Om panspektrocismens subjektiviteter; vidare tankar.

Jag hakar på Kalles diskussion om hur vi kan förstå de subjekt som skapas i den panspektriska tidsåldern, en diskussion som först utlöstes av Pers fråga/kommentar om Panopticon:

Detta blir väldigt tydligt när vi i plogbillarna går in i militärbaser eller krigsfabriker. Det finns mängder med kameror på väggarna. Men även om vi hoppar och vinkar så är det sällan de upptäcker oss. Men i början agerade vi som att någon faktiskt såg oss.

Detta är mycket intressant. Panoptikon förutsätter nämligen lydnad, och då Per är olydig så slutar disciplinen att fungera. Civil olydnad neutraliserar alltså den disciplinära makten och detta är kanske en av anledningarna till varför den bara fungerar i hyfsat homogena nationalstater där man kunde uppbära tillräckligt med energi för att hålla samhällets lydnadsbaserade institutioner intakta.

Men vad händer då nu, när vi står vid tröskeln till de disciplinära samhällenas borttynande och kontrollsamhällenas införande? Låt mig citera mig själv (texten är hämtad ur ett bokkapitel som kommer att publiceras i höst/vår):

Istället för disciplinering genom inspärrning och lydnad, kännetecknas den centrala maktutövningen i kontrollsamhällena av att denna är allt mer frånvarande, samtidigt som den när som helst kan dyka upp. Den är dispersiv, alltså utspridd; varhelst vi rör oss är varierande typer av kontrollmekanismer ständigt närvarande, ibland utan att vi aktivt är medvetna om dem. De digitala teknikerna, som tidigare nämnts, innebär att information ständigt kan kopieras, lagras och genomsökas, och därmed kan stora populationer kontrolleras utan att man aktivt behöver övervaka, eller ens ingjuta en känsla av detta hos subjekten. Istället kan man med reaktiva och proaktiva medel göra stickprov, sökningar och punktinsatser . För att ge några exempel kan vi se hur förmannens inspektionsbås på fabriken tidigare hade en central plats i produktionen genom en övervakande blick (omnipotens). I en kontrollerande logik, där övervakningskameror visserligen kan ingå som ett övervakande moment, är det istället utvärderingen och optimeringen av produktionen som anger och varnar för det avvikande genom att studera det normala beteendet. När något avviker eller inte fungerar åtgärdas problemet (reaktiv makt). Därmed kan företaget se till så att de anställda inte konsumerar pornografi eller spenderar allt för mycket arbetstid i sociala nätverk genom en serie av kontroller. Internetanslutningen kan filtreras och loggföras, passerkortet anger tiden spenderad på arbetsplatsen och i rapporteringssystemet kan lönen moduleras efter prestation genom statistik och utvärderingar. Men detta system övervakar inte bara passivt, utan kan omedelbart övergå till att reagera med att blockera och hindra. Spärrar kan slås av och , och för digitala motståndsstudier blir detta centralt eftersom den huvudsakliga kontrollen av tekniska system handlar om hur flöden stängs av eller släpps på.

Pers erfarenhet i militärfabriken kommer inte att vara möjlig i FRAmtiden, om vi nu väljer att gå den väg som post 9/11-samhället har stakat ut för oss. Blockeringen kommer att ske redan innan motståndshandlingen går att genomföra – Perfekt socialt ekvilibrium. Hur kan jag vara så säker på det? Well, säker är jag inte, men en fylogenetisk studie av panspektriska teknologier och med flygplatsen som spekulativ modell för FRAmtidssamhället, ser vi ett diagram av sammanlänkande handlingar som alla syftar till pre-emptiv brottsbekämpning. Tröskelteknologierna finns redan här; Krig är konjunkturberoende, kameror är föregripande och datoriserade och med vetskapen om att teknologier är inte bara goda ropar övervakningshetsare hela tiden efter mera kontroll.

