Objektens existens; Heidegger och donsammanhangen

För att ytterligare lägga till ett fyrdon till brasan i ontologidebatten, kan det vara på sin plats att skruva tillbaka tiden till cirka 1920 och Martin Heideggers Sein und Zeit. Min exegetiska bloggserie om detta verk har avstannat temporärt på §11, men kanske får den ny energi av att kopplas samman med vår samtida diskussion om objekten, kvasiobjekten, autonomi och koppladhet. Som vanligt när det gäller Heidegger så sugs man lätt in i ett sätt att tänka och skriva som är svårt att ta sig ur, men kanske är det så, att detta just är ett gott tecken.

Anledningarna till min asketiska hållning till denne skandalakademiker är flera; för det första är Heidegger kanske den förste att bryta ny väg bortom idealism och nykantiansk positivism. För det andra ekar i princip all fransk filosofi av Heideggers begreppsapparat. I denna bloggpost är tanken att spåra teoretiserandet av ”donsammanhanget” till sin fundering, vilket inte minst är relevant då vi gärna slänger oss med det Foucaultianska ”dispositif” eller det Deleuzeoguattarianska ”assemblage”, som om dessa vore oss för handen. I själva verket ligger de nog oss lite för mycket tillhands, när de i själva verket är intimt besläktade med Heideggers tidiga filosofi, som ibland är problematisk, ibland mycket insiktsfull.

Sven-Olov Wallenstein skriver en fantastisk essä om Heidegger och teknik i Glänta 4.09, som tyvärr ej verkar finnas online, så jag får citera friskt istället. Denna essä tar upp flera spår och möjliga tolkningar av Heideggers teknikfilosofi, men just här känns det mest relevant att uppehålla sig vid just Sein und Zeit. Vi citerar Wallenstein:

I §18-24 utvecklar Heidegger vad han kallar ”världens världslighet” (Weltlichkeit der Welt), och en stor del av texten är en polemisk diskussion av det ”avvärldsligande” (Entweltlichung) som är resultatet av en uppdelning av världen i en inre psykisk och en yttre utsträckt del. Istället, hävdar Heidegger, måste vi starta från ett begrepp om ”omvärlden” (Umwelt); först då visar sig det sig att det vi ursprungligen möter inte är ting som föremål för teoretisk kontemplation elller varseblivning – det vill säga är ”förhanden” (vorhanden) i ett objektivity ”yttre” – utan ting som finns ”tillhands” (zuhanden) som don (Zeuge), det vill säga hör till ett komplex av vardagliga referenser och hänvisningar i vilka tillvaron alltid är inbegripen. För att ett enskilt don ska kunna framträda i sitt ”för-att” (Um-zu) måste helheten vara upplåten, och följaktligen kan det inte heller finnas något sådant som i ett strikt mening enskilt don, utan bara vad Heidegger kallar en ”donhelhet” (Zeugganzheit). (18)

Denna passage sammanfattar flera saker. För det första menade Heidegger att ontologiskt kommer exististensen alltid före den vetenskapliga partikulära frågan, och att sammanhanget och helheten alltid måste föregå försöken att destillera och avgränsa. Från paragraf fyra i Sein und Zeit läser vi:

Vetenskaplig forskning är inte den enda möjliga varaarten för detta varande, och är inte heller den möjliga varaart som ligger närmast till för detsamma. Tillvaron själv intar dessutom en särställning framför det övriga varande. (30)

Att tala om ett objekt är för Heidegger aldrig en ursprunglig erfarenhet, utan epistemologiskt sker varje frågande utifrån ett speciellt sammanhang. Detta skulle man kunna jämföra med Latours begrepp technoscience där utgångspunkten är just att sammanhanget av människor och maskiner skapar teknovetenskapliga innovationer och kunskaper. Ett sammanhang måste alltid komponeras, eller disponeras så att saker i sin tur kan bli vetbara (vad Foucault kallade dispositiv).

I de högteknologiska sammanhang som vi är inbegripna i, är vår tillvaro således ställd av donhelheter som varken är subjekt eller objekt primärt, utan endast sekundärt. Jag skriver just nu i WordPress på ett tangentbord och i mitt skrivande måste jag bortse från detaljerna i processorns klockcykler, paketswitchningen som kommunicerar med min server, och DNS-systemets pekning av christopherkullenberg.se till en maskin i södra Sverige. Jag skriver dessa ord varken på mitt tangentbord, på min dator eller på internet – skrivandet är upplåtet som allt detta samtidigt, och i tillvaron finns varken distinktionerna mellan donen (teknologierna) eller mellan mina inre psykiska processer. Blivandet bloggfilosofi sker före subjekt och objekt ens kan tänkas. Tillhandenheten (zuhanden) föregår förhandenheten (vorhanden).

Men, vänner av ordning som vi då ändå är, så kan vi givetvis vända på steken. Låt säga att jag nu skulle intressera mig för ett partikulärt tekniskt fenomen, exempelvis exakt hur mitt skrivande delas upp i mindre paket för att sedan skickas över TCP/IP-protokollet. Kanske är det så att jag vill förbättra det eller anpassa det efter mina behov. Jag kan då lära mig massa saker om just denna teknologiska process, och fördjupa mina kunskaper. Jag skulle kunna nå en nivå där jag till och med kodar om protokollet så att det skickar större eller mindre paket, enligt vissa nya rutter och principer. Jag har med andra ord förändrat en teknologisk realitet och skapat något nytt – det Kullenbergska protokollet.

Exemplet behöver ingalunda vara fiktivt. I helgen utforskade jag och Monki på ett intensivt och djuplodande sätt hur kompasser, kameralinser, bakpulver och finsk sprit kunde kombineras med en overheadprojektor. Resultatet blev detta:

Likaså sker teknologisk grundforskning av ”svartkast” hos Telecomix Crypto Munitions Bureau eller hos GHS, men exemplen kan likaväl hämtas från mindre avantgardistiska projekt, som när min dammsugare gick sönder häromveckan och jag försökte laga den.

I Heideggerianska termer skiftar då donen från att vara oss tillhanden till att vara förhanden, eller med Latours ord, vi öppnar den svarta lådan. Den svarta lådan har inget med graden av teknologisk komplexitet att göra, utan är istället en frågan om hur tillvaron är stämd, och hur vi blir ställda av teknologierna.

I de mest vardagliga fallen är vi ett med vårat donsammanhang. Vi slår på strömmen, vi surfar på nätet och vi brygger kaffe. På så sätt är vi i en viss mening utelämnade till vår materiella verklighet i bemärkelsen att vår agens följer sammanhangen, vi be-ställer och blir ställda av dem. För att åter citera Wallenstein:

Ting och rum är praktiska, de har bara mening i förhållande till tillvarons verksamhet, och tekniken kan därför i denna första fas i huvudska sägas ha en instrumentell roll, medan idén om ett ting, ett rum och en natur som föregår och överskrider tillvarons utkast och projekt förblir en obestämbar rest. (19)

Hur hänger detta då ihop med objekten? Konsekvensen skulle för det första vara att objekt endast sekundärt kan bestämmas, alltså inte som existentiella fenomen, utan som transcendenta och sekundära fenomen. Men frågan är om ens detta skulle vara möjligt på ett ”rent” sätt. Eftersom varje förhandenhet på ett eller annat sätt även måste inbegripa och föregås av en existens så förflyttar sig hela frågan.

Ta vetenskaperna, de kanske mest koncentrerade försöken att bestämma objekt som avgränsningar, mätbarheter (vad Heidegger kallade ”kategorialier”) eller separerade utsträckningar. För Heidegger skulle detta utgöra en sekundär vetskap. Från Sein und Zeit §12:

Förhandenvaro >>i>> något förhandenvarande samt med-förandenvaro tillsammans med något av samma varaart, i betydelsen en bestämd ortsrelation, är ontologiska karaktärer som vi kallar kategoriala, alltså karaktärer som hör till sådant varande som är av icke tillvaromässig varaart. I-varon är däremot en tillvarons varaförfattning och därmed en existential. (79)

Här har vi kärnan i Heideggers tanke om var objekten kan befinna sig. De kan inte vara existentialer, då denna ontologiska domän alltid är inbegripen och upplåten i en existens där skillnaden mellan subjekt och objekt inte existerar. Som kategorialer kan de däremot bestämmas av vetenskaperna, i bred mening, men då alltid i ytterligare ett sammanhang – de kan alltså inte självständigt upprätthålla sina gränser, utan kräver alltid ett ontologiskt ”stöd” av andra entiteter.

