Några 80-talsversioner av Natur/Kultur-rhizomatismen

Copyriot återuppväcker diskussionen om kvasiradikalismen, en debatt jag gärna återknyter till 1980-talet, ungefär i samma tid som ovanstående (fantastiskt vackra) Koyaanisqatsi-video representerar motsatsen – ekoseparatismen – alltså att natur är väsensskilt från kultur/teknologi/samhällen.

För övrigt har Telecomix Crypto Munitions Bureau remixat just detta klipp tillsammans med en propagandafilm av IBM i ett försöka att visa hur nya världar kan skapas i cipherspace, ett projekt som i allra högsta grad anknyter till diskussionen eftersom dess utgångspunkt är noder, nätverk och associationer snarare än (sociala) rättigheter eller (naturliga) reduktioner.

En kritisk punkt som diskuteras i tråden är frågan om ”objekt” och möjligheten till deras existens utanför något som stabiliserar dem. Filosofiskt är debatten mycket gammal, men den får en välbehövlig vitamininjektion på just 80-talet som även tar upp de  relevanta frågorna om möjligheten till objekt, och varför man överhuvudtaget skulle behöva objekt ”där ute” (ett argument eventuellt leder till extern realism). Det väcker även frågan om huruvida vi överhuvudtaget behöver ontologi, eller huruvida denna fråga egentligen är blott en bieffekt av det moderna epistemet. Låt oss först och främst historicera frågan via Foucault (mot slutet av Order of Things):

We know, in any case, that all efforts to think afresh are in fact directed at that obstacle: whether it is a matter of crossing the anthropological field, tearing ourselves free from it with the help of what it expresses, and rediscovering a purified ontology or a radical thought of being; or whether, rejecting not only psychologism and historicism, but all concrete forms of the anthropological prejudice, we attempt to question afresh the limits of thought, and to renew contact in this way with the project for a general critique of reason.

Separationen av objekten från subjekten, eller delningen mellan empirism och rationalism, sker inte över en natt, inte heller som en teori. Snarare är den moderna konstitutionen ett resultat av den generaliserade tröskel som passeras någon gång i slutet av sjuttonhundratalet som ställer upp det problem som jagat oss sedan dess – det tänkta objektet vars fulla detaljrikedom är ouppnåeligt för erfarenheten, men som måste existera. Kant kallade detta för transcendens, och ur Kritiken av det Rena Förnuftet (sv. s. 382) läser vi:

Därmed är den objektiva användningen av de rena förnuftsbegreppen alltid transcendent, medan de rena förståndsbegreppens objektiva användning till sin natur alltid måste vara immanent, eftersom den inskränker sig blott och bart till möjlig erfarenhet.

Utan att utmåla Kant som boven i dramat är det ändå den tydligaste artikulationen av problemet. Det transcendenta har i sin renhet fått ett objektivt och syntetiskt övertag över det immanenta och empiriska. Separationen är fulländad; objekten finns i förnuftet, men kräver att den ouppnåeliga immanensen ändå finns där ute.

Tvåhundra år senare, i Paris, utmanar Michel Callon Kant med den mycket viktiga texten ”Some elements of a sociology of translation: domestication o the scallops and the fishermen of St Brieuc Bay”. På ett plan löser han frågan som macdeleuzian ställer i kommentarerna hos Copyriot:

Där finns följande knackiga förklaring till den korrelationsim jag avser: “idén att det aldrig går att föreställa sig en objektivt existerande verklighet, eftersom varje försök att föreställa sig den innebär att en subjektiv relation upprättas till den.”

Med Harmans ord: “If I try to think know an object outside of its relation to me, I’m putting it into relation with me, so we can never escape the circle.”

Callon (tillsammans med Latour) vänder på frågan helt och hållet. Istället för att fråga om något är möjligt utan relationer, och på så sätt uppnå en viss ontologisk status, förvandlas frågan snarare till vilka relationer gör det möjligt för ett objekt att uppstå?

I Callons studie finns en rad kvasiobjekt som även är kvasi-aktörer. Marinbiologer i St Brieuc har intresserat sig för hur man kan domesticera musslor utanför Frankrikes kust, musslor har intresserat sig för hur de kan äta, konsumenter har intresserat sig för att handla musslor till julfirandet och fiskare har intresserat sig för att tjäna pengar på att odla musslor eftersom de håller på att ta slut på havsbotten. Ur marinbiologernas perspektiv uppstår ett vetenskapligt problem, ur musslornas perspektiv en fråga om föda och reproduktion, etc. Poängen är att en rad krafter sätts i spel, krafter som inte är fakulteter av objekt, utan snarare ligger emellan; inter-essement.

Flera objekt befinner alltså sig i en metastabil tillvaro, en forskare som inte lyckas med experiment kan inte bli forskare, fiskare som inte fiskar är ingen fiskare, en mussla som inte reproducerar sig är ingen mussla etc. I en viss given process finns inga objekt, bara kvasiobjekt. Det är inte relevant att fråga om vad som är (ontologi) utan vad som blir.

Callon ställer upp en metodregel för hur detta ska gå till (långt citat men förklaring kommer):

The third principle concerns free association. The observer must abandon all apriori distinctions between natural and social events. He [sic!] must reject the hypothesis of a definite boundary which separates the two. These divisions are considered to be conflictual for they are the result of analysis rather than its point of departure. Further, the observer must consider that the reportoire of categories which he uses, the entities which are mobilized, and the relationships between these are all topics for actors’ discussions. Instead of imposing a pre-established grid of analysis upon these the observers follows the actors in order to identify the manner in which these define and associate the different elements by which they build and explain their world, whether it be social or natural. (201)

Alltså, objekten finns aldrig utanför associationerna. De har ingen ontologisk status som vara, endast som blivande, och därför finns inte den aprioriska distinktion som Kant så väl formulerade mellan natur och det sociala, det rationella och det empiriska. Det finns ingen skillnad mellan forskarnas potentiellt ”transcendenta hypoteser” om musslor och musslornas förment ”immanenta” empiriska vara. Innan musslan kan uppstå som objekt och tillskrivas egenskaper måste musslor associeras med en mångfald av andra aktörer. Ju mer de associeras desto mera objekt blir de, och får till slut den ontologiska statusen av vara. Men det är ju fortfarande en fråga om associationer snarare än existenser.

I Callons fall associerade sig aldrig musslorna med de nät som var utlagda så att de skulle fortplanta sig. Desperation hos fiskarna (fishermen) ledde till att de en stormig dag innan julafton gav sig ut och fiskade upp musslorna och forskarnas experiment gick i stöpet. Den ”odlade musslan” skulle inte uppstå som objekt förrän senare.

Men hur ska vi då tänka dessa kvasiobjekt och associationer som föregår objekten? Finns det ett sätt att ta sig runt dem helt och hållet? Behöver vi objektens hårdhet? Nej. Som Callon visar finns det nu inget som är mera mänskligt än just objekten! Objekt är ju inget annat än kodningar av kvasiobjekt, som i vissa konfigurationer uppnår den stabilitet som krävs för att vi ska kalla dem objekt och ge dem ett vara. Men, hur förstår vi då det som inte tillåter sig att överkodas, alla de associationer som ständigt händer utan att vi för den sakens skull har med objekt att göra? Deleuze & Guattari:

The point is that a rhizome or multiplicity never allows itself to be overcoded, never has available a supplementary dimension over and above its number of lines, that is, over and above the multiplicity of numbers attached to those lines. All multiplicities are flat, in the sense that they fill or occupy all of their dimensions: we will therefore speak of a plane of consistency of multiplicities, even though the dimensions of this ”plane” increase with the number of connections that are made on it.

Poängen med objekt är ju att de är slutna, och därmed svaga ur ontologisk mening men starka epistemologiskt (de kan mätas, beskrivas, etc. men så fort de ändrar på sig försvinner de ur  kunskapsregimen och förvandlas åter till monster). Konstistensplan och kopplingar (associationer) däremot undflyr överkodningar eftersom de hela tiden är i förändring. Den associativa förmågan är i konsistensplanet multiplicerande (fraktalisk). Musslorna på havets botten ingår ständigt i associationer med sand, vatten, plankton, andra musslor och formerar konstanta processer med vilka de så fort de antar en stabil identitet flyr undan och ingår i en ny sammansättning. De flyr under forskarna och vägrar bli odlade och tama konsumtionsobjekt på Parisiska middagsbord, även om detta existerar som en möjlig koppling. Musslan kan till och med ingå i en relation med ett pärlhalsband på en bal i Versailles, och på så sätt bli en liten del i det plan som tillverkar det borgerliga subjektet. Variationerna som kvasiobjekt går på så sätt mot oändligheten.


flattr this!

82 reaktion på “Några 80-talsversioner av Natur/Kultur-rhizomatismen”

  1. Har man inte odlat musslor på vertikala rep eller band ganska länge på Västkusten? Har för mig att marinbiologer i bekantskapskretsen diskuterade sådant på 70-talet.

  2. Maria: I fallet St Brieuc handlade det om japanska musslor som inte ville bli odlade på samma sätt som de franska. Jag har inte detaljerna framför mig, men det handlade om några nät av något slag. Kan kolla upp det imorgon.

  3. Du behöver inte kolla upp det, men tack för förklaringen! Det kändes som att något fattades i referatet, och att det var något sådant som en annan art eller metod som var bakgrunden, även om jag inte iddes spåra det längre än till wikipediaartikeln om sociologen ifråga.

  4. Jag måste bara påpeka att den objekt-orientering jag argumenterar går hitom Kants fenomenologi – distinktionen mellan tingen för oss och tingen i sig själva – och även hitom Callons resonemang (som jag fram till ganska nyligen annars hade ställt mig bakom!). Hela grejen med Quentin Meillasouxs begrepp ”korrelationism” är ju en uppgörelse med Kants kraftiga inflytande över den kontinentala filosofin. Det är m a o den spekulativa realismen – en 2000-talsfilosofi – som är min utgångspunkt. Men det är inte det intressanta just här… Jag ska driva ett resonemang istället:

    Framför allt när vi tittar på enklare objekt – en hammare, en stol, en sten – blir det konsekventa framhållandet av deras tillblivelse, vilka relationer som möjliggör dem, beroendet av en svartlådsbyggande aktant etc lätt lite löjlig. Varför är det så farligt att påstå att en stol både ÄR och BLIR TILL, både är engagerad i relationer med omvärlden och aktanter och i viss mån existerande oberoende av dessa relationer?

    Problemet med att bygga hela sin (kvasi-)ontologi på mellanrum, på relationer, är att det faktiskt inte kan göra reda för tillblivelse, hur mycket man än påstår att tillblivelsen är viktigare än varat. Vad som måste till är emergensen av något slags skillnad som förmår att rita om – om och om igen – kartan av relationer annars skulle ingen utveckling ske.

    Jag vill påstå att just den skillnad som gör ett objekt till ett objekt är nyckeln, den skapar en resonans mellan det aktuella och det virtuella som är nödvändig för att en verklig tillblivelse ska kunna ske, och en följd är förståelsen av objekt qua objekt.