Men vi som subjekt då? Vårt förhållande till oss själva och till andra, i en värld av föregripande övervakning; en värld där ‘systemet’ vet bättre än du själv när och hur du kommer att begå ett brott, ett inköp eller ett livsval? När tvättmaskinen säger åt dig att du borde tvätta baserat på ditt tidigare beteendemönster (yes please!); när kylskåpet beställer mat; Time Machine säger att jag inte gjort backup den senaste veckan, och när FRAs sociogram avslöjar att du troligtvis är terrorist, då är frågan om vem vi litar på mycket viktig. I de två första fallen är det ganska enkelt – om jag tvekar kan jag se efter. Nummer tre är värre (mitt minne är sämre än datans). I nummer fyra har jag ingen möjlighet att se efter. FRA jobbar hemligstämpel, en icke-demokratisk men figurativ social teknik för att undvika rättspraxis.

Kalle tar även upp distinktionen mellan content/expression*. Denna är mycket viktig. Innehållet, alltså de icke-diskursiva komponenterna för visibilitet (actions and passions) möjliggör för uttrycket att ta sig in i en regim av tecken (collective assemblage of enunciation). I FRA-samhällets tidsålder har uttrycket ”Hot mot Rikets Säkerhet” bytt innehåll. Det är inte längre MIG-plan och Sovjetiska ubåtar, som jag och Evelina försökte förklara för Stig Bergling. Innehållet är inte heller islamistiska terrorister (sådana har vi inga i Sverige). Nej, innehållet är social ordning och geopolitisk byteshandel. Kontrollsamhällets makt (pouvoir) har inte några jihadister som objekt, inte heller betyder ”yttre hot” ett krig i Georgien. Men vari ligger då den sociala förändringen?

Den ligger i subjekten som lever det panspektriska samhället varje dag. Centralt hos den mänskliga subjektiviteten är komplexitetsreduceringen av livet som helhet. Vi anpassar vårt beteende och våra känslor efter rådande samhälle, något som har gjort att arten homo sapiens sapiens har gjort ett mycket lyckat intåg mellan biosfären och mekanosfären. Vi tillhör ett biologiskt fylum som kan skapa nya teknologiska fyla. Coolt!

Men låt mig först ge Heidegger lite cred för begreppet Dasein. Vi människor är kastade in i världen med ett tvång om att alltid var där. Uttrycket ”den gubben där” betecknar inte essenser, utan snarare ett sammanhang, en singularitet, en haecceitas (a tribute to Duns Scotus). I den panspektriska tidsåldern är vi ständigt i en värld (in-der-Welt-sein) av vardagliga teknologier som är oss för handen (vor Handen sein). Men vi blir hela tiden Panspektron genom våra handlingar. Att Facebooka, mejla, fildela, ringa med telefonen, gå på stan, låsa upp dörren med passerkortet, köra bil; allt detta är ett blivande-meta-data, ett uppgående i dividen snarare än individen eftersom meta-data hör till dig, världen och andra. Det finns ingen individuell modulering, den är hela tiden kollektiv. Genom innehållet av chip och analoga hål som blir digitala är allt mer av våra liv oegentliga (detta måste man läsa på tyska; un-eigen-tlich). Alltså finns det ett överflöd av det kollektiva som sällan har skådats vid världens horisonter; möjligheten till att göra livet som sådant (Dasein) sökbart av Google, FRA, NSA och Deutsche Bank; vetskapen om att någon haben uns’re Daten da är en existential i Heideggers terminologi. Det är en grundval för varat. En grundval som både har glömska och minne genom arkiv.

Kanske blev detta osammanhängande. Låt mig därför tipsa om IRL-tillfällen att diskutera detta (alla välkomna!): På måndag fortsätter Deleuzeseminarierna, snart hålls motståndsseminarier om terrorism (torsdag) och jag och Kalle talar om panspektron (November), konferensen Kurrents kommer att behandla kontrollsamhällets subjektiviteter, samt för den som har vägarna förbi Tyskland presenterar jag fylogenetikens forskningsresultat på Krieg und Frieden Digital.

*Lästips om detta: Deleuzes bok med titeln Foucault samt kapitlet Postulates of Linguistics och The Geology of Morals i A Thousand Plateaus.

4 reaktioner till “Om panspektrocismens subjektiviteter; vidare tankar.”

  1. Som vanligt är jag en förespråkare för kontinuitet…
    Redan industrins gamla stämpelkort (som noggrant samlades in och arkiverades) bör få en plats i din fylogenetiska studie. Nyckelkortet har ersatt nyckelknippan, som nogrant reglerade tillträden i skolor och arbetsplatser. För att inte heller glömma DDRs doftarkiv över sina medborgare.

