Om recensioner

Det har växt fram en rad kommentarer och recensioner av Det nätpolitiska manifestet både på bloggar och tryckta medier. Det är väldigt intressant att ta del av dem, och förhoppningsvis kommer det ännu fler. Recensionsdatum för de utskickade exemplaren är satt till 26:e oktober, vilket är om två dagar. Men jag ser även fram emot kommentarer i andra format, med andra förutsättningar.

Följande bloggpost är ett försök till att tänka recensionens begränsningar, historia och kanske möjligheter.

Det som genast slår mig är den kompakta dominansen av manliga författare och recensenter. Copyriot skrev en mycket intressant reflektion över detta för ett år sedan, där tendensen att män recenserar män diskuteras. Även nämns den generellt trista, men tyvärr historiskt starka, myten om den manligt kodade universalismen, dit filosofin, politiken och tekniken har förpassats. Jag är inte alls insatt i de institutionella förutsättningarna hos tidningsredaktioner, men då Det nätpolitiska manifestet är en synergi av filosofi och teknik, skulle i så fall en sådan dubblerad myt leda till att boken sticks i händerna på ytterligare en manlig recensent, vilket skulle vara en trist upprepning av det Samma.

Det skulle på så sätt innebära en trippel repetition av detta mönster om jag på ett oproblematiserat sätt nu lyfte fram, och gick i diskussion med, den hundraprocentigt manliga recensionsvågen. Att priviligera den moderna borgerliga offentlighetens format; tidningarna och det talade ordet i en generaliserad enhetskultur, vore inte bara ett faktiskt misstag, utan även i strid med Det nätpolitiska manifestets analys. I manifestet intar tunnlarna, den affektiva nätvaron och gemenskapernas politik en förrangsställning framför den juridiska universalismen, de generalla liberala rättigheterna och den enhetliga politikens Logos.

Detta hänger samman med en mera generell kritik av kunskapernas format. Vi har å ena sidan den ”teknikneutrala” universalismen, som tänker sig ett okroppsligt och kyligt värderande av kumulativa kunskaper. Sett ur detta perspektiv är det Nätpolitiska manifestet blott en serie argument, presenterade för vem som helst vars fakulteter är beskaffade att ingå i en kritisk och rationell värdering av idéernas giltighet och rimlighet.

Å andra sidan har vi en närvarons värdering av kunskap, som är mycket mera osäker, samtidigt som den är mera praktiskt inriktad. Minnet är inte givet, utan politiskt; det är en kollektiv akt att definiera vad som är problematiskt och inte, det är en gemensam angelägenhet att skriva sin egen historia. Det finns ingen universell manual, utan manualerna måste hela tiden göras om. Ett sådant exempel är kryptering, som har en speciell ställning i manifestet. Många frågar mig ”hur kan vi göra krypteringskunskaperna tillgängliga för alla?”. Jag önskar att jag hade ett givet svar på den frågan, som vanligtvis brukar besvaras med det beroendeframkallande svaret ”Vi behöver mer information”. Trots att kryptering är matematik, den kanske mest okroppsliga kunskapsform som vi kan tänka oss, är de faktiska kunskaperna extremt kroppsliga. Jag har suttit vaken många nätter i #telekompaketet, hängt över axlarna (ej en metafor) på next level hackers och motverkat sömnen med kaffe och folköl på grymma bunkerfester med laptops i knäna. Kunskaperna klibbar sig alltså fast i andra människor, i gemenskaper, och är därför inte så enkla att förflytta.

Samma sak gäller för recensionen. Eller kanske för platserna ”bortom recensionerna”. Det viktigaste med ett manifest är inte det kritiska samtalet (även om det är upplysande, utmanande och spännande). Det viktigaste är association, disruption och aktion; att släppa på flöden, bryta av dem och uppfinna nya praktiker för att skapa nya sammanhang. Samma modus operandi skulle kunna gälla även för recensionen, men kanske framförallt för metarecensionen, som denna bloggpost allt mer verkar mynna ut i.

Två sådana exempel har hittills inträffat. För det första har jag och Samira Ariadad talat om manifestet två gånger, första gången på Röda Sten, andra gången på den Hemliga trädgården. I någon mån rör sig även detta om offentligheter, även om de är villkorade på andra sätt än den medierade recensionens offentlighet. Dessa samtal har gått i både associationens, disruptionens och aktionernas tecken. På den Hemliga trädgården pågick diskussionen i nästan två timmar (om jag minns rätt), med en aktiv (och kanske lite frusen) publik. Samtalen blickade ut mot stadens politik, galleriorna och flygplatssamhället, infrastruktur och transport, politiska gemenskaper och hur våra digitala liv hakar in ekonomi, konsumtion och vänskapsrelationer. Om jag själv får välja är det just denna typ av kopplingar som är de mest intressanta, inte bara på grunda av mina ovan nämnda metodregler, utan för att internet faktiskt skruvar ihop och skruvar isär världen även utanför fiberledningarna.

En annan diskussion om nätpolitik, som pågick länge och grundligen, återfinns i en slutversion i Matilda Gustavssons artikel om de chanologiska lulztrollens koordinerade attacker. Ämnet, som består av den mycket svårtolkade cyberkreol av nätmemer som binder samman löst sammanhållna grupper som ibland går under namnen 4chan eller Anonymous, utgör kanske den mest kryptiska formen av aktivism, samtidigt som den pekar mot en extrempunkt i nätvaron. Den kan inte representeras utifrån, då skulle den bara se ut som sexistiska tonårsstreck och destruktivt kaos. Den kan inte heller analyseras utan deltagande, och vid varje deltagande förändrar man situationen. Det hela kan liknas vid en slags kvantsuperposition av nukleärt bränsle, där Schrödingers (LOL)katt inte låter sig studeras annat än som en osäkerhetsrelation. Denna association och disruption (överbelastning) låter sig inte heller fångas i en recension, utan kräver en annan form av dialog. En mycket mer avancerad dialog än recensionens värderande någonsin kan närma sig.

Att lyfta fram recensioner i klassisk mening känns därför motsägelsefullt, men någonstans måste även dessa diskussioner kopplas vidare, ty tystnadens politik är kanske den minst produktiva och mest konserverande av dem alla.

Således, offentligheten i dess sjuttonhundratalstappning har failat. Den har skapat många intressanta recensioner, men inte så många nya associationer utanför en manlig dator-och-teknikintresserad ”publik”. Andra situationer och händelser har däremot gjort det, och i någon mån är det kanske dags att på allvar bryta universalismens ideal och helt enkelt affirmera dessa andra händelser istället för offentligheten. För internet är inte en offentlighet, det är en mångfald av offentligheter.

flattr this!

En reaktion på “Om recensioner”

  1. ”Således, offentligheten i dess sjuttonhundratalstappning har failat. Den har skapat många intressanta recensioner, men inte så många nya associationer utanför en manlig dator-och-teknikintresserad “publik”. Andra situationer och händelser har däremot gjort det, och i någon mån är det kanske dags att på allvar bryta universalismens ideal och helt enkelt affirmera dessa andra händelser istället för offentligheten. För internet är inte en offentlighet, det är en mångfald av offentligheter.”

    Gilla!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


− sex = 2

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>