    Min objekt-orienterade ontologi – som inte på något sätt är färdigformulerad – skiljer sig definitivt från Harmans och säkert också från OOO-deleuzianen Levi Bryants. Den utgår ifrån att det under tillblivelsen av världen ständigt uppstår punkter då en aktualiserad organisation av energimateria undandrar sig relationerna med omvärlden och formerar sig som ett objekt (DeLanda kan faktiskt sägas operera i närheten av detta). I detta ögonblick lösgör sig en unik, distinkt flödesorganisation och gör en skillnad i världen som bara är dess egen. Ett verkligt objekt uppstår, som präglar det fasrum, de attraktorer, singulariteter, multipliciteter som möjliggör dess potentiella tillblivelser.

    Nå, detta tål att arbetas vidare med… Jag är glad att diskussionen har kommit igång, det lär hjälpa mig att formulera den här tanken, men vi måste hitta samma utgångspunkt. Ontologi-paddan är ett bra ställe att börja på, tror jag. Har du hängt med i den någonting?

  5. Marcus: lite frågor för förtydligande:
    1) Kan det existera både objekt och kvasi-objekt? Att det alltså är ett spektrum med energimateria på ena sidan och objekt på andra, med öppna kvasiobjekt i mitten.
    2) När du talar om stolens undandragande från relationer, gör du då en distiktion mellan inre relationer och yttre? Det kan verka märkligt att ställa den frågan om en stol som från fenomenologisk vinkel ter sig stabil, men om vi tänker på en organisation, som per herngrens senaste inlägg handlar om, går det då att säga att det finns inre och yttre relationer?
    3) kan vi tänka oss en stolsdesign där det INTE är lätt att dra gränsen mellan stolen och andra objekt. Den kanske bara är en upphöjning ur golvet, eller en utbuktning ur en vägg, eller en samling träbitar som ligger löst i en hög.

    Har vi att göra med en skillnad i perspektiv? En kvasoradikalism som vill förstå kaotisk förändring, mutationer, gråzonen och flöden tänker inte att det gör så mycket att den inte kan acceptera att en stol är färdig-formad som objekt.
    Kanske måste vi börja i andra änden. Vilka problem svarar de två vägarna mot? Vad tillåter de oss att se, förstå och agera på?
    3)

  6. Marcus: Ska svara utförligare senare, men spontant är jag med på monkis fråga här, som även framkommer i mitt inlägg: Vad ska vi med objekten som undandrar sig till?.

    En hammare som undandrar sig relationer finns inte. För det första är det ingen hammare utan en hand och en spik (funktionella sammansättningar), för det andra skulle järnatomerna inte hålla samman om de inte stod i elektromagnetiska relationer till varandra, i relation till gravitationen etc. För det tredje är hammaren en händelse, även om den skulle rosta över tusen år innan den försvann, är den alltjämt antingen en evighet eller en fikapaus, beroende på hur man zoomar tiden (tidens icke-linjaritet är en annan fråga).

    Jag tycker Deleuze & Guattaris påstående, att det är dags att utforska just det icke-samma, det icke-identitetsberoende, det asignifierande etc. fortfarande är högst relevant.

    Delanda följer jag inte med hela vägen, tycker han gräver ned sig i realismträsket på ett olyckligt sätt, speciellt då i polemik mot ex. Latour.

    (ska kolla paddan, har inte alls följt ex. Graham eller Bryants)

  7. monki:

    1) Kanske behöver denna fråga utredas mer. Jag har ont om tid just nu, och jag är bara i början av utforskandet själv… Detta är hursomhelst det spontana svaret:

    Det finns objekt. Det finns sedan säkert öppna konstellationer, mönster, formationer som vi människor svartlådar som kvasiobjekt, men som inte kan kallas verkliga objekt. Det intressanta är dock att själva uppfattningen av kvasiobjektet är ett nytt verkligt objekt i sig: Representationen är ett verkligt objekt – vad representationen inte är, är en representation av det representerade. Ett fiskstim, som via ett protokoll som följs av varje individuell fisk gör skillnad som en enda kropp är ett objekt i sig (många ”som” där… :-) ), medan en svärm grus som jag kastar inte är ett objekt, utan många objekt som råkar ha påverkats av samma orsak (relation).

    2) Här går vi försiktigt fram… För det första: Ja, det bör göras något slags distinktion mellan inre och yttre relationer, eller kanske snarare mellan relationer som verkar för objektets objektvarande och externa relationer mellan objekt och element i objekt. Men: Denna distinktion tycks dock omöjlig att göra om vi inte redan ontologiskt accepterar objekt qua objekt, utan bara ser kvasiobjekt. Det är med andra ord lätt att hamna i ett cirkelresonemang på båda sidor om saken här.

    Det leder mig hursomhelst till en viktig poäng (som också är ett svar på fråga 3): Det verkliga objektet är för mig inte stolen såsom vi ser den, en viss sammansättning av trä och lim. Den punkt där objektet undandrar sig relationer är naturligtvis inte där – på atomnivå – som träets extension tar slut och luftens tar vid. Detta har ju bara med aktualiseringen av det verkliga objektet, en organisation av energimateria, att göra. Det verkliga objektet är virtuellt, även om det är i resonans med det som aktualiseras: Det är den virtuella aspekten av stolen som är objektet – dess potentiella sätt att vara på.

    Vad undandragandet handlar om är med Deleuzes terminologi differentieringen, den process som determinerar det virtuella. Tidigare har jag tänkt begreppsöversättningen ”konsistensplan” som en anglikanism. ”Konsistens” på svenska har ju att göra med klumpar i filmjölken och liknande, och inte det kontinuerliga, alltings relation till allting annat. Men – jag tror faktiskt att orginalfranskan är på min sida här! – jag har allt mer kommit att tänka mig konsistensplanet som något differentierat, som fullt av klumpar, och klumparna i sin tur som något i sig. Det finns gott om stöd in Deleuzes texter för detta…

    Till skillnad från den traditionella läsningen av Deleuze, och kanske hitom Deleuze själv, menar jag framför allt att denna differentiering måste stå i resonans med differensieringen, det vill säga determineringen av aktuella former, för att vi verkligen ska kunna tala om en kontinuerlig tillblivelse.

    Chris: Jag säger inte att objekt inte har relationer eller kan ingå i relationer med andra objekt, jag säger att ett verkligt objekt blir till genom att utgöra en skillnad i världen som är helt och hållet dess egen. Och jag påstår inte att objekt inte är pågående händelser, utan att händelsen som är objektet i varje ögonblick också är något i sig. I övrigt hänvisar jag till diskussionen ovan.

  8. Glömde en sak om fråga 3, monki som också har med Chris fråga att göra: Namnet och funktionen Stol är inte objektet, utan en relation mellan objekt. Det är kanske lite förvirrande att jag hänvisar till hammare och stolar när jag i egentligen refererar till verkliga objekt vars aktualiseringar bland annat kan användas som stolar och hammare – men det är så man ska förstå det.

  9. Chris: (via telefonen, så ursäkta stabbigheten) Inte lägre, men en annan ontologisk status – funktionen är inte objektet, objektet är inte dess funktioner.

    Finns det objekt som inte har externa relationer? Det är ju omöjligt att veta, eftersom de inte kan förmedla sig. Men tillåter OOO objekt utan externa relationer som en teoretisk möjlighet? Ja.

  10. Levi Bryant har ett nytt inlägg som kort och koncist presenterar en objekt-orienterad ontologi som jag i det mesta sympatiserar med: Läs här!

    Jag skulle vilja lyfta ut de huvudargument för en ooo som anges där:

    1) Om vi bara tittar på relationer så kan vi inte göra reda för individueringen av något alls, vi har ett oändligt hav av relationer men ingen agens
    2) Om vi inte ser objektet som i någon mån tillbakadraget från externa relationer så kan vi inte göra reda för att det trots variation över tiden ändå i någon mån är samma objekt
    3) Det måste vara det tillbakadragna som konstituerar objektet och dess manifestationer i relation till andra objekt, annars upphör variantionen hos objekt över tid och differentieringen av objekt från varandra (enligt 1 och 2)

    Objects continuously vary or change as their conditions change, yet there is something of the object that remains the same. But what is this something? Certainly it can’t be the local manifestations or actualizations of the object because those local manifestations change with shifting conditions or changes in exo-relations to other objects. It is this insight that leads many, I think, to overmine objects by reducing them to their relations to other objects. Yet as Harman has compellingly argued, this line of thought fails to provide the conditions for the possibility under which these variations are possible. As a consequence, it follows that the identity of an object cannot be something in the appearance (to the world, not to humans), local manifestation, or actualization of an object, but must reside in another dimension of the object. And because the object can undergo variations while remaining that object, it follows that the proper being of the object, its substantiality, must be something that does not manifest itself. It is there everywhere in the object, without ever becoming present in the world. It is the “principle” of the object, its “essence”, its “style of being”, without being something that we could ever find in the local manifestations of the object.

    För egen del påstår jag också att det finns ett antal bra argument för att i alla fall undersöka möjligheten av en filosofi som faktiskt kan observeras och mätas och inte bara tänkas, som i viss mån utgår från världen såsom den framstår för oss. Det känns som att vi har givit upp varje sådan tanke, alltsedan Hume och Kant… Det ska då bara sägas att ooo inte är någon positivistisk wysiwyg-filosofi. Tvärtom ligger det i hjärtat av ooo att vi inte har tillgång till de verkliga objekten, men att vi kan spekulera i att de måste finnas och hur de manifesterar sig i världen.

  11. 1) Innebär inte en relation just att göra skillnad, att inverka på något? Att svara på frågan hur något inverkar, eller VAD som inverkar känns som det slutar i spekulationer om vad energi är, hur det kommer sig att partiklar på kvantnivå existerar i flera tillstånd samtidigt och hur den elfte dimensionen inverkar på de tre första genom gravitation. Där kan jag säga att jag inte vet hur det kommer sig att något kan inverka på något annat. Jag har en för dålig förståelse av elektromagnetism för det. Det är en intressant diskussion i sig och frågan är vad den får för konsekvenser av vårt sätt att uppfatta objekt/kvasiobjekt.
    2) Räcker det inte med att säga att något _kan sägas_ bestå om trots att vissa relationer förändras så bibehålls tillräckligt många och viktiga relationer för att huvuddynamiken kvarstår. Solen skulle vara _ungefär_ samma objekt om den packades med bananer på samma sätt som den nu är packad med väte. Någonstans övergår solen till att bli en röd dvärg, vit dvärg och slutligen exploderar.

    Jag tror lite att vi kör fast här. För egen del är det egentligen en liten anmärkning, men som jag ändå tycker är viktig som ligger och stör. Och det är att gränserna för vad som är ett objekt och vad som är utanför det, samt när ett objekt förändras så pass att det blir ett annat objekt _alltid är mer eller mindre godtycklig_.

