Några tankar kring gårdagens seminarium om öppenhet

Nätneutralitet har byggt internet som vi känner det. Det är som klorofyll i blommor, eller syre i våra lungor. Se bland annat mina tidigare blogginlägg om paketswitchning och nätets födelse.

Dock finns det många tillvägagångssätt för att bevara nätneutraliteten. Man kan lagstifta, vilket inte alltid är så effektivt, Lagen är ju trots allt bara lagen. Man kan göra som i Norge och träffa överenskommelser, vilket jag tror är mera lyckat på många sätt. Eller så kan någon naiv ekonom föreslå att den så kallade ”marknaden sköter sig själv”, vilket för det mesta bara leder till antimarknader, inlåsning och monstruösa monopol.

Oavsett vilken lösning man nu föredrar, tror jag det allra viktigaste är att olika offentlighetskluster bryr sig om nätneutralitet och ser till att de som bygger vår gemensamma infrastruktur sköter sig.

Igår var alltså Juliagruppen och Werebuild.eu inbjudna att deltaga på ett seminarium arrangerat av Näringsdepartementet. Några reflektioner.

  1. Alla verkade vara överens om att nätet ska behållas öppet, förutom fallet Johnny Munkhammar (se nedan). Vissa förespråkade lagstiftning, andra gjorde det inte.
  2. Samtliga, förutom aktivisterna, talade om nätet i termer av pengar, kablar, diken, pengar, tillväxt, innovation, etc. Detta har visserligen säkert att göra med att vi befann oss just på Näringsdepartementet, men det var minst sagt en svårforcerad vägg av nationalekonomi och infrastruktur som behövde raseras innan man kunde nämna att nätet faktiskt handlar om människor som kommunicerar med varandra. Därmed inte sagt att det också handlar om pengar.
  3. Nätets infrastruktur, eller rättare sagt, de som i sådana här sammanhang representerar nätets infrastruktur, är i huvudsak medelålders män, som känner varandra (gubbslem).

Nu till den begreppsliga förvirring som jag anser råda i diskussionerna kring nätneutralitet. Den generella konsensus som rådde under seminariet är nämligen inte alltid så fryntlig som den verkar när man skrapar på lagren av den terminologi som så friskt används. Dessa begrepp är centrala eftersom de utgör en form av ontopolitik:

Marknaden. Tanken om att ”marknaden” har en self-contained formel för hur saker ordnas (ex. infrastruktur) är en modern begreppsplåga som vi kan skylla både till höger och vänster för att vi fortfarande dras med. Adam Smith och Karl Marx är båda medbrottslingar till föreställningen att det råder en kraft, som i vissa ideala lägen gör förutsägbara (bra och dåliga) saker med världen. ”Vi låter marknaden lösa det” och ”det är kapitalets fel” är analysmodeller som båda utgår från att fri konkurrens och kapitalinvesteringar är att ta för givna.

Så är dock icke fallet. Antimarknader byggs ständigt upp, och företags inlåsning av kunskap, konsumenter och infrastruktur måste hela tiden patchas, hackas och göras till gemensamma frågor. Företag som drabbas av antimarknadshysteri rår inte för det riktigt. Det är ju trots allt genom monopolsituationer som man tjänar som mest cash och kan leverera de sunkigaste tjänsterna (eller varorna).

Som tur är har vi inte riktigt den situationen i Sverige, däremot existerar den i hög utsträckning internetionellt. På seminariet deltog både PTS och Konkurrensverket, två myndigheter som hela tiden bör vara på sin vakt så att de som säljer internet inte börjar sälja kabel-TV som de kallar internet.

Myten om marknadens inneboende strävan efter fri konkurrens måste inte bara krossas, den måste uppsökas och konfronteras varhelst den förekommer.

Johnny Munkhammar, med titeln Forskningschef vid European Enterprise Institute, skulle kunna kategoriseras som ett frimarknads-troll. Vi börjar med att citera från hans blogg:

Jag menar bestämt att den dynamik som IT-sektorn uppvisar är ett resultat av att den är en av de minst reglerade delarna av ekonomin. Så måste det fortsätta om spännande innovationer ska fortsätta växa fram och om utbyggnaden av kapaciteten ska kunna ske så snabbt som efterfrågas.

För det första definierade Munkhammar nätneutralitet som en reglering, som i lagform skulle hindra innovation. Det gjordes ett taffligt försök att trolla fram en paragraf från telekompaketet som reglerar just detta. Prolemet är att paragrafen inte längre finns i paketet, något som Kristian Viidas från Näringsdepartementet påpekade.

För det andra är inte nätneutralitet en lag och har aldrig varit. Det handlar, återigen, om hur paketen skickas i kablarna.

