symmetri fick konkurrens av en annan form – dividen.

Men för Bentham (och hans samtida tänkare) fanns bara denna ursprungliga numeriska relation mellan individ och samhälle, när de blickade ut över den tilltagande moderniten.

Higher numbers represent higher degrees of intensity. He [Bentham] then repeats the same reasoning for duration and states that the limits of of probability and remoteness are represented by certainty and presence, respectively, pointing out that ”the degrees of intensity and duration must med express’d by whole numbers: that of proximity and that of certainty by fractions. (p.71)

Men vad finns det då för instrument som kan mäta njutning och smärta? Här finns det risk för att man inledningsvis blir lite besviken på Bentham, men kopplingen till ekonomi är här väldigt intressant. Återigen lånar jag ett benthamcitat av Guidi, som i sin tur lånat det av Baumgardt:

The Thermometer is the instrument for measuring the heat of the weather: the Barometer is the instrument for measuring the pressure of the Air. Those who are not satisfied with the accuracy of those instruments must find out others that shall be more accurate, or bid adieu to Natural Philosophy. Money is the instrument for measuring the quantity of pain and pleasure. Those who are not satisfied with the accuracy of this instrument must find out some other that shall be more accurate, or bid adieu to Politics and Morals. (Bentham, J., Transcribed by Baumgardt 1952 3, in Guidi, M.E.L, p. 72)

Detta kan ju tyckas vara primitivt på många sätt. Termometern är ett instrument som mäter temperatur enligt en skala. Pengar är ett instrument för att mäta smärta+njutning (well-being). Som tur är kan vi balansera detta med ytterligare citat. För Bentham är relationen mellan rikedom och lycka inte alls linjär:

The effect of wealth in the production of happiness goes on diminishing, as the quantity by which the wealth of one man exceeds that of another goes on increasing: in other words, the quantity of happiness produced by a particle fo wealth (each particle being of the same magnitude) will be less and less at every particle (Bentham, in Guidi, p. 84)

Denna koppling mellan ekonomi och lycka föregriper Easterlins paradox med två hundra år. Men, skillnaden är dock fundamental. Bentham arbetar filosofiskt. Easterlin jobbar empiriskt, och argumenterar således medelst referens (så som Latour menar referens).

Men frågan är helt central inom lyckoekonomin: vad är egentligen relationen mellan välbefinnande och ekonomi?

Oikos nomos,

Oikos logos,

scientia felicitas.

krísis.

Notes:

  1. Guidi, Marco E. L. (2007) ”Jeremy Bentham’s quantitative analysis of happiness and its asymmetries”, in Bruni, L. & Porta, P. L. Handbook on the Economics of Happiness, Cornwall, MPG Books Ltd.
  2. Jag försöker fortfarande hitta en källa där Bentham själv använder begreppet ”felicific calculus”, men har ännu inte lyckats
  3. Baumgardt, D. (1952) Bentham and the Ethics of Today, Princeton, NJ: Princeton University Press

flattr this!

Helheten är alltid mindre än delarna – Latour, Tarde, Citizen Science och invasiva arter

Igår läste jag om Latour et. al’s artikel The whole is always smaller than its parts’ – a digital test of Gabriel Tardes’ monads från 2012. Temat med att låna in Tarde’s monad-begrepp (ursprungligen från Leibniz) känns igen från flera andra ställen hos Latour, men denna artikel är speciellt intressant eftersom det är en ”metodologisk” artikel snarare än en ontologisk, och att den vänder sig till ”sociologer” som bedriver empirisk forskning. Det finns nämligen ett metodologiskt argument i denna artikel, som Kalle för övrigt började skriva om redan för sex år sedan (återigen: journalartiklarna släpar långt efter forskningsfronten).

Tesen som Latour mfl. driver i denna artikel är att nya mängder av (meta)data har gjort det möjligt att skapa ”profiler” (profiles) av det som vi vill studera, följa eller analysera. Denna typ av data drömde Gabriel de Tarde om, vilket jag skrev om kort i förordet till den svenska översättningen av första kapitlet i Imitationens lagar:

Menar [Tarde] att eftersom varje liten detalj, varje liten imitation, ger upphov till och förklarar det sociala, måste statistikerna börja räkna på hela ”hushållets inventarier”, vilka böcker som publiceras, vilka kläder som säljs och vilka produkter som införskaffas vid vissa givna tidpunkter. Sådana empiriska undersökningar skulle i slutet av 1800-talet ha krävt en enorm logistik, för att inte tala om beräkningskraft. (s.18)

Nu är det ju inte längre slutet av artonhundratalet, så vi har chansen att plocka upp Tardes forskningsprogram lite drygt hundra år senare. Vilket är en ganska bra idé, tror jag.

\\

Just nu forskar jag bland annat om uppkomsten och utvecklingen av medborgarvetenskap, eller ”citizen science”, i ett projekt som heter Taking Science to the Crowd.  Här försöker vi följa hur denna praktik har vuxit fram, blivit alltmer relevant, och blivit alltmer av en hajp i forskningspolitiken.

Att kartlägga de nätverk som så att säga bygger upp citizen science kan då inspireras av Latours perspektiv på ett intressant sätt. Jag tänkte kasta ut lite preliminära datavisualiseringar här och testa mig fram.

Först några ord om de metodprinciper som återfinns i pappret från 2012. För det första finns det bara en analysnivå (Latour bryter med mikro/makro): monaderna utgör ”points of view” (p. 598) som ser ”hela nätverket”, men inte som en totalitet. Detta hänger samman med att det i sin tur inte finns några delar eller helheter: allt som finns är aktörer och nätverk. Aktörerna är nätverken och nätverken är aktörerna. Det är inte så, som mycket social teori utgår ifrån, att det sker ”interaktioner”. Inget interagerar med något, allt som finns är nätverk och aktörer som samtidigt definierar varandra. Det finns inga utbyten eller transaktioner: allt som finns är det som är: ontopolitik!

Men det där är ju ganska grundläggande. Spännande blir det först när det appliceras.

För att börja nysta i monaderna måste man ha en startpunkt. Jag tar min utgångspunkt i ett policydokument publicerat av Europeiska kommissionen: Green Paper on Citizen Science for Europe. Ett traditionellt sätt att analysera ett sådant policydokument är att ”dekonstruera” det, att kritiskt granska sättet som en viss sakfråga ”framställs på” och på så sätt synliggöra ett ”större sammanhang”, en kontext, eller en ideologi (”totalitet” om vi är riktigt modiga). Men, då begår vi misstaget att tro att det finns en del och en helhet, något större som avgör alla de mindre delarna. Literature is an assemblage. It has nothing to do with ideology. There is no ideology and never has been.

Istället kan vi börja analysera nätverket. Men då måste man börja plocka isär rapporten (dis-assemblage). Om man först hämtar ut de vetenskapliga artiklar som policyrapporten bygger på (se referenslistan) hittar man 21 artiklar, vars referensnätverk går att ladda hem från Web of Science (om man har universitetsaccess). Tack vare att vetenskapliga publikationer är uppmarkerade med metadata (som Tarde törstade efter), går det att använda policyrapporten som första monadologisk ”point of view” för att analysera det nätverk som (åtminstone delvis) definerar rapporten som aktör.

Först väljer vi en aspekt (aktant) av vetenskapliga publikationer: Författare. Klicka för att förstora:

 Skärmavbild 2014-10-31 kl. 11.15.50

Ur den första policyrapporten, Green Paper,  framträder ett (av flera) nätverk av forskare som gillar att citera varandra. Tittar vi i mitten hittar vi tre centrala forskare; Bonney, Phillips och Shirk, som tillsammans med andra forskare har skrivit artikeln Citizen Science: A Developing Tool for Expanding Science Knowledge and Scientific Literacy. Dessa forskare formerar en lokal centrumpunkt. Ofta lockas man då att tänka att de är ”centrala”, att man har hittat ”kärnan”. Men så är det ju inte med aktörsnätverk.  Studerar man i sin tur deras referenslistor och vilka som citerar dem, får vi ytterligare nätverk. Nätverk ger nätverk. Varje monad ger oss en oändlig ”utsiktspunkt” till nästa anhalt.

Men, forskares namn är ju bara en antropocentrisk etikett på ett nätverks noder. Tack vare dataöverflödet som Tarde drömde om kan vi välja en annan sida av monaderna. Vad sägs om samma ”innehåll” fast baserat på ”keywords”:

greenpaperkeywordmap

Här har jag hjälpt datorvisualiseringen (Gephi, Forced Landscape 2) lite på traven med att rita och skriva lite. Men, om vi analyserar den metadata som beskriver ”innehållet” i artiklarna (keywords) får vi ytterligare en utsiktspunkt som blickar ut över ytterligare nätverk. Observera hur lockande det är att tro att vi har hittat ”innehållet” i forskningsartiklarna. På ett sätt har vi ju det, de handlar ju om något. Men tänker vi innehåll kommer vi att fastna i reduktionism! Om vi istället tänker nätverk här får vi en bättre vinkel. Uppe i vänstra hörned ser vi hur artiklarna kopplar samman ”citizen science” med de nätverk som länge har studerat ”public scientific literacy”, ”public participation research” och så vidare. Här har vi så att säga en slags samhällsvetenskaplig tanke om att medborgarvetenskap är en fråga om kunniga, engagerade och deltagande medborgare. Lite spännande. Men följer vi sedan punkten ”Citizen science” ned åt höger stöter vi först på ett kluster som fokuserar de empiriska studieområdena. Det handlar om klimatforsknign, miljöforskning, och kristalliserar sig i biodiversitet. Därefter hamnar vi i ytterligare ett nätverk som handlar om observationer (av) invasiva arter, urval, populationer, observationers kvalitet (metod). Genom begreppet ”monitoring” öppnar sig sedan ytterligare studieobjekt: ”invasive plants”, ”plant invasions” och olika former av ”beredskap” för att hantera förändringar.

Fortsätter vi att zooma kan vi gå in på varje enskild artikel (källdata), här rankade efter globala citeringar (dvs. av alla källor i hela Web of Science):

Skärmavbild 2014-10-31 kl. 13.59.52

Här upptäcker vi att de två mest välciterade artiklarna leder till två psykologer: Ryan och Deci (de är även lyckoforskare, men det är en annan femma). Dessa psykologer sysslar en hel del med motivationsforskning. De är del av policyrapportens nätverk och de länkar sedan samman med ett ännu större komplex av motivationspsykologi. Detta fält är så stort att vi snabbt skulle förlora oss i det om vi fortsatte att följa nätverket åt det hållet. Dessa psykologer spelar en marginell roll i policyrapporten (de ger bara ”motivationsbiten”) men om vi ser in i dem som monader öppnar sig ett landskap där tre-fyratusen andra artiklar citerar dem. Som delar betraktade är de större än den helhet (policyrapporten) som vi började i. Detta gäller inte bara för citeringar. Citeringar är bara en liten aspekt av alla de nätverk av instrument, observationer, forskningsmedel, forskare, utrustning, allianser etc. som gör forskning möjlig. Dock är de väldigt väluppmärkta med metadata, vilket gör dem enkla att studera.

I en policyrapport, som eventuellt får politikerna i Bryssel att så småningom skyffla några forskningsöronmärkta miljarder Euro i ena eller andra riktningen, finner vi 21 vetenskapliga artiklar. Dessa öppnar monadologiskt upp ännu större nätverk som kopplar oss samman med invasiva arter, biodiversitet, global uppvärmning och bisarra habitat för flyttfåglar.

\\

De konventionella textanalysen tror att meningen finns ”bakom” eller ”mellan raderna”, i en abstrakt relation till en övergripande totalitet. Men, det känns som att man inte ens behöver genomföra analysen särskilt länge innan man hittar det där förväntade svaret om man jobbar så.

Mera intressant blir det om man kan länka samman en rapport med en invasiv fågelart som är relaterad till globala temperaturförändringar och som råkade flyga åt fel håll vilket gjorde så att politikerna i Bryssell….

 

flattr this!

BNP-kritikens genealogi?

Ju mer jag gräver i kopplingen ekonomi/lyckoforskning, desto fler lösa trådar uppenbarar sig. Jag råkade jag läsa en mycket intressant artikel i New York Times om ”The Rise and Fall of the G.D.P.” som fick mig att fundera på om min tunnel inte skulle behöva breddas lite.

Det verkar som att ekonomer på 70-talet började vända sig mot subjektiva indikatorer på ett helt nytt sätt, dels med utgångspunkt i de förfinade survey-metoder som hade utvecklats under efterkrigstiden, men i denna rörelse (som jag håller på att kartlägga) fanns även en intressant kritik av BNP som mått på välfärd.

Exempelvis skriver ekonomen Tibor Scitovsky i en artikel från 1973 1:

Over the past quarter century, from 1946 to 1971, real per capita income in the United States rose approximately 60 per cent. Yet the percentage of people who considered themselves very satisfied, reasonably satisfied, or not fully satisfied with their lives remained essentially unchanged throughout the period. These findings, derived from self-rated happiness surveys conducted at periodic intervals during these years, give credence to the view that in an affluent society, relative standing in the income scale is more important to the individual than absolute real income. (p. 19)

Lycka som alternativ till BNP. Likheten mellan detta resonemang och Easterlins paradox är talande för den kritik av BNP (då GNP) som florerade bland ekonomer och samhällsvetare vid denna tid. Bara ett år senare grundades tidskriften Social Indicators Research som på många sätt utgjorde startskottet för en alternativ indikatorrörelse.

Men, jag är väldigt dåligt inläst på ekonomisk teori. Vilka intellektuella hållpunkter finns det egentligen i kritiken av BNP som mått? Ofta, men inte nödvändigtvis, är ju denna kritik sammanfogad med en mera allmän tillväxtkritik, vilken ibland skymmer sikten för just hur man tänker sig mått, värderingar och ”performance”. Vilka andra komparativa måttstockar har diskuterats?

Notes:

  1. Moses Abramovitz, Tibor Scitovsky and Alex Inkeles (1973) ”Economic Growth and its Discontents”, Bulletin of the American Academy of Arts and Sciences, Vol. 27, No. 1 (Oct., 1973), pp. 11-27.

flattr this!