    OOOs främsta invändning mot kvasiobjektorienterad filosofi (KOOP?) är möjligheten att redogöra för att objekt håller samman över tid. Men jag skulle vilja vända på frågan. Hur redogör OOO för hur objekt upplöses och uppgår i andra objekt. Hur avgörs när det är en förändring där objektet förblir samma objekt och när är det en förändring som gör objektet till ett annat objekt?

    Jag skulle redogöra för det ungefär såhär: Solen är en kvasiobjektil, av kvasiobjekt och projektil. En kvasiobjektil är ett mer eller mindre, men aldrig fullt ut, urskiljt objekt i blivande som är påväg mot att bli något annat. Vi kan redogöra för solen och dess phase space idag _som om_ den vore ett separat objekt med en insida och som står i relation till en utsida. Vi kan tala om solens relation till jorden t.ex. Glider vi längs gränsen så kommer vi dock aldrig finns en tydlig gräns där solen kan sägas vara i kontakt med jorden, där vi kan skilja interna relationer från externa, överallt kan vi öppna den svarta lådan och se relationer på relationer på relationer. Inte heller kan vi i tid precisera när solen kan sägas vara samma objekt och när den övergår till att bli ett annat objekt. Någonstans förändras dynamiken, men det är en långsam process utan tydliga avgränsningar.

    Jag köper helt att objektens virtuella dimension är deras verkliga. Tycker dock att Bryant gör det enkelt för sig genom att ta matematiska objekt vilka är formellt avgränsade från varandra. Art, snarare än population alltså. Det är en annan diskussion också förstås, om matematiska objekt kan sägas ha ontologisk status. I videon som bryant postar ska det ju framstå som enkelt, objektet är det blåa och det vita är utanför objektet, men hur enkelt är det att skilja på objekt i svankmajers filmer?
    http://www.youtube.com/watch?v=LhX1tvTgqC8

    Att tänka kvasiobjekt istället för objekt tycker jag får oss att kunna tänka mer smutsiga miljöer och dessutom från ett icke-mänskligt tids- och rumsperspektiv.

  12. monki:

    1) Det som är frågan för mig är om ett objekt kan påverka andra objekt på ett sätt som är unikt för objektet, som inte kan reduceras till ett aggregat av de minsta enheterna för påverkan.

    Spinoziskt kan man kanske nå vår skiljaktighet så här: Är det affekterna som är det verkligt intressanta; eller kroppars (=objekt) unika förmåga att affektera och affekteras? Jag ser att hur vi än försöker så kommer även affekter i slutänden att vara objekt i sig själva och inte bara relationer, mellanrum: Det som passerar mellan två kroppar som affekterar varandra är partiklar, laddade med krafter som omsätts på unika sätt i respektive kropp.

    Och då står vi vid en fråga om emergens. När partiklar av energimateria möts, och påverkar varandra genom krafter (inte orsak-verkan som lagbundenhet), så kan de också sättas samman i komplexa strukturer, där ”helheten” (i icke-totalistisk bemärkelse) viker tillbaka över delarna och formerar en organisation som bara tillhör strukturen, som ger den en unik förmåga att affektera och affekteras. En kropp uppstår, ett objekt!

    2) Ja, vissa relationer består, medan andra förgår – men vilka? Är det externa relationer som består och upprätthåller denna varats konsekvens? Är det en konsekvens som kan hänföras till villkoren för själva genesen (även om vi accepterar emergens och icke-linjaritet)? Jag ser en möjlighet här – inte en nödvändighet, märk väl – att tänka sig just precis dessa relationer som något immanent i objektet själv, objektets essentiella existens. Och att denna möjlighet är intressant och produktiv att utforska.

    Om möjligheten att upplösas och uppgå i andra objekt: Som sagt, jag vill ju gärna koppla in en resonans från det aktuella till det virtuella – om så bara en tröghet, att det aktualiserade tillståndet har en vikt i det virtuella, som gör att exempelvis externa relationer kan dra i objektets position i det virtuella fasrummet – via den aktualiserade objektet dock, aldrig direkt <-Viktigt i sammanhanget! Så småningom till en punkt då objektet upplöses. Men att möjligheten att upplösas också är immanent och att externa relationer – via det aktualiserade objektets "tyngd" – också kan bidra till att det inte faller sönder. Harmans resp Bryants positioner kan jag tyvärr inte redogöra för (och min egen är ju under konstruktion, och säkert möjlig att kritisera).

    Om gränser mellan (aktualiserade) objekt: Återigen tror jag att det blir en fråga om metafysik. Att gränsen aldrig går att göra absolut, beror antingen på att objekt egentligen inte existerar; eller att det verkliga objektet är withdrawn, tillbakadraget från just den gräns som frågan gäller. Vi kan nämligen fortfarande konstatera att det finns det som definitivt är Sol men inte Jord, och vice versa. Jag lutar åt ooo här, för att det verkar kunna omfatta BÅDE det oskarpa OCH det faktum att världen ändå är differentierad.

  13. Marcus:

    1) Jag köper emergenstänkandet. Nya sammansättningar får nya kapaciteter att affektera och affekteras. Dock behöver de knappast vara objekt eller ens distinkta från något annat. Solen affekterar jorden, jorden låter sig affekteras. Tidsligt, i kosmisk bemärkelse, är de blott korta moment innan de exploderar i supernovor. Att solen och jorden skulle vara och bete sig som objekt för den mänskliga perceptionen, är bara relevant ur temporära epistemologiers perspektiv. Pragmatism råder, inte objekt.

    2) Ja, det är alltid externa relationer som bestämmer en sammansättnings existens. Hammarens förmåga att bestå är med nödvändighet beroende av miljarder exterioritetsrelationer mellan järnatomer, som sakta men säkert transformeras när luften får den att oxidera. Att den hålls samman beror på att vi har hällt flytande järn i en form, alltså tillsatt energi, som kan lagras i formen av en hammare i kanske tusen år.

    Objektet har i sig självt ingen ”tyngd” eller kraft.

  14. 1) Fortfarande saknas argument för att tidens gång motsäger objektens existens, samt vilka existentiella villkor som producerar denna föränderlighet över tiden.

    2) Det är inte relationerna mellan järnatomerna som är frågan, utan frågan om det emergerar en unik affektibilitet hos hammaren som sådan (via alla tillblivelseprocesser) – och vad det är som utgör denna affektibilitet: Något utanför hammaren, eller något hos hammaren i sig.

  15. 2) Ja, det emergerar en unik affektibilitet, så unik att det alltid är en haecceitas, den hammaren där och dess singulära krafter. Men den är aldrig i hammaren i sig, inte ontologiskt i allafall (möjligtvis epistemologiskt i kunskapsregimen ”klassifikation”). Men i dess existens är den endast affektibel då den spikar spikar i plankor.

  16. 1) Sant, det handlar inte om att reducera till beståndsdelar.

    ”Ja, vissa relationer består, medan andra förgår – men vilka? Är det externa relationer som består och upprätthåller denna varats konsekvens?”
    Behöver man göra skillnad på interna och externa relationer? Eller rättare sagt, präglas inte alla relationer av exterioritetsrelationer. Tänk en organisation igen. Varje beståndsdel i organisationen ingår både i relationer med organisationen (som kvasiobjekt) och relationer med andra entiteter. Ett företag kan bestå av konsulter, spioner, slackers, skvaller, bloggkommentarer på arbetstid. Vad som räknas till organisationen eller vad som är externa relationer är inte självklart och är inget som går att avgöra på förhand. Av den anledningen vill jag inte säga att en organisation är ett objekt där vissa relationer är interna (exempelvis mellan de anställda) och andra är externa (exempelvis när företaget ingår i avtal med andra organisationer).

    ”Vi kan nämligen fortfarande konstatera att det finns det som definitivt är Sol men inte Jord, och vice versa.”
    Visst, och det som förbinder dem ändå är ett kvasiobjekt som både är och inte är sol och är och inte är jord. Visst kan två kvasiobjekt stå utanför kontakt med varandra.

    Ang. förmåga att affekteras. Kan vi någonsin säga något meningsfullt om ett objekts förmåga att affekteras? Hur vet vi det? Har objekt inneboende förmågor att affekteras eller är det något som först uppstår i relationer? Nu inkluderar jag också relationer med sina egna beståndsdelar. Att en helhet viker över sina delar är jag helt med på. Däremot innesluter den aldrig sina delar (detta skulle vara containertänk). Snarare skulle jag beskriva det som att den skuggar dem. Organisationen påverkar sina anställda som en överhängande skugga, men de anställda har fortfarande förmågan att ingå i relationer med andra entiteter.

    I övrigt tycker jag det är en lysande idé att försöka visualisera hur vi tänker via whiteboards.

  17. monki: Ja, vi kan säga massa meningsfulla saker om sediment av haecceitas affektionsförmågor. Exempelvis affekteras D-vitaminproduktionen när vi går omkring i solen, en affekt som uppstår mellan våra kroppar och solen (en fullkomligt relationell händelse).

  18. Mac:
    Fan, skrev en lång kommentar kring termodynamik, tid, evolution och ”objektets” semitabilitet — och allt försvann av någon *klantig* anledning; orkar inte skriva om allt, men:

    Jag tror att vi är betjänta av att se vår omvärld full av semistabila konfigurationer som ständig blir till via olika affekt-processer. Tillblivelsen av den tillfälliga strukturen ”kopphet” (Antropocentrisk Platonsk essens) möjliggörs dels av termodynamikens andra lag, via en lokal intensitet av ordning (struktur), där det samtidigt oordning (entropiökning) tilltar, men också av olika slags kraftsamverkan, men också evolutionära effekter (stjärnstoft, gravitation, sol, vatten, biosfär, homo sapiens, tankesmittor etc). Koppen är semistabil konfiguration i det det långa perspektivet, så snart färdig, börjar den att förfalla, mot värmedöden, vilket också ger oss vissa kontraster, vilken kan jämställas med tid, tiden är i egentlig mening ett slags kamp mellan lokal jämvikt och globalt förfall, en process vilket också konstituerar allt det som vi benämner ”objekt”. Vi kan lika lite ta i ”samma mugg”, som att kliva ned i ”samma flod”, som att vara ”samma människa” om fem minuter. Allting var-het, är bara en illusion av våra bristande sinnen, och våra bristande perspektiv i det stora helt. Vi tar till Platonska essenser, snarare är att prata om Haecceitet…

  19. ”lokal intensitet av ordning”. Där skulle jag vilja lägga till gradvis avtagande, inte bara i tid som du beskriver, utan också i rum. Solen är ju ett tacksamt exempel för en lokal intensitet som är avtagande utan fast gräns. Men även t.ex. en människas kropp slutar i ett kraftfält som är avtagande. När två människor rör vid varandra så nuddar aldrig några partiklar varandra utan det är repulsionen som någonstans blir så stark att de inte kommer närmare varandra. (Osäker dock om detta motsäges av kvantfysikens probabiliteter…Kanske hoppar lite elektroner emellan?).

