Om Gaza och välja-sida-separatismen

Den blodiga konflikten i Gaza fortsätter. I Göteborg är det i morgon en demonstration med titeln ”Stoppa Israelisk Förintelse – Häv blockaden av Gaza”. Jag ska inte gå på den eftersom jag är ganska övertygad att det är just denna typ av ensidiga ställningstaganden som föder separatismen in mellanöstern. Få konflikter förgrenar sig ut i världen på samma sätt som just Israel-Palestina, och ibland får detta oproportionerliga uttryck. Det är givetvis bra att omvärlden bryr sig om denna hemska blodspillan, men det är olyckligt att den binära uppdelningen i ”sidor” skymmer de större frågorna om fred, avrustning, geopolitisk tokkapprustning och riktigt samhällsbyggande. Vi tar ett par aktuella exempel.

Israelvännen som fick sparken från Migrationsverket säger:

Jag anser att Israel har rätt att existera, jag är medlem i moderaterna och tycker att general Patton var en framgångsrik ledare.

Andreas Malm skriver:

I själva verket är Hamas en nationell befrielserörelse, grundad i sitt eget folks kamp för sitt hemland; beroende av Iran är betydligt mindre än Israels av USA

Båda dessa debattörer gör sig skyldiga till en containervärldsbild av konflikten, som är orsaken till den totala låsningen. Detta gör att man får staten Israel på ena sidan och Palestina på den andra. Men några sådana metafysiska aktörer finns inte. Allt som finns är murar, soldater, människor, vapen, taktiska manövrar, osv. Att kalla Israel för en enhet som har en eller flera viljor är en sjuk antropomorfisering, och att säga att Hamas skulle ”representera” ett ”folk” är nog ännu värre. Men det verkar finnas en paranoid fixering vid att finna den onda, den goda, det rätta och det felaktiga. Realiserad Platonism!  

Men då kan man fråga sig, är det ändå inte så att det råder en maktasymmetri där Israel är den starke parten? Finns det inte ett maktspel mellan Hamas och Fatah? Jo, på ett plan gör det det, men det är ett spel av krafter, snarare än ett för-eller-mot-argument. Den Israeliska krigsmaskinen är beroende av Hamasmaskinen, och oavsett dess tusenfaldiga eldkraft kräver de Israeliska luftskeppen en Qassam-raket för att kunna avfyras, på samma sätt som Hamas behöver en invasionsarmé för att kunna hålla gatorna. 

Jag bodde i Israel under 2000 och har återvänt flera gånger. Jag var även i Bethlehem och delar av västbanken. Jag åkte ned två veckor före den andra intifadan och upplevde då en kort tid av fredstillstånd. Det är dit konflikten måste tas igen. Därefter bör alla murar rivas ned och en tvåsidig avrustning bör komma till stånd. Därefter bör en fet ”integrationsprocess” starta som återskapar de bräckliga sociala relationer som finns mellan människor i hela mellanöstern. Man bombar inte sin vän, och i ett tillstånd av ömsesidiga vänskapsrelationer får terrororganisationer som Israeliska krigshetsare och Hamas inget stöd. Då finns de inte längre. 

Rsmag.org har under 2008 haft den där förbannade muren som logga, ett kort jag tog när jag var nere och spanade in den. Jag funderar på att byta ut den.

 


18 reaktioner till “Om Gaza och välja-sida-separatismen”

  1. ”Realiserad platonism”, vilket träffande uttryck! Ja, tänk om vi kunde få slut på välja-sida-separatismen. Även om vi inte har någon inverkan på konflikten som sådan så bidrar kanske också omvärldens förlängning av kriget i form av sidväljandet till att underblåsa den? Och där är vi ju i alla fall ett par partiklar i det hela….

  2. Hej, Äntligen bryter du tystnaden, kära kollega – även om du nu gör det genom att vara ute och cykla i en ganska dimmig argumentation.