Lyckoekonomi

ecohap

 

Jag jobbar mig just nu igenom en trave med böcker som handlar om relationen lycka/ekonomi. Givetvis snubblar jag genast över intressanta citat. De schweiziska forskarna Frey och Stutzer skriver i boken Happiness and Economics:

Japan is probably the country with the most spectacular growth in income since World War II. between 1958 and 1991, its per capita income rose sixfold. Nevertheless, the Japanese people report a satisfaction with life that remains largely unchanged over this period. This surprising result needs explanation. (p. 8) 1

Detta illustreras med följande figur:

Skärmavbild 2014-10-14 kl. 14.31.15

Att BNP ökar utan att lyckan 2 gör det är ett typiskt dilemma som öppnar upp för ett sökande efter andra variabler. Frey och Stutzer, som jag skrivit om tidigare, anser sig vara de första att skriva en hel bok om kopplingen ekonomi/lycka:

This book reports the state of happiness research from the point of view of economics. To our knowledge, this is the first book establising the link between happiness and economics. We discuss how the concepts of utility and happiness are related and show how micro- and macroeconomic conditions in the form of income, unemployment and inflation affect happiness. (vii)

… vi får väl se om det håller efter en grundlig genomsökning av fältet.

Notes:

  1. Frey, Bruno S. & Stutzer, Alois (2002) Happiness and Economics – How the Economy and Institutions Affect Well-Being, Princeton: Princeton University Press.
  2. För Frey och Stutzer är ”happiness”, ”subjective well-being” och ”life satisfaction” synonyma, se sid. 3

flattr this!

Förenade arabemiraten och happiness meters

Skärmavbild 2014-10-13 kl. 20.46.43

Enligt Madyamam.com ska Förenade Arabemiraten implementera så kallade ”happiness meters”. Dessa smarta teknologier utgörs av små terminaler som medborgarna hela tiden ska använda för att signalera hur lyckliga de är. På så sätt tänker man sig att man ska kunna optimera offentliga tjänster:

Preparing annual or quarterly reports to measure the happiness and satisfaction of the public does not meet our ambitions because today the world is transforming very fast and people’s expectations too are changing rapidly. Therefore, government services must be monitored on a daily basis,” Vice President and Prime Minister of the UAE and Ruler of Dubai, Sheikh Mohammed bin Rashid Al Maktoum, said while launching the initiative Saturday.

Förenade Arabemiraten gillar lycka som ”performance indicator”, något som jag tidigare har nämnt här på bloggen.

flattr this!

Steg 3 och nya mått för att värdera samhällsutveckling

Här kommer en anteckning för mitt minne, i kategorin ”alternativ till BNP”.

I dagens SvD 1 skriver Robert Höglund att vi måste skapa alternativ till BNP som mått. Något som känns igen från en viss utredning. Höglund skriver:

BNP bör alltså överges som mått på framgång och som mål för den ekonomiska politiken. Istället bör vi sätta upp mål som placerar människans och planetens välbefinnande i första rummet.

Höglund ingår i ett nätverk som heter Steg3 som verkar bestå av många miljöpartister och forskare. Deras ”faktabank” toppas av storyn om Bhutan och deras bruttonationallycka. Länken är tillagd av ”framtidsutvecklaren” Margareta Ivarsson som menar att Bhutan:

– har liberala sexuella traditioner och god upplysning om AIDS trots att man inte har några sjukdomsfall.

Inte helt korrekt kanske.

Nu var det inte riktigt meningen att dra ut en sådan associationslinje. Det är lätt gjort när man bara klickar runt litegrann. Men man bör hålla i minnet (innan man tar Bhutan som exempel) att bruttonationallycka för sig själv knappast är en garant för ett lyckat samhälle.

Notes:

  1. SvD 2014-09-11

flattr this!

Marcuses kritik av lycka och olycka

I läsningen av Sara Ahmeds The Promise of Happiness finner jag några intressanta referenser som är värda att följa upp om falskt medvetande. En sådan tråd leder till Herbert Marcuses One-Dimensional Man 1, som Ahmed citerar på sidan 169 2.

Marcuse ser lycka, eller snarare det ”lyckliga medvetandet” (happy consciousness), ett falskt medvetande uppbyggt på falska behov. Med falska behov menas:

”False” needs are those which are superimposed upon the individual by particular social interests in his prepressions: the needs which perpetuate toil, aggressiveness, misery, and injustice.

/…/

Most of the prevailing needs to relax, to have fun, to behave and consume in accordance with the advertisements, to love and hate what others love and hate, belong to this category of false needs. (p. 4-5)

De dominerande formerna av underhållning, avkoppling, konsumtion, ressentiment, osv. bygger upp en föreställning om vad det innebär att vara lycklig, men även vad det innebär att vara olycklig. Det är här som det lyckliga medvetandet sammanfaller med (visionen om) den borgerliga livsstilen, baserad på heteronormativitet, konsumtion och underhållning. Detta lyckomedvetande döljer samhällets orättvisor. Ahmed citerar följande passage i Marcuses bok:

Conversely, loss of conscience due to the satisfactory liberties granted by an unfree society makes for a happy consciousness which facilitates acceptance of the mis­ deeds of this society (p. 76)

