Kort om minne

Idag drabbades jag av en konstig känsla. Det var som om jag inte mindes om det var ett, två eller tre år sedan jag var på 4s-konferensen i Rotterdam. Det var lite obehagligt så jag funderade hur jag instinktivt skulle kunna minnas. Den första reaktionen var att söka i bloggen, och snabbt hittade jag svaret.

Nu är det väl inte så att jag misstänker att jag har gått och blivit senil i förtid. Snarare börjar jag misstänka att bloggen har förändrat mitt minne, och kanske även min tidsuppfattning. Isabelle twittrade mycket kärnfullt:

jag har flyttat min hjärnas långtidsminne till bloggen så nu omdirigeras alla betydande hågkomster dit.

Detta leder oss in på en annan som Copyriot lyfte för flera år sedan (Mitt svaga minne förstärks just nu av google där jag söker och hittar denna länk), nämligen hur politik och minne hänger samman.

I och med att de digitaliserade arkiven har karaktären av anarkiv så är uteslutning lika viktigt som inneslutning i vad som bevaras, även när det gäller korta tidsrymder som månader eller år. Exempelvis kraschade brokeps blogg och Waybackmachine ger knappast något värdefullt om man vill detaljsöka i det distribuerade minnet, vilket åtminstone delvis raderar en del av vårt minne.

I tesen om den distribuerade hjärnan måste nämligen minnet utsträckas även till andra personer än sig själv. Vilket är helt naturligt på så sätt att det instinktiva minnet baserar sig på händelser, och händelser är alltid kollektiva saker. Ibland minns man saker så svagt att de varken går att attribuera till sig själv eller till en namngiven annan person, lite som figuren ”vem var det som sade detta”, precis i gränslandet för den kulturella distinktionen om allmängods vs. vad som bör ges cred för.

Minnet tillhör även i allt högre utsträckning skynet, dvs, Google. Google har funnit ett sätt att skapa ekonomiskt värde på vårt guldfiskminne, och alternativen är ganska svåra att tänka sig, om man nu inte vänder sig till nästa stora megakorp vars tjänster av någon anledning låter som primitiva läten… bing!… yahoo!… och så vidare. Eftersom dessa monster till tjänster kräver dels serverhallar stora som fotbollsplaner, och dels verkar kräva en nästan-monopolställning för att fungera, är frågan vad en ”community-variant” av anarkivet skulle vara?

Man kan tänka sig aktiva minnesbanker, exempelvis genom att man gör wikis eller andra former av databaser, som är små och bara innehåller ett visst urval. Att sätta upp en ”minicrawler” för bara valda sidor är ju inte så svårt, det svåra är ju att tugga sig igenom hela webben.

Observationen är visserligen inte empiriskt hållbar eftersom detta började som en känsla hos mig idag på lördagsmorgonen, men det verkar i alla fall som om delar av mitt minne numera är strikt beroende av en protes. Denna protes ägs av skynet, fungerar kapitalackumulerande, men kan försvinna närsomhelst. Protesen är därmed politisk i någon bemärkelse, och just centraliseringen av internetminnet kan bli problematisk.

Samtidigt är det aningen terapeutiskt och möjligen leder det till bättre tänkande att ibland minnas. