Om hacktivism

De senaste dagarna haglar nyheterna om hur onda hackere får allt från kärnkraftsverk till företag och myndigheter att lamslås och hotar våra samhällen. Samtidigt får myndigheter som FRA och den nyligen bildade amerikanska USCYBERCOM allt större befogenheter att övervaka vårt internet, och antivirusföretagen triumferar som intervjuoffer när de i redaktionell text får förklara hur viktiga deras produkter är, helt oemotsagda.

Men vad är egentligen en hacktivist? (SRSLY Aftonbladet) Det råder osäkerhet om när begreppet användes för första gången, men många härleder det till aktivistgruppen Cult of the Dead Cow som 1999 lanserade grupen ”Hacktivismo” för att främja mänskliga rättigheter på internet. Idag har termen vidgats och handlar inte bara om datorer och internet. Den franska gruppen La Quadrature du Net som arbetar med nätpolitiska frågor i den Europeiska Unionen menar till och med att lagstiftande processer kan hackas, genom att man intervenerar i skrivandet av lagförslagen och ”patchar” dem, precis som när man korrigerar buggar i dåligt fungerande mjukvara.

Gemensamt för hacktivistiska projekt och grupper är ett visst förhållningssätt till teknik och teknologisk utveckling. Istället för att betrakta artefakterna som färdigstöpta konsumentprodukter, ses de som öppna system som kan modifieras och fungera på andra sätt än de ursprungligen var tänkta för. Man öppnar nyfiket upp de svarta lådorna, skruvar isär dem och förstår dess komponenter, för att sedan sätta samman dem till något nytt. Givetvis är detta i allra högsta grad politiskt.

Din dator kan helt plötsligt bli vad som helst. Kanske en webserver, en del av en bittorrentsvärm, ett kryptosystem eller en chatserver. Din strypta och nedlåsta iPhone kan förvandlas till en trådlös basstation. En 3d-skrivare kan skriva ut egendesignade saker i plast, och gläntar därmed på dörren för en tillverkningsrevolution som kan äga rum i din egen garderob.

Givetvis finns det även destruktiva sätt att använda teknologier på. Just nu, mitt under rättegången mot The Pirate Bay, attackeras upphovsrättsindustrins sajter med överbelastningsattacker. Deras vapen heter Low Orbit Ion Cannons och installeras på de egna datorerna för att skicka så mycket trafik som möjligt mot ett givet mål. Samma principiella teknik använde upphovsrättsindustrin själva för att för några veckor sedan överbelasta thepiratebay.org. Det var det indiska företaget AIplex Software som öppet erkände att det var en strategi som användes i bekämpandet av upphovsrättsbrott.

Det finns bra och dålig hacktivism. Men när medierna rapporterar så framställs allt som ett farligt hot som kräver mera befogenheter åt övervakningssamhället. För att motverka dessa fördomar rekommederas att man besöker de stora hackerkonferenserna, där den största är Chaos Communication Congress som hålls årligen i Berlin. Eller så letar man upp närmsta hackerspace, platser där teknikintresserade träffas och utforskar teknologier. Det är varken farligt eller konstigt, tvärtom är det oerhört spännande.

9 reaktioner till “Om hacktivism”

  1. Hacktivism var definitivt ett etablerat, om än lite töntigt, begrepp 1999. Man behöver inte gå längre än till Wikipedia för referenser till att begreppet användes 1995.

  2. ”Det finns bra och dålig hacktivism.” Jag är nyfiken på att börja prata mer om den dåliga! Inte den onda, den ljusskygga, den kriminella – utan den i utommoraliska termer dåliga, den som skapar dåliga resultat. Var ska vi börja?

    (Jämförelse: i ett panelsamtal nyligen där begreppet ”medborgarjournalistik” kom upp hänvisade jag till Flashback som Sveriges främsta exempel på medborgarjournalistik, som bedrivs på ett sätt som till allra största del är utstuderat dåligt.)

  3. Rasmus: Absolut! Alltså, inte den ”omoraliska”, utan den som bara är kletigt sunkig. Dit hör flashback, men även Low Orbit Ion Cannon-gänget, som drar runt i Internet Hate Machine med en sverigedemokratsexistisk jargong och bombar sönder the tubes utan närmare eftertanke. Den är riktigt intressant att begripa, oavsett hur dess tryne ser ut.

  4. Jag har nog fler olästa än lästa böcker i mitt bibliotek. En av de olästa är Code Version 2.0 av Lawrence Lessig. Trots det vågar jag påstå att Lessig bör ha en del att säga om förhållandet mellan hacking och aktivism.

    Det är knappast en tillfällighet att ”lagsamling” eller ”balk” på engelska heter just ”code”. Politiker skriver lagar, hackers skriver kod. Vad är skillnaden?

  5. Hej Christopher, tack för en intressant blogg, ska beställa din bok!
    Tack min vän för att du kämpa för ett öppet internet och samhälle.
    Lycka till med allt!

  6. Anders Andersson: Att politiker inte skriver kod utan outsourcar till tjänstemän som ansvarar för konsistensen och exekverbarheten. Jag tror få politiker är riktiga hackers även om en säkert vet hur man hackar ett möte för att få rätt beslut fattade. Om lag är programkod så tycker jag samhället mest liknar DOS 2.0

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.