    Frågan om ifall Israel och Palestina existerar som metafysiska aktörer eller inte, är väl ganska ointressant när dessa idéer just materialiserats genom att 200 barn sprängts i bitar? ”Allt som finns är murar, soldater, människor” Ja, just det! Murar som hindrar människor från att kunna försörja sig, utbilda sig, söka vård, etc. Soldater som förnedrar, hotar, beskjuter, fängslar (utan att konkreta åtalspunkter finns) och dödar människor. Är man mer än besökare i sådana verkligheter förtvivlar man till slut, brister inombords. En del ger upp och passiviseras. Andra beslutar sig för att ”nu får det vara nog!” och ger igen – utan att alltid bry sig om ifall det får ett konstruktivt resultat.

    Och, bilden av att det endast finns två viljor (en israelisk och en palestinsk, en för och en emot): baserar du den på mediarapporteringen, eller vem är det som du menar framför den idéen? Israeler demonstrerar imorgon i Tel Aviv emot Gazakriget och jag har själv ”lobbat” för B’Tselems hemsida både hos politiker och journalister under de senaste dagarna. Intressant nog var denna israeliska människorättsorganisation aktiv och djupt kritisk till behandlingen av palestinier i de ockuperade områdena innan (och under) den tid som du beskriver som något slags ideal. När konflikten tagits dit – då ska murar rivas? Ursäkta, men har du missat att muren (+ den ideala situationen av anno 2000) är en av orsakerna till att konflikten ser ut som den gör idag?

    Du ställer också frågan om asymmetri och besvarar den med…. vad? Även om det på många sätt är absurt med humanitära lagstiftningar om krig, så finns ju just direktiv om att krigshandlingar ska vara proportionerliga – vilket till och med fått den inbitne Israelvännen Bildt att framföra kritik mot det som nu pågår i Gaza.

    ”Integrationsprocess”: vem ska den omfatta, hur ska den se ut? En enstatslösning vore ju toppen, men då blir palestinierna i majoritet och det blir alltså israelerna som får integreras och ge upp idén om en judisk stat. Ja, det kommer ju att hända – eller hur?!

    Till sist: ”man bombar inte sin vän”. Jo, det gör man faktiskt. Historien är full av exempel på detta (mord är väl dessutom vanligare inom familjen än gentemot främlingar?!).

  3. charlotte: jag tror att summan av varje partikulärt ställningstagande underblåser det hela och på så sätt är ”omvärlden” minst lika medskyldiga till att polarisera konflikten så att den handlar om ett ”folk” mot ett annat. Skillnadstänkande förblindar.

  4. Gunilla: Kul att se dig bland kommentarerna!

    1. Polariseringen i två viljor skyller jag delvis på medierna. Men även på enskilda debattörer som ofta tar just ett helt paket av åsikter för den ena eller andra sidan och sedan lägger all skuld på antingen Israel eller Hamas (som ju är aktuella just nu). Detta gör att fredsaktörerna som B’Tselem och Shalom Achschav marginaliseras och frågan blir kortsiktig.

    2. Nej, muren är en stor del av orsaken. Det finns alltså ingen tidsmässig skala i att man först ska ta konflikten och _sen_ riva muren. Den ska rivas direkt och skulle aldrig ha byggts. Men återigen vill jag påpeka det ömsesidiga i byggandet av muren.

    3. Före 2000 var ingen ideal situation, men det var en situation där det fanns mera utrymme för att bygga för fred.

    4. Poängen med att problematisera asymmetritesen är att den missar kraftspelet mellan terrororganisationer som både kallar sig israeliska och palestinska. I stället bör man koncentrera sig på hur man kan stoppa spiralen av upptrappat våld.

    5. Jo, min tes om integration är kanske lite utopisk. ”Israel” kommer aldrig ge upp tanken om en judisk stat, men å andra sidan kanske människor gör det. Den ”judiska staten” är en lika dålig idé som den ”palestinska” eller den ”svenska” för den delen.

