Opinionen och massan

Eftersom förra posten om Tarde gav upphov till en mycket intressant diskussion lägger jag upp ytterligare lite material från mina förarbeten till en text jag håller på och skriver just nu.

#

En aspekt av sociologin som ofta förbises är dess modernitetskritiska sidor. Dessa kan komma till uttryck antingen som en explicit kritik, men ofta blir den som mest intressant när den ligger som en slags potentialitet. Kanske är det så att den bästa kritiken utgörs av ett förarbete till en kritisk tolkning, som en slags vredens startsträckor och tankemässiga uppvärmning.

En sådan möjlighet finner vi i de Tardes ”Opinionen och massan” (L’opinion et la foule) från 1901. Först några ord om de centrala begreppen. Tarde skiljer först och främst ut ”publiken”, ”offentligheten” och ”opinionen” i kontrast mot det han kallar ”massan”. Publiken eller offentligheten (dessa har i princip samma betydelse) är en entitet som är utspridd men där ”medvetandenas inflytande på varandra är handlingar som utförs på längre och längre avstånd”. Tardes paradexempel är människor som läser samma tidning, som inte primärt binds samman genom just det materiella faktum att de har kopior av samma tidning i sin hand, utan snarare på ett ”andligt” plan vars ”länk är, då deras övertygelse eller begär är samtidiga, just medvetenheten hos var och en om att denna idé eller vilja i samma ögonblick delas av ett stort antal andra människor”. Alltså, om jag ser på Aktuellt på TV eller läser @freepussyriot på twitter kvalificerar jag mig som del av en publik eller offentlighet enbart genom att mina begär är samtidiga som hundratusentals andra människor.

Bildandet av en offentlighet förutsätter alltså en social och mental utveckling som är betydligt längre fortskriden än bildandet av en massa. Den rent idémässiga suggestibiliteten, smittan utan kontakt, som denna helt abstrakta men alltjämt verkliga gruppering förutsätter – denna massa som har förandligats, upphöjts, så att säga, till en andra nivå av kraft, har enbart kunnat födas efter flera sekler av mer grovhugget, elementärt socialt liv.

Annat är det således med massan. Massan är för Tarde alltid fysisk, i betydelsen att den alltid äger rum och materialiserar sig på ett och samma ställe. Den är affektiv och ger ofta upphov till våldsam irrationalitet: ”Massan är i allmänhet betydligt mindre homogen än publiken: den är alltid sammansatt av ett stort antal nyfikna, av halvmedlemmar som inte tvekar att tillfälligt låta sig värvas och assimileras, men vars oförenliga element hela tiden försvårar en gemensam riktning”. En massa saknar på så sätt en ”andlig” riktning, och skapar sin socialitet enbart genom fysisk närhet. Man kan här tänka sig folksamlingar kringen fotbollsmatch, vissa former av generella protester (första maj), allmänna samlingar av missnöjda människor eller spontana vredesansamlingar (bilköer). I sina värsta former:

Att uppväcka massans entusiasm leder inte långt, men att ge den ett motiv och objekt för sitt hat, det är att bana väg för massans aktivitet. Denna aktivitet är som vi har sett framför allt destruktiv, när den uttrycks i precisa handlingar: därav framgångarna för listor av fördömande under alla sorters uppror. Det som massan kräver i sin ilska är alltid ett huvud, eller flera huvuden.

Massorna till skillnad från publiken eller offentligheten (och därmed även ”opinionen”) fanns före moderniteten. Under medeltiden fanns det uppretade folksamlingar precis som nu. Offentligheten är däremot en genuint modern företeelse rent historiskt, och den är helt beroende av medieteknologiska framsteg:

Fanns det några offentligheter på medeltiden? Nej, men det fanns marknader, pilgrimsfärder, tumultartade massor, med strömmar av gudfruktiga eller stridslystna sinnesstämningar, vrede och panik. /…/

Offentligheten kunde inte börja ta form förrän de första stora utvecklingarna inom tryckerikonsten hade inträffat under 1500–talet. Överföringen av krafter på avstånd är ingenting i jämförelse med denna överföring av tankar på avstånd.

