Några svar till Thomas Svensson

Thomas Svensson på bloggen Tankspritt ställer några viktiga frågor till mig i Intensifiers kommentarer. Här är ett försök att besvara dem:

Poppers demarkationskriterium är för svagt, säger du. Du har rätt i avseendet att det inte klarar av att bida någon demarkationslinje inom sociologin, då den helt enkelt blir dömd som ovetenskaplig med Poppers kriterium. Det är alltså inte användbart inom sociologin, och det må väl vara hänt, men påstår Popper egentligen något sådant?

I texten The Logic of the Social Sciences* skriver Popper:

The method of the social sciences, like that of the natural sciences, consists in trying out tentative solutions to certain problems. /…/Solutions are proposed and criticized. If a proposed solution is not open to pertinent criticism, then it is excluded as unscientific, although perhaps only temporarily. (6th thesis)

och

A so called scientific subject is merely a conglomerate of problems and attempted solutions, demarcated in an artificial way. What really exists are problems and solutions, and scientific traditions. (9th thesis)

och sist:

Objectice understanding consists in realizing that the action was objectively appropriate to the situation /…/ The man [sic] with certain wishes there fore becomes a man whose situation may be characterized by the fact that he pursues certain objective aims.

För det första vill jag inte ha någon demarkationslinje inom sociologin. Den mår bäst av att inte sätta upp gränser mot biologin, geografin, psykologin eller ekonomin. Det är ju precis när dessa gränser rivs ned som det blir intressant! För det andra är Popper svag i det att han för det första förlägger problemformuleringar i huvudet på människor och begränsar sig till den tredje domänen, alltså det Kantska förnuftet som hänvisas till explicit. Människor som formulerar och löser problem tar oss inte långt. Människor måste tappa in sig på sociala, ekonomiska, psykologiska och biologiska flödena för att något ska göras. I Poppers värld avgörs objektivitet i det kritiska samtalet, men kritiska samtal har inte tagit oss långt. Denna insikt grundar jag i Bruno Latours tankar om sociologin som jag har skrivit om i denna text.

Nästa fråga:

Jag håller nog egentligen helt med er göteposthumanister i grunden, men jag ser er huvudlinje som en ren tillämpning av Poppers sociologiska ansatser. Det ni kallar att ”bygga” är inget annat än Poppers sociala ingenjörskonst, steg för steg. Det är den metod som måste användas i det samhälle som inte kan behärskas vetenskapligt, men som varsamt kan undersökas och förändras genom handling.

Nu talar jag bara för mig själv. Men Poppers steg-för-steg, alltså hans sociala ingenjörskonst, förutsätter att det finns lösbara problem i ett samhälle som kan brytas ned och falsifieras. Att överhuvudtaget avpolitisera samhällsplanerandet på detta sätt kan man förstå ur Poppers perspektiv eftersom han hade sett de totalitära ideologiernas snabba samhällsomvälvningar. Men att göra samhället till ett fält fyllt av små lösbara problem där det mest rationella (vad nu detta är) kriteriet avgör, leder till att man inte kan ställa stora samhällsförändrande frågor. Exempelvis – ”Ska vi ha nationalstater eller inte?”, ”Finns växthuseffekten?” (det är svårt att falsifiera emergenta och komplexa system) eller ”Vad är ett gott liv för en samhällsmedborgare?” (”gott” går ej att falsifiera, det är metafysik.)

Jag tror att Popper skadar vetenskapens ställning i samhället, eftersom den förutsätter att icke-forskare helt enkelt litar på att allt går förnuftigt till i den Kantska tredje domänen av verkligheten. En bättre väg är att göra vetenskapliga fakta till samhällsfrågor (public) issues, så att vi kan använda den tillsammans för det för tillfället och platsen bästa syftet. Demokratisera vetenskapen istället för att försvara dess metod mot myter, religioner och vardagskunskaper!

* Popper, Karl R. 1961 ‘The Logic of the Social Sciences’, in The Positivist Dispute in German Sociology 1975. London: Heinemann.

Ett svar på “Några svar till Thomas Svensson”

  1. Christopher:

    Jag har inte läst den bok av Popper som du refererar till men jag tycker att citaten bekräftar den aning jag redovisade i min tidigare kommentar, nämligen att Poppers vetenskapliga demarkationskriterium om falsifierbarhet inte är tillämpbart inom sociologin. Istället lyfter han fram ett svagare kriterium, kravet på kritiserbarhet.