Okej. Detta kan man i och för sig gå med på. Detta öppnar för en kritik av det ‘lyckliga medvetandet’. Men det finns hos Marcuse ytterligare en hake, som Ahmed inte tar upp. För Marcuse är det olyckliga medvetandet minst lika problematiskt. Ett lite längre citat från samma sida:

To be sure, there is pervasive unhappiness, and the happy consciousness is shaky enough – a thin surface over fear, frustration, and disgust. This unhappiness lends itself easily to political mobilization; without room for conscious development, it may become the instinctual reservoir for a new fascist way of life and death. But there are many ways in which the unhappiness beneath the happy consciousness may be turned into a source of strength and cohesion for the social order. (p. 76)

Det olyckliga medvetandet kan vara både något som stärker social sammanhållning (i ett samhälle som splittrar människor) och något som skapar en slags instinktiv böjelse mot fascism. I kollektiva tillstånd av olycka, exempelvis i tider av kris, kan missnöjet få människor att söka enkla lösningar i fascistiska begär. Att underblåsa denna olycka kan alltså vara farligt. En politisk strategi som går ut på att ”medvetandegöra” massorna om hur dåliga deras liv är, hur utnyttjade de har blivit och hur systemet har ”lurat dem”, är alltså en farlig populism.

Både olyckan och lyckan skapar död, fast på två olika sätt.

The Happy Consciousness has no limits – it arranges games with death and disfiguration of which fun, team work, and strategic importance mix in rewarding social harmony (p. 80).

Här anspelar Marcuse på kalla krigets spelteorier som ser krig i termer av statistiska sannolikhetskalkyler och ”lagarbete”. Det finns i det lyckliga medvetandet en slags ondskans banalitet, som Arendt skulle ha sagt. Men, det finns i det olyckliga medvetandet en annan form av ondska: den ondska som uppstår när olyckan tar sig ett objekt. När olyckan förvandlas till hat mot någon eller något som identifieras (ofta helt godtyckligt) som orsaken till olyckan uppstår det som Deleuze och Guattari kallade för en destruktonslinje 3.

Om olyckan ska kunna vara en möjlig position, måste detta tas i beaktande.

Notes:

  1. Marcuse, H. (1994[1964]) One-Dimensional Man – Studies in the Ideology of Advanced Industrial Society, London: Routledge.
  2. Ahmed, S. (2010) The Promise of Happiness, Durham and London: Duke University Press.
  3. Se hela kapitlet ”Micropolitics and Segmentarity” i A Thousand Plateaus

flattr this!

Sara Ahmed, löftet om lycka, olycka, och falskt medvetande

Under sommaren passade jag på att läsa Sara Ahmeds The Promise of Happiness 1. Sedan var jag tvungen att läsa om den en gång till. Denna bok utgör på många sätt en viktig kritik av ”the happiness turn”, dvs. den ”lyckovändning” som tycks ha drabbat human- och samhällsvetenskaperna, för att sedan spilla över i makropolitik, självhjälpsböcker och populärkultur.

Det lite ironiska i sammanhanget är Ahmeds performativitet. Det är nämligen delvis hon som myntar begreppet ”the happiness turn” i en artikel från 2007 2, som ingår i en specialvolym i tidskriften New Formations. Kritiken av lyckoforskningen i synnerhet, och lyckan som etik i allmänhet, tycks bidra till ännu mera prat om lycka.

Men det där är ju bara form. Till innehållet.

Det finns många ingångar till denna bok. Jag har främst fastnat för introduktionskapitlet, kapitel 2 som heter ”happy objects” samt den konklusion som dyker upp i sista kapitlet. Mitt emellan dessa två ändar av boken befinner sig de tillämpade (om man nu kan säga så) delarna där Ahmed applicerar sin begreppsapparat på ett antal läsningar av litteratur och film som visar på vilket sätt lycka skapar en trång, vit och heteronormativ mittfåra som blir nästintill omöjlig att kritisera eller undvika utan att bli avfärdad som en ”killjoy”. Lycka, och lyckobegreppet, menar Ahmed, är inte neutralt formulerat. Det är istället tätt sammanvävt med heteronormativitet; lycklig blir man om man anpassar sig till en viss medelklasslivsstil med konventionella familjerelationer. Lycka blir en härksarteknik. Men, Ahmed visar även hur framförallt det utilitistiska lyckobegreppet är samproducerat med kolonialismens historia och dess legitimering (p. 123-133). När britterna koloniserade världsdelarna kunde denna process delvis legitimeras med att man skapade möjlighet för de koloniserade att ”söka sin lycka”, eftersom man tog med sig den europeiska civilisationen och gav den i ”present”. Genom kolonisering ”maximerade man lycka”, utifrån en (pseudo)utilitaristisk ståndpunkt. På andra kroppars bekostnad.

