Monadologi och sociologi 2 – datastrukturer

I förra posten diskuterade jag några mera generella drag som karaktäriserar monader. Kort och gott monadens ontologi. Men hur denna sedan ska göras till föremål för analys är delvis en fråga om vilka datastrukturer som är möjliga att använda, utan att för den sakens skull tumma på den grundläggande idén om att delarna är större än alla helheten och att varje monad definieras av andra monader snarare än av inneboende egenskaper eller överindividuella totaliteter.

I den här posten tänkte jag pröva några strukturer och se först och främst om de håller rent filosofiskt innan jag framöver tänkte konkretisera dem alltmer mot det empiriska. All kod finns i denna Github-gist (ska fixa ett ordentligt repo framöver).

Datastruktur A: lista av monader

Den allra enklaste datastrukturen för den kvalikvantitativa analysen är ”listan”, vilket innebär att en monad är lika med alla andra monader som ingår i samma nätverk. En pseudoformel skulle se ut så här, om vi låter m står för ”monad”:

m = m + m + m...

Vilket i praktiken får ett ”socialt” nätverk att se ut så här:

Bob = Alice, Eve, Lisa...

Denna listdatastruktur har flera fördelar. Den gör ingen skillnad på förhand gällande vad som blir en del av nätverket. Allt som på något sätt relaterar till monaden går att lägga till i listan. Den enda begränsningen är att länken mellan två monader måste vara helt och hållet reell (dock inte nödvändigtvis ”materiell”, det skulle vara alldeles för snävt). Ett annat sätt att uttrycka detta är med begreppet ”aktualism”, alltså att en länk mellan två entiteter endast finns så som realiserad och direkt eller medierad. När jag trycker på mitt tangentbord aktualiseras en relation mellan mig och elektroniken under plasten och mjukvaran i arbetsminnet. En sådan koppling skapar skillnad i världen och är performativ. På samma sätt kan man förhålla sig till icke-materiella entiteter. Förvisso medierar flera lager av hårdvara och mjukvara relationen mellan ”jag” och kiselatomerna i processorn, men varje koppling mellan dessa lager är möjlig tack vare att de delar gränssnitt med varandra, på samma sätt som att det svenska språket sätter en standard som det gör det möjligt för dig att läsa denna blogg, trots att du inte känner mina fingrar när de vandrar över tangentbordet.

Men relationer måste inte vara materiella och tekniska. Om jag till exempel vill räkna ut medelhastigheten på tåget som jag färdas med behöver jag använda mig av abstraktioner av typen ”tid” och ”sträcka” som i sin tur faller tillbaka på konstruerade mått såsom timmar och kilometer. Oavsett vilket är relationerna aktuella eftersom dessa figurativa entiteter – tid, sträcka, hastighet osv. – kan utbyta olika former av data eller innehåll med varandra.

Vad som däremot inte fungerar i ”listan som datastruktur” är passiva och latenta relationer. Jag kan förvisso säga att min dator är relaterad till ”kapitalismen”, att nyheterna jag läser i tidningen uttrycker ”ideologin” eller att anledningen till att oljepriset är lågt är på grund av ”nyliberalismen”. Men dessa relationer är latenta och kräver ett mått av interpretation för att begripas. Dett finns ingen direktkoppling mellan min dator och ”kapitalismen”. För att hitta en sådan koppling kan vi inte leta efter en magisk ordning eller ett system som spänner som ett paraply över världen. Istället måste vi leta efter mycker mera konkreta relationer, exempelvis:

Dator = konsumentpris, fabriker, aktiekurser, handelsavtal, råvarupriser, transportrutter, löner...

Dessa nätverk är väldigt långa och snåriga när det kommer till en komplex konsumentprodukt. Priset på kisel, nickel eller litium kan påverkas av inflödet av kalashnikovs till en region med politisk instabilitet och min dator kan då bli dyrare. Men genom att hela tiden lägga till data till listan kan vi komma närmare en mycket rikare bild av vad som får datorn att existera än att säga att ”det är kapitalismen som har tillverkat den”. Nej, det är arbetare, ingenjörer, fabriker, gruvor, containerfartyg, designers och marknadsförare som har tillverkat den.