    Givet KOOP, vad händer då med allt det man kan säga om entiteter som om de vore objekt. Genom att acceptera ett mänskligt perspektiv och ta en långtgående tröghet som stillestående. Om vi skiter i att solen kommer explodera utan bara tar i beaktning de fasrymder som är användbara i det tidsperspektiv som vi rör oss i. Som Marcus säger, en ontologi som inte är counter-intuitive. Som inte bygger på att universum kommer implodera om x antal år. Förpassas detta till den empiriska domänen då?
    Latour har det ju bekvämt, han är ju ändå sociolog och kan strunta i sådant som inte riktigt jobbar med den skalan. Och Delanda gör ju sin New Philosophy _OF SOCIETY_ och kan därför också komma undan med vissa grejer. Men är det inte på den mänskliga nivån som vi hackerfilosofer rör oss? Måste vi ha en ontologi för alla nivåer? Fysiken jobbar ju än så länge olika teorier även om de drömmer om en universell teori.

  20. Instämmer helt i monki: Människan och det sociala måste överskridas till varje pris. Bekvämligheten att begränsa sig till vad som är perceptibelt eller relevant för människan ser inte bortom. Vi måste vara Prometheuska och utgå från det oväntade med att kasta elden! De gamla sporterna, olympen, är begränsade av regler och domare. De nya sporterna studsar på längs fylogenetiska kedjor av materie-energi!

  21. Monki:

    Monki:

    Låt oss leka lite mer med tid; Tid, rum och substans (Spinoza) sätter jag till samma sak; Tid markerar enbart en kontrast, en differentiering, en process hos en del eller delar av substansen eller i relation till delar av substansen (saksamma om vi kallar modus av substansen för supersträngar, atomer, kvarkar, äpplen eller gåspennor – låt fysikerna leta efter en uniform teori!). Det intressanta är ju att ingenting är beständigt – termodynamikens irreversibla tidspil markerar en process, en tillblivelse av en lokal ordning, eller utspridning av en struktur någon annanstans eller i gränssnittet mellan ordning och oordning. Det är också i denna semistabila objekt-gradient (differansen i substansens modus) som energi går att utvinna ur: exergi kan bara ”utvinnas” från en entropisdifferans. En (semistabil)struktur (det som ni kallar för ett objekt) är ju ingenting annat än en kontrast mot en annan kontrast eller oordning – där också kontrasten ständigt förflyttas, blir till eller dissiperas (sprids ut); Ett universa som befinner sig i total jämvikt – total dissipation, eller maximal entropi – kan inte längre inhysa (tror man) några strukturer, då systemet är i stasis. Ett semistabilt objekt i detta sätt att se det, är bara någonting tillfälligt, och tack vare kontrasten mot omgivningen kan vi ”registrera” det, dela upp det i en spatiotemporal koordinatsystem och kategorisera objektet enligt platons goda essenser.

  22. Hmmm… Jag har nog läst ”externa relationer” där ni har skrivit ”exterioritetsrelationer” och inte reagerat tidigare. Tror det ligger någon begreppsförvirring här någonstans:

    Vad exterioritetsrelationer betyder – om jag inte varit helt ute och cyklar i mina dar – är ju just att en entitet, en kropp, ett objekt, inte determineras helt och fullt av sina externa relationer (relationerna är en exterioritet i förhållande till objektet i sig, till skillnad från interioritetsrelationer). DeLanda skiljer ju exempelvis på properties och capacities av den anledningen: Properties tillhör objektet oavsett dess relationer, medan capacities är så som objektet manifesterar sig i exterioritetsrelationer med andra objekt.

    Detta möjliggör hela assemblage-teorin, och relationers exterioritet är ju uppenbarligen fundamentalt för ooo. Så jag förstår inte invändningarna här. (Det går alltså utmärkt att nesta in objekt i varandra.)

    Jag skrev här ovan att vi borde tala om en distinktion mellan relationer som verkar för objektets objektvarande och externa relationer mellan objekt och [interna relationer mellan] element i objekt. Vad jag menar är alltså att det inte är extern/intern som är den kvalitativa distinktionen, utan vad som konstituerar properties respektive capacities hos objektet.

    Kanske borde vi spinna vidare därifrån istället?

    Heiti: Jag menar att dina invändningar blandar samman objektets lokala manifestationer med dess egentliga vara. Jag förstår inte muggen som en container för ett antal statiska beståndsdelar: Muggen är det som under en fullt registrerabar tidsrymd gör muggen till en mugg trots att dess beståndsdelar hela tiden rör på sig, byts ut och så vidare. Jag hävdar ju att det uppenbarligen är mer än ett spratt spelat oss av våra sinnen som åstadkommer denna semi-konsekventa tillblivelse över tiden.

  23. Marcus: Tror i viss mån att DeLanda ställer till det här. Hans ganska trubbiga arsenal av properties/capacities/interiority/exteriority känns som en anglosaxifierad förenkling/översättning av den deleuzeoguattarianska arsenalen som kanske trubbats just av att den utvecklas som ett angrepp på halmdockan postmodernism och den riktiga dockan Science and Technology studies (främst en missförstådd Latour).

    Begrepp är ju dock blott händelser, eller: ”There is no general prescription. We have done with all globalizing concepts. Even concepts are haecceities, events.”

    Alltså, i valet av begrepp måste man tänka hur man ska nyttja dem, vad de gör för tänkandet (högtravande LOL).

    Personligen är jag övertygad om att essens/containertänkandet inte på långa vägar är bortom/hitomtänkt ordentligt.

  24. Mac:

    Jag förstår inte muggen som en container för att antal statiska beståndsdelar – tvärtom; Muggens ”tillblivelse” har en historisk/tidsmässig/evolutionär komponent, artefaktens existens (den intentionellt skapade formen/strukturen) möjliggörs av hela den gångna historien från universums födelse: allt från naturlagar, masugnar till kunskap och behov av strukturer som har egenskapen: ”mugghet” som tillåter våra kroppars expansion i en spatiotemporal skala: kniven som en förlängning av armen eller muggen som en förlängning av floden.

    Muggen kan förfalla materiellt redan under vår livstid, dels på grund av tidspilen, alternativt via vår direkta intention; den kanske även fyller olika antropocentriska-protes-roller under dess (eller vår) livstid: från ”flodförlängare” till ”mynthållare”. Jag menar visserligen inte att våra sinnen skulle spela oss ett spratt, utan de är alldeles för dåliga på att registrera förändringar, processer, tillblivelser och förfall. Det gör att vi grips av en lusta att betrakta världen som statisk, objekt som avgränsade från varandra (istället för att se relatione, gestalter och flöden), delvis handlar detta om att våra sinnen jobbar med ”kontraster”. En fästigt ”ser”/”upplevel” säkert världen helt annorlunda – de intresserar sig inte för kaffekoppar, utan måhända svett, ljus och värme och ”kontrasterna” de emellan. Gemensamt för fästingen och homo sapiens är att kontrasterna är det som ”målar upp” eller markerar tingen (de semistabila objekten) för oss – men allt är förgängligt (panta rei): svett, kaffekoppar och Heraklits rörliga flod.

  25. Nej, containertänkandet reproduceras ju främst av myndigheter, stater och Sturmarkister. Det går nog aldrig att helt underminera, eftersom containern, speciellt i organisationsteori, är en förutsättning för Statsapparaten.

  26. En snabb reflektion kring Chris sol-hud-d-vitamin-exempel:

    D-vitaminet (inte en affekt, utan snarare en affektion) uppstår när solljus affekterar huden, inte när samma solljus affekterar en sten eller ett klorofyllspäckat löv. Huden har en unik förmåga att översätta solljus till D-vitamin; därför är huden ett objekt. Den skillnad i världen som huden gör som hud är hudens egen: Inte solens, eller fotonernas eller något annat av alla de objekts, som huden har relationer med. Alla dessa har dock sina unika förmågor att affektera och affekteras, vilket gör dem till objekt.

  27. Marcus: Vi menar samma sak, ungefär, fast vi tittar åt två olika håll och nyttjar oss av olika terminologi :D

    Jag ser istället huden som helt och fullt beroende av att det i kosmisk tid har funnits sol, som har lyst på jorden och skapat organismer och miljoner år av evolution som till slut i ett givet moment ger oss den huden där. På ett statistiskt/molärt plan kan vi tillskriva D-vitaminförmågan till många hudar hos vissa däggdjur. Förmågan att förvandla solljus till D-vitamin är en evolutionär bifurkation som står i en konstant relation till varandra.

    Som sagt, för mig är processen intressantare än att vid ett givet moment säga något om objekten. Världen består ytterst av dessa processer och flöden, de icke-linjära vektorerna i världens sammansättande.

  28. Mac:

    Jag lutar mig åt Chris tolkning här: solljuset (energikvantan) – fotonflödet (i detta fall bara en våglängd**) – skapar ett ”tryck” mot huden, vars celler evolutionärt har ”lärt sig” att ”tappa in sig” fotokemiskt i fotonflödet med en viss våglängd. Precis som makroorganismer har lärt sig att ”tappa in sig” i olika slags energigradient: floder, vind, salt/sötvatten etc. Återigen är det en kontrast mellan det strukturerade energiflödet (som är mycket ordnad, låg entropi, hög negentropi) och hudens cellmekanismer som ”sätts i spin” av kontrastdifferansen. Det uppstår en viss affekt, cellen affekteras, och affekterar andra strukturer i sin tur (värmeförlust, dissipation, metabolism, restprodukter, atp etc).

    Hur menar du att huden är ett ”objekt” – allt är väl objekt, från minsta supstesträng, sammansatta ekosystem, språksyntax, tankar till galaxhopar. Spinozas substans är ju ”odelbar” – och vi ser enbart olika slags manifestationer av semistabila strukturer?

    ** Har för mig att det bara är ett visst kvantitet av energikvanta (intervall) som skapar D-vitaminassemblaget.

  29. Hugskott som föll in när jag skalade potatis: Om man dessutom funderar på vad som händer mellan ex: fotosyntesmekanismen eller d-vitamingeneratorn och den instrålande fotonen – så är det att fotonen får en ”betydelse”, det måste till en struktur hos ”mottagaren”, som kan ”tolka” inflödet och därmed ”agera”, ”sättas i spinn”, låta sig affekteras. Kanske ha vi här en tanke kring Peirces triadiska ontologi, som är grunden till semiotiken? Istället för orsak-verkan finns det alltid: orsak, verkan, samt en tolkare som förenar dem. Måste läsa på lite Peirce känner jag….

  30. Ja, Chris. Vi talar såklart om samma värld.

    Alltså, vi känner ju alla varandra. Ni vet var jag kommer ifrån. Det är naturligtvis inte så att jag helt plötsligt inte längre greppar flödestänkandet, att jag har börjat tro på transcendenta eviga essenser eller containers. Jag har inte börjat förneka att allt har en tillblivelsehistoria eller att allt vi kan förnimma per definition har relationer. Inte heller har jag börjat famla efter Sanningen, eller börjat tro att mina begrepp kan göra något annat än sätta tänkandet i rörelse.

