Lycka och politik: Fallet Miljöpartiet

Hur aktualiseras ”det lyckliga samhället”? Vem ställer sig på Aristoteles eller Benthams axlar?

Svar: Miljöpartiet.

Motion 2013/14:Ub255 publicerades i slutet av september, förra året. Motioner är notoriskt blackboxade texter, för att förstå vad som menas måste man ofta gissa friskt eftersom det aldrig ges några referenser eller källor. Men, en motion är ju en motion. Jag tänker här inte bry mig om huruvida motionen är bra eller dålig. Snarare ser jag två saker som är intressanta att lägga märke till, och som jag tror är ganska gemensamma för alla politiska rörelser som vill sätta ”lyckan” i första rummet.

För det första är det intressant att stora globala enkätundersökningar, ofta utförda av FN, Gallup, Eurobarometer etc., tolkas som en slags ”lyckouniversalism”:

När föräldrar får frågan om vad de högst önskar för sina barn är lycka det vanligaste svaret. I juli 2011 fastslog FN:s generalförsamling att sökandet efter lycka är ett fundamentalt mänskligt mål. Strävan efter ökat välmående och lycka är gemensam för alla människor.

De tre meningarna ovan är skolexempel på ”evidensbaserad” politik: 1. Vetenskapen visar, 2. Den politiska församlingen fastslår, 3. Universalismen är ett faktum. Men, jag antar att det är så man skriver motioner.

En annan intressant detalj är hur lyckoforskningen presenteras:

Inom forskningen definieras lycka som att vara nöjd med sitt liv och må bra känslomässigt. Lyckoforskningens resultat visar att en stor del av vår lycka avgörs av våra val. Människor är individer och finner lyckan på delvis olika sätt, det har dock visat sig att specifika gemensamma nämnare alltid finns med. Det enklaste sättet att på politisk väg öka lyckan är att skapa förutsättningar för att tillfredsställa sina allmänmänskliga fysiska och psykologiska behov som autonomi, kompetens och gemenskap. Forskningen visar att saker som trygghet, låg arbetslöshet, starka sociala nätverk och en väl fungerande demokrati generellt ökar människors upplevda lycka och välbefinnande.

Det lyckobegrepp som Miljöpartiet använder sig av konsolideras under mitten av 80-talet under beteckningen ”subjective wellbeing” (mer om detta inom en snar framtid) och inbegriper 1) tillfredsställelse med livet och 2) positiv/negativ affekt, det som ovan benämns som ”vara nöjd med sitt liv och må bra känslomässigt”. Påståendet att en stor del av vår lycka avgörs av våra val låter som positiv psykologi. Ett bra exempel på resonemanget ”så här mycket är gener, så här mycket kan påverkas” är Sonja Lyubomirskys The How of Happiness, som fastslår att 40 procent av vår lycka ligger i våra händer att påverka (det låter kanske fluffigt, men Lyubomirsky är en av de mest citerade lyckoforskarna).

Det finns dock ett litet avsteg från det lyckobegrepp som brukar sammanfattas som ”subjective wellbeing” och det är tanken om ”autonomi”, som brukar härledas till Aristoteles, bland andra av psykologen Carol D. Ryff.

”Upplevd lycka och välbefinnande”. Som politiskt mål kan det vara både förtjänstfullt och problematiskt. Men jag intresserar mig framförallt för vilka ”teknologier” som leder fram till att ett sådant mål överhuvudtaget kan formuleras, vad det kräver av forskningen och filosofin, vad som har lett fram till att detta i huvudsak förstås som en subjektiv ”domän”, osv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.