Om vemod och tåg

Photo 41
Tågiskt vemod

Tåg och flyg skiljer sig åt på flera sätt. En viktig men ofta förbisedd aspekt är att de även stämmer tillvaron på två helt skilda sätt.

De fundamentala grundstämningarna lyder således; Flyg innebär ångest och tåg karaktäriseras av vemod. Detta kan demonstreras genom att de har två skilda hastigheter, och är insnärjda i två skilda diagram.

Att flyga innebär en ständig kontroll och aldrig sinande avstannanden. Man måste genom check in, säkerhetskontroll, boarding, bälte på, bälte av, gräva efter laptop, hetsskriva innan landing etc. Flygplanskroppen utgör ett ständigt fängelse i vilken total lydnad är påbjuden. Detta relaterar till en uppsättning regler och en ständigt övervakande blick från flygpersonal, medpassagerare och en själv (mikrotaktisk omnipotens).

Det är den sista självövervakningen är orsaken till ångesten. Reglerna för hur man beter sig legitimeras av den kanske mest brutala döden som går att genomlida – flygkraschen och dess vanmakt.

Även om man inte är speciellt flygrädd är det omöjligt att vid givna moment relatera till livets ändlighet under en flygresa. Döden som väntar vid katastrofen innebär ett terminalt misslyckande av alla livsplaner, alla relationer och vänskapsband. Det sista man lämnar efter sig är en dolk i sidan på vänner och bekanta som sörjande och saknande endast sakteliga återgår till det normala.

Denna ångest, som givetvis kan variera otroligt i intensiteter, kan vara produktiv. De flesta som flyger tänker inte på döden, även om dess närvaro ändå ligger i de ibland löjeväckande säkerhetsrutinerna som hela tiden styckar upp tillvaron. På-flyget-varon innebär ett blivande katastrofdöden, även om vi inte tänker oss döden som konkret objekt. 9/11 och dess efterverkningar på säkerhetsrutiner ger oss en ledtråd om hur denna varastämdhet kan systematiseras även utanför själva flygplatserna.

Flygplatssamhället skulle karaktäriseras av ett permanent uppbrutet tillstånd (passager brutna av säkerhetskontroller) som i allt högre utsträckning skulle legitimeras av en död genom massmordet (terrorism), även om det inte finns några terrorister i ex. Sverige. Om hela sammansättningen av flygresan innebär en social kontroll som kräver terrorister för att legitimeras, behövs inga faktiska terrorister annat än som exempel. Rundgång.

Tåget å andra sidan karaktäriseras av vemodet -Dock inte som SJ försöker med i sin reklam om ”den inre resan”. Det finns inga inre resor, universum är alltid en exterioritetsrelation som relaterar till vår omgivning, och i det här fallet en flera ton tung kropp av teknovetenskap.

Eftersom man ständigt är uppkopplad nuförtiden och jag råkar åka tåg idag kan vi ge oss an lite nätantropologisk realtidsstudium. Isabelle lyckades fånga både flyget och tåget på twitter.

bara ett litet fånigt seminarium om modernistisk lyrik först och sedan sitter jag på ett flyg på väg mot mitt sanna kosmopolitiska jag.

sitter på ett tåg från stockholm med dödsvackra regnochgulalöv-vyer utanför rutan.

Modernistisk lyrik övergår i det kosmopolitiska jaget vid en start och landning, medan tåget leder till ett uppgående i världen som passerar där utanför fönstret. Mycket träffande!

Tågets hastigheter (och nu menar jag inte 290km/h) är distinkt skilda från flygets. En tågresa avbryts inte av säkerhetspersonal, även om nu SJ kollar legitimationen på ett högst provocerande sätt. Snarare inträffar orosmomentet endast när man plankar, vilket är en konst (men inte omöjligt) på ett x2000.

Tågets karaktär som vemod skapas således av den relativa friheten att göra och tänka på tåget. Men det är fortfarande vemod eftersom man ofta färdas från en punkt till en annan. Man skiftar rum, mellanrum mellan att äga rum (i den Fleischerska bemärkelsen).

Att gå mellan olika konkreta situationer, att färdas mellan människor och platser, kort sagt, att vara-mellan-händelser, innebär ett uppgående i vemodet som temporärt mellanrum. På flyget inträffar aldrig denna känsla. Endast en jetstråleihärdigande ångest, där platsbundenheten huggs i splittrade bitar, får oss att glömma.

Man minns olika om man har åkt tåg eller flyg till platser (även om dessa råkar vara de samma). Detta härleds inte bara ur att man oftast bara flyger utomlands, när tåget oftast innebär inrikes resor. Detta moduleras efter hur resan äger rumstid.

Att styckas mellan flygplatsernas vitt skiljda (men globalt sett förvånansvärt lika) miljöer och hastigheter (avresehallens monotoni, flygbussens krångel, rullbandens malande) är en annan erfarenhet än tågets närhet till centrum, avsaknad av avbrott, eviga förseningar och gradvis växlande landskap. Jag återkommer ständigt till denna demarkation och citerar mig själv:

Det är detta som gör flygplatser till jobbiga ställen. Potentialiteten och omedelbarheten att förvandlas till en terrorist, en brottsling eller en bomb är hela tiden närvarande och formerar därmed en sjukt förutsägbar social ordning. På en tågstation finns fortfarande en öppning i dessa transformationer.

Att ständigt ryckas mellan situationer skapar inte en mångfald av tankar och idéer. Snarare skapar flygplatsen en perfekt ordning som sluter sig omkring oss. Tåget, å andra sidan, skapar öppningar karaktäriserade av ett produktivt vemod. Detta är ingen inre resa, utan en yttre och rumslig resa mellan händelser. Ett blivande höstlöven, ett sakta bearbetande av de händelser man lämnar bakom sig, och som lugnt och stilla läggs på minnet.

5 reaktioner till “Om vemod och tåg”

  1. 118288 76445These kinds of Search marketing boxes normally realistic, healthy and balanced as a result receive just about every customer service necessary for some product. Link Building Services 987986

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.