Kränkta poeter och kärlekskopiering

Mats Söderlunds mänskliga rättigheter är kränkta. Men inte bara som en magkänsla, utan på ett djupt och allmänmänskligt plan:

Den upphovsrätt som nu valsar i debatten som om den vore en aktie på väg upp eller ner, något som man kan berövas, eller sälja eller ge bort, är en omistlig del av varje människas väsen. Det är inte kunskap eller idéer eller innehåll som skyddas av de mänskliga rättigheterna, det är det mänskliga, personliga, konstnärliga uttrycket. Själva formen. Poetens förhållande till sitt verk är personligt på ett djupt och orubbligt sätt, poeten och verket är i själva verket oskiljaktiga.

/…/ Enligt FN:s stadga om de mänskliga rättigheterna har jag rätt att få mina dikter skyddade, oavsett vilket medium de för tillfället befinner sig i.

Söderlund är trött på alla som diskuterar upphovsrätt och därmed tar sig i anspråk att definiera vad upphovsrätten ska vara för diktare och poeter. Jag är trött på att upphovsmän, författarförbund och förläggareföreningar gör anspråk på att driva igenom lagar som IPRED! Speciellt när de hävdar en allmänmänsklig rätt till sina verk!

Jag gillar inte att tala om för andra vad en mänsklig rättighet är. Men detta begär till kontroll som vissa författare, upphovsmän och artister lidaer av, leder till allvarliga konsekvenser när vi realiserar dem i repressiva lagar. Vad som behövs är en rejäl dos kopimistisk schizoanalys! Låt mig dra fram ett gammalt citat av Gabriel de Tarde, ur min och Kalles artikel i Glänta/Eurozine:

There is nothing more natural than that those who love each other should copy each other, or, rather, as this phenomenon always begins by being one-sided, that the lover should copy the beloved. (Tarde 1903:215)

Med en sådan grundinställning släpper paranoian inför att man ska tappa kontrollen över ”verket”. Vi behöver inga hyrsnutar som jagar rätt på folk som kopierar oss, vi behöver inga ”original” att falla tillbaka på. Vi kan istället bejaka vår ständiga sammankoppling med andra människor, som vi imiterar och blir imiterade av, och se att vi inte längre är ensamma och ledsna upphovsmän, utan delar av ett ständigt flöde av kopior och förflyttningar.

Varför inte, om vi nu inte begränsar oss till franska tänkare, fundera på dessa kloka ord av Thomas Jefferson:

He who receives an idea from me, receives instruction himself without lessening mine; as he [sic] who lights his taper at mine, receives light without darkening me. That ideas should freely spread from one to another over the globe, for the moral and mutual instruction of man [sic], and improvement of his condition, seems to have been peculiarly and benevolently designed by nature, when she [sic] made them, like fire, expansible over all space, without lessening their density in any point, and like the air in which we breathe, move, and have our physical being, incapable of confinement or exclusive appropriation. Inventions then cannot, in nature, be a subject of property.”

När tankar, idéer och ord smittar förlorar man inget. Det finns ingen sådan brist. Tvärtom lyser världen upp! Bristen uppstår först när vi primitivt approprierar, och säger ”min, inte din”.

Uppdatering: Först när jag sneglar i prasselversionen av DN-kommuniké i fikarummet ser jag att Mats Söderlund visst är ordförande i Sveriges Författarförbund… jag som trodde att det kom från hjärtat… 🙁

14 reaktioner till “Kränkta poeter och kärlekskopiering”

  1. Lawrence Liang refererad av Copyriot:

    ”Vi säger “detta är min penna” och menar ett exklusivt ägande, vi säger “detta är min vän” och menar ett förhållande av intimitet som inte blir mindre av att delas med flera. Så om vi säger “detta är min dikt”, vad menar vi då?

    Upphovsrättens delirium är när du uppfattar din dikt på samma sätt som din penna, när den i själva verket är din vän.”

    http://copyriot.se/2007/12/21/arkivfeber-och-batfard/

  2. Nog läste jag om hur poesin kan och ofta bör avskiljas från poeten när jag läste litteraturvetenskap på universitetet, men min första egna erfarenhet om hur mystiskt och fantastiskt det kan vara för den enskilda poeten att bli frånkopplad från sitt eget verk insåg jag först några år senare när jag själv blev kontaktad av en student som hade fastnat för en av mina dikter.

    Hon ville analysera den. Självklart tackade jag ”ja”, smått smickrad och förvånad över att hon ens frågade om lov.

    När hon var klar med sin analys kontaktade hon mig igen och delgav mig resultatet. Att läsa min försiktigt tolkade och uppstyckade dikt nedpräntad av en person som hade en världsbild som skilde sig markant från min egen gav mig nästan svindel.

    Sedan dess är jag en hängiven anhängare av de som anser att dikter bör och ofta måste frånkopplas från sina poeter. Annars kan de inte berikas, eller flyga längre än poetens egna tankar. Allt språk är ofullständigt, och kommunikationens misslyckanden och permutationer är vad som gör diktandet så speciellt.

    Jag kan bara anta att Mats Söderlund inte har fått den insikten. Jag hoppas att det inte innebär att hans dikter lever isolerade och inlåsta i hans egen byrålåda.

    Själv ska jag härmed sälla mig till kopimi-filosofin, för jag var nog alltid där egentligen.

  3. Fast jag kan ändå förstå Mats Söderlund, med tanke på hur många av hans rimböcker som fildelas på t ex TPB:
    http://thepiratebay.org/search/mats%20s%C3%B6derlund/0/99/0

    Jag tycker vi bildar föreningen KREASSSUR (Kreatörer som strejkar för en stärkt upphovsrätt), där Mats Söderlund, Christer Sandelin och andra skriver på en högtidlig ed att inte producera något, så länge fildelningen tillåts fortsätta. Strejken innefattar för övrigt även debattartiklar.

  4. Mitt är mitt – ett axiom i tiden
    Inte kika inte dela inte ta
    Jag är poet, inte gniden
    Rätten till mitt ska bara jag ha

    Delad glädje – om du betalar
    Jag ger än del av min själ
    Ställ dig i ledet om kultur dig behagar
    Jag ger ut, du bara stjäl

    Kultur ska den upphöjda publicera
    I parti och minut vårt slit
    Håll käft och konsumera, inte kopiera
    Ty du är pöbel och jag elit

    För fattar du, kund, hur vi lider och sliter
    Ja, vi sliter ju hund!
    Essäer och diktsviter
    från vårt författarförbund

  5. Den där jävla dumheten hade jag missat… Och jag som just skulle åka iväg och sätta mig på kafé. Nu kommer jag älta hans formfetischism hela dagen 🙁

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.