Mitt grymma öde

För närvarande befinner jag mig i ett barockt sinnestillstånd. Detta gäller även för den ringa dos litteratur jag läser. Att då läsa Carl-Michael Edenborgs Mitt grymma öde ter sig som det mest harmoniska jag kan göra.

Jag gjorde det. Konsekvensen är att jag aldrig kommer lyssna på Händel på samma sätt igen.

Mitt grymma öde är alltså en roman om Händels liv, från det att han föds till att han dör. Den är kronologiskt skriven. Men någonstans där upphör den att vara en konventionell roman. Denna fantastiska bok är åtminstone två ytterligare saker: ett spekulativt affektfilosofiskt verk i barock anda, samt en idéhistorisk tes om hur Händel föregriper det moderna trots att han befinner sig i det för/tidigmoderna. Eftersom jag inte kan någon om romaner tänker jag uppehålla mig vid dessa två senare aspekter av Mitt grymma öde.

Min läsning kommer framöver att hänvisa till den Händel som Edenborg har frammanat i sin roman, inte den historiska Händel. Den senare lämnar vi till musikhistoriker att beforska. Från och med nu ger vi oss i kast med en ny Händel, som bör läsas som en musikalisk filosofisk-etisk berättelse av spekulativ art, snarare än mätas mot historiska fakta. Och då framträder ett mycket grymmare öde.

//

Händels primära affekt är hat. Hat mot allt och alla, förutom sig själv (inte förrän i slutet av hans liv vänder han hatet inåt). Händel hatar sin fader som slog honom, sin moder som våldtog honom, sin musiklärare som trakasserade honom sexuellt, och därefter nästan varenda människa han träffar vidare i sitt liv. Händel hatar dessutom kvinnor.

Hans främsta hämnd på världen består paradoxalt nog av hans fantastiska musik. Med sin förmåga att skriva fantastiska operor och oratorier, vilket möjliggörs av hans genius, kan han få människor att känna, att gråta och att bete sig som barn. Genom musiken kan Händel ta makten över andra människor och denna makt använder han för att uttrycka sitt hat. Han hatar inte längre Gud, han har gjort sig själv till Gud.

Därmed kommer vi till det moderna i denna barocka berättelse. Genom sitt tragiska liv har Händel konstant blivit utsatt för maktmissbruk och misshandel. Denna makt producerar hans motstånd, en figur som återkommer genom hela romanen. Denna manöver, som Foucault explikerade så noga i första bandet av Sexualitetens historia, gör att Händel överskrider sin egen tid. Nu är jag ju inte idéhistoriker, så jag vet egentligen inget om denna tids tänkande. Men, om vi skulle vara strikta Foucaltianer, innebär Händels manöver att ersätta Gud med Människan, samt att hämnas på världen genom mänskliga handlingar (att ta världen som objekt innebär att man måste definiera en ”position”), en omöjlig figur. Händel spränger barockens gränser med sitt hat och hans drivkraft är viljan till makt (i universell mening, tänk Nietzsche).

Att Händel är ”ur tiden” blir som allra tydligast i hans möten med de samtida naturfilosoferna. Det är dags att citera ur den fantastiska dialog som utspelar sig i mötet med Leibniz:

Filosofen [Leibniz] fortsatte:

– Vad säger ni om Bach? Han är i er ålder men har gjort sig ett ännu större namn i världen än ni.

– Vad önskar ni att jag ska säga?

– Bachs verk är en musikalisk översättning av min universalfilosofi. Hans kompositioner byggs upp av monader till andliga gestalter som skänker människan hennes rätta plats i det andligt-materiella kosmos, där allting motsvarar allting annat. Mannen Bach har förstått varats matematiska väsen.

Som en spottloska.

– Min musik är inte ämnad att göra oss hemmastadda utan att förvandla oss till monster för oss själva. Min musik är Guds röst som fräter bort köttet från människans ben.

Brottet kan inte bli tydligare. Om vi filosofiskt skapar en syntes mellan Bach och Leibniz, vilket jag tror är möjligt via Deleuze, får vi musik och existens för en barock människa. Inför den himmelska ordningen är vi antingen fromma, eller så utforskar vi den med proto-naturvetenskaper – sann upplysning. Jag står personligen nära Bach och Leibniz i denna fråga. På samma sätt som Newton upptäckte den klassiska mekaniken och Leibniz infinitesimalkalkylen, upptäckte Bach kontrapunkten och publicerade sitt fynd som das Wohltemperierte Klavier. Efter Newton fick vi en Einstein, men efter Bach har vi inte fått någonting (atonal musik är blott en negation av hans funna positiviteter). Men, jag ska inte ägna tid åt att argumentera om detta här.

Händel, å andra sidan, förkroppsligar fullständig ikonoklasm: Människans fromhet ska destrueras, hon ska inte längre känna sig hemma i världen (unheimlich), hon ska bli ett monster inför sig själv och inför andra. Musiken är inte längre en del av ett perfekt system eller ordning, den har förvandlats till en våldsam kraft. Musik ska beröra, fast den vackra och sentimentala beröringen utgör endast ett förstadium till en trollbunden förtvivlan och paralyserande sorg. När Händel får Europas furstar att bryta samman i tårar har han dem i sitt fullständiga välde, då är han gudomlig genom sitt genius. Då har han fått sin hämnd.

//

Mitt grymma öde är ett viktigt bidrag till den underrepresenterade genren ”spekulativ musikfilosofi”. Ibland ser vi glimtar av denna genre via film. I den fantastiskt vackra Amadeus framställs Antonio Salieri som ansvarig för Mozarts död. Eftersom Mozart har genius istället för Salieri, det är Mozart som har belönats med Guds röst, hämnas Salieri genom att sakta driva honom i fördärvet tills det att han avlider. Även denna berättelse är spekulativ. Men den mejslar fram musikaliskt intressanta aspekter.

Att lyssna på musik som föregår det moderna epistemet, den moderna produktionensformen och det moderna sättet att lyssna, kräver att vi utforskar de kringliggande förutsättningarna för dess tillblivelse. Detta kan vi göra genom historiska studier, filosofiska reflektioner och spekulationer. Till den sistnämnda kategorin utgör Mitt grymma öde ett fantastiskt intressant bidrag.

Uppdatering: Vertigomannen svarar.

3 reaktioner till “Mitt grymma öde”

  1. Jag vill egentligen inte störa ditt vackra dadaistiska flöde men för att något öka entropin i framställningen vill jag nog hävda att axeln Newton-Einstein i realiteten motsvaras av axeln Bach-Messiaen.

    Kopplingen Bach Leibnitz verkar däremot mer sanningsenlig i mitt musikermedvetande.

    Kom och hälsa på nästa gång du är i Skåne så skall jag spela för dig och berätta mer om Bach. Jag har ett nytt instrument som inte är liksvävigt utan just tempererat precis som på Bachs tid.

    /lars

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.