Kulturens ontologi pt. I

A. Social Techmologies. Oscar Swartz skriver i dag en lysande analys om hur Internet har gjort debatten om ”kulturarbetarnas rätt till ersättning” obsolet. De gamla etermedierna i kombination med fysiska tvång (ex. LP/CD-skivor, dyra studios) lade grunden för en så kallad kulturindustri, som ofta kompletterades med av staten godkända utsändingar (public service, licenser). Denna teknologiska grundräffling i kombination med global kapitalism och varumärkesillusioner gjorde att vissa kulturteoretiker fasade inför massamhället, samtidigt som en patetisk kulturelit kunde åtnjuta tolkningsföreträde, inte för att de visste bättre, utan för att de drog nytta av gammelmediernas nålsögonslogik. Att skriva på tidningarnas kultursidor, och att lyckas pressa ut en abstrakt poesisamling till tryckpressarna krävde ett social nätverk, som hels inte skulle synas utåt.

Denna historieskrivning stämmer bara delvis. Utanför mittfåran har det alltid skapats tonvis med kultur, kanske till och med tack vare myten om det exklusiva sammanhang som massmedierna skapade. Drömmen om skivkontrakt, att ge ut en roman och att stå på scén har nog utövat ett tryck på många människors vilja till berömmelse och erkännande.

Sen kom Internets. Rasmus Fleischer har daterat den gamla musikindustrins peak till 1996. Jag gillar datum, och därmed leds vi naturligt in på Deleuze & Guattaris postulat om lingvistiken. Via Hjelmslev och Austin argumenterar D&G att språket i grund och botten består av dubbelartikulerarde sammansättningar (assemblages). Varje statement har två sidor; en maskinisk, kroppslig och materiell innehållsdimension och en expressiv teckenregim som har potentialen till immateriella transformationer. Detta, något förenklat, innebär att statementet ”Sverige förklarar krig mot Norge” är ganska meningslöst om det inte uttalas av exempelvis statsministern, som genom sin position förkroppsligar försvarsmaktens kanoner och JAS-plan. Med rätt innehåll kan man alltså transformera en regim (från fredstillstånd till totalt krig).

Internet är en sådan innehållsaspekt. ”Piratdebatten”, som visserligen har dödförklarats, består av ett faktiskt, materiellt innehåll, och är inte en förnuftsmässig eller retorisk debatt (retoriker och hermeneutiker, you are wrong). De som talar om kulturens förfall och förytligande, de vars statements desperat söker sitt gamla grundräfflade innehåll med sunkiga etermedier och maffialiknande kultursidor, får allt mindre legitimitet för sina uttalanden. Kulturkritiker kan förfasas över Basshunter, Youtube eller bloggosfären bäst de vill, men deras ord blir allt mer utspädda, like tears in rain. Detta innebär inte teknikdeterminism, tvärtom! Teknik är ju socialt, och Internet är socioekonomiskt producerat av megakorpar (Microsoft, Cisco, Telia), stater (bredbandssatsningar), och konsumenter (abonnenter, Web 2.0-användare).

Leder inte detta då till kvalitetsrelativism, offentlighetens balkanisering och politisk apati driven av en nyliberal agenda där vi i falskt medvetande tror oss ha skapat något när vi egentligen bara är en del av en ny konsumtionsideologi? Givetvis inte. En sådan analys är bara möjlig om vi desperat klamrar oss fast vid de gamla mediernas analysschema för vad som är bra och dåligt, upplysning och förströelse, eller sant och falskt. Men den är inte giltig längre. Vem som helst kan säga att bloggar och annat användargenererat material är skräp, men det är mindre intressant eftersom färre och färre bryr sig. Fler och fler börjar inse, även de som sysslar med gammelmedier, att Wikipedia är en ganska bra sida att hitta information på, att det var ganska kul att visa upp semestervideon via nätet, och att man kanske kan göra musik hemma själv utan att sätta på radion. Missförstå mig ej – jag deklarerar inte det kreativa och skapande subjektets födelse – ett sådant vara finns inte. Men däremot skapas det genom olika innehållsliga konfigurationer, och Internet, med relaterade tekniker (jag är hemskt vid i min definition, hit räknas även videoredigeringsprogram, musikprogram, digitalkameror), har givit vissa former av kreativa begärsflöden en ny arena, som är med nödvändighet sociala. Det är därför vi inte behöver oroa oss för en offentlighetens balkanisering. Visst, vi kanske inte alla prenumererar på samma tidning eller bänkar oss framför Aktuellt klockan nio. Men även de användargenererade medierna skapar agendor, debatter och fokuseringspunkter som är radikalt mera interaktiva än etermediernas.