Jag gillar verkligen angreppssättet i Ahmeds mittenkapitel. Men, samtidigt blir jag lite frustrerad av den aningen daterade metodologin som finns inbyggd Cultural-studiesperspektivet som är utgångspunkten. Läsningar av populärkultur blandat med litteraturkritik måste göra långa hopp för att nå till den lyckofilosofi som Ahmed vill diskutera. Att gå från filmen ”Bend it like Beckham” till Jeremy Bentham kräver en mycket vid hermeneutisk tolkningshorisont. Att enbart följa ”the word happiness” skapar en mycket allvarlig metodologisk brist 3. Det finns många exempel på lyckoforskning som inte använder sig av begreppet ”happiness”. Det finns en hel tradition av som snarare uttrycker sig i (mera vetenskapligt precisa) termer. exempelvis ”subjective well-being”, ”life satisfaction” eller ”positive affect”.

Mycket närmare är det mellan lyckoforskning och lyckofilosofi, än mellan lyckofilosofi och populärkultur. Som vetenskapsteoretiker talar jag givetvis i eget intresse när jag då påstår att vetenskaplig forskning är mera relevant som studieobjekt än populärkultur. Men, med det vill jag egentligen inte säga mer än att det ena ju inte utesluter det andra, och att Ahmeds ramverk är applicerbart långt utanför hennes i många stycken briljanta bok.

För det som gör Ahmeds angreppssätt så kraftfullt är hennes dubbelartikulerade positionering i förhållande till lycka som förgivettaget och stelnat moraliskt och politiskt imperativ.

Ahmed inleder, för det första, med att visa hur lycka har konstruerats som ett mål över alla andra mål, ett egenvärde som alla människor strävar efter, och som inte kan utmanas av några andra aktiviteter. Hon inleder med att visa på spännvidden av detta argument. Från det att samtida ekonomer har börjat se ekonomin som ett medel för att nå det högre värdet lycka, till Aristoteles berömda etik där lyckan (eudaimonia) är det enda som vi väljer helt utan andra motiv. Lycka, har genom årtusenden konstruerats som ett egenvärde, av filosofer, forskare och i populärkulturen.

Detta ifrågasätter Ahmed:

If happiness is already understood to be what you want to have, then to be asked how happy you are is not to be asked a neutral question. It is not just that people are being asked to evaluate their life situations but that they are being asked to evaluate their life situations through categories that are value laden. (p. 5)

Lycka, så som det formulerats och kanoniserats i den västerländska kulturen, är inte ett neutralt sinnestillstånd av fridsam förnöjsamhet och tillfredsställelse. Det är, menar Ahmed, ett komplex av normerande kulturella konstruktioner som (i likhet med alla andra normer) är formulerade utifrån vissa dominerande ideal om vad som är ett gott liv.

Men det som gör Ahmeds position intressant är, för det andra, att hon bryter med en figur som är cementerad i ett kulturellt fundament sedan Aristoteles:

This book proceeds by suspending belief that happiness is a good thing. In this mode of suspension, we can consider not only what makes happiness good but how happiness participates in making things good. I have taken it as given that happiness involves good feeling, even though I would challenge some of the models of good feeling offered in the science of happiness. This is not to reduce happiness to good feeling. The association between happiness with good feeling is a modern one, as Darrin M. McMahon (2006) shows us in his monumental history of happiness. We have inherited this association such that it is hard to think about happiness without thinking about feeling. My task is to think about how feelings make some things and not others good. (s. 13)

Ahmed vill visa att det är möjligt att till och med inta en ”unhappy” position, för att kunna utforska hur ett lyckofokus har som bieffekt att det ofta skyler över maktrelationer. Ahmed tar på denna punkt avstånd från Braidotti (se p. 87), som via Deleuze förespråkar en etik baserad på ”joy” eller glädje. Detta, menar Ahmed, är en ”turn to happiness” som leder i fel riktning (ett tema för en ny bloggpost). Istället vill Ahmed mana fram en ‘olycklig’ kritik av lyckan:

To revitalize the critique of happiness is to be willing to be proximate to unhappiness. I have suggested that feminist consciousness involves consciousness of unhappiness that might even increase our unhappiness, or at least create this impression. Happiness can work to cover over unhappiness, in part by covering over its causes, such that to refuse to take cover can allow unhappiness to emerge. This process of consciousness raising involves not simply becoming conscious of unhappiness but also achieving (with others) better ways of understanding unhappiness.

/../

There can even be joy in killing joy. And kill joy, we must and we do. (p. 87)

Ahmed menar alltså, om jag förstår henne rätt, att vi måste vara i närheten av en olycklig position, eller snarare, i närheten av olycka, dels för att kunna förstå lyckan som sådan, men framförallt för att visa hur olyckan faktiskt har ett värde. Att vara en ”feminist killjoy” som ”skapar dålig stämning” är i många fall mera värdefullt än att vara blind för sexism men sprida mycket lycka omkring sig. Men, det finns en liten hake i argumentet ovan. Ahmed menar att kontrasten mellan lycka/olycka är en fråga om ”sant” eller ”falskt medvetande” (se sid 53, 83, och speciellt 165). Jag sympatiserar eventuellt med denna manöver eftersom Ahmed är så övertygande i sin argumentation om hur ”the happiness turn” har i det närmsta förblindat oss i sökandet efter lycka. Men, samtidigt måste jag reservera mig, eftersom iden om ett falskt medvetande ofta hamnar i en trängd position. (Vem är det då så har rätten att formulera det sanna medvetandet, osv.)