    Det paradoxala är att kontrollen blir mer dold (det behövs inte längre en vakt i en kur utanför entren, bara en liten dosa att dra sitt kort igenom).

    Huruvida rädslan/”den kollektiva paranoian” är en medveten följd, eller en slumpmässig verkan är osäkert. Om den ens är en följd.

    Angående kalla kriget: Var det någonsin så att MIG-planen var hotet? Behövdes inte Den Lede Fi lika mycket för ideologisk indoktrinering då som nu?
    Naturligtvis är hotet nuförtiden mer abstrakt och svårplacerat (”en terrorist i varje gathörn, en fiende mitt ibland oss”), men fortfarande lika effektivt (eller t.o.m. ännu effektivare) för att rättfärdiga det nationella projektet. Fallet Georgien visar ju rätt bra att Ryssens utrikespolitiska ambitioner inte är helt olika dem som rådde på 80-talet, trots att det råkar vara en demokratisk(?) regim vid makten nu. Då var hotet kommunism; nu är det terrorism. Eftersom kommunismen är ”död”, så kan ju följdaktligen inte heller Ryssen vara hotet… Åtminstone är det så logiken förefaller vara.

    Att FRA plockade upp rysshotet som ett sätt att legitimera sig själva är förvisso en intressant anakronism, men en parantes i den större bilden…

  2. Tack för din produktion av nya spännande maktanalyser:

    C skriver: ”Den ligger i subjekten som lever det panspektriska samhället varje dag. Centralt hos den mänskliga subjektiviteten är komplexitetsreduceringen av livet som helhet. Vi anpassar vårt beteende och våra känslor efter rådande samhälle,”

    Om jag läser dig rätt här så skapar panspektrocism lydnad, bara en annan form av lydnad än panoptikon. Det finns ingen makt utanför handlingarna (lydnaden) som utförs av maskinerna som stoppar oss i spärren, av uniformerade gränsvakter, av vår rädsla att plugga in i olika sammanhang. Det finns alltså ingen makt ovanför oss i en annan sfär. Maktanalys kan inte bli paranoid och konstruera en överhet som skulle kunna ha makt utanför eller ovanför alla lydnadshandlingar (av maskiner eller folk).

    Olydnaden borde därmed bli möjligheten att bryta underordning även i panspektrocism. Även om olydnaden självklart fungerar annorlunda i panspektrocism än i andra makt”system” som familj, lönearbete, egendom, egna hem, karriär.

    Så här skrev jag i Karl Palmås blogg:
    ”Dagens övervakning skapar paranoia, att man aktivt söker efter och uppfattar olika representationer för en överhet som kartlägger ens kopplingar.
    – I panoptikon blir problemet lillebror-ser-sig-själv snarare än storebror-ser-dig. (Seende genom ex övervakningskameror.)
    – I panspektrocism blir problemet istället lillasyster- och lillebror-paranoia. (Underordna sig att avlyssning eller övervakning av internet kartlägger kopplingar och relationer.)

    Den paranoida dividerade underordnar sig genom att undvika att plugga in sig.

    Panspektrocism producerar en paranoid praktik som blir en rädsla för kopplingar. Lydnaden som skapas genom rädslan för det panspektrocistiska sociogrammet blir därmed särskiljande: ickekopplande till motstånd, ickekopplande till olagliga motståndsgrupper, ickekopplande till araber …

    Detta producerar isolering av olagligt motstånd. Motståndsassemblage och motståndsmolekyler blir svårare att skapa.”

  3. Kristoffer Ekman:
    Jag får i så fall slå ett slag för medieteknologisk diskontinuitet. Även om man tidigare lagrat information om befolkningen så gott det går med tidens teknik kännetecknas dagens arkiv snarare av överföring än lagring. Vad som framförallt är det nya hur data idag är möjligt att kopiera, automatiskt behandla och överföra. Data från olika databaser kan alltså samköras, mönsterigenkänning kan göras av en dator i ett stort material och en viss information i databaserna kan hämtas av flera utspridda system.

    Dessa operationer kunde göras tidigare men bara med stor möda och fokuserat på specifika individer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.