Mysteriet med Bachs ofullständiga fuga Contrapunctus XIV

Med jämna mellanrum faller jag handlöst tillbaka i en kontemplation över Bachs Kunst der Fuga. För det mesta består dessa intensiva lyssningsperioder av en pendling mellan meditation och koncentration. De nästintill oändliga utrymmena för expanderande vyer i dessa fjorton fugor (vad man kan kalla ”fraktal variation”) gör att varje nytt möte med detta verk är en slags ny tanke. Jag upplever en själaglädje.

Man kan tröttna på sig själv. Men man kan inte uttömma Kunst der Fuga.

Öppenheten förstärks av den gåta som Bach lämnade efter sig – medvetet eller omedvetet – genom att inte fullborda den sista fugan, Contrapunctus XIV. Jag har länge levt i föreställningen att Glenn Goulds inspelning på piano (youtube, thepiratebay (bra kvalitet)) ligger så nära fulländningen som en jordisk akustik kan frambringa. Men på senare tid har jag ändrat mig, och istället börjat utforska olika spekulativa förslag på av denna sista fuga kan färdigställas.

Det hela började med att jag läste Indra Hughes mystiska avhandling Accident or Design – New theories on the unfinished Contrapunctus 14. Hughes lägger fram teorin att Bach medvetet lämnade fugan ofullständig så att framtida studenter och kompositörer skulle kunna skapa sina egna slut. En slags upplysningstanke i kombination med en nästintill alkemistisk gåta.

För en mycket sevärd tretton minuter lång introduktion till vad en fuga är för något, kolla den inbäddade videon.

Hughes presenterar även i sin avhandling ett ungefärligt förslag på hur Contrapunctus XIV skulle kunna fullbordas, men tvekar inför att framställa det som ett reellt förslag på en komposition.

Musiker har länge tvekat inför att ge sig i kast med något som anspråksfullt som att lägga sina egna toner till något som Bach, den stora mästaren, har komponerat. Men, som Hughes argumenterar mycket väl för, är det rimligare att tro att Bach på ett genuint sätt ville uppmuntra andra att tänka själva och se sig som medskapare till något som ändå var så mycket större än enskilda individers verk.

Tack vare internet har det numera blivit trivialt att distribuera både musik och noter, vilket har lett till att det poppar upp fler och fler förslag på hur fugan ska fullbordas, vissa ganska crazy. Jag tänkte här lista några stycken som jag har haft nöjet att lyssna på de senaste dagarna (en kvinna, resten män).

Av dessa är kanske Göncz version den mest kända eftersom han introducerade teorin om att Contrapunctus XIV följer en ”permutationsmatris” i sin komposition. Den ofullbordade versionen innehåller nämligen bara tre motiv (en trippelfuga). Men det finns anledning till att en fullständig version skulle återvända till det allra första motivet för hela Kunst der Fuga och på så sätt ”sluta cirkeln”. Men detta första motiv, de första tonerna i Contrapunctus I (Scharwieß föreslår dock variationen i Contrapunctus V, se ovan), som finns med i alla de tretton föregående fugorna, saknas i Contrapunctus XIV. Göncz upptäckte då en struktur (bilden nedan) för de tre första motiven, som sedan skulle kunna ge rum åt det fjärde.

Teorin om permuationsmatrisen, i kombination med den talmystik som Hughes presenterar, för tankarna till ett mysterium i stil med Umberto Ecos Foucaults pendel. Cavallaros förslag på ett färdigställande (ovan) ledde till att han även skrev en liten fiktiv novell om hur mysteriet med den försvunna fugan kunde ha gått till (gratis pdf bakom femton klick).

Vissa menar att Contrapunctus XIV gör sig bäst som den är, med sitt abrupta slut bestående av tonerna B-A-C-H. Men samtidigt infinner sig då känslan av att man snuvas på den stora upplösningen. Slutet på en fuga utgörs nästan alltid av ett klimax, en storslagen rekapitulering i riktning mot en avslutande harmoni. Kanske ville inte Bach att ett sådant avslut skulle skrivas i sten (eller, på papper) utan att det skulle fortsätta att utvecklas som en kontemplation.

Ibland är tystnaden, något som kanske Beethoven kände till allra bäst, den största musiken.