Finns servern som denna blogg skrivs på i södra Sverige? Ja, det gör den. Men den har ingen mening om den inte är inbegripen i relationerna med mitt tangentbord, mina fingrar, mina tankar, läsarnas kommentarer, hundratals besökare eller WordPressmjukvaran. Den kan bestämmas kategorialt som en (hypotetiskt) ”FreeBSD-server med en tvågigahertzprocessor på en hundramegabitslina”, men en sådan bestämning saknar mening om vi inte relaterar den till vad den kan göra, exempelvis distribuera hemsidor och bloggar.

Det är just denna mening som Heidegger är ute efter att analysera, och mening är alltid ett donsammanhang. Objektens väsen kan således inte vara kategorialer, utan ligger alltid i deras existens.


69 svar på “Objektens existens; Heidegger och donsammanhangen”

  1. ”I helgen utforskade jag och Monki på ett intensivt och djuplodande sätt hur kompasser, kameralinser, bakpulver och finsk sprit kunde kombineras med en overheadprojektor.”

    Skulle du säga att också overheadprojektorn själv utforskade hur den kan kombineras med kompasser, kameralinser, bakpulver och finsk sprit?

  2. Monki: Nej, själv utforskade varken vi eller projektorn något. Endast donsammanhanget utforskade, ty utforskande är en existential.

    Varje singulärt sammanhang förändras om vi plockar bort en komponent.

    Bläckfisken och kokosnöten utforskar i detta klipp vad sammansättningen kan förmå, snarare än komponenternas egenskaper:

  3. Kan kokosnöten och trädet sägas vara ett utforskande donsammanhang?

    Vad jag är ute efter med mina löjliga frågor är om samma sätt att tala också kan gälla icke-levande objekt.

  4. monki: Heidegger skulle nog säga nej, dasein är något mänskligt.

    Dock bör ju Heidegger hackas. Trädet och kokosnöten samverkar ju i ett sammanhang. Ljusets styrka, regnets mängd, årstiderna, etc. ger palmen signaler om när det är dags att utveckla nötter. Dessa sprids sedan för att reproducera trädet. Ett sammanhang är det, men frågan är om det är ett donsammanhang. Det är svårt att säga att trädet nyttjar nöten, eller att nöten nyttjar trädet.

  5. Först och främst: jävligt kul att den här diskussionen förs och att SR och OOP och allt vad det heter har hittat till de svenskspråkiga bloggarna.

    Angående inlägget: jag är långt ifrån någon expert på ’donis’, men som jag har förstått honom så är upplåtenhet, donsammanhang, mening, väsen osv. begrepp som alla syftar tillbaka på tillvaron/Dasein, dvs. vem är det som upplåter? Dasein. För vem har något mening? Dasein Vem har värld? Dasein, och Dasein är människan, så Heidegger lämnar aldrig subjektsfilosofin hur mycket han än påstår motsatsen – det är antropocentrism, humanism, korrelationism. Det är fin filosofisk antropologi/psykologi (älskar verktygsanalysen), men att göra ontologi av detta = fail, om man inte gör som Harman (vilket Heidegger skulle motsätta sig, såklart).

  6. jukka: Absolut, Heidegger är kanske den största humanisten, men kanske också den sista. Hans subjekt är ju radikalt decentrerat i förhållande till sammanhangen, därav begreppen das Man, oegentlighet, varaförfall etc.

    Men även antropomorfism är väl ontologi? En värld, som endast blir meningsfull genom att människan tillför mening är fortfarande ontologi, om än en icke hållbar sådan. Vad är världen – Sein.

  7. Christopher: Absolut, det är ontologi, men som du säger kanske inte en ontologi som vi tycker är så bra. Menade inget annat 

  8. jukka: Precis. Dock är det en utmaning, en nöt som är enkel att knäcka på ett teoretiskt plan. Ty så fort man söker en närmre tillämpning av ontologin, så gör man det trots allt som en människa i ett donsammanhang.

    Tror inte man ska försöka överskrida människan, snarare nyttja och hacka den.

  9. Jag ska börja med att hälsa Jukka välkommen till diskussionen, och helt instämma i dina omdömen om Heidegger. 🙂

    Lång kommentar ahead…

    Chris: Självklart föregår sammanhanget vår undersökning av det, men det hindrar inte att verkliga objekt existerar.

    Som jag uppfattar det bygger Heideggers resonemang på att objekt måste förstås som avgränsade i tid och rum (detta var för övrigt en objektsdefinition som felaktigt tillskrevs mig i din förra bloggpost; men jag tyckte att den texten var alltför vacker och upplysande för att detaljbråka om. Det var ju för allt i världen inte heller min ståndpunkt den var tänkt att beskriva…). Objekt kan vara relativt avgränsade i tid och rum, men det är inte det som gör dem till objekt.

    1. Ett objekt är en (för mig: virtuellt konstituerad) generativ mekanism, som manifesterar sig (aktualiseras) i tid och rum.

    2. Denna generativa mekanism konstitueras genom relationer mellan de i objektet ingående elementen. (Dessa element är f ö fristående objekt i sig själva när de kopplas ur det sammansatta objektet.)

    3a. Om en relation till något i omvärlden förändrar den generativa mekansimens konstitution, så uppstår ett nytt objekt, en sammansättning (assemblage) – och en händelse.

    3b. Alla relationer förändrar dock inte konstitutionen hos de inblandade objekten. Ofta sker bara förändringar i själva manifestationen av objekten. De kan deformeras på olika sätt, utan att själva objektskapet förändras (en gren kan böjas, men är ändå samma gren). Objektet kan manifestera sig på olika sätt i olika relationer, till exempel kan det skifta färg efter våglängden på ljuset det möter. Relationer kan innebära något slags utbyte av stimuli, som objektet självt översätter till information – dvs något som gör skillnad för objektet. Energimateria kan utbytas, tillföras och transformeras även på andra sätt (vad som händer med föda i en organisms ämnesomsättning exempelvis). I alla dessa fall möts objekt och har utbyten, men de rör aldrig vid varandra som objekt – bara via sina respektive manifestationer. All verklig påverkan måste omsättas av objektet, den generativa mekanismen, självt.

    3c. Ett möte kan också innebära att ingen relation alls upprättas – objekten saknar respektive förmåga att affekteras av varandra.

    4. Vi har också katalys: I ett sammanhang av objekt – en ekologi – finns alla ovanstående varianter av relationer och icke-relationer. Vissa objekt är där delaktiga i produktionen av nya objekt, utan att för den skull upphöra att vara objekt: De hjälper till med den nödvändiga transformationen av energimateria och sammansättningen av objekt (3a), men fortsätter därefter glatt sitt oberoende.

    Vad som blir möjligt med den här ontologin är förståelsen av vart och ett av alla de objekt som är inbegripna i ditt skrivande av bloggposten – och den föreställning i ditt (halv-)medvetande om dem alla som ett kvasiobjekt (varför förväxla sömlösheten som kvalitet hos ett mentalt objekt, med sömlöshet där utanför? Representationellt tänkande… 😉 ). Men denna din föreställning är ett objekt i sig, för sig, oberoende av alla de andra objekten. Det består av en viss konfiguration av synapser (elektriska och kemiska bindingar av en mängd olika typer, mellan neuroner i hjärnan). Detta objekt är en produkt av en lång rad översättningar av olika stimuli och utbyten av energimateria, och olika objekt som sätts samman och tas isär.

    Det finns en allmän tendens att uppfatta posthumanism som upplösandet av människan, subjektet, individen i något större – vilket egentligen bara är en utvidgad, utsmetad antropocentrism. Men posthumanism bör (säger jag, men jag kan lika gärna säga ”kan lika gärna”) förstås som erkännandet av oräkneligt många fler objekt, med precis samma ontologiska status oavsett de är kvantpartiklar, stenar, människor, företag eller galaxhopar.

  10. Någonstans vill jag lägga till att om man inte ser hur kapaciteter kan emergera på olika nivåer av objektillblivelse, så hat vi bara ett hav av mellanrum som inte kan åstadkomma någonting alls. Tack vare att nya affektiva förmågor uppstår varje gång ett objekt blir till (och det sker ofta!) så fortskrider världen, den differentieras samtidigt som vi ändå kan förklara konstansen i vissa tillblivelser.

    Som probe heads, utforskare, katalysatorer, kan vi ge oss ut och med våra kapaciteter som objekt sätta samman nya, aldrig tidigare skådade objekt – och låta dem affektera oss, ibland bygga in oss i nya objekt.