    Du vill inte ha någon demarkationslinje inom sociologin. Jag håller kanske med om det, men jag tror att det är väsentligt att skilja kunskapsområden där det inte finns grund för vetenskapliga resultat från dem där falsifierbarheten ger en så stark grund för framsteg som hos naturvetenskaperna. Jag vill alltså bevara gränserna gentemot biologin och geografin, men kanske inte gentemot psykologin och ekonomin, som tyvärr nog är i samma läge som sociologin, de kan inte betraktas ”utifrån”, är stadda i snabb förändring och är därmed i ett helt annat läge än naturvetenskaperna. Att likställa dylika områden med naturvetenskaperna drar lätt det vetenskapliga i vanrykte, se bara på pressens vurm för ”forskare” som redovisar allehanda föregivna vetenskapliga resultat baserat på t.ex. attitydundersökningar.

    Du menar att ”Människor som formulerar och löser problem tar oss inte långt.” och att ”kritiska samtal har inte tagit oss långt”. Jag förstår inte alls vad du menar med dessa, för mig, hårresande påståenden. I min världsbild är det just detta och ingenting annat som tagit oss dit vi är idag. Problemlösandet är precis det som drivit evolutionen, tom redan före människans existens, och de kritiska samtalen är en mänsklig utveckling av problemlösningstekniken som ytterligare accelererat evolutionen.

    Poppers steg-för-steg-metodik förutsätter egentligen inte alls att det finns lösbara problem, där har vi uppfattat Popper olika. Metodiken förutsätter bara att det finns problem som man vill lösa och att man försöker göra detta på ett rationellt sätt, genom begränsade försök understödda av en öppen diskussion. Ofta får man helt andra resultat än de förväntade och oförutsedda bieffekter som inte går att ångra. Det är just därför man måste vara försiktig och ta små steg. Kommunistiska experiment i Sovjetunionen, Kina och Kambodja är skrämmande varnande exempel på motsatsen, liksom Pinoches genomförande av Milton Friedmans ekonomiska teorier i Chile.

    Frågor som ”Ska vi ha nationalstater eller inte?”, “Finns växthuseffekten?” eller “Vad är ett gott liv för en samhällsmedborgare?” är verkligen frågor som man skall vara ytterst försiktig med att försöka besvara i syfte att genomföra radikala politiska beslut.

    Nationalstaten är ett oförutsett resultat av en komplex samhällsutveckling och istället för att ifrågasätta dess existens är det nog klokare att ge sig på de konkreta problem som den eventuellt har skapat och därmed möjligen bidra till dess framtida upplösning.

    Växthuseffektens konsekvenser är förstås inte lätta att förutsäga, men att det existerar en växthuseffekt är en falsierbar teori som stått emot så mycket test att vi gör klokt i att förutsätta att den gäller. Att människan orsakat en accelerarande ökning av koldioxid i atmosfären är en lika stark teori. Dessa vetenskapliga resultat borde mana oss till största försiktighet oavsett om spekulationerna om deras effekter på klimatet på lång sikt är osäkra..

    Vad som är ett gott liv är en alltför subjektiv fråga att behandla vetenskapligt, tror jag, och lyckoforskningen ter sig för mig som alltför naiv för att ligga till grund för några handlingsplaner.

    Vad betyder ditt krav på att demokratisera vetenskapen? Skall politiska journalisters amatörmässiga analyser av klimatstatistik väga lika tungt som professionella klimatforskare som är utsatta för vetenskapligt ömsesidig kritik? Skall kunskap hämtade ur skrifter som subjektivt definierats som ”heliga” tas lika mycket på allvar som den kunskap som skapats genom lärdomar från ackumulerade försök och misslyckanden? Jag ser istället demokratisering av vetenskapen som en strävan till ökad öppenhet för en diskussion som både bör breddas och fördjupas. Naturvetenskapen är här ett föredöme, trots alla dess brister.

    Vardagskunskaper är absolut överlägsna när det gäller att söka sin egen lycka men för att bevara jordklotet för våra barnbarns barn räcker de verkligen inte till. Människan har redan alltför stort inflytande över det globala skeendet för att man skall lämna den fortsatta utvecklingen åt slumpen eller godtyckligt tyckande. Det vetenskapliga systemet är felbart, men det är konstruerat för att detektera fel och är därmed den bästa källan till fakta som vi just nu har att tillgå.

    Jag tror absolut att det är rätt att försöka bygga, att intervenera för att få förändringar till stånd. Men det finns ingen anledning att göra det vilt, att chansa för att se vad som händer. Man bör söka lösa verkliga problem och initiera de byggen man tror förändrar samhället i en positiv riktning, men det måste göras varsamt, för om det visar sig löpa amok måste det finnas sätt att ångra sig. Hur har du tänkt dig? Skall vi sätta igång ”olinjära” processer på chans och se vilka ”emergenta” fenomen som uppträder, eller tror du att de är förutsägbara?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.