Det finns många anledningar till att återkomma till denna bok.

Notes:

  1. Ahmed, S. (2010) The Promise of Happiness, Durham and London: Duke University Press.
  2. Ahmed, S. (2007) “The Happiness Turn”, New Formations, No. 63, Winter 2007-2008, 7-14.
  3. Ahmed formulerar sin metod med följande: ”In order to consider how happiness makes things good, I track the word happiness, asking what histories are evoked by the mobility of this word. I follow the word happiness around. I notice what it is up to, where it goes, who or what it gets associated with. If I am following the word happiness, then I go where it goes. I thus do not go where the word happiness does not go. The risk of using this method is that I could give the word happiness too much power in order to challenge the power happiness can give. My method does have this limitation: if my aim is to describe what kind of world takes shape when happiness provides a horizon, then I will not be exploring worlds that take shape under different horizons.” (p. 14). Det är givetvis problematiskt att inte gå till de ställen som saknar användningen av ett visst ord, men samtidigt är det ju transparent att Ahmed är så explicit med denna gräns.

flattr this!

Kopplingen Ekonomi – Lycka

Just nu håller jag på och letar efter den ”ursprungliga” kopplingen mellan ekonomisk forskning och lyckoforskning. Med andra ord, när/var/hur skapades en länk mellan å ena sidan människors subjektiva lycka/välbefinnande och den ”objektiva” Ekonomin?

Denna fråga kan besvaras med en idéhistorisk abstraktion, som lite slarvigt skulle kunna provoceras fram med frågan om när  ekonomerna Smith och Marx råkade stöta in i utilitaristerna Bentham och Mill. Med andra ord, när gjordes tanken om att det fanns en relation mellan politisk ekonomi och (proto)psykologi möjlig på en epistemisk nivå? Men en sådan undersökning är troligtvis lite för svår att genomföra på ett vettigt sätt.

Vad jag istället har börjat gräva i är en mera konkret undersökning, en slags aktualistisk resa uppströms (se min avhandling för metoddiskussion). Här är några hållpunkter som jag hittills har vaskat fram. (Jag är evigt tacksam för kommentarer som fyller på)

\\

Jag har tidigare nämnt att regeringen har tillsatt en utredning om ”bruttonationallycka”. Detta mått, samt ”idén om att ett sådant mått är möjligt”, brukar tillskrivas Bhutan, som från och med 1972 gjorde Gross National Happiness till den officiella mätpunkten – eller värdet – för samhällsutveckling. Men är vägen dit verkligen så enkel?

På 70-talet läggs grunden för det man ibland kallar för ”sociala indikatorer”, framförallt genom tidskriften Social Indicators Research. Den allra första artikeln är skriven av Frank M.  Andrews och Stephen B. Withey 1 och markerar en av flera startpunkter för välbefinnande och lycka som en indikator. De skriver:

We are embarked on a major effort to develop measures of perceived life quality. The effort is part of the larger movement within the United States and a number of other countries to develop an expanded set of social indicators which can be monitored over time. It is hoped that through the generation and analysis of data from such indicators improvements can result in our understanding of the causes and directions of social changes, and in policymaking oriented toward efforts to improve the quality of life. (p. 1)

Andrews och Withey nämner ingenstans i artikeln att det skulle finnas ett samband mellan ”life quality” och ekonomisk tillväxt. De är snarare intresserade av att hitta ett sätt att betrakta livskvalitet som en generell indikator, som sedan kan korreleras mot en mängd andra variabler.

Nu över till nästa punkt. Samma år, 1974, skriver Richard Easterlin en numera berömd artikel 2 i vilken han (i retrospekt) myntar begreppet Easterlins paradox. Easterlins paradox innebär att medan det förvisso är så att hög inkomster korrelerar med ökade nivåer av lycka, innebär en gradvis ökning av inkomsten inte att lyckan ökar i samma takt. Den kan till och med avstanna. Som typexempel brukar man använda sig av USA, där man har mätt lycka sedan 1946. Trots att BNP har tredubblats har lyckonivåerna som uppmätts legat helt konstanta. Men, på en global nivå är man ändå betydligt mycket lyckligare i USA än i (många) fattiga länder i ”tredje världen”. Easterlin formulerar det i sin (välciterade) originalartikel som :

This paper is offered in the spirit of this little-headed call. It brings together the results of surveys of human happiness that have been conducted in nineteen countries, developed and less-developed, during the period sicne World War II, to see what evidence there is of an assoiation between income and happiness.(p. 89-90, my bold)

Det intressanta här är den fetstilade meningen: sammankopplingen mellan inkomst (ekonomi) och lycka. Frågan som jag ännu inte har ett svar på lyder: var någonstans har denna koppling gjorts tidigare?