    Däremot har jag börjat tvivla på att ”Världen består ytterst av dessa processer och flöden”, att det faktum att allting flödar gör flödandet till sin egen orsak. Kan man verkligen upprätthålla att huden är helt och fullt beroende av ”att det i kosmisk tid har funnits sol, som har lyst på jorden och skapat organismer och miljoner år av evolution”? Den hade inte funnits annars – om det är vi naturligtvis överens – men när den nu finns, är det denna historia som utgör hudens hela existens?

    Att alla objekt har varit ett och samma betyder inte att de ontologiskt är samma nu, att ett objektskap så att säga inte kan emergera – att den skillnad som skiljer ett objekt från ett annat faktiskt gör objektet till något verkligt nytt. I själva verket, menar jag, är det just detta att nya objekt uppstår, som driver världen framåt. Det utgör grundvillkoret för flödandet och processerna. Utan detta hade vi haft en stillbild (jävligt tråkig dessutom ;-) ) som projicerades in i evigheten.

  31. Följer diskussionen med betydligt mer intresse än förståelse. Men om jag får testa ett chanskort, hur skulle ni beskriva — låt säga en glider i Conway’s Game of Life? Vad är dess ontologiska status? (Antingen bara inuti spelet eller i kontext av vår värld i övrigt.)

  32. ”I själva verket, menar jag, är det just detta att nya objekt uppstår, som driver världen framåt”

    Detta förstår jag inte riktigt – orkar du utveckla mac?

    För om man tänker flödestänk, och kopplar ihop detta med termodynamiken, så är är det ”ordning” (energi-materia med låg grad av entropi; alternativt skilladen mellan ”den flödande energi-materian” och ”omgivningen” som utgörs av en entropigradient) som möjliggör – när den flödar genom någonting annat – en strukturbildning (som du kallar för objekt?). Men samtidigt när strukturer skapas, suddas någonting annat ut, den totala entropin ökar i systemet universum. Liv exempelvis, kan väl ses, som ett ständigt värjande mot entropiökningen: organismen importerar ordnad energi-materia, bygger upp struktur, tappar in sig i flödet, och exporterar oordning till omgivningen (metabolism, värme).

    I vårt fall handlar det om Solen, och till en mycket liten grad den termiska energin från jordskorpan, som dock utgörs av en ”ordnad” och sammanpressad järnkärna som flög in i jorden för eoner sedan. Värme är aldrig bra grund då den har alldeles för hög entropi och inga kontraster, ergo: låg exergi.
    Så det enda som kan driva världen i vår del av solsystemet är solinstålningen – utan den hade inga strukturer kunna skapas.

  33. Vi pratade just om det här på krogen, ett slem av panerad ost bestående av mig, doktorand intesifier och otto. Jag håller med om att objektet inte är beroende av sin historia. Rent teoretiskt kan samma objekt skapar på andra sätt.
    Jag håller med i stort sett om allt ovanstående du säger, att världen imte _egentligen_ är flöden. Maxat flöde är inte mer verkligt än trögheten/koncentrationen/intensifieringen. Men påstår ens deleuze att allt _egentligen_ är flöden? Ibland känns det som att ooo, hos harman exempelvis, skapas genom att göra skillnad mot en strawmanversion av deleuze.

    Jag tror fortfarande att det finns en liten skillnad här som kan multipliceras till en stor. Men frågan är i så fall hur vi lockar fram den. Dags att skapa gmensam läsning av texter?

  34. monki: Jag har ju inte övergivit Deleuze och gått till Harman. Jag delar inte heller Harmans kritik av Deleuze – jag tycker precis som du att han mest gör halmgubbar av honom. Men för att objekt-orientera Deleuze måste man nog ändå bitvis bastardisera honom, hur mycket kan det nog råda delade meningar (jag och Chris verkar ha några sådana :-) ). Jag tror bara att objekt-orienteringen är nödvändig för att inte missa något av det mest väsentliga med världen.

    Heiti: Kortversionen är att solen inte skulle ha sitt inflytande över världen om den inte vore ett objekt. Det är just genom att vara ett objekt som den kan ha alla dessa mäktiga affekter. En levande organism, dissipativ struktur, eller vad vi väljer att kalla det för är samma: Ett objekt. Det är just genom att formera sig som något egenvärdigt existerande, som något med en alldeles egen ontologisk status, som den kan upprätthålla sig mot entropin (som den exporterar till något annat istället). Och så vidare. Det är urskiljningen, detta att träda fram ur substansen och knoppa av sig från den, som är den väsentliga skillnaden.

  35. Nej, det är ju klart; solen är en semistabil struktur (objekt i ständig tillblivelse eller som mot sin ”död”) som flödar, och genomflödas av, energi-materiaflöde till omgivningen. Vad är det vi egentligen diskuterar, slår vi inte in öppna dörrar? (Eller så kanske jag har missat lite i diskussionen helt enkelt). Då kan vi ju också säga att det inte finns någonting som är icke-objekt, allt är objekt, allt är energi-materiaflöden, men det torde också vara en självklarhet?

  36. Mjo, vi kanske slår in öppna dörrar :D Fast även det är produktivt.

    Vi är typ alla överens om att solen både är en semistabil struktur som kommer att bli till och dö ut samtidigt som vi kan säga att den är ett separat objekt från jorden, huden, etc.

    Vi är även överens om att solen, jorden och huden interagerar med varandra och skapar ex. D-vitamin.

    Och vi är alla överens om att hammaren på ett sätt är skild från spiken, men att både spiken och hammaren har tillblivit i en ömsesidig relation. Etc.

    Detta ter sig så självklart att det gränsar till (gubbslemmigt) samförståndsmys. Vi har bortom Platonism och Kantianism lyckats mejsla fram mycket av värde!

    Men… kanske är det inte kartan som är det relevanta, utan kompassen, för att bygga vidare på en sliten metafor. Vad är egentligen det ”orientera(n)de” i en objekt-orienterad ontologi? Alltså, vad är det som styr vår analytiska vektor?

    Frågan vittnar om min nästan obefintliga inläsning i #ooo, så den är just inte mer än en fråga.

    Orienteringen ställer oss dock inför ”den tredje frågan” i modern bemärkelse, alltså ”vad är vårt öde?”. Jag har försökt undvika den… men den smittar. I analytisk filosofi kallades denna fråga ”vad är vårt syfte” och jag ogillar den frågan starkt eftersom den känns instrumentell.

    Men, vad jag vill komma till är ungefär: Objektet har funnits sedan Aristotoles, men det har roughly speaking bara fått sin epistemologiska mening med moderniteten, dvs. som något som vi kan veta något om fast endast medierat genom ett subjekt (korrelationism). Någonstans efter moderniteten uppstod en mängd nya betydelser, inte minst med Serres och Latour, som gav objektet helt nya postepistemologiska kvalitéer, exempelvis agens, motstånd, etc.

    Nu har jag virrat bort mig lite i vad jag vill ha sagt, men, jag tror att jag har fastnat i den moderna frågan hur går vi vidare?

  37. Heiti: Ja, vad har vi diskuterat? Du och jag har nog inte riktigt diskuterat samma sak, det påpekade jag lite innan. :) Jag har dock känt att min diskussion med Chris och Monki har varit lite mer to the core, men man kan aldrig veta efter den här senaste utvecklingen mot samförståndsmys… hursomhelst, jag ska nu försöka sätta fart på brasan igen. :D

    Vad det handlar om är om verkliga objekt existerar eller om vi bara kan betrakta det vi commonsense-antar vara objekt som kvasi-objekt. Det vill säga, på en ontologisk nivå: Som svar på frågan hur saker och ting existerar svarar kvasi-objektivisten ”Inte som objekt, men vi kan ofta behandla dem som om [kvasi betyder just detta] de vore det”. (Jag hoppas att jag gör en rättvis beskrivning här, jag tror inte halmdocker är nödvändiga för att fortsätta grälet. ;) ) Jag hävdar tvärtom att objektskapet är det mest relevanta ontologiska kriteriet, det är själva svaret på hur något existerar: Som objekt.

    Men vad är då ett objekt?

    1. Objektet är något annat än bara en förtätning av energimateria: Ett fiskstim är ett objekt, men inte en hagelsvärm.
    2. Objektet kan inte heller förklaras som en effekt av hastighets- och intensitetsskillnader mellan flöden av energimateria. Det ger oss bara kvasiobjekt.
    3. DeLanda har tidigare (A new philosophy…, DeLandas senaste, är dock objekt-orienterad!) ofta påstått att tillblivelseprocesserna är allt. Det håller inte för närmare eftertanke.
    4. Att tala om objekt blir att hävda ett fundamentalt oberoende i existensen av varje enskilt objekt. Det är inte att påstå att relationer till omvärlden inte är nödvändiga för att uppnå och upprätthålla detta oberoende – bara att objekt i ontologisk bemärkelse någonstans, på något sätt, i någon fundamental aspekt undandrar sig relationer med sin omgivning; annars har vi återigen bara kvasiobjekt. Objektet gör en skillnad som objekt.

    För att verkligen kunna tala om en objekt-orienterad ontologi (att erkänna objektskap på ovanstående vis kan man måhända göra utan att orientera hela sin ontologi efter det), måste man agrumentera för att detta objektvarande är en omistlig aspekt av världen. Att den, till skillnad från koop (här finns mycket kvar att diskutera), kan göra reda för differentieringen av världen och dess dynamiska fortskridande, är det som avgör frågan för mig…

    Till sist: Om vi ser en organisation av människor (och andra objekt) som ett kvasiobjekt så kommer vi att dra andra etiska och politiska (aktivistiska) slutsaster, än om vi förstår organisationen som ett egenvärdigt objekt (vilket inte gör de ingående objekten (mänskliga och icke-mänskliga) absolut beroende av organisationen; vi har ju inte interioritetsrelationer, organsiationen är inte en container). Därför är detta en viktig fråga, och inte bara en tankelek.

  38. Daniel: Fantastiskt bra fråga! Den har faktiskt diskuterats tidigare ur just detta perspektiv, av oontarna Levi Bryant och Ian Bogost ”mot” John Doyle. Bifogar länkar som är mycket läsvärda!

    Bryants inlägg är helt i linje med mitt eget resonemang. Detta är en fråga om emergens, och vilken ontologisk status emergenta fenomen har. Uppställningen (den är Doyles, från Jaegwon Kim) av kriterier för emergens är så vacker och användbar att den måste återges:

    1. Systems with a higher level of complexity emerge from the coming together of lower-level entities in new structural configurations.
    2. Higher-level systems exhibit higher-level emergent properties arising from the lower-level properties and relations of its constituent parts.
    3. Emergent properties are not predictable from information about lower-level conditions.
    4. Emergent properties are not explainable or reducible to the lower-level conditions.
    5. Emergent properties have novel causal powers of their own.

    Det här går att läsa som en checklista för att avgöra när ett nytt objekt uppstår, och leder till slutsatsen att en Game of Life-glider är ett objekt, med egenvärdig ontologisk status – trots att den uppstår i en datorsimulation, som en följd av några enkla algortimer, och aldrig kan fly sin datormiljö. Glidern inverkar på sin värld, gör skillnad, på ett sätt som är alldeles unikt för den glidern där: Den har m a o erövrat objektskap och vunnit en ontologisk status i sig själv.

