Labour, Life, Language

De nya empiriciteternas födelse.

Idag läste jag med stort nöje kapitlet Labour, Life & Language i Michel Foucault’s The Order of Things tillsammans med mina idéhistoriska och arkeologiska kolleger – Cheers! Jag vet att det är lite internt att skriva om sådana här saker, men jag kan inte låta bli att dela med mig av min kärlek till de skarpaste av samtida filosofier, som den här gången handlar om den moderna ekonomin. Men först en rekapitulering av Foucaults centrala tes:

Vi stiger ned i Foucaults täta sätt att pejla vetandehistorien i västerlandet, och summerar argumentet; Det speciellt moderna ligger i huvudsak i hur vi förstår empiriciteterna på ett fundamentalt nytt sätt, ett typiskt modernt sätt och hur vi än vill had det så uppstår det ett problem i början av 1800-talet; synteser kan inte längre skapas i representationernas domän. Istället öppnas för de ”kvasitranscendentala” kategorierna liv, arbete och språk (life, labour and language). Dense! Låt oss gå in djupare i argumentet:

De moderna vetenskaperna; politisk ekonomi, biologi och filologi behöver dessa kvasitranscendentaler för att inte kollapsa. Den tidigare taxonomin hade inga problem, inget glapp mellan orden och tingen utan lovade att tillsammans med mathesis skapa en enkel deduktiv, ”down-beat” vetenskap. Men det västerländska vetandet håller på att rasa ihop, och en revolutionerande kraft träder in på scenen. Dags för ett vackert citat:

”Thus, European culture is inventing for itself a depth in which what matters is no longer identities, distinctive characters, permanent tables with all their possible paths and routes, but great hidden forces developed on the basis of their primitive and inaccessible nucleus, origin, causality and history”

 

De moderna vetenskaperna har förlorat vad som fanns för handen i det klassiska epistemet och måste nu söka sig till krafter under positiviteterna från det klassiska epistemet. Men vad är det då som orsakar denna förksjutning, mutation eller brott?

För det första handlar det inte om upptäckten av nya objekt. Alltså argumenterar Foucault mot en  kumulativ vetenskapssyn där upptäckter är centrala för att förändra vetandet. Inte heller handlar det om att metoder har förfinats och blivit mera exakta. Okej, jag kan hänga med än så länge, men sedan kommer en aningen luddig passage där Foucault förklarar sin tes;

 

”What changed at the turn of the century, and underwent an irremediable modification, was knowledge itself as an anterior and indivisible mode of being between the knowing subject and the object of knowledge. (252)”

 

Det är alltså kunskapen själv så som den är konstituerande faktorn. Och här är Foucault ontologisk måste jag säga. Kunskapen är det som kommer först (anterior), och ej går att reducera till något annat (indivisible), och konstituerar i sin grundförfattning (grundräffling?) vårt förhållande mellan subjekt och objekt. Eller:  den möjliggör för ett förhållande mellan subjekt och objekt från första början. Denna förändring, som är omöjlig att återställa (irremediable) är det som skapar vårt moderna vetande, det moderna epistemet. Nu märks det tydligt att Foucault inte har börjat sin Nietzscheanska analys ännu, för då skulle kunskapen i sig själv inte kommar först utan snarare viljan att… (veta). Men The Order of Things är trots allt skriven 1966, och kanske har Deleuze’s bok om Nietzsche inte trängt in ordentligt än.

Det frustreande men samtidigt intellektuellt utmanande är att det inte kommer någon enkel förklaring till varför det epistemiska brottet uppstår. Foucault ger bara en cliff-hanger: ”The constitution of these fundamental modes is doubtless buried deep down in the dense archaeological layers…”. Vi köper inga enkla reduktionistiska argument här inte – varken Förnuftet, Objektet, Politisk ekonomi eller Viljan till makt är det som skapar förändringen, utan vi måste gräva ned oss i vetandet självt för att finna svar.

Brist och arbete – Ricardo och Marx

Men låt oss nu komma till ekonomi. Detta är en enormt intressant passage i Order of Things, och hit måste jag återvända fler gånger. Citat först:

Homo oeconomicus is not the human being who represents his own needs to himself, and the objects capable of satisfying them; he is the human being who spends, wears out, and wastes his life in evading the imminince of death. He is a finite being…

 

Den ekonomiska människan i det moderna epistemet, med teoretiker som Smith, Ricardo och Marx i mellantrupperna sätter arbete och brist i centrum som de dolda krafter som ger upphov till positiviteterna. Men marxismen bjöd inte på någon revolution i det västerländska vetandet, utan är bara en krusning på ytan, eftersom den finner sin plats i det epistemiska arrangemanget av brist och arbete. Dessa två grundvalar för ekonomin är marxismen endast en variation av. ”Marxism exists in nineteenth-century thought like a fish in water: that is, it is unable to breathe anywhere else”.

Detta… där människan står arbetande inför döden är givetvis enormt modernt. Människan är en finit varelse som måste antropologiseras. Smörgåsbordet är dukat för Freud – brist och dödsdrift är serverat som gravlax (på samma sätt som det inom biologin är dags för Darwin och snart inom språkvetenskaperna dags för Saussure?).

Hursomhelst kan jag inte sluta tänka på kopplingen till Anti-oedipus redan här. Foucault visar hur social produktion föregår både den oedipala triangeln och dödsdriften samtidigt… men mer om detta sedan. Ursäkta min röriga post! Jag lovar att arbeta fram detta tema mera stringent någon annan gång… inför döden… för vem kan frigöra sig från social produktion?

 

(För två veckor sedan skrev jag om det föregående kapitlet: The Limits of Representation)

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.