OMG – "kopimisterna" är en sekt!

Monique Wadsted, en av skådespelarna i spektaklet The Spectrial, säger till DN-kommuniké

De [sic] säger Monique Wadsted, advokat på byrån Maqs som företräder Hollywoodbolagen i Sverige. Hon menar att det finns en liten sekt av så kallade kopimister runt The Pirate Bay däremot inte någon ideologisk rörelse med bred förankring bland svenska ungdomar.

Gah! Det här är ju bara så sjukt -68! En ”ideologisk rörelse med bred förankring” verkar vara kriteriet för att något ska räknas som politiskt, och implicit i detta ligger även en slags anklagan om ett demokratiskt underskott. Den ”lilla sektens” tankar och idéer är inte representativa för ”svenska ungdomars” åsikter, och därmed odemokratiska eftersom de då skulle utgöra ett särintresse. 

Nu är ju inte Wadsted direkt ensam om att tänka det politiska på det här sättet, så det finns ingen anledning att utföra ett påhopp. Istället för att kritisera Wadsteds antagonism, kan jag passa på att flagga lite för de positiva (i bemärkelsen upp/vidarebyggande) projekt som jag och Kalle har jobbat med.

Copyriot-Rasmus skriver i Glänta:

Till saken hör att kopimis anhängare hittills aldrig har formulerat sin lära i egna ord, utan endast presenterat den via kopierade och lätt modifierade beskrivningar av helt andra rörelser, inte sällan skrivna ur ett direkt antagonistiskt perspektiv, på ett sätt som fått kopimi att framstå i en ofördelaktig dager. 

Detta kände vi att någon var tvungen att råda bot på. Det är en sak att definiera sig i negativa termer, vilket är en paranoid form av politik och som ju leder till den antagonism som Wadsted försöker piska upp. Andra exempel skulle kunna vara: ”Vi är vänster, inte liberaler”, ”Vi är upphovsmän, inte pirater”. Detta är enkelt eftersom man då bygger politiken på att utse ett externt objekt som blir en slags straw-man, och ofta men inte alltid, blir denna utsida en skum förvrängning som utsätts för förenkling och klatschiga argument. Jag har själv haft en sådan straw-man, den så kallade textismen, men eftersom det inte byggde bra att ha en sådan har jag gjort en vändning

Istället är det mera produktivt att koppla samman. Man dockar in sig, skapar ett plug-in, utan att bekänna sig till en singulär och rättrogen lära, och utan att försöka kolonisera en definition (ex. jag är socialist, inte du, jag är liberal, inte du). Denna form av kopplingspolitik är inte reserverad för den så kallade Piratpolitiken, utan finns även hos exempelvis Per Herngrens plogbillsaktivism. En annan rättegång, den 31 mars, kommer även den att gå i en icke-protesterande anda där fokus ligger på att skapa, inte på att förstöra. Per skriver:

Rättegången är till för att bygga motståndssamhällen och få igång nya avrustningar. Därför finns det inga åhörare i en plogrättegång. Det handlar om att koppla ihop motstånd och rättvisa, bygga och sätta fart. Enligt Nietzsche är vi alla lagstiftare.

Just uppluckringen av rollerna åhörare och lagstiftare gillar jag. Under TPB-rättegången är alla som kopplar in sig i processen en deltagare, eller snarare, skådespelare i ett ganska öppet manus. Visserligen är rollerna mycket olika och ibland helt motsatta. Men för att luckra upp Kafkaliknande processer där vi distansieras, och där Lagen får en slags onåbar status, är det bättre att se hur man kan skapa ur en situation.

Därefter ser man vad som händer. Så här kopplade vi samman kopimi med Gabriel de Tarde (också från Glänta, hela texten här): 

Ett annat sätt att studera replikatorers väg genom naturkulturer är genom  begreppet ”kopimi”. Detta har en dubbelvikt mening – det är dels ”ett imperativ”, men även ”en livshållning, animerad av lusten till att kopiera och kopieras” (Fleischer, 2008). Fleischers estetiska vitalism står i perfekt resonans med Tarde, för vilken varje innovation väntar på första bästa tillfälle att blomma ut i miljontals kopior. 

En sommarhit, ett danssteg, en ritornell – alla har en potential att kopieras, och är själva kopior av andra replikatorer. Imitationen, kopian, är dock aldrig exakt. För Tarde innehöll imitationen ett potentiellt överskott, som när som helst kan göra att imitationen viker av för att bli en ny innovation. Sådana clinamen märks tydligt i remixkulturer, där mutationer och aparallella evolutionsprocesser ständigt skapar nya kompositioner. Fertila remixkulturer uppstår vid den tröskel då mutationernas hastighet överskrider upphovsrättshavarnas möjligheter att stoppa smittan. 

Skivbolagens förhållningssätt till fildelningen har alltså – till dags dato – följt en panoptisk logik.

Att kalla kopimi för en sekt är ju fin retorik, men det är hemskt intetsägande. Senast jag kollade kopimi.se fanns det varken sektledare eller medlemsskap till någon klubb med stadgar och möten. Bara ett imperativ till att kopiera och låta sig kopieras. 

Uppdatering: Läs även Isobelsverkstad

 

 

5 reaktioner till “OMG – "kopimisterna" är en sekt!”

  1. Spännande blog, första gången på länge jag läser något och faktiskt inte förstår runt vart 20:de ord… 🙂

    Inte ofta man hittar en blog som har Foucault och TPB som kategorier. Ska följa bloggen med spänning. 😉

  2. Jag funderar om kopimi och imitera lägger sig ganska nära singularitet ifall man ställer dem mot ”kopiera något” (original, film, låt). I ”titta här, försök detta” så förändras hela tiden metoden för kopiering och koppling. Kopimi och imitera blir i så fall singulariteter till skillnad från den vanliga föreställningen av att kopiera ett original.

    (Jag förstår singulariteter som metoder för mångfaldigande och koppling som förändras under tiden, och genom att, de mångfaldigas och kopplas.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.