Jag tror att de passiva och latenta begreppen måste ut ur sociologin eftersom de inte förklarar något utöver sig själva. De fungerar däremot bra för att tolka texter och för att göra konst begriplig. Men för att förklara existens kommer man inte långt med dessa begrepp. Åter till realism.

Datastruktur B: Kvantifiering?

Kan då dessa listor ges kvantitativa värden? Låt säga att Bob är ”mera” vän med Alice än med Lisa. Kanske har de känt varandra en längre tid (ett extensivit mått) eller så är de ”närmare” vänner (ett intensivt mått). Vi skulle i första fallet få:

Bob = Alice: 10år, Eve: 2år, Lisa: 1år

och i det andra fallet skulle vi behöva konstruera en skala som man mäter ”vänskapsintensitet” med (kanske har någon socialpsykolog koll på detta). Men vi kan nöja oss för tillfället med antalet år som en indikator på vänskap.

Egentligen är denna datastruktur ganska oproblematiskt rent filosofiskt. Vi kan hitta på många olika numeriska mått på relationer. Hur många retweets fick min tweet, hur många citeringar har min artikel fått, hur många likes fick bilden jag lade upp på facebook, hur många sidvisningar har min annons på Blocket fått, hur många studenter kom på min föreläsning, hur många kronor i dricks fick restaurangpersonalen?

Så länge dessa mått så att säga är ”naturliga”, alltså, de går att empiriskt hitta i anslutning till monaden, är de förvisso komplicerade, men de är samtidigt också ”funna”. De är komplicerade i meningen att antalet citeringar inte säger något omedelbart om kvaliteten på en vetenskaplig artikel (däremot är det ofta en indikator), och antalet år som jag har känt någon säger inte så mycket om hur ”nära vi är vänner”.

Alltså öppnar sig en frestelse i denna monadologiska ontologi. Frestelsen att tillskriva monaderna identiteter. Jag har inte bestämt mig för om det är en bra eller dålig idé, utan är öppen för både för- och nackdelar, men lutar mot att det inte håller filosofiskt.

Datastruktur C: Monader och attribut

Låt säga att vi skulle vilja tillskriva monaderna ”kategorier” eller ”attribut”. Vi vet ju ganska väl vilka de primära relationerna i våra liv är. Jag skiljer intuitivt på min chef på arbetsplatsen, min vän och min hyresvärd. Våra sociala relationer har kvalitéer som vi ofta förstärker och ibland överträder. Blir man vän med sin chef kan man få problem, blir man ovän med sin hyresvärd kan man hamna på gatan. Våra relationers kvalitéer är alltså helt fundamentala för vårt vardagliga varande i världen, så att vi kan skapa den ordning som krävs för att gå vidare med våra liv. Men, fungerar de filosofiskt? Går de att använda empiriskt?

Låt säga att vi skapar följande datastruktur:

Bob = Alice: chef, Eve: vän, Lisa: hyresvärd

Ur Bobs perspektiv kan detta vara helt sant. Men helt plötsligt blir definitionerna av de entiteter som Bob står i relation till bara sanna ur Bobs monadologiska perspektiv! Alice är kanske chef över trettio anställda, men hennes chefskap uttömmer inte hennes monadologiska identitet till fullo (då behövs hela nätverket). Hon har även vänner, familj, bekanta osv. vilket återigen gör oss påminda om att alla dessa delar är mycket större än helheterna! Eve är lärare till tjugo elever, Lisa är fotbolstränare till ett helt lag. Om vi går från listan som ursprunglig datastruktur har vi nu hamnat i ett dilemma. Vi kan bara skapa lokal empiri, och varje attribut eller kategori som vi tillskriver entiterna kommer att moduleras av hur vi fortsätter att utvidga nätverket. Om vi lägger till en till modad i spelet får vi genast problem. Låt säga att vi lägger till Lisa:

Nu blir nätverket helt plötsligt konstigt. Bob är hyresgäst i förhållande till Lisa som är hyresvärd i förhållande till Bob. Men dessa identiteter stämmer inte i relation till John, Jane, Alice eller Eve. Lisa och Bob kan inte reduceras till att vara hyresgäster och hyresvärdar!