    Doyles post: http://bit.ly/12aV04
    Bryants: http://bit.ly/9Vph5J
    Bogosts: http://bit.ly/vsnJG

  39. Chris: Delar av min kommentar till Heiti är riktade också till dig…

    Ja, hur går vi vidare? Eller vilka analyser möjliggör ooo? Låt oss gå ner i smutsen och hälsa på monki och koppla tillbaka till Copyriot där allt startade.

    Cyberpunk-versionen av internet – den rostiga, lappade och lagade, med sprakande kabeländar och allt det där – är på riktigt, och det påverkar naturligtvis våra förehavanden på nätet och informationen som förmedlas där. Varje skarv har en inverkan på det vi kommunicerar. Med en ooo i ryggen vill jag dock påstå att det är fel att gå hela vägen och hävda att informationen därför är (fullt beroende av) mediet – den absoluta motpolen till formatnihilism. Informationen har faktiskt en egenvärdig existens som kan förmedlas även av detta brokiga, diversifierade medium, över alla skarvar och glitchar. Det digitala (möjligheten att binärt tolka analoga toppar och dalar) möjliggör detta, och jag vill därför – på ett sätt tvärtemot monki här: http://bit.ly/chovga – hävda att digital info verkligen är digital och inte ”egentligen analog”.

    Denna analys blir möjlig med ooo, och det öppnar för andra förhållningssätt.

  40. Marcus: Mycket bra inlägg!
    Jag vill haka i på applikationsnivån först.
    Leder inte det här till slutsatsen att de enda objekt som finns är matematiska, resten är kvasiobjekt. Digital information är ju också matematiskt definierat. Digital information är ett nummer och det numret går ju att få fram på oändligt många sätt. På det planet kan jag köpa objektifierandet. En triangel är ett objekt med en viss fördefinierad fasrymd t.ex. Game of life är också matematik. Missminner jag mig eller är detta något Badiou är inne på?
    Men gör inte samma glider olika skillnad beroende på om den körs på en dator eller med penna och papper? För energiåtgången i labbet gör det skillnad t.ex. Den har en existens som överskrider dess status som matematisk process och därmed blir ett kvasi-objekt.

    Lyssnar du på ett ljud däremot kan du aldrig säga att ”detta ljud är digital information (eller har förmågan att affekteras som digital information) och detta ljud har det inte” eller att ”detta är en signal med digital information och detta är en signal med noise”. Däremot går det att behandla en radiosignal och en signal i en fiberkabel som om de vore digitala, till och som om de vore samma digitala information, givet att man läser av med rätt mätutrustning.

    I övrigt håller jag med alla punkterna i checklistan. Tycker alla dem funkar med ett kvasiobjektstänk också.

    Sagan fortsätter. Bra! Ska tänka över detta med matematiken.

  41. monki: Njae. Det är ju inte samma glider när den körs på papper som på skärm – dels för att det (sannolikt) blir olika resultat varje gång man kör GoL, dels för att pappers-glidern gör en skillnad som tillhör dess pappersvara. Båda är objekt, men inte samma objekt.

    Alltjämt är det nog frågan om tillbakadragande som är det relevanta. Vi kanske ska tala om den autopoietiska modellen som en väg mot en förståelse av detta?

    Till skillnad från klassisk systemteori bygger autopoiesis-teorin på att det är den interna organisationen av ett system som konfigurerar det. Stimuli kan trigga förändringar i denna autokonfiguration, men det är inte stimuli som förändrar systemet, utan systemets processande av stimuli, hur systemet som sådant – som objekt – översätter stimuli till skillnadgörande information.

    (Detta är naturligtvis en viktig poäng i anslutning till diskussionen om digital information: Jag bör påpeka att signalen som kan läsas som digital information inte är information i egentlig mening. Jag menar att egenskapen att kunna omtolkas digitalt finns i signalen som sådan. Men kanske har vi missförstått varandra för att jag inte har använt denna distinktion mellan information och signal?)

    Hursomhelst, det är förståelsen av att objekt är withdrawn, tillbakadragna, som är knäckfrågan. Objekten kommunicerar inte med varandra, de står inte i någon direkt relation till varandra även om de utbyter stimuli: Och detta gäller alla objekt, från de minsta partiklar till solsystem.

  42. Kanske kunde man säga såhär också om glider-problematiken: Det är ju inte detta att den produceras genom en algoritm som gör den till ett objekt; det är snarare ett faktum som måste överbryggas. Hur kan glidern sägas vara ett objekt med egen ontologisk status, trots att den produceras av en algoritm exekverad av en människa på papper (eller ett go-bräde, som Bogost anmärker) eller av en dator?

  43. Jag förstår inte riktigt hur en signal som inte kan omtolkas digitalt skulle se ut. Eller vad som helst som gör någon skillnad. Att tolka digitalt innebär ju bara att mäta skillnad med vissa jämna mellanrum.

    Tror dock inte att kärnan finns här. Snarare i hur du beskriver autopoetiska system. Interna relationer, processande av extern stimuli. Ja, jag skulle säga att autopoetiska system existerar som objekt; som tankemodell, som figur, som vetenskapligt beskrivna, som information. Men, och det här kan tyckas petigt, det går inte att hitta objekt någonstans där avgränsningen mellan internt processande och extern stimuli inte är mer eller mindre godtycklig. Även om vi upprättar en klinisk laboratoriemiljö så är det alltid någonstans tröskelvärden måste dras, noise filtreras bort och gränser dras – av en aktör. Därför vill jag fortfarande kalla objekt för kvasiobjekt, bara för att lägga till den här extra aktören. Detta kvasiobjekt kan definieras virtuellt, av sin fasrymd snarare än sin aktualisering i ett visst moment, men någonstans måste en godtycklig gräns dra. Därför klingar fundamentalt oberoende hos objekt illa i mina öron.
    Jag tror också att objektsstatusen skapar ett nytt problem, nämligen hur två objekt kan komma i kontakt med varandra. Hur interagerar de interna relationerna med sitt stimuli? Här tycker jag det hjälper att tänka att gränserna för kvasiobjekt inte är skarpa.

    Jag följer ju ooo långt och tycker det öppnar upp för massa nya perspektiv och svarar på relevanta problem och kan behandla ooo som om jag höll med, som om det stod kvasiobjekt istället för objekt och komma långt genom att lägga till den osäkerheten, men jag vill ändå behålla mitt K och det arbete som krävs för att sudda ut det.

  44. En konsekvens av KOOP skulle bli: Allt relaterar till allt men inte lika starkt. Ofta så svagt att de flesta relationer kan behandla relationen som om den inte fanns.

    Planeternas relativa position påverkar mig, precis som astrologerna säger, men så lite att det lika väl går att ignorera, inte på den mänskligt perceptuella nivån att jag skulle finna kärleken på grund av det.

  45. Ett problem med KOOP då är att det blir jävligt krångligt om allt ska relatera till allt. I varje situation måste vi istället dra de här mer eller mindre godtyckliga gränserna och tröskelvärdena. Till exempel skulle följande från Bryant inte godtas (från http://larvalsubjects.wordpress.com/2010/02/24/flat-ontology-2/):
    ——————
    The world is the infinite totality of objects that exist, whereas the environment consists of the selective relations dictated by the structure of an object.

    Thus, for example, an automobile belongs to the world in which a snake exists, but it does not belong to the environment of a snake. For the snake automobiles might as well not exist.

    The snake’s environment is instead populated by all sorts of scent and heat signatures pertaining to mating and food. The point here is that the snake relates selectively to the world.
    ——————
    Bilen påverkar ormen, men så tillvida bilen inte producerar utsläpp som sabbar ormens miljö kan både ormen och biologer som studerar den ignorera bilens inverkan på ormens miljö. Exakt var gränsen för ormens miljö ska dras blir dock ett matter-of-concern, snarare än matter-of-fact. Återigen en sån bok som Latour skulle kunna skriva: ”The Snake and the Automobile – A Long-distance Relationship”

  46. monki: Det där med informationen kan vi kanske lämna. Det är inte särskilt viktigt i det här sammanhanget. Du talar uppenbarligen om att översätta en analog signal till digital information, medan jag snarare pratar om att ljusimpulserna i en fiberoptisk kabel eller ”spåret” på en cd ju inte är ”matematiskt”, kliniskt, åtskilda ettor och nollor utan just lika analoga som en traditionell radiosignal. Vad jag menade var att en sådan digital signal har vissa egenskaper som gör den möjlig att skicka vidare genom cyberpunk-nätet, som en sådan där radiosignal inte har. Den skulle bara komma ut som brus – oavsett omvandlare i mottagaränden.

    Låt oss istället fokusera på fortsättningen.

    Du gör den ontologiska frågan till en epistemologisk, och det är inte nödvändigt. Vi kan alltjämt fråga oss ”På vilket sätt skulle verkliga (oberoende) objekt kunna existera?”, och vi bör bemöda oss med att försöka svara på (spekulera i ett svar på) den frågan eftersom om verkliga objekt existerar kan vi förklara den kontinuerliga tillblivelsen av nya haecceiteter.

  47. Det måste förresten också sägas igen: Men denna spekulation om hur verkliga objekt kan existera, måste också hävda att det verkliga objektet är något mer än dess lokala manifestationer, just FÖR ATT det i den lokala manifestationen inte går att upprätta fasta gränser.

  48. Jag menade nog att vad som är meningsfull digital information eller brus beror på vad mottagaren vill ha ut av det. Datorns processor i sig förhåller sig indifferent i frågan.

    Jag undrar hur nära samförståndet vi är nu. Även kvasiobjekten skulle ju i så fall vara något mer än sin lokala manifestation. Alltså de behåller sin kvasighet trots vissa förändringar. Där tror jag vi är överens.

    Du får gärna utveckla hur existensen av verkliga objekt kan förklara tillblivelse. Varför räcker det inte med att skillnader är semi-stabila, dvs kvasiobjekt? När i en tillblivelse blir en skillnad ett eget objekt?

  49. monki: Det här blir väldigt skissartat… Min ståndpunkt är ju mest intuitivt motiverad än så länge, men jag lutar mig också lite halvhjärtat mot att Harman lär argumentera utförligt om just detta i flera texter (inte minst Prince of Networks). Jag tänker ungefär som så:

    Om det handlar om allt djupare nivåer relationer ju närmare vi zoomar in, hamnar vi i ett slags Zenons paradox: Till sist har vi inget kvar som grundar den verklighet vi trots allt kan observera. Det vill säga, att vi ändå har lokala ”förtätningar” och organiseringar av energimateria som förmår att exempelvis omvandla solljus till D-vitamin, som blir till och löses upp med olika hastigheter och på olika sätt, att världen är diversifierad och uppvisar både konstans och föränderlighet. Om alla (kvasi-)objekt i slutändan är relationer, är de i slutändan inte någonting alls… En rent relationell agens till exempel; hur skulle den se ut?