    6. Det var kanske lite slarvigt uttryckt att man inte ”bombar sin vän”. För det första är finns det inga individer som bombar varandra, utan arméer (stora som små). Dock finns det nog alltid våld mellan vänner, men det är bättre med knytnävar än klusterbomber.

  5. Gunilla:

    ”En enstatslösning vore ju toppen, men då blir palestinierna i majoritet och det blir alltså israelerna som får integreras och ge upp idén om en judisk stat. Ja, det kommer ju att hända – eller hur?!”

    Man måste tänka positivt och utifrån människorna, inte folk eller stater.

    Tänk om man sagt så här:

    ”En enstatslösning vore ju toppen, men då blir de svarta i majoritet och det blir alltså de vita som får integreras och ge upp idén om en vit Sydafrikansk apartheid-stat. Ja, det kommer ju att hända – eller hur?!”

    Enligt källor på radions P1 så har många unga palestinier börjat ge upp idén om en tvåstatslösning. Huruvida det är realistiskt eller inte tål att diskuteras. Men tanken om en stat med blandad befolkning är en vacker tanke som tål lite optimism. Att bara säga ”det går inte, det kommer aldrig hända” (jag säger inte att du bara säger det) leder inte framåt.

  6. Fast måste tanken på integration bygga på en enstatslösning? Det blir hemskt märkligt om vi ska sitta här och trycka på Mellanöstern vår idé om dess statsbildningar. Man har trots allt (inte Hamas, men dock…) förbundit sig till en tvåstatslösning. Det är således vad vi har att utgå från. Israel existerar sedan sextio år, och den här tendensen att man vill underkänna landets rätt att existera varje gång det beter sig illa ser jag som något i sig oerhört destruktivt: dess existens är, till skillnad från alla andra länders, villkorad. Det finns ingen anledning till att två separata statsbildningar inte skulle kunna samverka och leva fredligt sida vid sida, på samma sätt som det inte heller finns någon anledning att tro att en enstatslösning inte skulle kunna generera vidare motsättningar…. Men först och främst är tanken på en eventuell enstatslösning något som först och främst måste uttryckas av en stor majoritet av befolkningen både utanför och innanför Israel om den ska diskuteras på allvar.

  7. Tack Christopher och alla för intressanta funderingar!

    Själv har jag haft ett par träningar för följeslagare som åker till palestina och israel som en sort livvakter för ”parter” som känner sig hotade. Det kan vara barn som ska gå till skolan och riskerar stenkastning från ex bosättare.

    Det intressanta var att jag fick försöka träna bort krigspropagandan i dessa solidaritets-aktivisters språkbruk. De pratade om ”båda sidor”. Och de kunde prata om palestinier och israeler som grammatiska enheter. Vi behöver övningar i att mångfaldiga vårt seende och vårt språk.

    Containervärldsbildens makttekniker för att dölja alla miljontals ”parter” är att prata om folk (ex palestinier) samt att blanda ihop staten med människor som bor i det område staten ockuperar.

    Israel och palestina ockuperar alltså inte bara den konstruerade ”andres” område. Israel ockuperar hela Israel. Palestina försöker ockupera det de kallar palestina.

    Foucault visar i ”Samhället måste försvaras” att alla stater är en fortsättning på kriget. De är pågående ockupationer. Fred kan, enligt Foucault, förstås vanligtvis bäst som seger eller krossandet av motstånd. Även fred blir därmed ett krigstillstånd.

    Inom social system teori (Luhmann) och även i sociologins uppgörelse med containervärldsbilden argumenteras det för att det inte finns människor i ett system eller inuti en stat. Däremot kan det finnas numrerade fragment av människor i en stat eller i ett system. Det kan ex vara listor på röstberättigade eller folkbokförda. Dessa kan vi kalla divider (dividerade, numrerade). Stater är alltså inte två eller tredimensionella sfärer eller territorier utan byråkartiska (m m) praktiker.