Felet är att idén om attribut och kategorier är ostensiva definitioner och därför inte passar in i en performativ och aktualistisk ontologi. Att tillskriva identitet fungerar inte ens i hyfsat slutna tekniska system. Kugghjul, spikar, borrmaskiner och batterier kan komponeras på ett oändligt antal vis. Ägg, mjöl, smör och jäst kan skapa massor av bakverk. Malt, humle och jäst, en hel dryckeskultur! Reduktionism är en fälla!

Entiteter kan alltså bara ha lokala identiteter i denna datastruktur. För att få ihop det hela filosofiskt måste vi istället förskjuta kvaliteerna till de performativa relationerna.

Grafteoretiskt betyder det att vi ger ”labels” till ”edges”, ungefär så här:

På så sätt kan vi rädda den kvalitativa bestämningen utan att inkräkta på monadernas identiteter, som vi låter även i fortsättningen vara öppna och performativa. Lisa och Bobs relation som hyresvärd och hyresgäst uppstår i mötet mellan dem, på samma sätt som Jane är tandläkare för Lisa, och Lisa är patient för Jane. Så länge vi fäster ett attribut på en performativ relation kommer vi undan reduktionism, eftersom varje monad kan ha oändligt många relationer.

Men frågan som sedan följer är hur länge en sådan relation är giltig? På ett sätt är det enkelt att svara på en sådan fråga. Bob är kanske hyresgäst hos Lisa i tio år, vilket är enkelt att mäta. Men, låt säga att han under de tio åren också blir vän med Lisa. Kan man vara både vän och hyresgäst? Rent datastrukturmässigt är det inga problem egentligen att tillverka ”multigrafer” där man kan ha oändligt många relationer (edges) mellan noder. Men, kvalitativt hamnar vi i vissa sociala paradoxer. Man kan vara vän med sin chef och sin hyresvärd, men relationerna modulerar varandra, så att hyresvärden dessutom måste ta in i beräkningarna att hyresgästen är hens vän och att vänskapen riskerar att korrumperas på grund av att det finns en maktrelation mellan värd och gäst.

Men egentligen kan vi tänka oss att det finns en hel lista av attribut till varje relation mellan två monader (nu börjar det låta lite tekniskt…). Men jag kan ju i princip vara både vän, klasskamrat, kund och medpassagerare på bussen med min tandläkare. Förvisso är kanske bara en eller ett par av relationerna empiriskt relevanta, men det hela måste gå ihop analytiskt också. Om varje monad har oändligt många andra monader, kan relationen till dessa monader också vara oändliga? Sociologiskt sett är allt ändligt, i meningen att det är inte allt som är relevant, så begränsningen i praktiken kommer ändå att finnas.

 

 

2 reaktioner till “Monadologi och sociologi 2 – datastrukturer”

  1. ”Det finns ingen direktkoppling mellan min dator och ”kapitalismen”. För att hitta en sådan koppling kan vi inte leta efter en magisk ordning eller ett system som spänner som ett paraply över världen.”

    Jaa! Vi för en hård kamp mot container-världsbilder!

    1. Precis. Containrar finns ju även i vår tendens att tänka historien i epoker. ”Först kom feodalismen sedan kapitalismen”, ”Först polyteism sedan monoteism sedan sekularism”. Dessa tidscontainrar kan vara begränsande om vi vill förstå detaljer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.