Jag tillhör själv den kategori av människor som sysslar med kulturens ”förflackning” enligt det traditionella analysschemat. Mina blogginlägg följer inte den konservativa förnufts- och språkanvändning som vaktas av pressens lätt auktoritära grindväktare. Det magasin jag är redaktör för, Resistance Studies Magazine, har ingen respekt för förlagens upphovsrättstänkande eller marknadsanalyser, utan förlitar sig istället på forskarsamhällets granskning genom peer-review (Popper skulle gillat tanken). Tyvärr så lever fortfarande myten som säger att förlag garanterar kvalitet kvar inom akademin, vilket har skapat en självuppfyllande mekanism som hela tiden ekar i mitt huvud: ”Skriv en bra text nu och skicka den till ett statusfyllt förlag så kommer du göra kometkarriär”. Men det är inte någon myt. Myter finns inte, det enda som finns är sammansättningar av innehåll och uttryck (se introduktionskapitelet till A Thousand Plateaus). Förlagen är fortfarande en del av akademins innehåll, en del som strider mot mitt vetenskapsideal (ett sådant måste man ha som vetenskapsteoretiker även om det är just dessa som man analyserar dagarna i ända).

De senaste tre kvällarna (och nätterna) har jag spenderat med att remixa en helt okänd artist. Detta var inte möjligt före 1996, åtminstone inte på hobbybasis. Mitt digitala liv har ett innehåll som med blott tio år på nacken. Det är meningslöst att bedöma om detta är bra eller dåligt; Enligt det gamla analysschemat är det givetvis kasst. Mitt bidrag till remixkulturen klättrar varken många placeringar på en topplista, inte heller tror jag att någon ”kulturell” person skulle tycka det var annat än skränig techno. Men, med vårt nya innehåll som analysschema är det bra, i bemärkelsen att det är socialt. För i denna process av skapande (ja, även en remix är skapande) har jag varit i ständigt utbyte med min kollega Jakob som suttit och gjort (alldeles fantastiska) versioner av samma låt. Vi har båda stämt våra kroppar till samma refräng, lärt oss att gilla den, och associerat kring den i de vidaste termer. Allt har skett med hjälp av grundläggande Internettekniker: Peer to peer, bredband, musikprogram, emulerade synthar och Facebook – a social body of content.

Antennsladden till min fjortonstumsteve är inte inkopplad längre. Den gör inget för mig längre. Däremot är mitt skrivbord som mullvadernas hålor. Att koppla in och ut genom USB-hubben och routern är ett frenetiskt projekt. Allt för att skicka de nya mediernas signaler; MIDI, IP, Waveljud och DV-strömmar. Projektet som jag och Jakob har sysselsatt oss med är än så länge hemligt och endast mikrosocialt. Men Internets är globalt, och genom några få signaler från min optiska mus…

6 reaktioner till “Kulturens ontologi pt. I”

  1. Glöm dock inte att hantverket Kultur och Kulturen tillhör det kapitalistiska systemets logik.

    http://fimbulvinter.blogsome.com/2008/03/08/intervju-med-hakim-bey/

    Skapandet av Kulturen utan betalning kommer alltid leda till att parasiterna i slutändan suger ut vad den kan för att tjäna pengar. Ta tex. opensource skapandet av Linux som exempel… i slutändan så kramar Kapitalismen upp det kreativa och säljer det på ett eller annat sätt. Allt är säljbart och införlivbart i den 2000:de platåns omnilaterala sträckning. Det uppstår en grymt frustrerande logik i det avskalade skapandet av en myriad aktörer.

    När du skapar din egen musik och sparka musikindustrin i pungen så tjäner fortfarande Apple pengar på att du köper nya hårddiskar. Och eftersom jag är intresserad av brytningen INNAN kreativiteten åter sugs upp av kapitalismens enorma vinstmaskin så vill jag istället för att skapa inom Kulturen skapa bortom Kapitalismen. I avgrunden mellan det industriella och det förment individuella skapandets horisonter.

    Det är dags för en folkkultur autonom från kapitalismens vidriga och onämnbara monster…. Kultren måste dö. Och första steget är förstås att implodera dess industri. Steg två är att göra kultur gemensamt och kollektivt. Att splittra Kulturen till små brottstycken av kultur.

    Men vad gör vi sen? När industrin är död men vi fortfarande måste köpa de materiella förutsättningarna för skapandet?

  2. Yes, Apple tjänar en massa pengar på mig, främst på hårdvaran jag köper. Men redan före den moderna industrikapitalismen tjänade den ambulerande smeden på de centralasiatiska stäpperna pengar på att sälja vapen som teknik, så vad vi har att göra med är något som inte kan reduceras till industrisamhällets logik.