  11. Marcus: Jag håller nog med om 99% av vad du säger här och det är en mycket bra lista över objektsrelationer du ritar upp. ”kapaciteter kan emergera på olika nivåer av objektillblivelse”, check (även om det inte rör sig om diskreta nivåer). ”Det finns en allmän tendens att uppfatta posthumanism som upplösandet av människan, subjektet, individen i något större – vilket egentligen bara är en utvidgad, utsmetad
    antropocentrism”, check (individen som något som gör skillnad är lika verklig, dock kan man komma fram att den är konstituerad av fler delar än man först trodde (t.ex. av en hjärna och inte bara en själ)).

    Lite oklarheter dock:
    ”Alla relationer förändrar dock inte konstitutionen hos de inblandade objekten. Ofta sker bara förändringar i själva manifestationen av objekten. De kan deformeras på olika sätt, utan att själva objektskapet förändras (en gren kan böjas, men är ändå samma gren).”
    Hur vet man vad som är ett objekts konstitution och vad som bara är dess manifestation? Jag skulle lösa det genom att säga att det är olika för olika relationer. För trädet eller jag som sitter under trädet kvittar det om grenen böjs eller ej (för mig och trädet är det _som om_ grenen var samma objekt, alltså kvasiobjekt). Vår förmåga att affekteras av den har inte ändrat sig på något sätt som registreras av oss. Vi blackboxar.
    För fågelboet ovanpå grenen, som faller ner nu när den böjdes, däremot är grenen inte längre samma objekt. Där har verkligen konstitutionen för grenen som stöd för boet förändrats. Vi skulle kunna säga grenen-som-probjekt 😉

    Om jag förstår dig rätt så menar du däremot att det ontologiskt är så att böjande inte förändrar grenars objektsstatus medan kanske avbrytningar på mitten gör det? Hur avgörs detta?

  12. Marcus: Jag jobbar systematiskt:

    ”1. Ett objekt är en (för mig: virtuellt konstituerad) generativ mekanism, som manifesterar sig (aktualiseras) i tid och rum.”

    Okej, här utgår vi från varsitt håll. Jag tänker istället att allt måste utgå från det lokala och partikulära. Det vill säga den händelsen där. Alltså, i manifestationen. Vad som sedan skulle vara av generativ karaktär måste alltid härledas från dettaheten. Det är endast i ett sekundärt stadium, eller på en molär nivå, som vi kan aggregera virtualitet. Men, för mig ter det sig som att denna nivå, för att den ska kunna få status som objekt, så krävs idealism före empirism. Visserligen behöver man inte röra sig mot det aggregerade för att säga något generellt, man kan likaväl jobba Tarde och se på repetitioner och förflyttningar. Men, med bestämdhet vill jag betona just dettaheten, eller händelsen, som ontologisk förranggsställning.

    ”2. Denna generativa mekanism konstitueras genom relationer mellan de i objektet ingående elementen. (Dessa element är f ö fristående objekt i sig själva när de kopplas ur det sammansatta objektet.)”

    För mig låter detta som en abstrakt maskin. Men ändå inte, eftersom även abstrakta maskiner är singulära. I ett konkret assemblage håller jag dock med. Kugghjulen i en motor genererar drivkraft. Kugghjulen kan kopplas ifrån, men förlorar då kraften och blir någonting annat.

    Men vad jag inte förstår är var du placerar de generativa mekanismerna och objekten. Föregår de konkreta objekt? Existerar de som virtuella krafter eller former? Som den empirist jag ändå är, har jag svårt att tänka ett objekt som inte är absolut singulärt.

  13. monki: Hmmm… Man kan väl inte alls säga att grenens ontologiska status förändras för fågeln i boet? Varför skulle man det? Det som förändras är en relation som boet och grenen har, men varken boet eller grenen i dem själva. Jag förstår inte invändningen riktigt.

    Om grenen går av så är den dock inte samma objekt. Den blir två objekt (+ en massa flisor etc, som i sig är objekt). En av de saker som konstituerar grenen, håller det samman över tid, är ju den generativa mekanism som åstadkommer de starka, sega träfibrerna. Cellulosan i fibrerna består av flera saker, bland annat ett stort antal vätebindingar och hydrofob interaktion mellan molekyler i den vattenlösning som grenen också innehåller.

    Den generativa mekanismen, det verkliga objektet alltså, består av dispositionen av de enskilda elementens potentialer (krafter, eller vad vi nu vill kalla dem), som manifesterar sig i form av sådana bindningar. I och med detta emergerar ett objekt, med helt andra egenskaper än vad som kan reduceras till elementen var för sig.

    Jag tycker inte att det är så svårt att skilja på detta egentligen, men jag kan ju vara naiv eller så har jag inte lyckats förmedla något väsentligt av min förståelse… Så fortsätt gärna ifrågasätta.

  14. Chris: Jag måste verkligen säga att du verkar frångå Deleuze här, och exempelvis D&G:s uppfattning av begreppet abstrakt maskin. Det är inte nödvändigtvis fel såklart, men det måste ändå påpekas när det är den begreppsvärlden vi rör oss i.

    Det virtuella och det aktuella (manifesterade) är lika verkliga. Jag tänker dem som två aspekter av verkligheten, snarare än två skilda domäner av den (jag tycker f ö att DeLanda i sina tidigare verk felaktigt nästan gör det virtuella och det aktuella till två skilda världar – det ska man akta sig för). Men det virtuella och det aktuella liknar inte heller varandra. Virtualiteten är även för Deleuze tydligt fylld med potentialer som påverkar det aktualiserade utan att vara aktualiserade själva (därav deras fullvärdiga status av verklighet), just genom att formera en generativ mekanism (en abstrakt maskin) som en disposition av krafter.

    Hur du menar att detta inte är ”singulärt” vet jag faktiskt inte. Varför detta tenderar mot idealism anar jag inte heller: Det virtuella innehåller ingen form, utan är det som genererar form – en av Deleuzes huvudpoänger. Denna generativa mekanism/abstrakta maskin, detta verkliga objekt, är också en haecceitet, den finns bara där, och är inget transcendent.

    Ta exemplet med ett mekanisk verk, ett system av kugghjul. Kugghjulen genererar ju inte drivkraft (det måste vara en felskrivning, eller?), däremot förmedlar de en drivkraft, en energi som tillförs mekaniken utifrån. De olika växlingar och transformationer av denna drivkraft och den funktion som systemet av kugghjul ger, är manifestationen av mekanikens verkliga objekt – en disposition av de olika krafter som sammansättningen rymmer. Denna disposition finns där oavsett om vi stoppar in någon energi eller inte, den är mekanikens potential oavsett om den manifesteras eller inte. Den manifesterar sig i mötet med en utsida, med annan energimateria, men detta förändrar inte dess konstitution.

    Manifestationen är varken sekundär eller primär i förhållande till den generativa mekanismen, utan är just precis en manifestation av den. Det är också denna manifestation som via en rad andra transformationer stimuli->information i olika objekt uppstår som en föreställning för vårt medvetande.

  15. Mac:

    ”Ofta sker bara förändringar i själva manifestationen av objekten. De kan deformeras på olika sätt, utan att själva objektskapet förändras (en gren kan böjas, men är ändå samma gren).”

    Men jobbar man inte essentialism på ett epistemologisk nivå då? För vem är det en ”gren”. För betraktaren just då? Det krävs ett ”minne” för att kunna säga så. Ty grenen växer, kol lagras i biomassan, ett ständigt nytt savflöde som för upp nya närsalter, mineraler, vatten från rötterna, evapotranspiration, fotosyntes, nya ATP molekyler, celldöd/födelse etc. etc – en myriad av tillblivelse och förfall, struktur och entropi. Grenen, trädet förändras ständigt, som en semistabil flod av materia-energi. Att definiera ”ändå samma gren” gör mar ur ett antropocentriskt perspektiv, och då med en begränsad tidsram som grund. Jag skulle vilja påstå att det _aldrig_ är ”samma” gren/objekt. Förutom i vår huvud måhända (och då jobbar vi platon igen).

  16. Heiti: Nej, jag vill verkligen hävda att du har fel. Det är samma generativa mekanism hela tiden (tills den upplöses, vilket den så småningom gör), även om grenen växer, byter ut alla sina beståndsdelar under sin livstid etc.

    Återigen, jag talar inte om en annan värld, där allting är statiskt. Jag säger bara 1. att observationen om föränderlighet (en epistemologisk fråga) inte i sig förklarar denna förändring (det är en ontologisk fråga), och 2. vi måste redogöra för att morfogenetiska processer har en viss konstans även om den form de hela tiden ger upphov till förändras. Vad gör det möjligt för solen att – under sin livstid – hela tiden upprepa fusionsprocessen? Detta är solen som objekt, inte den energimateria som ständigt byts ut och transformeras i processen.