    Om vi däremot tänker oss att de minsta partiklar och varje ny emergensnivå innebär just det där med ”new causal powers”, något som tillhör den entiteten där, som den kan göra sin unika skillnad med gentemot sin omgivning – då ser vi den kontinuerliga sammansättningen av nya objekt som kan agera i världen genom att affektera, och genom att affekteras, genom sitt unika sätt att översätta stimuli till information.

    Till sist måste jag faktiskt bolla tillbaka: Hur menar du att den beskrivning av emergens som punktades ovan fungerar ihop med kvasi-objektologin? Hur kan ett kvasi-objekt vara irreducibelt till sina beståndsdelar och relationer, och ha alldeles egna kausala krafter på högre komplexitetsnivåer utan att bli ett verkligt objekt, utan att i någon mån existera oberoende av andra objekt i världen? Kan man ens prata om lägre och högre nivåer av komplexitet om vi bara har kvasiobjekt?

  50. Marcus: Endast en relation kan ha agens. Det är till och med så att det endast är relationer som överhuvudtaget är observerbara.

    Detta förutsätter att vi just inte grundar vår verklighet i objekt, utan att vi hela tiden rör oss med kvasiobjekt.

    Om vi tar DNA-dubbelhelixen så är den ju endast observerbar genom att vi sätter samman en hel kedja av teknologier, från röntgenapparater till mikroskop och databaser, och etablerar en relation till ett helt molekylärt universum. Ett universum som endast är möjligt genom att laboratorier och forskare viker upp på ett helt nytt konsistensplan vars förmågor som sammanlagd händelse överstiger delarna.

    Agensen för detta kvasi-objekt; dubbelhelixen som korsar politik, teknologier, natur, kultur i en smutsig hybriditet (utan relationen till Rockefeller foundation hade man aldrig fått cash nog), ligger inte i dess karaktär som objekt. Det har agens långt innan det överhuvudtaget ens går att uttrycka som ett objekt. I tidig forskning visste man exempelvis inte om det var en dubbel eller trippel helix, eller exakt hur man skulle fotografera och ställa in apparaturen. Men, ”det där man inte riktigt visste var det var” hade fortfarande en enorm agens på människor och maskiner genom att just inte vara ett objekt ännu.

    Materiell agens har karaktären av motstånd. Hela tiden graviterar vi mot kvasiobjekt som våra kroppar står i relation till.

  51. Chris: Vad du beskriver är argument för varför det verkliga objektet (alt. det som gör objektet till objekt) alltid är tillbakadraget från relationer – och bara kan observeras via sina lokala manifestationers relationer till våra sinnen och mätutrustningar. Alltjämt gäller mina ontologiska invändningar mot relationismen…

  52. Marcus: Vad det finns om man zoomar låter jag kvantfysikerna avgöra. Det lutar väl åt att det finns ett flertal till dimensioner och vi har vågor som samtidigt är partiklar som befinner sig på flera platser samtidigt. hmm. Det är nog inte så viktigt om vi tänker kvasiobjekt eftersom varje relation mellan dem då kan begripas som om det rörde sig om objekt. Eftersom de små osäkerheterna inte spelar någon roll. Jag prövar tanken med att motivera kvasi-objektism (som också för mig är intuitivt) med att varje relation sker med ett nytt kvasiobjekt. Solens relation till mig och den här clementinklyftans realation till mig har relationer med olika objekt. Gränserna för vad jag är för objekt flyttar sig beroende på vilka relationer jag ingår i, även om jag inte är helt godtycklig, de flesta relationer består ju och därför är jag ett kvasiobjekt, inte totalt flöde. Det är möjligt att samma slutsats går att komma fram till genom att kalla mig ett verkligt objekt med en unik skillnad, men jag får associationer av att det i så fall skulle finnas någon skarp gräns där jag slutar och solen tar vid och att vi relaterar till varandra vid någon slags hinna där min status som objekt slutar. Det borde vara rimligt att räkna fältet av värme runt mig som en del av det sätter på vilket jag gör skillnad. Jag slutar ju inte vid huden. Men var mitt värmefält slutar och solens tar vid går ju inte att säga. Därför vill jag inte säga att jag har en unik skillnad. Jag delar ju den med allt som omger mig. Som kvasiobjekt så ÄR jag min omgivning i varierande grad, den är inte bara extern stimuli för interna processer.

    Ang. nivåer. Jag tror nog inte att vi kan tala om nivåer i bemärkelsen diskreta steg där nya objekt/kausalitetsnivåer uppstår. Det är återigen beroende på vilka tröskelvärden av skillnad vi(=andra objekt) väljer att registera. Objekt kan bara existera i relationer, dvs genom blackboxande, dvs ignorerande av en viss nivå av skillnad. Jag håller mig till principer ”det finns ingen skillnad som inte gör skillnad”.
    http://larvalsubjects.wordpress.com/2009/01/31/principles-of-onticology/

    För att dra tillbaks det hela till information så var det väl Bateson som sa att ”information är skillnad som gör skillnad”. Där skulle jag lägga till att ”information är skillnad som registreras som skillnad i en given relation”.

  53. ”Information är skillnad som registreras som skillnad i en given relation.” Mycket bra! Det bemöter iaf mitt problem med alla existerande definitioner av information som inte tar hänsyn till sammanhang/relationer. Gränsen mellan brus och information är ju alltid en fråga om perception.

  54. Jag återkommer med ett längre svar till monki – nu hettar det verkligen till! :-D Vill bara haka på det där med information:

    Information är inte bara min (kropps) registrering av skillnad (att jag drabbas av stimuli, så att säga), utan en översättning av en skillnad ”där ute” till en skillnad för mig. Det är det viktiga i ett ooo-perspektiv: Det måste alltid ske en översättning till kroppen/objektets ”språk” för att vi ska kunna tala om information. Eller mer generellt: Stimuli påverkar aldrig ett objekt direkt, utan måste omvandlas via objektets unika förmåga att affekteras.

    Vad säger herr Översättaren, Ludens, om det?

  55. Det här börjar kännas lite som en återvändsgränd. Plötsligt verkar vi längre ifrån varandra än någonsin! :-D Vi får nog hitta en annan form för den här diskussionen snart, om det inte vore så att den vässar oss på vart sitt håll, förstås!

    Hursomhelst. Fortfarande: Jag försöker inte få världen att se annorlunda ut, utan ge den en annan förklaring. Det här med skarpa gränser i tid och rum är inte grejen med ooo, då vore den enkel att avfärda, åtminstone generellt.

    Men jag skulle ändå vilja hävda att svårigheten att avgöra vad som är vad nog överdrivs lite av #koop-positionen, både vad gäller det här med objektets extension i tid och rum, men även det där att ”gränserna för vad jag är för objekt flyttar sig beroende på vilka relationer jag ingår i”. Jag är helt med på att det nog finns fall där det är svårare än annars, kanske till och med omöjligt med tillgängliga medel i något enstaka undantag, men att det alltid skulle vara i princip omöjligt om man bara zoomar tillräckligt mycket… Njae.

    Det finns en anledning till att exempelvis vattenmolekylen är så oerhört svår att spjälka eller koppla ihop andra molekyler med (vatten späder ut och katalyserar, men reagerar inte med särskilt många andra substanser): Vattenmolekylen är ett objekt, med en intern struktur som inte låter sig påverkas av externa relationer hursomhelst. Det krävs snarare massor med energi eller den fiffiga fotosyntesens maskin, med manganets unika egenskaper, för att lyfta ut en elektron och försvaga de kemiska bindningarna innifrån så att molekylen förändras/spjälkas…

    Vattenmolekylen är en relativt tydlig emergerad nivå. Syre- respektive väteatomerna som ingår i den likaså. Och partiklarna som bildar atomerna är egenvärdiga objekt i sig. (Kvantmekaniken fungerar faktiskt utmärkt för att tala om det här. Men det är bara på allmän begäran jag återvänder till detta mitt fd favoritämne och går in på det. Det var så länge sedan jag studerade QM att jag helst skulle vilja läsa ifatt lite först. :-) )

    Men jag ska försöka med lite andra riff, som kopplar till din och Pers diskussion hos dig http://www.blay.se/2010/02/26/icke-auktoriserat-gastbloggande-hos-intensifier/:

    En organisation är ett objekt. Människor, organisationsteorier, byggnader, korrespondenser, dokument; mängder med olika saker som är relaterade till denna organisation är också objekt – fristående objekt, oberoende av varandra och av organisationen.

    Det låter märkligt men det är faktiskt just vad ooo hävdar, (och då definitivt inte att organisationen på något sätt sväljer människor, organisationsteorier, etc och innehåller dem i egentlig mening, som en container…)

    Organisationen gör en egen skillnad i världen, och denna skillnad kan bland annat resultera i ett stimuli, som en människa översätter till information – till en skillnad för sig, för den människan. Vi kan se exempelvis en viss aktivitet eller handling som resultat av detta. Grejen är att handlingen ju varken är organisationen eller människan som utför den, utan det sätt som organisationen-objektet manifesterar sig, genom människan-objektet och dess översättande av stimuli till information. Objekten är invecklade i varandra utan att någonsin vidröra varandra!

    All påverkan utifrån måste omvandlas av objektet självt, även sådan påverkan som leder till sönderfall. Kan vi acceptera denna (faktiskt spinoziska) idé är vi halvvägs där… Ett verkligt objekt har en organisatorisk kvalitet, en kvalitet som ligger i dess organisation, som inte låter sig påverkas direkt av stimuli utifrån – utan bara av stimuli omvandlad till information.

  56. Tror det var Shannon som pratade om ”information” som negentropi – då i och för sig i informationsöverföringstermer (information på en telefonlina versus brus/=hög entropi). Här har vi de semistabila strukturerna igen, vars ”kontrast” utgörs av en ”skillnad”; och för att det skall finnas en skillnad, måste kontrasten sättas i relation till någonting annat. Strukturerna, för att de skall kunna vara urskiljningsbara, måste så att säga: ta spjärn mot ett nät av relationer/kvanta/krafter. Jag håller med dig Mac, att ”skillnaden för mig” är en översättning av skillnaden ”där ute” och blir möjlig via den relaterande strukturens unika förmåga att affekteras. Ett sätt att se det: information (ett slags Bergsonskt nuflöde) är ett dynamiskt gränssnitt (kontrasterna) för alla strukturer i universum. kanske :)

  57. Marcus, ang. information:

    Nja, jag tycker nog att det rör till mer än det klargör att blanda in språk och översättning, istället för att bara säga ”registreras som skillnad”. Jag har svårt att se exakt vari översättandet skulle bestå i många situationer. Översättning handlar om språk eller protokoll, men att någonting är uttryckt i form av ett visst språk som jag förstår är långt ifrån ett tillräckligt villkor för att jag ska registrera det som information.

