Krigets historia och motståndets möjligheter

Under loppet av två dagar har jag erfarit två radikalt skilda fenomen. De båda sammanstrålar i den mycket allmänna frågan om makt och motstånd.

Vi börjar i underjorden, närmare bestämt på Aeroseum som är ett museum i en underjordisk flyghangar vid Säve flygplats, Göteborg. Den byggdes 1955 och är typexemplet på en kallakrigetkonstruktion. Hangaren, som var superhemlig, innehöll startklara jetplan som skulle försvara Svea rike i fall av att vi blev anfallna. Den klarar de flesta typer av attacker, och har till och med en ”gardin” mot radioaktivt stoff. I slutet av nittiotalet ville man fylla hela bunkern med grus och avskaffa den, men istället har det nu blivit ett flygmuseum. Oscar Swartz skriver i inledningskapitlet till sin nya bok Alternativ till Bodströmsamhället om ett annat sätt att använda dessa katakomber där FRA har en spännande roll (har bara hunnit med inledningskapitlet, skriften förtjänar ett längre inlägg i framtiden).

Min kollega Karl påpekar många intressanta saker om hur denna absurda bunker kan förstås i ekonomiska såväl som militärstrategiska synvinklar. Som vetenskapsteoretiker inom Science and Technology Studies kan jag konstatera en del intressanta saker direkt ur denna erfarenhet.

Ett allmänt antagande inom teknikstudier är att varje teknologisk innovation omges av ett nätverk av allianser och infrastruktur. Ett Viggenplan uppstår inte av sig självt, utan det krävs ett enormt distributions- och förhandlingssystem för att en sådan artefakt ska bli till. Tänk nu att lilla Sverige har lyckats producera jetfighters som mätte sig hyfsat mot supermakterna under kalla kriget. Näringslivet är ju en given aktör i detta nätverk: Saab, Ericsson, Volvo… you name it, men även lokala entreprenörer inom byggbranschen krävdes för att bygga denna bunker. Dessa i sin tur fungerade inte bara tekniskt. Man var även tvungen att bygga upp en social teknologi av kontrakt och tillit eftersom ”ryssen” inte fick veta ett knyst om vad som hände i underjorden. Hur fick man alla att hålla tyst? Det räckte ju med att en enda person pekade på en karta och hela det dolda momentet skulle vara förlorat. Alltså, det sociala diagram som var nödvändigt för tillblivelsen av denna bunker måste förstås som djuplodande, men historiskt betingat. Detta intresserar mig speciellt, men givetvis finns det en mängd andra faktorer att diskutera: Neutralitetspolitik, geopolitik… osv.

Kontrasten från detta till seminariet på Världskulturmuseet idag är ganska enorm. Här talade min andra kollega Stellan Vinthagen om hur terroristbegreppet har förändrats i samtiden. Det kalla kriget, som Aeroseum så tydligt visar på, hade just ”terrorbalansen” som centralt begrepp. Genom kapprustning och kärnvapen upprätthölls ett fredstillstånd, som dock inte var helt stabilt ibland. Men under nittiotalet, och främst efter 9/11 så har detta begrepp förknippats med allt annat än staters terrorism. Istället används det, givetvis, som beteckning för Al-qaeda och den typ av terrorism som använder ”våld och död för att nå politiska mål”. Men begreppet har vidgats avsevärt. Bland annat finns det en amerikansk lag som handlar om ”animal terrorism”, och avser den typ av aktivism som brukar rikta sig mot köttfabriker och pälsindustrin. Därmed innefattar även terrorismbegreppet ickevåldshandlingar, såsom sabotage men även bojkott, eftersom ”att åsamka profitförlust” även kan räknas som terrorism. Ja, det är absurt, men tyvärr en realitet.

Således. Medan vi fyller våra bunkrar med grus eller gör om dem till museer, så pågår det en process för att skapa ett nytt hot. Detta ser vi i den ökade övervakningen, glidningen av terroristbegreppet och säkerhetsbolagens expansion. Vi behöver en kritisk debatt om alla dessa saker, och kanske kan vi lära oss något om relationen, eller avsaknaden av relationer, mellan ett Viggen-plan och FRA:s superdator.

Update: Även Johan har skrivit om händelsen.

15 reaktioner till “Krigets historia och motståndets möjligheter”

  1. Bra rutet!
    men fixa sär skrivningen i ”…utan det krävs ett enormt distributions och förhandlingssystem” så blir det än bättre.

    Med tanke på hur många som var inblandade tror jag inte att taktiken var att lyckas få alla byggkillar att hålla tyst om spektaklet. Man visste att ”Ryssen” visste om långt viktigare hemligheter. Snarare handlade det nog om att göra det så hållbart som de ekonomiska ramarna tillät, och ha flera bunkrar av samma typ utspridda över landet.

  2. Nils: Tack för stavningskontrollen.
    Jo, man var nog ganska medveten om att hemligheten inte gick att bevara till hundra procent. Man kan ju undra hur många bunkrar det finns runt om i landet. Synd att riva dem, med tanke på att det uppstår något väldigt vackert när man gör om vapen till något snällt.

  3. Intressant! Och jag skulle vilja se en ännu djupare dykning i det sociala diagrammet… Det som är spännande för mig är att de sociala strukturer som (någorlunda) säkrar den här typen av hemligheter inte är omedelbart hierakiska eller auktoritära. Det vill säga att de stärkande myterna kan väl konspireras fram i kontrollrummen (omdefiniering av terroristbegreppet, ”illegala kombattanter”, ”ryssen kommer!”, ”gula faran” och så vidare) men hemligheten upprätthålls genom en väldigt informell och flat organisation där granne bevakar granne utan att ha fått uppdraget och utan att rapportera uppåt.

    Tänker lite grand disciplin som de mångas synliggörande inför de få, och kontroll genom allas synliggörande för alla, det verksamma diagrammet från (mer eller mindre icke-teknologisk) social kontroll till (högteknologisk) ”demokratisk övervakning” och panspektricism, som vår käre Kalle DeLanda kallart…

    Eller nåt…

  4. Marcus: Detta är absolut en intressant infallsvinkel. Jag sitter precis och skriver på ett kommande bokkapitel som handlar just om sociala diagram och hur de realiseras i auktoritära vs. demokratiska stater. De överlappar ju ofta. Exempelvis i Kina så har vi total universell modulering i hur man filtrerar och övervakar Internet, men å andra sidan liknar ju censuren och ”för folkets bästa” de disciplinära samhällena. Skillanden är att vi i Sverige vill hitta ett fåtal ”terrorister”, medan man in auktoritära samhällen har befolkningen som helhet som objekt.

    jag skickar ett utkast till dig eller så lägger jag upp det här när jag börjar bli lite mera färdig.

  5. Ja, skillnaden är nog mellan Statens fruktan för de mångas olydnad (Kina) och dess fruktan för fåtalets olydnad (våra kontrollsamhällen)… Teknologin är densamma men kontrollen utövas genom helt olika typer av strukturer, eller kanske ska vi kalla det diagram för organisationen av synliggörande.

    Jag ser fram emot din text – verkligen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.