  8. Ps Istället för att kalla terroristerna i Israels och Palestinas krigsmakt för ”båda parter” (krigspropaganda) så föreslår jag att vi kallar dem för terror-par. Ungefär som ett dans-par i salsa. Man dansar ihop och bildar både enhet och parsamhet. De andra parterna blir då skolbarn, sjukhusbesökare, fackföreningsaktiva, pensionärer, darbuka-spelare … som blir offer för terror-parets samspel av bomber och skottlossning. Vi kan använda samma logik och också prata om krigs-par.

  9. här är en bra bild. häromdan det var ett kort klipp i en av de bloggarna visar en man med en död bebis i handen och frågar på hebreiska “varför varför barak?” typ, kolla i den här länken på bilden av mannen med barnen, tack och lov de lever, jag mådde så illa av den här klipp men nu det visar sig att det var bara ett falsk en. förresten ni kan kolla på “pallywood” också, inte dåligt.

    http://wisemanswisdoms.blogspot.com/2009/01/media-och-gaza.html

  10. Men blir det inte hemskt märkligt om vi applicerar denna väldigt abstrakta filosofi om stater som en förlängning av ett krigstillstånd just på Mellanöstern – när vi själva lever i en stat vars gränser inte är ifrågasatta? Och som ingår i en union där vi då, om vi följer den här förekommande terminologin fullt ut, realiserar platonismen genom att låtsas som att vissa delegater representerar ”Sverige” medan andra representerar ”Tyskland” etc… Jag börjar mer glida in på Gunillas linje, ser den här tråden som alltför abstrakt för att vara till någon nytta i förhållande till det väldigt konkreta som händer i Mellanöstern. Alltså, jag ser Christophers kritik som väldigt relevant när det gäller hur kriget förs vidare inom stora delar av den allmänna opinionen genom att många entydigt väljer sida för en av de stridande parterna (och det FINNS stridande parter som är väldigt reella, lika reella som de döda kropparna) istället för att entydigt välja sida mot kriget. Men i övrigt….

  11. Om man ska kalla situationen i Mellanöstern för pardans får man kanske också uppmärksamma att det i pardans är en som för och en som följer, och i det här fallet kan man inte annat än inse att den part som för är det ekonomiskt och militärt överlägsna Israel.

    Jag ska inte rabbla alla data utan istället hänvisa till denna artikel: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4154410.ab

    Denna ger en bra motivering till varför man kan demonstrera idag och till varför polarisering ibland är relevant. Det jag vänder mig emot i Christophers resonemang är (bla) att jag tycker du verkar försöka slingra dig förbi att din referensram är kibbutz-liv etc., medan den inte inkluderar kunskap om hur det är att leva som palestinier i de ockuperade områdena (Jag tippar att du inte demonstrerar för att det skulle kännas som ett svek mot dina vänner i Israel: har jag fel?). Bättre att uppmärksamma detta – om det är så – än att försöka gömma sig bakom slingriga postmoderna maktbegrepp (vilka också måste kunna innefatta ett uppmärksammande av ojämlikhet och förtryck).

    När det gäller ifrågasättandet av staters gränser är det inte alls något som bara gäller Israel. Ta en titt på Europas karta för tio år sedan så framgår det ganska klart. Och att vi sitter här och pressar på dem lösningar (som du, Charlotte, skrev i ditt första inlägg): Ja, det är absurt, men det var så staten Israel bildades och det är så den fortsatt uppehålls. Området är ett koncentrat av koloniala logiker!

    Rikards hänvisning till Sydafrika är på många sätt relevant (Israel är mer än något annat en apartheidregim). Därför har jag också uppmanat alla jag känner till bojkott av israeliska varor (de flesta jordbruksprodukter kommer ifrån bosättningar) och jag kommer också att göra allt jag kan för att påverka svenska politiker i den riktningen.

