Marginalitetens position

Jag skrev tidigare om Spivaks dilemma i ett blogginlägg. För att reda ut denna svåra djungel går vi istället till en annan text av samma författare; ”Marginalitet i undervisningsmaskineriet”. Jag ger inga anspråk på att vara heltäckande, men Jakob och Mikela ville ha vissa förtydliganden av mig så här försöker jag belysa samma tematik.

I denna intressanta text diskuterar Spivak det generella problemet med identifikation och representation, precis som i ”Kan den subalterna tala?”. Eftersom kategorier så som ”asiatisk”, ”svart”, ”etnisk” och så vidare, formuleras i centrum och inte i perifierin, så kommer varje sådan beteckning att innehålla ett asymmetriskt maktförhållande – de tillhör så att säga diskursens ordning snarare än dess brott. Dessa regler gäller även inom akademin, eftersom den i allra högsta grad är ett institutionellt, hierarkiskt och centraliserat spridningssystem av diskurser. Villkoren för beteckningen av marginalen kommer således alltid att överdetermineras av denna diskursiva ordning, och därmed utgör konstruktionen av ”den tredje världen” en ”ny orientalism”. Ur detta följer en hel rad obskyra fenomen som Spivak beskriver i god raljant ton. Exempelvis vill många radikala västerländska intellektuella ”vara tredje världen” genom att forska om ”etniska” författares världsåskådningar. Detta problem är väl i sig ganska intressant, men ställer vi det mot vart Spivak sedan styr sin text, så förefaller det ganska trivialt. Nu kommer vi nämligen till något mycket viktigare än västerländska intellektuellas drömmar om den andre – social produktion. Men Spivak gillar varken Marx’s teori om värde, eller Deleuze & Guattaris teori om begär, utan återvänder igen till de institutionella aspekterna av marginalitetsprocesserna. Argumentet lyder; oavsett vad som är den ‘bakomliggande drivkraften’, så är överkodningen av en marginaliserande identitetspolitik ständigt återkommande, och går så att säga inte att ta sig ur. Återigen samma problem som i teorin om den subalterna.

Men som jag argumenterade tidigare, så ser jag en utväg. Inte hos Marx, eftersom arbete bara är en, om än mycket viktig aspekt, av vad som skapar marginalen och marginaliteten. Lösningen ligger istället hos Spivak själv, och nu måste jag erkänna att jag är aningen provokativ och på tunn is. Men jag skulle vilja påstå att i Spivaks textuella identitetsbegrepp så kommer man aldrig ur den ständiga överkodningen eftersom diskurser med nödvändighet är producerade i spridningssystem och institutionella makthierarkier. Lösningen ligger inte i att leta referens, beteckning eller representation. Den ligger i en analys av den apparat som producerar identitetspolitiken från första början, och i dess rumsliga utsträckning. Vi kan inte säga att ”akademin” är ett spridningssystem för en eurocentrisk eller exotistisk identitetspolitik, utan vi måste se denna akademi som en dela av en social produktion i sin helhet, och i denna helhet är västerländska intellektuella literary critics bara krusningar på ytan om vi ser till de konstituerande grundelement som öppnar och sluter flöden av materiell produktion, handel, människor, texter osv. Akademin cirkulerar ”asiatiska” professorer genom sitt kunskapsmaskineri, och det den västerländska intellektuella en god anledning att skriva om dennes hemlands litteratur. Men den från marginalen inhämtade andre är där på grund av processer som föregår denna re-presentation, och ramverket tillhör således ekonomins, teknologins och geopolitikens områden snarare än den textuella, diskursiva. Det postkoloniala tillståndet är resultatet av århundraden av handel och slaveri. Varför skyggar vi då undan dessa processer idag? Det är fortfarande, om än i ny skepnad, denna analysnivå som är giltig.

560 ord.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.