    Paradigmatiskt för den moderna industrikapitalismen är ju dock patent och immateriella rättigheter, och här kan man nog tänka sig en möjlig brytning. En hårddisk bygger på en mängd patent, och möjligheten att starta en fabrik var somhelst under alternativa produktionsförhållanden är därför, i nuläget, begränsade. Men detta borde gå att ändra på.

    Steg ett är redan i gärningen, även om det kommer komma re-territorialiserande åtgärder från stora företag bortom DRM och jakten på pirater genom approprieringen av nya marknader, ex. konsert-, event-, och relaterade konsumtionsvaror… samt abonnemangstjänster med ”bredbandsskatt”. Steg två, däremot, har väl i viss mån alltid funnits. Att göra kultur gemensamt gör man både om man gör musik på sin laptop, eller om man sitter och sjunger ”helan går” på en kräftskiva.

    Jag är inte säker på att små brottsstycken är den enda vägen. Jag gillar det faktum att folk går omkring i rastaflätor som ett globalt uttryck och att en massa människor har boten Anna som ringsignal. På internets finns ingen uppdelning mellan det lokala och småskaliga och det globala och välspridda.

    Alternativet till att vi fortfarande måste köpa våra hårddiskar skulle antingen vara ett totalkollektivt ägande där alla fick möjligheten att ”tilldelas” en hårddisk efter behov. Eftersom det är en komplex produkt finns liksom inte möjligheten till Do it yourself, utan då måste man skapa en lika monstruös distributionsapparat för att fördela hårddiskar från fabriken, som kanske befinner sig i ett annat land, till folket. Och frågan är då om vi har gjort något kvalitativt annorlunda från vad kapitalismen gör idag.

  3. Kullenberg: Jag är ganska säker på att Daniel förespråkar en samhällsteori där våld intar en central roll. Smeden på stäppen kan inte suga ut Daniel eftersom Daniel kommer att sätta kniven i honom och ha de varor han vill ha.

  4. @Peter: Tja, det framgår ju iofs. inte av hans kommentar. Att ”implodera” en industri kan man göra utan våld. Men det får han svara på själv.

    Själv är jag en icke-våldsförespråkare. Enligt Deleuze & Guattari intog smederna på stäppen en kvasi-nomadisk position, som befann sig mitt emellan Khans mäktiga Statsapparat och de nomadiska krigsmaskinerna. Om nu Apple är en modern smed, som dyker upp i varje hörn av världen med sina produkter (dock ej iPhone… jag väntar frenetiskt på en Sverigelansering), så förhåller den sig med en relativ autonomi mot de traditionella Statsapparaterna. Nu är ju visserligen Apple en egen liten statsapparat med sin hierarkiska och monopolsökande verksamhet, men konstitutionell makt har de knappast.

    Apples hårddiskar, som de visserligen inte tillverkar själva, kan användas både av FRA för att övervaka befolkningen och av ett gäng script-kiddies för att DDosA regeringen.se. Teknik är därmed inte neutral, men den är social, i bemärkelsen att den kan inkorporeras både i asseblaget Statsapparaten och Krigsmaskinen….

  5. En annan intressant sak att diskutera efter att man har erkänt språkliga utsagors materialitet är den så kallade yttrandefriheten, åtminstone i förhållande till ett borgerligt upplysningsliberalt rättighetstänkande. Rätten att yttra ”vadsomhelst” bygger på att detta vadsomhelst inte har någon materialitet, ingen faktiskt verkan i världen, att ord är av en helt annan art och liksom flyter ovanpå verkligheten. Vilken annan frihet/rättighet som helst har en bortre gräns där den ingriper i någon annans friheter/rättigheter. Här inte också yttranden en sådan gräns, om de nu äger materialitet?

    Konsekvensen bör givetvis inte bli att vi börjar censurera och bestraffa yttranden som misshagar oss och den allmänna ordningen… Däremot är detta ytterligare ett exempel på hur rättighetstänkandet havererar när vi inte kan koppla dem till essenser i tillvaron. Och det är självklart också ett exempel på hur den nya tekniken medverkar till ”äkta” yttrandefrihet, en yttrandefrihet som utgår direkt från materiella villkor i verkligheten – precis så som du beskriver. Tidigare skyddade rätten att yttra sig mest sådana som islamofoba danska papperstidningsredaktörer och inte exempelvis enskilda danska muslimer. I den materiella verkligheten var yttrandefriheten knappast allomfattande…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.