Mänskligt internet och slumpfaktorn

Dags för lite resultat om The Human Internet Project. I strikt vetenskaplig bemärkelse har det misslyckats, men det är egentligen bara en principiell fråga. Jag talade med GP idag och det förhåller sig så att den brevlåda vi skickade till, vilken är den enda vi kunde finna som tillhörde en redaktion (mer om detta nedan), endast kollas med ‘slumpens’ metod. Först en bild:

Brevlådan är alltså till för tävlingssvar och töms en gång i veckan. För att utse vinnarna så dras ett slumpmässigt brev av tusentals (!). Chansen att en av våra femton brev som kanske kom fram skulle vara ett av dessa är ganska liten. Men jag har i alla fall förklarat för GP vad projektet är för något… 

Experimentet gick för övrigt mycket bra. Vi var cirka femton personer som samlades, skrev brev och blandade dessa i en kartong. Därefter gick vi ut på stan och överlämnade de självförklarande protokoll-breven till blivande-internet-människor. Några visade svag skepsis, andra tog glatt emot breven och en person lovade till och med att han skulle gå raka vägen till brevlådan. Det finns alltså hopp för att vi kan återställa brevhemligheten i fall att FRA trots allt kopplar in sig. Då slipper vi inte bara att någon läser våra brev utan även att datorgenererade sociogram skapas.

Fullständig dokumentation av experimentet är på väg. För den som vill replikera det rekommenderar jag följande länkar till den wiki som har satts upp för att fler ska kunna FRApportera in resultat:

Men sedan över till en allvarlig observation. Redaktionerna har inga offentliga brevlådor längre! Jag och Kalle gjorde lite urban exploration dagen innan experimentet och kunde konstatera att varken GT eller Metro har brevinkast som inte finns bakom låsta och kameraövervakade dörrar. Därför fick vi välja den blåa tävlingsbrevlådan. Efter samtal med GP sade de att de visserligen hade en borta vid sin redaktion. Men det är fortfarande ett jobbigt faktum att anonyma meddelanden motarbetas med dörrar, kameror och väktare. 
Om medierna skall fungera som en tredje statsmakt måste de underlätta att meddelarskyddet kan säkras! 
Om hotet mot meddelarskyddet skrev jag om i bland annat SvD före det att lagen klubbades igenom. Medierna gör ett bra jobb att rapportera om FRA, men det gäller även att de gör en effort att faktiskt skapa nya anonyma former för kommunikation med sina källor så ser jag inte mycket till FRAktivism. När kabeln har kopplats in går det inte längre att garantera att källorna är skyddade med någon form av elektronisk kontakt. Då måste vi börja tänka analogt. Det är detta som är syftet med The Human Internet Project. Den analoga världen är även den full av övervakning. Människor är felbara och kan skvallra, ta emot mutor eller vara pains in the ass i allmänhet. Men de kan även vara sympatiska och en relation kan alltid byggas med förtroende. Panspektron i kablarna betyder inte nödvändigtvis (deterministiskt) att alla blir paranoida eller tänker ”jag hjälper dig bara om jag kan nyttja dig”. 
Till alla nyhetsmedier: Allt som The Human Internet Project behöver är brevlådor. Resten sköter protokollet som i flera lager routar meddelandena så att källan blir mycket svår att spåra. 

9 reaktioner till “Mänskligt internet och slumpfaktorn”

  1. Vi får ligga på – be att få kolla igenom brevlådan! Eller är allt tömt och glömt?

    I någon antropolog-vetenskaplig mening tycker jag att experimentet var oerhört lyckat. Vi (inkl. Rikard mfl.) har ju redan hunnit prata en hel del om hur man slås av hur oväntat mänskligt detta internettet blev. Och hur man – i nästa tanke – slås av tanken att paketen i TCP/IP kanske har känslor. Lovar att blogga om detta när jag får tid.

    Och dessutom kan man säkert göra någon vulgär-”relationell estetik”-läsning av det hela. Känns som att vi satte snurr på något där.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.