  12. ”Israel är mer än något annat en apartheidregim”. Visst, i apartheidtidens Sydafrika hade ju svarta samma rättigheter som israeliska araber har, eller? Detta med apartheidliknelsen är en standardfras som måhända är propagandistiskt effektiv men egentligen rätt meningslös….Ockupation är ockupation, och ska inte blandas ihop med apartheid-rasism, och territoriella strider är territoriella strider. ”Området är ett koncentrat av koloniala logiker”. Finns det då inget som komplicerar bilden, ingen sionistisk rörelse med historisk förankring, ingen förintelse, ingen fördrivning av judar från arabländer (också före 1945, märk väl) och ingen fördrivning av palestinier från judiska områden….bara ett land som skänkts till passiva israeliska judar av kolonialmakter och förtryckta palestinier som själva inte har någon som helst handlingsfrihet. Vad är ditt förslag till lösning Gunilla? Den segerrika inmarschen i Jerusalem tillsammans med Hamas och Andreas Malm? Krossa Israel som statsbildning på trots mot alla resolutioner, överenskommelser etc? Toppenidé, äkta humanism…säkert inga döda på den vägen etc….
    Ojämnheten i styrkeförhållanden ligger i öppen dager. Man kan inse att den part som för är Israel utan att för den skull ta ställning för den andra parten som är stridförande i konflikten. Själv demonstrerar jag inte för att jag inte tycker det verkar tydligt om man då demonstrerar för denna andra part eller om man helt enkelt demonstrerar mot kriget.

  13. Oj va många bra kommentarer. För många trådar för att försöka nysta ut alla men:

    Gunilla: Jag förnekar inte Israels tusenfalidiga övertag i ekonomiska och militära medel. Just denna vecka måste de därför omedelbart sluta kriga. Just nu ligger bollen hos dem, och på så sätt kan man säga att ansvaret för tillfället är ensidigt.

    Ang. mitt förhållande till Israel har du fel. Även om mina Israeliska vänner inte hör till krigshetsarna är de en del av den Israeliska krigsmaskinen och gör inget konkret för att stoppa detta. De lever mycket tygga liv bara tio mil från Gaza i en kombination av självbedrägeri och rasism. Tvärtom lägger jag ansvaret på dessa människor (och gissa hur många gånger jag har kallats antisemit för det, speciellt när jag säger att den judiska staten är en separatistisk idé).

    Charlotte: Det finns ingen anledning att bli abstrakt på ett sätt. Jag anser att man med alla medel som man tycker är bra arbetar för att stoppa dödandet nu. Demonstrationer kan vara en bra idé, bojkott kan funka (som Gunilla nämner) (det funkade för att upplösa apartheid i Sydafrika, då kan det göra det i Israel/Palestina) och livvaktsträning låter som en bra ingång.

    Men jag tror även att det finns en poäng med att försöka kanalisera dessa mot att inte vara asymmetriska lösningar, åtminstone ur ett längre perspektiv.

  14. Christopher: Det var bra att jag hade fel, men jag tänker också ofta när jag läser artiklar i dagspressen, krönikor etc. som försöker vara balanserade att ”jag undrar vad som ligger bakom den där balanseringsviljan?”. Ibland kan det naturligtvis vara så att man helt enkelt tror att detta är det enda sättet att tänka, agera etc., men ibland får jag en känsla av att detta ”tassande” bara har att göra med att man är rädd för att trampa i ett av de många klaveren. Och jag undrar då vad personen skulle skriva om den inte vore rädd för detta. Ibland tänker jag att det skulle vara bättre om man bifogade en reflexivitetstext där man klargör sina preferenser, erfarenheter etc. så vore det lättare att veta vad som egentligen har skrivits. Men, tolkningens oändlighet är ju å andra sidan inte något unikt för denna fråga (kanske bara så mycket mer infekterad).

  15. Gunilla: Håller med. Att försöka rapportera ”sakligt” genom att ta upp ”båda sidors perspektiv” brukar mest vara en misslyckad journalistisk strategi.

    Frågan är speciellt infekterad. I viss mån är det därför jag skriver så lite om den. Diskussionerna blir ofta ilskna, låsta och polariserade och då blir det oftare personangrepp och hårda ord, snarare än konstruktivt byggande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.