Om fraktalpolitiken, del 2

Jonas Anderson har identifierat och på ett intressant sätt sammanfattat vissa intressanta drag i nätpolitiken på Newsmill.

Då jag nämns tillsammans med Isobel (dvs. den Hadley-Kamptzska nätanalysen) och civilsociologen Kalle, är det min plikt att ge en kommentar.

Andersson identifierar elementen byggande, distribuerad intelligens, kopimism, och aggregering som kännetecknande för nätpolitiken. Lägger man samman dessa hamnar man i den magiska formulan innovation -> universell repetition -> imitativ strålning = smittontologi. Om vi dessutom lägger till den fraktalpolitiska dimensionen, som monki bygger in, ser vi att varje iteration är i princip oändlig, även om den kan avbrytas tvärt.

Jag skulle vilja ytterligare fördjupa en mera problematisk aspekt av nät/fraktalpolitiken – hastigheternas etik. Då det är uppenbart att nätpolitiken befinner sig i ett guldfiskminne av affekter och krafter samtidigt som besitter de snabbaste kommunikationskanalerna som någonsin har uppenbarat sig på vår jord, och vet exakt hur dessa ska nyttjas för att nå politiska fördelar, kräver detta ett etiskt förhållningssätt.

I de flesta fall är nämligen denna kraft befogad. Många av de nätaktivistska kampanjer som bedrivs, exempelvis bloggbävningen mot FRA eller telekompaketet.se har i princip nollkronorsbudgetar. Men som jag och Kalle skrev i vår smittontologiska text, kan dessa metoder nyttjas av både företag och underrättelseorgansiationer. De riskerar dessutom att i farten mutera och förvandlas till cancerogena och destruktiva kluster som drivs av hat. Hat mot Antipiratbyrån, mot ”upphovsrättslobbyn” eller mot ”storebrorssamhället”. Dessa uppstår ofta i frustration vid singulära tillfällen, men får genom att, som Kullberg säger via monki, fart genom att ”virtuella kopior av sig själv i en mängd olika tillstånd och komplexiteter” uppstår och har potentiellt oändlig räckvidd.

En nätpolitik som vill internet väl måste alltså se till att stoppa iterationerna av destruktiv nätpolitik. Det är här etiken kommer in i de element som Andersson lyfter fram – man måste lyfta fram det kreativa med att bygga, det omtänksamma i att dela kunskap i distribuerade hjärnor, kärleken till att bli kopierad och att kopiera, samt det förändrande och vitala elementet i aggregerade fenomen.

Genom att öppet diskutera problem, och patcha dem vid behov, eller som Spinoza hade sagt – genom att tänka adekvata tankar och ha adekvata affekter – har nätpolitiken fantastiska möjligheter att skapa en helt ny politisk era.

6 reaktion på “Om fraktalpolitiken, del 2”

  1. Jonas Anderssons text var bland det bästa jag läst på länge…

    Jag blir så otroligt glad när någon sätter ord på det som är lite abstrakt och får mig att känna att jag inte har fel.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


+ 1 = sex

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>