Dessa medieteknologier är alltså förutsättningar för de moderna ideologierna, den internationella politiska organiseringen, mode, nyheter och annat som kan transporteras tankemässigt över en distans. Man skulle till och med kunna säga att globaliseringen som sådan endast är möjlig om det kan uppstå offentligheter. Här vänder sig Tarde mot Le Bon (med sedvanlig fransk artighet): ”Jag kan alltså inte hålla med den store författaren doktor Le Bon om att vår tid vore ”massornas era”. Den är offentlighetens eller offentligheternas era, och detta är någonting helt annat”.

I kontrast till den dominerande massmedieteorin under nittonhundratalet tänker alltså Tarde tvärtom. Hos exempelvis Adorno och Horkheimer består massan av de som tittar på teve och lyssnar på radio. Detta är ”upplysning som massbedrägeri” i och med att dess kommersiella innehåll plattar ut kulturen och förvandlar massans medvetande till en simpel såpareklam. Men för Tarde rör det sig här om offentligheter, oavsett innehållet, och massorna är tvärtom historiskt sett på tillbakagång.

Det är nu vi måste sätta Tarde i historiskt sammanhang för att begripa den kritiska potentialen. Vid sekelskiftet har ännu bara ett av de tre traditionella massmedierna (press, radio, TV) fått genomslag (eller ens blivit uppfunna). Både Marconi och Tesla tillhör framtiden. Dessutom var läskunnigheten i Europa inte ens i närheten av dagens nivåer. Det är därför Tardes slutsats förefaller sympatisk och försonande, om än naiv:

Jag är trots allt benägen att tro att de djupgående samhälleliga omvandlingar som pressen har föranlett har skett i sammanförandets och pacificeringens tecken. Genom att ersätta eller, som vi har visat, placera sig ovanpå äldre grupperingar, får de nya, mer vidsträckta och massiva grupperingar som vi kallar för offentligheter inte bara ett trendernas välde att efterträda sedernas välde – de får inte bara innovationen att ersätta traditionen. Offentligheterna ersätter också forna tiders klara och beständiga indelningar mellan olika sorters mänskliga förbund med ändlösa konflikter, en ofullständig och föränderlig segmentering med diffusa gränser, som befinner sig i ständig förnyelse och ömsesidig sammanflätning. Detta tycks mig vara slutsatsen av denna min långa undersökning.

Att tidningar skulle pacificera Europa ter sig ungefär lika naivt som att ”internet skulle leda till demokrati”, som vissa regeringar nuförtiden säger. Bara ett decennium efter Tardes skrift gavs ut skulle det bli världskrig. Att innovation skulle ersätta tradition låter även det som en utopi.

Värdet i Tardes tänkande ligger inte i hans vision om framtiden. Snarare uppstår värdet när vi tänker nittonhundratalet genom Tardes begreppsapparat. Hur mobiliserades exempelvis nationen i Tyskland på trettiotalet? Var det en massa eller en offentlighet? I någon mening var det en kombination enligt Tarde. Å ena sidan skapades en abstrakt ”sinnlig” gemenskap som, så att säga, talade om samma sak. Å andra sidan injicerades energin och affekterna genom fysiska massmöten, parader, aktiviteter, osv. Om vi tänker det hela enligt Deleuze & Guattari skulle man kunna säga att radion manifesterade Statsapparaten (den offentliga propagandan) och torget, gatan och paraden underblåste krigsmaskinen med sin energiska resonanta affektivitet.