  17. Mac:

    Du får nog vara lite pedagogisk med mig 😉

    Generativa mekanismen kan vara det samma hela tiden, trots att objektet aldrig är detsamme? Behöver det ligga en motsättning däri? Man skulle ju kunna säga att de enda generativa mekanismerna som finns är de krafter som konstituerar vår universum (allt från termodynamikens lagar till gravitation). Men att den ”existens” som manifesteras ur dessa kraft-samverkan inte går att ”objektifiera” annan än som semistabila flöden. Sen har vi ju den lilla människan som ständigt försöker orientera sig i detta flöde. Ritar kartor, kallar saker för ”grenar”, bygger abstrakta konstruktioner (matematik), och kallar jordens magnetflödet för norr.

  18. Jag håller med Heiti här, det krävs ändå ett utomstående omdöme (behöver inte vara människa) som säger när något är en förändring i den generativa mekanismen som ändå kan sägas hållas inom samma objekt och när den generativa mekanismen förändras så pass att det kan sägas vara ett nytt objekt (hur uppenbart det än kan vara för oss i enskilda fall). Solen är inte en upprepning av samma process om och om igen. Varje gång förändras också solen. Vi kan säga att de förändringar som skett de senaste X miljarder åren inte varit av någon större betydelse (de har de inte varit för jorden), men det kommer en tid då solen gradvis transformeras till något annat och det inte att ske i ett diskret ögonblick (samma generativa mekanism, sen upplösning i något annat). Oftast behöver vi inte bry oss om detta. Vi kan ju såklart tala om solen som om det bestod av en upprepning av samma mekanism.

    Jag förstår heller inte hur det förklarar förändring genom att säga att solen är ett objekt som genererar en mekanism mer än det förklarar förändring att säga att solen är en semi-stabil flod av energimateria.

    Vi är nog alla överens om att det finns processer som mer eller mindre likartat kan genereras trots att det är olika partiklar som är involverade i processen. Samt att det går att på ett abstrakt plan förklara dessa processer. Detta är ju vad vetenskapen gör.

    Men för att gå in och avgränsa dessa processer och att avgöra vad som är samma process och vad som är en ny process kan jag inte se hur det kan ske utan ett visst mått ansträngning. En konstant förruttnelse sker av alla objekt. Generativa mekanismer är i konstant avtagande, utebbande, övergående i annat. Genererandet av sega fibret blir allt stelare. När vi säger att det är det samma så är det med en viss toleransnivå för förändring, som givetvis inte är helt godtycklig, men heller aldrig noll. Så ja, vi kan ignorera det och tala om oberoende objekt som genererar samma mekanismer, skiljda från andra objekt med andra generativa mekanismer, men bara när rör oss inom en tidsrymd där fenomen inte förändras drastiskt. Dock gör observationer av formandet av gemenskaper på nätet, finansiella institutioners kollaps, ekosystems förvandlingar och andra fenomen att jag även vill ha en ontologi som talar om de instabila situationerna.

    Jag föreslog ju i mitt inlägg om kvasiobjekt att objekt var fraktaliska, alltså de kunde verka enkla och avskiljda på håll, men ju mer man zoomade in desto mer ökade komplexiteten. Men det går ju faktiskt att vända på det och säga att när ett fenomen verkar instabilt och suddigt, så går det alltid att zooma in ett steg och där hitta tydligt avgränsade objekt och mekanismer. Alltså, många nya kopplingar mellan diskreta objekt på en lågnivå skapar suddighet på den högre nivån.

    Båda funkar egentligen. Eftersom vi nu jobbar spekulativ ontologi här så är väl frågan ytterst vilka fenomen de riktar ljuset mot och skapar bäst tänkande kring?

  19. Jag förstod inte solexemplet riktigt: har du möjlighet att utveckla?

    I ett makroperspektiv, och via en oerhört lång tidreferens, kan man se det som att i universum sker det ständigt en slags metabolism. Moln av stoft samlas till stjärnor, som förbränner stoftet, tillför tunga grundämnen och tillslut sprider ut dessa i rymden, där de ingår i nya stoftmoln, och bildar nya stjärnor – tills värmedöden har jämnat ut alla ”skillnader” (som är grunden för all ”rörelse”/”tryck”). Och har man tur kan ”liv” och annat tappa in sig i den ”strukturerade” flödet ur stjärnan och därmed motverka entropin under en tidsperiod.

    Varför stjärnan (solen i detta fall) kan upprätta sin metabolism beror på skillnaden mellan den innåtdrivande gravitationen och utåtdrivande strålningen. Så länge det finns tillräckligt mycket väte, och sedan helium (när vätet tar slut) och den utåtvändande kraften kas upprätthållas existerar solen, annars krymper den ihop och börjar producera kol, syre, kväve och järn – sen beroende av storlek – antingen slungar ut dessa ämnen som blir nya stjärnor eller imploderar (vit dvärg).

    Ur ”askan” bildas då nya stjärnor (ifall explotion dvs).

  20. Alltså, objektet ÄR den generativa mekanismen. Objektet är detsamma så länge den generativa mekanismen är densamma. När jag talar om objekt är det alltså inte det manifesterade, aktualiserade jag pratar om: Försök att inte tänka objektet som de ”semistabila flödena”; förstå det istället som själva ”kraftsamverkan”. Det är poängen, och det är därför det inte uppstår någon motsättning.

    Du kan aldrig möta grenen i någon annan form än den aktualiserade, tillfälliga, semistabila formen. Det som genererar denna form är dock inte du, eller ditt möte med den (som f ö ger upphov till en representation – ett helt annat objekt). Det som genererar formen existerar alltså oberoende av dig, och det är detta – den oberoende existensen – som är det ontologiska kriteriet för objektstatus.

  21. Ja, det kanske råder en viss begreppsförvirring här. Vi verkar ju hyfsat överens ändå. Men återigen, om nu objektet i sig _är_ den generativa mekanismen, så kan man också säga att objektet förändras ständigt – då den ”kraftsamverkan” är ju en dynamisk process? Om vi bejakar den dynamiska aspekten, då kan vi snarare prata om ”grenaktighet” och den ”grenen där”, just då när vi möter grenen – och inte prata om grenar (som en objektklass i ontologisk mening) och ”grenen är alltid samma gren”? Det vill säga: ontologisk förändras objektet ständigt, men på ett ”epistemologisk objektperspektiv” är grenen densamme. Oj, blev konstigt det här, men du kanske förstår varthän jag vill.

  22. Oj, här tog det fyr! Mycket lyckat.

    Marcus: till begreppet abstrakt maskin.

    ”But the abstract machine must first have composed itself, and have simultaneoulsly composed a plane of consistency. Abstract, singular, and creative, here and now, real yet nonconcrete, actyal yet non-effectuated – that is why abstract machines are dated and named /…/ Not that they refer to people or to effectuating moments; on the contrary it is the names and dates that refer to the singularities of the machines and to what they effectuate. (562)”

    När du säger ”generativ mekanism”, är det kanske etymologin av dessa två ord som får mig att rygga tillbaka. Man tänker på ”generativ grammatik” och ”mekanistisk filosofi”, vilket är långt ifrån vad vi är ute efter här. Men etymologi, är ju bara etymologi och inte filosofi.

    Den abstrakta maskinen kan jag acceptera, men inte som ett objekt, utan som en händelse, singularitet, icke-formadhet. Vi behöver även sådana begrepp för att kunna tänka om det som ligger utanför vetenskaperna, som ju åtminstone i det moderna epistemet inte kan acceptera varken händelser, singulariteter eller icke-formadhet. (utan istället repetitioner, aggregat och formadhet/mätbarhet).

    Du skriver:

    ”Det som genererar formen existerar alltså oberoende av dig, och det är detta – den oberoende existensen – som är det ontologiska kriteriet för objektstatus.”

    Men då kan ju inte en hammare eller en gren vara objekt. Snarare är det väl då smedens upphettande av järn och bankande som är objektet, eller DNA’ets samverkan med solljus och vatten? Det har smidits miljoner hammare och det har vuxit miljader palmer. Var och en av dem är absoluta singulariteter i det manifesta (hammarn i min låda, trädet utanför mitt fönster), men på ett plan har de genererats av ungefär samma mekanismer. Är det så man ska förstå dina objekt?

