Mills lyckobegrepp

Jag fortsätter mitt idehistoriska hushållsarbete med ytterligare en anteckning om olika lyckobegrepp, denna gång det man hittar i John Stuart Mills palmflett Utilitarianism. Jag kommer att koncentrera mig på själva lyckodefinitionen, inte på den moralfilosofi som boken kanske är mera känd för. Detta i instrumentellt syfte, jag är ju i nästa skede intresserad vad dessa begrepp gör långt senare i historien, när de blir en del av efterkrigstidens psykologi, hur dessa begrepp inbegrips i existensen TEC * REF. Så, jag försöker fatta mig kort, som jag gjorde med Bentham och Aristoteles. Den som läser får gärna fylla på i kommentarerna förresten, om det skulle vara så att ni kommer på ytterligare lyckobegrepp där ute.

Sidhänvisningarna går till Joachim Retzlaffs översättning, Daidalos, 2003.

\

För att läsa Mills Utilitarism är det en fördel att först ha läst Bentham, eftersom just Mills bok är något av ett ”debattinlägg” (förlåt för detta hemska ord). Boken publicerades ursprungligen som en artikelserie i Fraser’s Magazine år 1861. Även om Mill och Bentham ligger nära varandra filosofiskt, är det stor skillnad i sätten att resonera, åtminstone på en ytlig nivå. Om Bentham arbetade systematiskt, är Mill snarare en retoriker (i positiv mening).

Mill inleder med att härleda Nyttoprincipen ur Bentham:

Frånvaron av en erkänd yttersta princip har visserligen gjort etiken till mindre en vägledning för ett helgande av människors faktiska uppfattningar, men eftersom människors uppfattningar, både för och emot, i hög grad påverkas av vad de antar bli resultatet för deras lycka har nyttoprincipen, eller principen om största möjliga lycka, som Bentham senare kallade den, haft en stor betydelse för utformningen av morallärorna också bland dem som mest hånfullt avvisar dess giltighet (10).

Och, till en början är även Mills lyckobegrepp synonymt med Benthams:

Det credo som ser moralens grund i Nyttan eller Principen om den största möliga lycka menar att en handling är rätt i den mån den befrämjar lycka och är orätt i den mån den leder till motsatsen till lycka. Med lycka avses lust och frånvaro av smärta, med olycka smärta och avsaknad av njutning (14)

Nu är jag verkligen inte påläst på Bentham och Mill, men jag har en känsla av att Mill vill bredda principen om den största möjliga lyckan mot att i större utsträckning även innefatta ”moralen”. Bentham verkar snarare hålla sig till att det är statens, lagens och administrationernas mål och legitimering som ska främja lycka. Men Mill försöker göra det hela till en tydlig moralisk princip.

Till skillnad från Bentham skapar Mill en differentiering mellan olika slag av njutning:

Det är helt förenligt med nyttoprincipen att erkänna att vissa slagav njutning är mer eftersträvansvärda och värdefulla än andra. Det vore absurt att anta att bedömningen av lust skulle bero enbart på kvantitet samtidigt som kvalitet beaktas jämte kvantitet i bedömningen av allt annat. (16)

Benthams felicific calculus gjorde inga kvalitativa skillnader mellan njutningarna, endast kvantitativa (intensitet, varaktighet). Dock kan distinktionen kvalitativ och kvantitativ diskuteras här, inte minst om vi skruvar oss fram till Bergsons djupa känslor. Men, något sådant vore konstigt, Mill tycks inte ha någon psykologisk klangbotten, inte i allafall så som den generation som kom efter honom skulle skaffa sig.

Differentieringen av lust verkar istället ha att göra med vad som i retrospekt ofta ter sig som tidig och naiv upplysning; en indelning i ”det högre” och ”det lägre”. Några passager:

En varelse med högre förmågor kräver mer för att bli lycklig, är förmodligen i stånd till ett mer akut lidande och är med all säkerhet mottaglig för sådant på fler punkter än en varelse av underlägset slag. Men trots dessa olägenheter kan han inte på allvar önska sig att sjunka ner i något han anser vara en lägre form av existens. (17)

Förutom trubbigheten framträder även en så tidstypisk romantisk klyscha om den kultiverade sensibiliteten. Den som har förmågan till raffinerad och högre stående lust, kommer också att kunna lida på ett mera skiftande och djupare sätt. Att bilda sig till att kunna känna de högre konsterna, sker till priset av att man kan lida värre. Trams!

Men i dessa passager får man ändå lite mera på fötterna, rent definitionsmässigt:

Den som tror att denna prioritering innebär ett prisgivande av lyckan, så att en överlägsen varelse inte är lyckligare än en underlägsen under i övrigt lika omständigheter, har förväxlat två mycket olika föreställnignar: lycka respektive förnöjsamhet (17).

Samt…

Det är bättre att vara en missnöjd människa än en nöjd gris; bättre att vara en missnöjd Sokrates än en nöjd dåre. Om dåren och grisen är av en annan mening, beror det på att de bara känner sin sida av saken, medan den andra parten känner båda sidorna. (18)

Lycka skiljer sig alltså från förnöjsamhet, något som de ”lägre” varelserna sysslar med. Nöjdhet och förnöjsamhet är inte detsamma som lycka, därav är det bättre att vara en missnöjd Sokrates än en nöjd dåre.

Men, denna differentiering handlar inte om att dela upp människor i ”högre” och ”lägre”. I fallet ovan handlar det bara om subjektiva känslor, återigen. Utilitarismen, som princip och som praktisk filosofi, har i Mills formulering tvärtom en mycket tydlig jämställdhetsprincip, som återigen hämtas från Bentham:

Det ingår i själva betydelsen av Nytta eller Principen om största möjliga lycka. Denna princip är bara en anhopning ord utan rationell betydelse om inte en människas lycka, som kan antas vara i lika grad (med lämplig hänsyn tagen till art), räknas exakt lika mycket som en annans. Om dessa villkor är uppfylda kan Benthams diktum >>var och en räknas som en, ingen som mer än en>> bifogas nyttoprincipen som en förklariande kommentar. (86)

Detta skall förstås mot ett annat politiskt projekt som Mill, troligtvis tillsammans med sin fru, publicerade 1869: The Subjection of Women. I relation till Mills lyckobegrepp, tror jag att hans tanke var att den största möjliga lyckan bara var möjlig om alla var fria och jämlika. Detta argument kan tydligt skönjas i slutet av Utilitarism:

Det sociala framstegets hela historia har bestått i en serie övergångar där den ena sedvänjan och institutionen efter den andra har blivit allmänt brännmärkt som orättvis och tyrannisk efter att tidigare ha antagits vara en grundläggande nödvändighet i den samhälleliga tillvaron. Så har det gått för åtskillnaderna mellan slavar och fria män, trälar och adelsmän, plebejer och patricier, och så kommer det att gå, och har delvis redan gått, för aristokratierna grundade på hudfärg, nationalitet och kön (88).

Mill hade stora förhoppningar på framtiden och på progressionen. Det skulle komma en tid då vetenskaperna kunde bota allt fler sjukdomar, bara några år senare skulle exempelvis Pasteur uppfinna ett flertal vaccin, och samhället som helhet skulle gå mot att vara alltmer jämlikt.

Mill hade både rätt och fel.

Någon som verkligen gillar kombinationen Bentham-Mill i samtiden, är för övrigt Richard Layard.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.