Uppdatering: Jag fick ett mail av Geir Øyvind Eskeland som tipsade om hans version, som kan lyssnas på här (youtube). Den är avsevärt längre än vad Hughes föreslår. Man kan läsa mer om resonemanget bakom på engelska och norska här.

 

12 reaktioner till “Mysteriet med Bachs ofullständiga fuga Contrapunctus XIV”

  1. Här har du en till variant, med Kimiko Ishikaza, som har tagit det lovvärda initiativet att spela in Bachs klavermusik med Kickstarterstöd och sen släppa inspelningarna helt fria på http://music.kimiko-piano.com

    Nästa projekt är ”Kunst der Fuge”, och här ser man en teaser av sista fugan med hennes egen komplettering.

  2. Peeter: Tack! Jag läste något om att Ishikaza skulle spela in KDF, men visste inte att det var så långt framskridet. Verkligen kul! Ishikazas sätt att göra Bach helt fri ligger i linje med en sann upplysningstanke!

  3. För 20 euro får man lyssna på hela hennes komplettering och konsert i Köln. Känns helt klart värt med tanken på att allt sedan kommer som open source.

  4. …varför måste fugan ”avslutas” på ett givet sätt. Bach ville kanske ”spräcka upp” fugans regida regler, han var helt enkelt trött på ”formatet”.
    Det dröjde ju inte så många år, innan man lade in, i ex en violinsonat, en solokadens där soloviolininsten gavs utrymme för att improvisera över temat, för att sedan återkomma till det noterade.
    Kanske menade Bach; Improvisera och spräck formen!, återkom sedan gärna till ”fugan”

    1. kjell: Tack för kommentaren! Ja, varför inte! Kanske är vårt sökande efter fulländning och färdigställande ett feltänk som Bach ville problematisera med sitt abrupta avslut. I Hughes avhandling och på några andra ställen har jag läst att Bach gillade att sitta och halvprata och ”gissa” när han lyssnade på andra spela orgel. Han hade troligtvis en mera lättsam inställning än vad man tror i efterhand när man så gärna vill se hur perfekt allt är.

  5. …en som ”spräckte upp” formatet för en fuga 1825, var Beethoven i stråkkvartettens form ”Die grosse fuge”, en sk dubbelfuga opus 133, otroligt ”fri” musik (vad nu detta är), den är och kommer att förbli ”modern” ( ursäkta alla citattecken, men ”språket” har inget värde längre)
    /www.youtube.com/watch?v=XEZXjW_s0Qs

  6. …tack för länken Christopher, roligt att du ”fastnade” i Fugan, den är oändlig.
    Jag tycker mig se ”tankegods” i stycket som leder framåt till romantiken och dess anomalier.
    Beethoven var förbannad, framför allt på Napoleons svek av ”republiken” genom att kröna sig till kejsare och kriga över hela Europa. Han hade ju tänkt att dedicera sin 3 symfoni till N 1804, så blev det inte.
    Romantiken ”uppstår” ur en ”Förlust”, den franska rev. totala misslyckande av ”broderskap o jämlikhet” denna ”ångest” kom att prägla konstnärerna i europa framöver.
    Ibland känns det som vi är där igen.

  7. Kristian Jonsson: Tack för kommentaren! Jag blir väldigt nyfiken på att veta mer om känslohinder. Kunst der Fuga är ju som helhet en väldigt speciell kombination av känslor och förnuft, om det ens nu är möjligt att särskilja logos och pathos, och ibland hindras man både att tänka och att känna. Men jag vet inte riktigt varför.

    Jag gillar Walcha. Det blir väldigt fint när fjärde motivet introduceras.

  8. kjell: Ja, jag gillar Beethovens kombination av å ena sidan en nästan lite glättig universalism om att mänskligheten ska bli förbrödras och leva i fred och upplysning och å andra sidan vredet och besvikelsen över att Europa ändå hela tiden faller tillbaka i krigshets och totalitarianism. Helt klart ett tema som ännu är aktuellt. Beethoven är konstnären som trodde han kunde göra något gott, men som snabbt såg sina verk smutsas ned av realpolitiken.

    Bach associerar man å andra sidan med en from man som bara komponerar för musikens och Guds egen skull. Det stämmer dock inte helt och hållet då även han fick i uppdrag att skriva hyllningar till feodalherrarna som för tillfället betalade hans lön.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.