  23. Kort bara innan jag måste löda vidare. Marcus, det jag inte förstår är varför du vill se världen som diskreta generativa mekanismer som tydligt går att urskilja från andra generativa mekanismer. Består inte världen av kedjor av ihakande mekanismer, mer eller mindre avgränsade till varandra. Att isolera vissa mekanismer och studera dem avskiljt är väl verkligen något som människan gör? Visst bildas mjuka processer med hårda skal runt, men det är väl ingen anledning att ontologiskt separera dessa mekanismer från varandra i diskreta steg?

  24. Meh! Objektet ÄR ju en händelse, en singularitet. Jag förstår inte varför ni hela tiden envisas med att förlägga objektet till det aktuella när jag gång på gång påpekar att det är virtuellt! Vakna, tvätta öronen, sätt i kontaktlinserna och häng med lite nu! 😀

    Vad smeden gör är att katalytiskt aktualisera en viss potential som finns i järnet (potentialen att med en viss sorts hållfasthet hänga ihop i en mycket (men inte absolut) stabil form).

    DNA-molekylen har en mängd potentialer som aktualiseras på olika sätt i möten med epigenetiska faktorer av många olika slag.

    Jag utvecklar detta vidare i den längre kommentar till Heiti och monki som håller på att aktualiseras…

  25. Marcus: Jo, alltså, vi närmar oss hela tiden samma saker och därmed samförstånd. Men återigen, varför då de klumpiga begreppen ”generativ mekanism” och ”objekt”, begrepp som är tokbelastade i jämförelse med abstrakt maskin, singularitet, etc.?

    Jag instämmer ju fullt ut med din beskrivning av järnet och DNA 😀

  26. Heiti (och jag tror att detta fungerar som svar till monki också): Jag har aldrig pratat om ”objektklasser i ontologisk mening”. Det är helt främmande för det här perspektivet. En objekt-orienterad ontologi innehåller heller ingen katalog över alla existerande objekt. Det är en teori om hur något kan sägas existera som objekt och vad denna ontologiska status innebär…

    Den generativa mekanismen där kan alltså också förändras utan att objektstatusen förändras. Men den generativa mekanismen=objektet förändras dock inte på samma sätt som den genererade formen förändras.

    Om vi jobbar med solen, lite… Gravitationskraft finns i alla partiklar och kan aggregeras: Ju mer och tätare massa (samling av partiklar), ju starkare gravitation. När väteatomer graviterar mot varandra av en tillräckligt stark aggregerad kraft smälter de samman i en fusionsprocess, vilket frigör energi som motverkar den inåtgående gravitationen.

    Så: En fristående väteatom är ett objekt i sig, som har en viss gravitationskraft och en mängd andra egenskaper och krafter som utgör dess potential. Denna potential kommer att manifesteras på olika sätt i olika sammansättningar, i olika sammanhang, under olika omständigheter. I den isolerade väteatomen finns m a o potentialen att under högt tryck och temperatur slås ihop (heter det ”fuseras”?), vilket frigör energi … osv.

    Vi vet inte hur denna egenskap hos väteatomen ser ut eller är konstituerad, men vi kan spekulera i att den måste finnas där, för att fusionen ska äga rum. Vi kan se hur denna virtuella potential manifesterar sig, men vi kan aldrig se själva potentialen, kraften i sig. Detta är grunden.

    När ett moln av väteatomer och annat stoff når en kritisk punkt i massa/täthet, en bifurkationspunkt, så emergerar objektet Solen. Dess egenskaper uppträder ur en specifik organisering av krafter – något abstrakt, virtuellt, något vi inte kan se direkt utan bara ana genom att det manifesterar sig i något konkret.

    Så länge det inom en tillräcklig gravitativ räckvidd finns väteatomer med denna inneboende potential kvarstår den ”samma” generativa mekanism som är objektet Solen. När de tar slut kommer vi till en ny bifurkationspunkt: När massan/tätheten blir så hög att helium-atomers inneboende potential att fuseras kan aktualiseras. (Till monki: Detta är verkligen ett diskret steg. Och även om det sannerligen inte alltid är så tydligt som i detta exempel, så menar min ontologiska spekulation att indiskretion är ett utslag av våra sinnens brister, snarare än frånvaron av verklig diskretion…)

  27. För tydlighetens skull, till chris: Det är alltså inte smedens arbete som är en generativ mekanism (eller kalla det abstrakt maskin, då) för hammaren, även om det ofrånkomligen är en del av hammarens historia. Potentialen att bli en hammare (eller något annat sammanhängande järnföremål) finns i järnatomen från första början, om så människor aldrig hade funnits.

  28. Chris: Nej, som jag ser det måste potentialen aktualiseras i relationen mellan smeden och järnet, men potentialen måste finnas i materien från början. Hur skulle hammaren annars hänga ihop? Och hur skulle samma typ av bindning mellan järnatomer kunna uppstå genom andra processer?

  29. Marcus: Givetvis, men järnets potentialer går mot evigheten. Den rena järnatomen är ju bara ett nummer i ett periodiskt system. Järn har ju en förmåga att anta massor av former, legeringar, föreningar etc. Järn kan affektera kol, järn kan ändra skepnad genom hetta. Det är nästan så, att vi måste säga att metallerna har en särställning i form av deras promiskuösitet.

    Så jag instämmer i allt utom ordet ”början”. Skulle hellre säga att potentialen finns just i ”evigheten”.

  30. I am Iron Man! Jag är Metallurgen. Du behöver inte sälja in metallernas fantastiskhet hos mig. 🙂 Vad det skulle betyda att järnets potential finns i evigheten, begriper jag inte riktigt, men det är säkert fint. De är immanenta, det räcker för mig.

  31. hej hej allihop. bara ett snabbt inhopp: det finns inget ‘mellanrum’, som jag ser saken. det enda som finns där är en gemensam yta; ett ‘emellan’ (utan egen utsträckning) som inbegriper både järnatomer och smed. ett parentetiskt inlägg kan tyckas, men inom hemdisciplinen etnologi så pratar fenomenologerna en hel del om ‘mellanrum’ men ingen vet eller försöker förklara vad det betyder.

    intressant också att mac börjar snacka ‘potential’, detta aristoteliskt belastade teleologiska begrepp! jag ser allt det byggande som försiggår i min ständiga frånvaro. kul och ångestladdat samtidigt. i sinom tid kommer dock jag att återvända med hammare och städ, redo att tappa in på lämpliga molekylära virtualiteter!

  32. Jakob W: Åh, trevligt att se dig i kommentarerna, det var längesen sist!

    Ja, ”mellanrum” låter ju som något tomt, som ett vakuum som väntar på att fyllas. Ett ”emellan” eller en ”länk” är mycket bättre.

    Ja, även potential är laddat. Hur ska man ersätta det? Det är ju verkligen inte Ari Stotoles vi far efter här, utan snarare Nietzsche – KRAFT!

    Hav ingen ångest! Din molekylära hammare drabbade mig som en solstråle där jag nu sitter vid näckrosdammen och ser byggandet i kommentarsfältet! Bara vetskapen om att den svävar ovan molnen och under jorden är evigt!

  33. Marcus: Evigheten finns i immanensplanets brownska rörelse, som vid första anblick ter sig slumpartad – ”Oj, en hammare, vad kan jag göra med den? Jag bygger en låda….”. Alla sammansättningsmöjligheter från atomerna till de urbana syntaxen, sammanfogade av hammare och tusen andra teknologier, material, flöden – just denna öppenhet är det som är evigt! Det går bortom potentialitet!

  34. Gott att se dig, Jakob!

    Jag ska säga en sak i allmänhet om mina begrepp: Jag är i början av utforskandet här, och har inte landat i val av ord och så vidare. Om det skapar en massa felaktiga associationer att prata om generativa mekanismer och potentialer så får jag omvärdera dem. Jag får be alla att inte tolka in för mycket referenser i det jag säger…

    ”Potential” använder jag för dess släktskap med potens – kraft – och dess släktskap med möjlighet. Det bottnar med andra ord i en tanke att poängtera hur krafter inte bara är utåtriktade, utan även formerar en inåtvänd generativ mekanism i sammansättningar.

  35. Ja, följer man Spinoza, så finns det en ”oändlig” antal modus (potential) för substansen: vare sig det handla om atomos eller organismus eller assemblagus.

    Mac:
    Förlåt att jag är trög – jag kanske ställer dumma frågor, men jag behöver lite mer klarhet, du skriver: ”Den generativa mekanismen där kan alltså också förändras utan att objektstatusen förändras. Men den generativa mekanismen=objektet förändras dock inte på samma sätt som den genererade formen förändras.”