Även idag kan vi tänka Tardeianskt om exempelvis förhållandet mellan internet och det postdigitala. I någon mening skapas offentligheter kring de som lyssnar på samma musik, men endast medelst ett dansgolvs fysiska begränsningar kan vi skapa en affektiv massa. Offentligheternas överflöd skapar brist på massor. Är det så att i vår tid av massiv medialisering har fått ett (medeltida) begär efter massan? Nu för tiden pratar vi om allt, varje liten del av vårt gemensamma liv kan bli en nyhet, kan kopplas upp och stå till allmänhetens förfogande. Blir då massan åter attraktiv? Eller, är det så att massan har återuppstått i och med internet? Vi hör ju ständigt hur en okontrollerbar affektiv hord av nättroll och kommentarstrådshatare väller över oss… Med denna terminologi skulle man kunna säga att internet tar oss tillbaka till medeltiden snarare än tar oss in i en ”upplysning 2.0” (ursäkta svordomen).

3 svar på “Opinionen och massan”

  1. Tack Christopher, för mycket intressanta tankar som hjälper mig framåt. Hittar här verktyg för att bedriva samtal om hur det hela tiden skapas helheter, som strävar efter balans. Det går att öka och dra ifrån, temporärt, men det ger hela tiden upphov till motreaktioner och mobiliserar. Inget nytt som införs, någonsin eller någonstans kan vara lösningen på alla problem. Jag ser en process i det du skriver om, tillblivelse där man hela tiden har ändan bak, om uttrycket tillåts. Och det är en oerhört viktig lärdom att sprida, som allt för ofta glöms bort, förträngs eller förnekas. För att insikten är så skrämmande, och för att den tvingar oss att tänka i nya banor, mer noggrant och under längre tid. Det finns inga enkla lösningar, helt enkelt. Insikt om det saknar jag, idag, i samhället och politiken!

  2. Tarde tänkte sig alltså offentlighet som synkronicitet. Människor blir inte bara till en massa i största allmänhet, de blir till samtidig massa; de massar sig genom det samtida. Offentlighet är synkronicitet och synkronicering.
    Detta skulle kunna tyda på att den fundamentala modernitetskritiken först och främst måste vara en tidskritik. Eller för att uttrycka sig à la 2003: kronoklasm! Fast det hela går utan tvivel att ta i en rad andra riktningar.

    (Men nog var läskunnigheten i Europa hög kring sekelskiftet 1900? Kan väl bero på vilken del av Europa man ser till, men i merparten av Centraleuropa, för att inte tala om Skandinavien, var väl alfabetiseringsprocessen i stort sett redan fullbordad.)

  3. Rasmus: Ja, Tarde är nog bestämt en relationist, på samma sätt som Latour är det. Offentligheter finns bara så länge en grupp människor befinner sig i en andlig gemenskap när de tänker samma sak. Detta gäller även massan, även om denna är begränsad av rummet.

    Tidskritik. Här tänker jag framförallt på Virilio. I denna tappning kan man tänka sig att kommunikationsmediernas accelerationism går hand i hand med det kalla krigets kapprustning och offentligheterna blir allt snabbare, mera flyktiga och mera hordartade. Att ”ta makten” över offentligheten handlar om att öka sin hastighet.

    Här blir det intressant att tänka de långsamma offentligheterna. Den grupp som läser samma bok tillhör en offentlighet som inte kan administreras elektroniskt (e-bok är inte en bok). Bokoffentligheter är så långsamma att vi inte ens tänker dem som specifika offentligheter. ”Aftonbladetläsarna” är en hyfsat begripbar offentlighet även i vardagsspråket, medan ”de som läser Harry Potter” utgör en långt mera abstrakt offentlighet, åtminstone för den omedelbara tanken (finns säkerligen biblioteksvetare som gör den typen av undersökningar).

    Tarde såg som sagt en möjlighet till en pacificerande kosmopolitik genom telegrafen och tidningen. Idag ser vi hur spotifismen breder ut sig, med hastigheten som argument (dubbelklicka och du får genast underhållning) – men hastigheten är villkorad; det är varken ”tekniken” eller ”förnuftet” som ligger som objektiv grund till den ökade hastigheten, utan villkoret är att du blir ”en kund” i en databas.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.