Någonstans på 70-talet sker det så att säga en association mellan lycka och ekonomi inom två skilda vetenskapliga discipliner: (makro)ekonomi och (kvantitativ social-) psykologi. När sedan Richard Layard (mera känd för sin bok från 2005) skriver artikeln ”Human Satisfactions and Public Policy” år 1980 3 i Economic Journal, kan det låta så här:
There is much casual evidence that people in the West are not becoming happier, despite economic growth. There is also some systematic evidence. Opinion polls reveal no increase in self-rated happiness in the United States since the War. And, more slippery evidence this, rich countries appear to be no happier than poorer ones – at any rate among the advanced countries. But if growth has not brought happiness, the important question is what policy conclusions follow. (p. 737)

Under loppet av bara några år har det ansamlats både ”casual” och ”systematiska” bevis för att vi inte blir lyckligare av ekonomisk tillväxt. Layard citerar här ett tidigare manuskript av Easterlin samt ekonomen Tibor Scitovsky. Men helt plötsligt är ekonomi och psykologi på samma bana och vägen är öppen för ”happiness economics” (även om denna forskning först slår igenom på 00-talet, men det är en annan, empirisk, fråga).

\\

Lång senare, närmare bestämt 2002, skriver ekonomerna Bruno Frey och Alois Stutzer en välciterad artikel med titeln ”What Can Economists Learn from Happiness Research?” 4. De skriver in sig i traditionen från Easterlin samtidigt som de bryter ny mark för lyckoekonomin som fält:

Only recently has this psychological research been linked to economics. The pathbreaking contribution by Easterlin (1974) was noted by many economics scholars, but at the time found few followers. General interest in the measurement and determinants of subjective reported well-being was raised by a symposium (Robert Frank 1997; Yew-Kwang Ng 1997; and Oswald 1997). Since the late 1990s, economists have started to contribute large-scale empirical analyses of the determinants of happiness in different countries and periods.” (p. 404, my bold)

Ska vi datera genombrottet för lyckoekonomin är det nog kring millennieskiftet vi ska leta. Men om vi ska datera ursprunget tänker jag – mycket preliminärt – att svaret finns på 70-talet. Motbevisa mig gärna på denna punkt!

Notes:

  1. Andrews, F. M. and Withey, S. B. (1974) ”Developing Measures of Perceived Life Quality: Results from Several National Surveys”, in Social Indicators Research, No. 1 (1974), 1-26.
  2. Easterlin, R. A. 1974. “Does Economic Growth Improve the Human Lot? Some Empirical Evidence.” In Nations and Households in Economic Growth: Essays in Honor of Moses Abramovitz, edited by Paul A. David and Melvin W. Reder, 89-125, New York: Academic Press, Inc.
  3. Layard, R. 1980. “Human Satisfaction and Public Policy.” The Economic Journal 90: 737-750.
  4. Frey, B. S. and Stutzer, A. S. 2002. ”What Can Economists Learn from Happiness Research?”, Journal of Economic Literature, Vol. XL (June 2002), pp. 402-435.

flattr this!

Lyckoforskning från 1930-talet

Mitt i skrivandet av en artikel om skalor för att mäta lycka, snubblar jag över diverse tidig lyckoforskning. Det verkar som att 30-talsforskningen är ganska rakt på sak när det gäller lyckobegreppet – lyckonivårer ”korrelerar” mot yttre sociala omständigheter. Det gäller bara att hitta vilka. Ett par fragment ur mina anteckningar lyder således:

Först en lista över saker och som gör oss lyckliga och olyckliga enligt ur pedagogikforskaren Goodwin Watson‘s artikel ”Happiness among Adult Students of Education” från 1930 (Journal of Educational Psychology, Vol XXI, No. 2, s. 108):

Skärmavbild 2014-09-23 kl. 21.06.31

Betyg är inte så viktiga, men popularitet är det. Känns lite mobbningsmentalitet.

En annan artikel med den tidstypiska titeln ”Is the Negro Happy? – A Psychological Analysis” är skriven av Albert S. Beckham år 1929 (Journal of Abnormal and Social Psychology, 24). Beckham myntar i denna text begreppet ”The Negro Complex”, som innebär:

To the already long list of complexes let us add another. One more won’t hurt; it is the Negro complex. This is not necessarily synonymous with the inferiority complex although it might be at times. It is an emotional sublimation that enables the Negro to escape from dire reality. In this state he is able to simulate happiness. This has been his salvation. (p. 190)

Beckham var själv en av de första afro-amerikanska professorerna. Hans undersökning visade att 75.5 procent av hans respondenter hade svarat ja på frågan ”Are you happy as a Negro?” (p. 189). Detta kunde inte stämma. De måste ”simulera” sin lycka, hur skulle de annars kunnat ”survive more than 200 years of slavery and a half century of economic and social pressure as a subject people”. (p. 190).

flattr this!

Pluralism = Monism