    Men hur menar du att objektstatusen inte förändras? En gren som ruttnar och återgår till kolcykeln är väl inte ”samma gren”? En sol som slocknar och ger upphov till fler solar, är inte heller samma som. Sen är ju kanske de ”generativa mekanismerna” likartade (den abstrakta maskinen) – friktion, värme, termodynamik, brownska rörelser, gravitation och allehandla obskyra kraftfält som håller samman eller sprittrar/attraherar olika slags strukturer. Pratar vi om en slags objektfunktionalism nu? Funktion ”sol” som har en viss förlösningskapacitet som den delar med andra solar med samma ”funktion”?

    //Natura abhorret a vacuo

  36. När vi pratar om fusion så går det eventuellt att förstå i termer av flöden – eller snarare intensitet. Det går att ”fusionera” fram till järn, sen blir energibalansen negativ: det vill säga det uppstår inget energiöverskott, utan man är tvungen att tillföra mer energi. Så kapaciteten (kvalitativt) kanske inte finns just i själva vätet, utan kan snarare förstås i kvantitativa termer. Väteatomen fram till järn har en viss sammamsättning av intensitet (de olika krafterna som konstituerar konfigurationen mellan protoner, elektroner, neutroner och de subatomära krafterna) som går att ”pressa ur” med en motstående kraft tills flödena tar ut varandra i ett nolsummespel. Solen är som en saftpress.

  37. Kort kort, jag löder fortfarande. (Ska slänga in en ny brandfackla med ett inlägg om det lödande assemblaget)

    Marcus: Vi kommer nog helt enkelt inte kommer att bli överens när det gäller det diskreta. Att verkligheten hoppar mellan diskreta mekanismer som människans tröghet formar till en flytande process vill jag inte skriva under på. Däremot det motsatta. Mekanismer övergår successivt i andra mekanismer (då fler och fler delar av en sammansättning förändras), men förändringarna kan från en människas håll upplevas som direkta. Vi måste kunna ha samma ontologi både för simpla fysiska objekt och mer komplexa konstruktioner, det måste vi alla komma ihåg.

    Skulle också vilja säga att jag inte har en lödpotential i mig förrän jag faktiskt löder. Jag framkallar inte den inifrån utan den uppstår i sammansättningen. Det betyder dock inte att jag skulle kunna ersättas med en halmdocka här vid skrivbordet och lödningen skulle fortsätta.

    Jag tycker att lite av problemet med din ontologi, marcus, blir att den antingen implicit får krav på sig att kunna säga vid vilka punkter objekt övergår till andra eller vilka potentialer jag har inom mig eller bara bli efterhandskonstruktioner. Jag lödde, alltså måste jag ha haft potentialen att löda inom mig. Jaha, men vilka andra potentialer har jag? Jag vill veta!

    Omvänt kan man fråga sig. Vad måste aktualiseras för att jag ska löda? Vad måste aktualiseras för att en halmdocka ska kunna löda? Visst behövs det inte lika mycket ansträngning i mitt fall som i halmdockans fall (som behöver ha nåt slags exoskelett som gör rörelserna), men vad tjänar det till att i efterhand säga att jag hade lödningen i mig hela tiden?

    Eller varför inte vända på det ännu en gång: Hur mycket måste inte till för att jag INTE ska löda nu. Massvis med support och dragningskrafter måste till för att jag inte ska sitta och löda just nu. Den här spännande diskussionen är sannerligen en av dem.

    Ok, detta var hastigt skrivet. Jag får förtydliga i ett inlägg sen.

  38. Kort till sak angående potential:
    Nietzsche säger ju BLIXTEN KAN INTE SKILJAS FRÅN BLIXTRANDET! Kraften kan inte skiljas från den som utövar den.
    Vad säger ni om den?

  39. Chris: Jag menar att varje konstituerande relation innebär en begränsning. Den innebär att en potential ”väljs ut” att aktualiseras, bland alla de potetentialer objektet har. Samtidigt emergerar en helt ny uppsättning potentialer i denna sammansättning, och de aktualiseras i sin tur i relation till andra sammansättningar. Vilka affektförmågor som emergerar är per definition omöjligt att veta, och den ontologiska frågan är om det är viktigt att spekulera i: Säger det öht något om hur världen existerar?

    Jag tror möjligen att detta att vara objekt-orienterad i sin ontologi innebär att det inte är ontologiskt meningsfullt att tala om alltings sammankoppladhet på ett oändligt immanensplan – bara hur vi kan konstruera nya objekt av de vi har. Vad som ligger bortom det är inte relevant för hur existensen är konstituerad. Vare sig man tror att möjligheterna är obegränsade eller inte så inverkar det inte på världen som den är här och nu.

    I min objekt-orienterade omriktning måste jag alltså till viss del lämna Deleuze här.

  40. Heiti: Men jag säger ju inte att ”en gren som ruttnar och återgår till kolcykeln” är ”samma gren” eller att en sol som slocknar är samma sol. Jag förstår inte riktigt vad du får det ifrån, eller så har jag uttryckt mig lustigt någonstans?

    Jag säger att en gren är ett objekt (har den ontologiska statusen att vara objekt) för att det har en generativ mekanism som existerar oberoende av andra objekt.

    Jag säger sedan att grenen är just en gren så länge den generativa mekanism som gör en gren – till exempel de där bindningarna som bygger cellulosa – är densamma.

    När bindingarna i cellulosafibrerna inte längre håller samman – när grenen återgår till kolcykeln eller när den brister – så är det inte längre en gren, och den har naturligtvis då heller inte längre en egen objektstatus.

    Fortsättningen av frågan går in i monkis kommentar…

  41. Ja, kanske jag misstolkar det hela; men har fortfarande lite svårt för ”att en gren är ett objekt (har den ontologiska statusen att vara objekt) för att det har en generativ mekanism som existerar oberoende av andra objekt.”

    (1) Vad är denna ”generativa mekanism” (termodynamik, gravitation etc?)

    (2) Och hur kan denna existera oberoende av andra objekt – det känns som resonemangen blir cirkulärt då? Det är ju ändå i samverkan av andra objekt som objektet blir till – och en historisk/evolutionär komponent?
    (3) Är krafter objekt?

    (4) När kan man avgöra när en gren inte är en ”gren” längre (dvs: enligt din terminologi: när den generativa mekanismen inte upprätthåller grenstatusen längre)?

  42. monki: Jag håller med Nietzsche! Har jag sagt något som tyder på motsatsen? 😉 Däremot hör blixtrandet inte till människan som betraktar det, eller trädet som antänds av den. De affekteras av den.

    1. Hmmm… Menar du att en ontologi med diskreta steg inte kan gälla både enkla och komplexa objekt? Det förstår jag inte. Utveckla! Jag tänker att om du kan tala om flera sammanhängande mekanismer så är de ju ändå någonstans distinkta från varandra – ingen påstår ju exempelvis att det fasrum som mekanismer ritar upp måste vara linjärt.

    2. ”Skulle också vilja säga att jag inte har en lödpotential i mig förrän jag faktiskt löder. Jag framkallar inte den inifrån utan den uppstår i sammansättningen. Det betyder dock inte att jag skulle kunna ersättas med en halmdocka här vid skrivbordet och lödningen skulle fortsätta.”

    Det enda jag påstår är att lödande aktualiseras i sammansättningen mellan dig, lödtången etc – men inte i sammansättningen mellan en halmdocka, lödtången etc. Och därom tycks vi vara överens…

    Återigen: Det virtuella liknar inte det aktuella. Själva lödandet är ju så som objekten i sammansättningen manifesterar sig, inte den virtuella potential som finns immanent i (något av) dem.

    3. (Även till Heiti) Det går inte att uttömande beskriva alla potentialer som ett objekt har, eller fullständigt beskriva den generativa mekanismen. Det är ju inte minst en konsekvens av att objektet (som ju alltså är just den generativa mekanismen) är tillbakadraget, och vi kan bara ana att det existerar genom dess lokala manifestationer.

    Men denna ontologi öppnar för andra möjligheter. Jag ska återkomma med en mer epistemologisk kommentar (vi kan ju ställa epistemologiska frågor nu när ontologin är på plats!) men just nu hinner jag inte… Har en jobbtunnel att gå in i.

  43. Att tala om potential blir problematiskt tycker jag eftersom varje objekt har oändligt med potential. Det är bara frågan om hur mycket som måste till för att nå dit.

