Marcuses kritik av lycka och olycka

I läsningen av Sara Ahmeds The Promise of Happiness finner jag några intressanta referenser som är värda att följa upp om falskt medvetande. En sådan tråd leder till Herbert Marcuses One-Dimensional Man 1, som Ahmed citerar på sidan 169 2.

Marcuse ser lycka, eller snarare det ”lyckliga medvetandet” (happy consciousness), ett falskt medvetande uppbyggt på falska behov. Med falska behov menas:

”False” needs are those which are superimposed upon the individual by particular social interests in his prepressions: the needs which perpetuate toil, aggressiveness, misery, and injustice.

/…/

Most of the prevailing needs to relax, to have fun, to behave and consume in accordance with the advertisements, to love and hate what others love and hate, belong to this category of false needs. (p. 4-5)

De dominerande formerna av underhållning, avkoppling, konsumtion, ressentiment, osv. bygger upp en föreställning om vad det innebär att vara lycklig, men även vad det innebär att vara olycklig. Det är här som det lyckliga medvetandet sammanfaller med (visionen om) den borgerliga livsstilen, baserad på heteronormativitet, konsumtion och underhållning. Detta lyckomedvetande döljer samhällets orättvisor. Ahmed citerar följande passage i Marcuses bok:

Conversely, loss of conscience due to the satisfactory liberties granted by an unfree society makes for a happy consciousness which facilitates acceptance of the mis­ deeds of this society (p. 76)

Okej. Detta kan man i och för sig gå med på. Detta öppnar för en kritik av det ‘lyckliga medvetandet’. Men det finns hos Marcuse ytterligare en hake, som Ahmed inte tar upp. För Marcuse är det olyckliga medvetandet minst lika problematiskt. Ett lite längre citat från samma sida:

To be sure, there is pervasive unhappiness, and the happy consciousness is shaky enough – a thin surface over fear, frustration, and disgust. This unhappiness lends itself easily to political mobilization; without room for conscious development, it may become the instinctual reservoir for a new fascist way of life and death. But there are many ways in which the unhappiness beneath the happy consciousness may be turned into a source of strength and cohesion for the social order. (p. 76)

Det olyckliga medvetandet kan vara både något som stärker social sammanhållning (i ett samhälle som splittrar människor) och något som skapar en slags instinktiv böjelse mot fascism. I kollektiva tillstånd av olycka, exempelvis i tider av kris, kan missnöjet få människor att söka enkla lösningar i fascistiska begär. Att underblåsa denna olycka kan alltså vara farligt. En politisk strategi som går ut på att ”medvetandegöra” massorna om hur dåliga deras liv är, hur utnyttjade de har blivit och hur systemet har ”lurat dem”, är alltså en farlig populism.

Både olyckan och lyckan skapar död, fast på två olika sätt.

The Happy Consciousness has no limits – it arranges games with death and disfiguration of which fun, team work, and strategic importance mix in rewarding social harmony (p. 80).

Här anspelar Marcuse på kalla krigets spelteorier som ser krig i termer av statistiska sannolikhetskalkyler och ”lagarbete”. Det finns i det lyckliga medvetandet en slags ondskans banalitet, som Arendt skulle ha sagt. Men, det finns i det olyckliga medvetandet en annan form av ondska: den ondska som uppstår när olyckan tar sig ett objekt. När olyckan förvandlas till hat mot någon eller något som identifieras (ofta helt godtyckligt) som orsaken till olyckan uppstår det som Deleuze och Guattari kallade för en destruktonslinje 3.

Om olyckan ska kunna vara en möjlig position, måste detta tas i beaktande.

Notes:

  1. Marcuse, H. (1994[1964]) One-Dimensional Man – Studies in the Ideology of Advanced Industrial Society, London: Routledge.
  2. Ahmed, S. (2010) The Promise of Happiness, Durham and London: Duke University Press.
  3. Se hela kapitlet ”Micropolitics and Segmentarity” i A Thousand Plateaus

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.