För det tredje verkar Munkhammar gå de stora ”kabeltevebolagens” ärenden (de som inte vill bygga internet, utan som vill bygga envägsnät) i sitt frihetsbegrepp. Gång på gång upprepades mantrat om att det är fullt i kablarna för att folk tittar så mycket på youtube, och att företagen måste ha garantier för att cashen rullar in, etc.

Konsekvensen av detta resonemang är att internetoperatörer, som samtidigt är innehålls- och tjänsteleverantörer (ex. teve, telefon, radio, etc.) uppmanas att bygga fel sorts nät, nät som sakta men säkert går mot intranät. Minitel har failat, America Online känns tidigt nittiotal, och vi valde bort ”portaler” redan med de första modemen. Internet måste vara neutralt för att vara internet. Därmed osagt om det ska ske med lagstiftning, överenskommelser eller så kallad ”konsumentmakt” (jag föredrar att kalla det aktivism).

I Sverige har vi varit skonade från antimarknader i relation till nätet. I Frankrike kan man inte skypa med mobilt bredband, kartellen har tagit överhanden. I Holland stryps bittorrent. I Mexico decimeras bandbredden klockan fem när ”kontorstid” är över. Och i Iran deep-packetinspekteras trafik som är regimkritisk…

Vad sade då vi i Juliagruppen och Werebuild? I huvudsak fyra saker:

  1. Nätet måste vara neutralt så att alla användare kommer till näts på samma villkor. Man måste kunna använda vilken utrustning som helst, samt alla tänkbara protokoll och tjänster. Dessutom måste man kunna skicka till vem som helst. Detta är en grundläggande demokratifråga, och nyckeln till kreativa innovationer.
  2. Nätets potential för tillväxt är sekundärt till nätets potential som medborgerlig arena. Grundperspektivet måste vara att nätet handlar om att koppla samman dig och mig, och hur en mångfald av aktörer sedan tjänar pengar på det är en senare fråga (därmed inte sagt att den är oviktig).
  3. Internet är internet, och en kabel-tv är inte internet. (ursäkta upprepningen). För att vi ska veta om vi har internet krävs transparens. Operatörer som allierar sig med upphovsrättsantimarknaderna (endast vissa) måste granskas genom transparens. En internetoperatör ska inte vara rättsosäker bödel som granskar ”lawful content”.
  4. Resultatet av detta är internet måste kunna bli vad som helst.

Nästa vecka är det åter dags för mig att ta denna diskussion, då i en panel tillsammans med Gunnar Hökmark, Kristian Viidas och Stefan Backman (återigen, bara gubbar).

Förresten skriver jag för Internetdagarna om (h)a(c)ktivism, byggande vs. demonstrationer, och Werebuild på deras hemsida.

Kommentera gärna saker som ni tycker jag ska ta upp på kommande seminarier i rollen som Juliagrupp/Werebuild/manet eller troll 😀

10 reaktioner till “Några tankar kring gårdagens seminarium om öppenhet”

  1. Det finns ett fel i att begreppet ”reglering” används så fort vi talar om hur man skall lyckas rädda internet från att bli upphackat i bitar. Jag ville kalla det fridlysning, just ett försök att UNDVIKA att internet blir reglerat (via antimarknader, vilka kan vara minst lika mäktiga som staten).

    Munkhammar verkar, om jag inte missförstår, mest applicera en generell teori om marknaden på Internet, vilket gör att han går miste om att:
    – internet är en infrastruktur före det är en produkt
    – internetanvändare är inte bara konsumenter utan också producenter, deltagare och brukare
    – staten är inte per definition av ondo, lika lite som alla företag bara vill maximera vinsten utan eftertanke, det kan finnas en poäng i att sätta in mjuka regleringar som bidrar till en växande marknad istället för att låta en marknad bli helt nedlåst i antimarknadstendenser bara för att man vill värna om ”frihet”

  2. Anders: Tack för den utförliga kommentaren. Jag kan inte säga annat än att jag instämmer. Regleringsskräcken känns hela tiden närvarande, trots att det egentligen inte är så mångar som talar om den. Straw-man failure.

  3. Jag tycker Juliagruppen gjorde bra ifrån sig igår! Internets har fått några ansikten, och gubbklubbarna måste bekämpas där makten utövas – gårdagen var ett steg i den riktningen. Tack för allt jobb du/ni lägger ned!

  4. Jag tycker du är orättvis mot Adam Smith! Han ger inte alls en så enkel bild av världen som du verkar tro. Finns en bra version hos Librivox att lyssna på. (allt utom sista delen av Wealth of Nations)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.