  44. Och jag säger å andra sidan att varje objekt har en begränsad potential, men att antalet objekt som är möjliga att sätta samman mycket väl kan vara oändligt (och att det utgör en viktig ontologisk distinktion). 🙂 Tror att det är en viktig punkt där vi verkligen skiljer oss åt och inte bara talar förbi varandra…

  45. ”Jag tänker att om du kan tala om flera sammanhängande mekanismer så är de ju ändå någonstans distinkta från varandra.”

    #koop är ju så fiffigt att man kan tala om vad som helst som om det vore distinkta objekt då man kan ignorera de allra svagaste kopplingarna. blackboxing! 🙂 Jag tänker hastigheter och intensiteter. Just nu sitter jag ihop med hela kosmos men till olika grad. Dessa grader kan jag stycka upp på olika sätt om jag vill och det är till och med nödvändigt för att inte behöva tala om precis allt hela tiden.

    Innan jag drar och svalkar mig med en drink så kommer en generell fråga riktad till alla. Det känns som vi ofta definierar objekt här som utsträckningar i en euklidisk rymd. T.ex. att vi definierar mig som min kropps utsträckning och en byggdnad som om den slutade vid dess dess fyra väggar. Är det rimligt? Reducerar vi inte allting till materia då? Skulle säga att Latour t.ex. INTE gör det. Om en byggdnad enligt honom är alla de sätt som den gör skillnad så innefattar det både sin fysiska manifestation och hur den påverkar attraktionskraften till ett område, vilka administratörer den sätter i rörelse, vilka reparationer som måste utföras osv osv. Hur integrerar vi detta?
    Här kommer en liten film för att sätta er i stämning för att besvara frågan. Temple of the golden pavilion and yukio mishima, filmatiserad av lucas och coppola, musik av philip glass:

    Templets skönhet drabbar den unge munken och fördärvar honom. Är templet bara den materiella kroppen eller är det något mer än så?

  46. Vill göra en reservation. Jag menar alltså att objekt INTE har någon lagrad potential alls. Men det är lite samma sak som att säga att det finns oändlig. Jag har alltså inte potential att resa på mig just nu. Det måste till en ny sammansättning.

  47. Jag kan inte hålla mig härifrån riktigt 😀

    monki: Jag definierar ju inte objekt som utsträckningar i en euklidisk rymd. Jag vet inte hur många gånger jag måste påpeka det och varför detta hela tiden återkommer. Var är jag otydlig egentligen? Kan ni hjälpa mig att se det? (uppriktigt alltså)

    Om jag spinner på Latour: För mig är det inte alla sätt som byggnaden gör skillnad på som definierar den som objekt. Att den gör skillnad – på ett eller många olika sätt – bevisar att den existerar som ett objekt. Den gör skillnad, alltså existerar den.

    Vilken specifik skillnad byggnaden gör för mig som arbetar eller bor i den är dock en fråga om hur jag affekteras av dess affekter. Byggnaden har en unik förmåga att affektera (och affekteras i sin tur) som är dess egen, och jag har min unika förmåga att affekteras (och affektera i min tur). Det faktum att vi affekterar och affekteras av varandra – utbyter stimuli – betyder inte att vi är samma objekt, eller att vi måste tillgripa kvasiobjekt för att förstå vår relation.

    Varför är det så omöjligt att kunna beskriva vilka stimuli som passerar mellan byggnaden och mig, och hur min kropp och mitt metvetande översätter dessa stimuli till information som gör själva skillnaden för mig? Var någonstans blir det svårt att skilja exempelvis golv- eller väggmaterialet från mina känselnervers responser på tryck och de föreställningsobjekt som så småningom uppstår i mitt huvud, för medvetandet respektive undermedvetandet? Och om vi kan undersöka dessa konkreta skillnader, varför kan vi då inte förstå dem som några olika sätt som diskreta objekt manifesterar sig på?

    Det är retoriska frågor: Jag menar att om vi spekulerar i en ontologi där verkliga objekt existerar, så öppnar sig möjligheten att undersöka just hur vi skiljer på vad som är manifestationen av mitt verkliga objekt och vad som är manifestationen av byggnadens och vad vi ger upphov till tillsammans, som katalysatorer (utan att förändras som objekt) eller som element i en sammansättning (då vi genom relations of extoriority åtminstone tillfälligt och delvis omkonstitueras som objekt). Men vi kan inte göra det a priori såklart.

    Om vi spekulerar i en ontologi där verkliga objekt inte existerar så finns inte den möjligheten till undersökning – men en åtminstone implicit ontologi måste till innan vi epistemologiskt kan avfärda undersökningen av objekten. Den ontologin måste göras explicit innan den kan prövas mot ooo. Dess epistemologi missar målet.

  48. Golv- och väggmaterialet är väldigt enkelt att skilja från någons nerver. Det är också väldigt enkelt att skilja på golvmaterialet och väggmaterialet, samt norra väggens och södra väggens material, och väggen en meter upp och väggen två meter upp. Det säger inte så mycket. Byggnaden gör ju dock skillnad på andra sätt än genom att vara materia. Den gjorde skillnad även innan den blev byggd, under alla konflikter som uppstod under planeringsstadiet. Det jag var ute efter med euklidisk rymd var om vi menar objekt som den materiella kroppen.
    Alltså, existerar stockholmsarenan som objekt i nuläget (som kontrovers, ritningar, politisk process) och är det i så fall en del av samma objekt som kommer att utgöras av stål och betong om 10 år?

  49. Det som gör byggnaden till den byggnaden DÄR är ju också alla flöden som genomkorsar den? Alltså blir inte det hela väldigt knepigt eftersom det är så beroende av hur vi människor benämner objekt. Ta Nordstan t.ex. Vi kan säga nordstan och bara mena själva betong- och stålstrukturen, säga nordstan och mena betong- och stolstrukturen samt de affärer och den inredning som Nordstan har. Vi kan också säga Nordstan och mena allt ovanstående samt de människoflöden som brukar genomkorsa den. Eller varför inte människorna och affärerna oavsett hur själva höljet ser ut. När vi nu talar om objektet Nordstan och vad som utgör det, vilket Nordstan pratar vi om? Vad är objektet och vad är yttre relationer?

  50. Stockholmsarenan existerar nu, men inte som samma objekt som när det är färdigt. Det ska affektera, översättas och upplösas många gånger innan dess.

  51. Men benämningen Nordstan och vad vi människor lägger däri är ett objekt i våra huvuden. Vi får allt ge oss ut och undersöka om denna föreställning (av ett kvasiobjekt) gör skillnad som ett sådant objekt där ute. Den undersökningen är naturligtvis extremt svår i praktiken, men det finns inget ontologiskt eller epistemologiskt hinder (för mig) att genomföra den.

  52. Kom i förbifarten att tänka på Lars Vilks. Många tänker ju att han har gjort ett konstverk (teckningen) som affekterar andra (jihad-jane). Objekt-stimuli-objekt alltså. Vilks själv hävdar däremot att alla reaktioner i själva verket är en del av hans konstverks relationella estetik. Båda kan ju sägas vara sanna samtidigt och egentligen bara handla om en definition av konstverket. Hur man väljer att separera det.

    Så istället för att argumentera om var gränser går och när saker är eller inte är samma och deras utsträckning så kan vi konstatera att vi hela tiden är sysselsatta med att ömsom hävda att vissa saker är samma objekt och ömsom att vissa saker är separerade och fråga oss: Hur måste verkligheten vara konstruerad för att det ska vara möjligt att hålla på såhär?

    Ett svar kan vara att det då måste finnas diskret avskiljda objekt. Ett annat att det då måste finnas en skillnad i intensitet i objektsgrad som gör att vissa sammankopplingar faller under tröskeln för vad som registreras i en given relation.

  53. Det känns som om många av diskussionerna i den här debatten har varit av nordstans-karaktär. Vad menar vi med grenen, ”jag”, solen, templet m.m. Alla dessa konkreta exempel kanske förvillar mer än de upplyser.

  54. Oj, här har det hänt grejer!:D

    ”Jag definierar ju inte objekt som utsträckningar i en euklidisk rymd. Jag vet inte hur många gånger jag måste påpeka det och varför detta hela tiden återkommer. Var är jag otydlig egentligen? Kan ni hjälpa mig att se det? (uppriktigt alltså)”

    Du är inte otydlig, men det har kanske med ordet objekt att göra? Det frammanar väl hos de flesta associationer till just mellanstora lokala manifestationer, typ grodor, bollar, bonobos osv.(inte sällan som Bryant och Harman också befinner sig på denna aristoteliska nivå). Lite nötande så kommer objekt snart vara synonymt med generativa mekanismer 😉

  55. monki: Ja, det är ju i första hand en ontologisk diskussion. Vad jag egentligen hävdar är att det i vart och ett av de fall vi diskuterar är teoretiskt möjligt att urskilja distinkta objekt – men det betyder inte att jag eller någon annan har tillräcklig kunskap i vart och ett av fallen att göra det.