    Jag läser massor av tidningsartiklar på svenska som enligt min perception innehåller ytterst lite information, om någon alls, utan ter sig som samlade fraser och sanningar som alla redan är överens om. Datorn ser texterna som information eftersom det är bokstäver i en följd som den identifierar som svenska. Men datorn kan ju heller inte tillgodogöra sig information (då vore den intelligent) utan enbart lagra ettor och nollor. Vem skulle hävda att två böcker med samma antal ord givetvis innehåller lika mycket information?

    Ehm, inte helt säker på vart jag vill komma här, men språk förutsätter ju repetition, eftersom vi måste använda samma uttryck för att förstå varandra. Väletablerade språk är dock alltid ett av många sätt att förmedla information, och ofta ett ganska bristfälligt sådant. Den skillnad som vi själva vill förmedla går ofta förlorad i alla upprepningar som är nödvändiga för att mottagaren ska förstå. Etablerade språk är ofta ren upprepning och imitation, kopiering och reproduktion. Det kan ha karaktären av handslag, av ritual, mer än av information. Där skulle iofs Bateson säga att t.ex. ett handslag naturligtvis innehåller jätteviktig information, även om det är en enkel binär (”jag är införstådd med dina normer/jag är inte införstådd med dina normer”).

    Men säg att min fru kysser mig på ett helt nytt sätt. Kyssen innehåller information genom sin skillnad, men det förutsätter inte att vi har något etablerat kyss-språk, där olika kyssar betecknar olika saker, eller att jag kan översätta kyssen och fastslå dess innebörd. Jag kan vara förvirrad vad gäller innebörden, men jag vet likväl att jag just har tagit emot en bit information. När jag sedan tror mig ha förstått varför kyssen skiljde sig ifrån de andra, vore det ju minst sagt analt och korkat av mig att försöka upprätta ett språk för kyssar.

    Nu har jag kanske flummat ur totalt? Men jag vet inte om jag tycker att information är liktydigt med betecknande och representation – det kanske bara var det jag ville ha sagt. Jag kan t.ex. titta på en visualisering av Mandelbrot-mängden och uppleva den som otroligt viktig information, men det sker absolut ingen översättning, förrän kanske i ett mycket sent skede, när jag om, säg, tio-tjugo år har lyckats göra en vettig beskrivning av dess innebörd.

  58. Eller lite tydligare: den ”objektets unika förmåga att affekteras” som du talar om är ju just perception, och jag tycker inte att det har någonting med språk att göra. Språket är en social överenskommelse, en kompromiss för att så många som möjligt ska kunna förstå mig = en avskalning av skillnader och ett befrämjande av upprepningar.

  59. Ludens:

    Hmmm…språket borde ju också kunna ses som en organisation (eller en semistabil struktur)? Språket – teckenförmedling vare sig det handlar om kropp-/lukt-/talspråk – är ju en evolutionärt frambringad struktur inkorporerad i våra mentala ekologier. De ”tecknen” som flödar (via olika slags medium/teckenbärare) från en individ till en annan kräver att mottagaren har strukturer som ”låter sig affekteras”. Vad var det Gadelius sa? Resonans? Egentligen samma analogi som mellan fotonen och ex. den roterande (affekterade) fotosyntesmotorn.

  60. Ludens: Jag tror vi pratar om helt olika saker. Och det bidrog nog till förvirringen att jag kostade på mig en metafor om ”språk”… :-)

    Jag – och även Heiti och monki, skulle jag tro – talar om en mycket mer generell förståelse av information. Jag betraktar varje skillnad där ute (en foton i solljuset, t ex) som ett stimuli, som ”gör skillnad” enligt den Bateson-influerade definitionen genom att transformeras (inom bl a ooo kallas processen ”translation”, översättning…) till något internt skillnadgörande (exempelvis de nervimpulser som sätts igång av den fotoelektriska effekten av solljuset).

    För mig är alltså den mest slitna kliché, helt tömd på nya uppgifter för vemsomhelst, information när den väl har omvandlats från stimuli. Nyhetsvärdet i meddelandet (inte nödvändigtvis i journalistisk bemärkelse) är dock ytterligare en skillnad som gör skillnad inne i din hjärna. Att informationen är ny är ytterligare information som gör skillnad i sig.

  61. Marcus, Heiti: Ja, jag vill helst inte engageras av ooo-diskussionen, utan letar bara efter bra sätt att definiera information. Låt oss undvika att tala om språk. Jag tror faktiskt inte att vi talar om helt olika saker, och skulle vi göra det så intresserar det mig desto mer. Jag är naturligtvis också ute efter en mycket generell definition. Visst, signalerna som passerar genom mina nerver är ju ett slags information, oavsett hur jag sedan upplever dem i mitt medvetande. Men bara så länge man likställer information med signaler. Vi kan tänka oss en definition av information som ”allt som går att översätta till en uppsättning AV/PÅ-instruktioner”. Detta skulle jag säga ligger mycket nära vår vardagliga konsensus-förståelse av ordet. Den definitionen förlorar dock mycket av sin användbarhet när allt större delar av vår fysiska omgivning visar sig kunna uttryckas digitalt. Att använda ordet ”information” för att beskriva någonting blir då inte mycket mer meningsfullt än att använda ordet ”materia”.

    Jag tycker nog att om man utgår från Batesons (eller monkis) definition så kan man inte kalla alla sorters signaler (t.ex. nervimpulser eller ”01010110″) för information i sig. Om skillnaden ska göra skillnad kan man inte heller tala om ”gammal” eller ”ny” information.

    (Om jag passerar samma vägskylt varje dag när jag går till jobbet kan vi inte säga att skylten utgör information för mig – såvida jag inte lägger märke till någonting i skylten som jag inte sett förut. Skylten gör sig bra där den står för att den kan förmedla information till de flesta som passerar – dock inte till mig. Följaktligen lägger jag heller inte märke till den, trots att mina ögon registrerar den och signalerna från synintrycket dyker upp någonstans i min hjärna.)

    Information är helt enkelt inte detsamma som ett lagrings- eller överföringsmedium (kod, signaler). Information måste per definition vara någonting som är nytt, eftersom det gör en skillnad när det förmedlas till mig. (Och visst gör det någon form av skillnad om nämnda skylt är borta, men av det följer ju inte på något sätt att skylten i sig utgör information. Och om vi hävdar att alla mina ljusintryck är information har vi återigen gjort begreppet fullständigt obrukbart.)

    Kanske är information fel ord för denna sorts skillnad jag är ute efter, kanske behöver jag något annat för att kunna tala om det. Jag vägrar att stanna vid det diffusa begreppet ”skillnad”, vilket du verkar göra, Marcus. Jag tror att Deleuze hade blivit besviken om han såg hur vi fortfarande nöjer oss med detta mångtydiga ord för att beskriva de viktigaste sakerna i världen.

    Är det alltså bara jag som tycker att detta är förvirrande och tänkvärt? Annars får någon gärna komma och peka ut vad jag förbiser.

  62. Ludens: Jag vet inte riktigt vad du argumenterar emot i min beskrivning, om jag ska vara ärlig. :-) Jag likställer inte informationen med signalen: Information är vad signalen omvandlas (översätts) till för att göra skillnad.

    Nerven som registerar fotonens skillnad, omvandlar detta stimuli till information som i sin tur är stimuli (!) för det centrum i hjärnan som översätter det till information för vårt medvetande (kanske via ytterligare ett antal översättningsprocesser) som tolkar det som en skön värme mot huden. Rent abstrakt har vi, väldigt precist och deleuziskt, en kedja av olika skillnader (i) som gör skillnad (ii).

    i. står för existentiell skillnad, att X (signalen exempelvis) existerar just för att X skiljer sig från allt annat – en kontrast, vilken som helst. Signalen existerar utan att vara information.
    ii. står för en skillnad som X gör för en annan existens. Den gjorda skillnaden är information.

    Men vad du är ute efter är kanske hur vi definierar vad där ute som är information för medvetandet?

    Problemet att hitta en entydig definition uppstår i min mening för att det med nödvändighet handlar om en lång kedja av olika översättningar stimuli -> information. Här är flera olika objekt invecklade i varandra och den avgörande skillnaden för medvetandet kan lika gärna uppstå ”där ute” (en ny skylt) som ”där inne” (en ny association) eller ”någonstans emellan” (du har börjat se dåligt).

    Det vill säga, alla dina ljusintryck är visst information, men inte nödvändigtvis för ditt medvetande (de flesta intryck är sannolikt inte information för ditt medvetande).

    Hjälper detta din undersökning?

  63. Ja – tack! Nu tror jag att du ringade in det som ställer till det för mig. Jag envisas med att definiera det på medvetandenivå. Håller också med om varför en entydig definition är svår: för många led eller nivåer av ”översättning” – och också av sortering i information/brus. Den allra högsta nivån är väl den man sorterar på när man öppnar en webbsida eller tidningsartikel och sållar bort merparten av all text som brus.

    Det som jag är fientlig mot (sorry om jag projicerade det på dig) är nog helt enkelt när meddelanden beskrivs som information, eftersom ett meddelande gör olika mycket skillnad för olika individer och därmed kan vara helt intetsägande för flera mottagare. Samtidigt bär det emot att säga ”det där är olika för var och en”. Men din beskrivning känns realistisk och som att den täcker en stor del av processen.

  64. Ludens: Ja, sortering/filtrering är en mycket viktig del av processen. Och jag vill också påpeka hur många fler komplexa nivåer vi får om vi blandar in språk i det hela – mitt exempel med solljus -> upplevelsen av behaglig värme var ju ändå ganska enkelt… :-)

  65. ”Det här börjar kännas lite som en återvändsgränd. Plötsligt verkar vi längre ifrån varandra än någonsin!”

    Vad annat är att vänta när man diskuterar metafysik?

  66. haha, underbar kommentar Thomas. Jag håller ju inte med rent metafysskt såklart men…

    Känner att det är lagom att låta tråden mogna lite för sig själv nu. Till slut kändes det inte som att vi fick grepp om varandra trots att hela tråden har varit _oerhört_ givande och satt i gång något stort.

    Helgen 13-14 mars, Jönköping showdown?

  67. Meh! Thomas, min skeptiske vän. Du utelämnar den mest centrala delen av citatet – som den värsta kvällstidningsjournalist! ;-)

    1. Om man argumenterar för att övertyga sig själv snarare än någon annan är konsensus aldrig måttet på en lyckad diskussion.
    2. Men visst kan man övertyga någon om ett metafysiskt resonemang. Jag är själv beviset, då jag flera gånger i mitt filosofliv sett mig tvungen att överge en position för att någon annan helt enkelt har bättre argument! Senaste gången är väldigt nyligen och gäller just det här med ooo…
    3. Metafysik och ontologi öppnar upp nya områden att utforska, det är grunden för vad vi väljer att studera och hur vi analyserar resultaten. Oavsett om ontologin är implicit eller explicit…

    (Om jag nu tvunget måste tillfredsställa min mycket anala sida och försvara mig här… :-D )

    monki: Ack, 13-14 mars jobbar min fru helg. Jag är således bunden till pojken… Fler förslag?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


− 5 = två

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>