    Vad denna ontologi och epistemologi vänder sig emot är resonemang av typen att det verkligen är mer eller mindre godtyckligt vad man kallar ett objekt och inte; att man lika gärna kan se allt som affekteras av Vilks konst som konstverket, som bara teckningen.

    Detta är bara sant i en begränsad kontext: Konstverket är ju ett mentalt objekt också, och vilka beståndsdelar som ingår i det, vilka föreställningar och ”representationer”, är naturligtvis en fråga för vart och ett medvetande. Detta innebär dock inte att Jihad Jane och teckningen som enligt vår (min) metafysiska realism också existerar ”där ute” på något sätt är samma objekt rent ontologiskt - ja, eller att ingen av dem är objekt rent ontologiskt, att mentala objektsföreställningar är allt som existerar.

    Kvasiobjektism måste ju antingen hävda att det ontologiskt inte existerar några objekt alls – en explicit ontologi som kan problematiseras (se nedan) – eller att vi aldrig kan veta något om detta. I det sistnämnda fallet begår man det epistemiska felslutet, och tror att ontologiska frågor alltid kan reduceras till epistemologiska frågor; trots att en i alla fall implicit ontologi är nödvändig för att öht kunna ha en epistemologi.

    Vad ooo svarar på problemet hur vi kan ha både individuering och kontinuerlig tillblivelse i världen. Om vi bara har utåtriktade relationer, utan systemiska eller ”objektiska” avgränsningar, så måste världen antingen stanna upp från sin tillblivelse i ett jämviktstillstånd eller så måste relationerna ändå kunna förändras på något sätt as we go along. Hur? Och vad åstadkommer förändringen?

  56. Jukka: Ja, samtidigt som begreppet ”objekt” är väldigt precist vad det handlar om – objektivt existerande och oberoende entiteter – så man vill ju inte göra sig av med det bara för pedagogikens skull. Att det retar kvasiobjektister är dessutom helt klart ett plus! 😉

  57. Heiti: Ang solen vill jag revidera en sak. Solen kvarstår som objekt även efter det att vätet har tagit slut och fusionen göds med helium (och eventuell annan materia), precis som du antyder. Topologiskt är det ju samma process, även om energimaterien som omsätts av den har förändrats och den kritiska punkten för massan och gravitationen har förflyttats.

    Solen är en sol så länge fusionen hålls igång och upprätthåller en dynamisk, pulserande jämvikt mellan inåtriktad gravitation och utåtriktad fusionsenergi.

  58. Marcus: Det hela är ju mycket enkelt. Du kan ersätta oberoende entiteter med intensitets och gradskillnader i avskiljande av mekanismer, utan att för den sakens skulle hävda att mekanismer är ontologiskt isolerade. Jag vet inte vad du menar med ”utåtriktade relationer”, men jag gissar att det är en kritik av en position som ingen har förespråkat här. #KOOP är ju ett sätt att tänka sig systemiska egenskaper uppstår utan att för den sakens skulle vara fundamentalt avskiljda från andra system med bara några ingångar för stimuli utan dela processer med dem.

    Vad åstadkommer förändring? Skillnader. Varför är inte världen i jämviktstillstånd? För att det tar tid. ”Snart” kan den mycket väl vara det.

    Det är för mig mycket rimligare än att hävda att det finns fundamentalt avskilda objekt med alldeles egna generativa mekanismer och det som förklarar förändring är enbart att de har en generativ mekanism som producerar förändring.

    Jag förstod inte din invändning kring Vilks. Vilket är hans konstverk menar du?

  59. monki: Kan man verkligen bara tala om intensitets- och gradskillnader istället? Var kommer de ifrån? Finns det ingenting som upprättar dessa skillnader och producerar ny skillnader? Liksom: Skillnad ja, men varför den skillnaden där?

    På den här nivån har jag känslan av att vi ofta landar i intetsägande generaliseringar snarare än abstraheringar till/av fungerande begrepp. Deleuze pendlar själv ständigt mellan detta, men hans virtualitet har ett frö till något mer. Utan detta fattas dock något väsentligt och vi får svårt att göra reda för allt konkret. Det blir en undflyende, lite halvt agnostisk hållning bara: ”Skillnad åstadkommer förändring, skillnad har genererat den här formen”.

    Inte ens vår färd mot entropidöden är ju ett steglöst utsuddande av gränser – om något är det faktiskt upprättande av allt tydligare individuerade strukturer, via symmetribrott, kvant-dekohesion, jämvikten i slutna system, den nödvändiga exporten av entropi i öppna dynamiska system och så vidare, och så vidare. Och jag har svårt att se hur någon av dessa processer kan förläggas utanför objektet eller systemet eller ha ontologisk relevans utanför dessa.

    Att objekt existerar oberoende i sin vírtualitet förhindrar sedan inte att en process passerar flera olika manifestationer och processes (!) av flera olika objekt…

    ***

    Det Vilks själv kallar sitt konstverk är ett mentalt objekt. Det finns bara i hans huvud. Men objekt (som subjektivt, via ett representationellt tänkande, kan bedömas som lika detta) uppstår då och då i våra och andras huvuden. När du försöker tänka Konstverket på det sätt som Vilks säger att han uppfattar det, så uppstår ett sådant objekt – oberoende av hans, men affekterat av det, uppkommet via affekter – i ditt huvud. Objektet Teckningen, objektet Jihad Jane, objektet Lars Vilks kropp etc är samtidigt alla oberoende av dessa mentala objekt. Vad som har utbytts är affekter.

    Deleuze och Guattari menar att konst arbetar med affekter. De säger inte att ett konstverk ständigt växer och måste inkludera allt det affekterar. Teckningen samt vad som krävs för att påstå att den föreställer profeten Mohammed producerar affekter i massor. Dessa affekter omvandlas också till nya konstverk (som kan innehålla referenser till teckningen) som i sin tur producerar affekter. Och så vidare.

  60. Sedan kan man naturligtvis vilja göra olika saker med sin filosofi, ska sägas också. Jag misstänker att vi skiljer oss åt där mer än någonannanstans…

  61. Hmmm… Det känns som att det utvecklades en polemisk ton här, som inte är så lyckad. Och det är nog väldigt mycket mitt fel. Jag använder diskussionen för att hitta ett sätt att uttrycka en massa saker som bland annat har gjort att jag övergivit en tidigare position. Det är verkligen inte viktigt för mig att få rätt, att vinna diskussionen så att säga – utan att komma vidare i mitt sätt att tänka kring detta. Jag hoppas att vi kan se bortom den tråkiga tonen som infann sig.

    Kanske är det nödvändigt att hitta en annan form för diskussionen för att kunna göra det…

  62. Härligt att Wallensteins Heideggeressä finns i tryck (synd bara att den inte finns online). Jag var och lyssnade när han pratade på temat på Trappan, och det var en hel del som jag borde ha antecknat. Får se till att köpa det Gläntanumret!

  63. Graham Harman, ”On Vicarious Causation”, Collapse II, (s 192-3) – http://a.aaaarg.org/text/5312/vicarious-causation :

    ”[I]t might seem that Heidegger merely claims that all theory is grounded in practice, that we need to have an everyday relationship with leopards or acids before staring at them or developing a science of them. But notice that even our practical relation to these objects fails to grasp them fully. […] If perception and theory both objectify entities, reducing them to one-sided caricatures of their thundering depths, the same is true of practical manipulation. We distort when we see, and distort when we use. Nor is the sin of caricature a merely human vice. Dogs do not make contact with the full reality of bones, and neither do locusts with cornstalks, viruses with cells, rocks with windows, nor planets with moons. It is not human consciousness that distorts the reality of things, but relationality per se. Heidegger’s tool-analysis unwittingly gives us the deepest possible account of the classical rift between substance and relation. When something is ‘present-athand,’ this simply means it is registered through some sort of relation: whether perceptual, theoretical, practical, or purely causal. To be ‘ready-to-hand’ does not mean to be useful in the narrow sense, but to withdraw into subterranean depths that other objects rely on despite never fully probing or sounding them. When objects fail us, we experience a negation of their accessible contours and become aware that the object exceeds all that we grasp of it. […] Heidegger’s toolanalysis opens the gates on a strange new realism in which entities flicker vaguely from the ocean floor: unable to make contact, yet somehow managing to do so anyway.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.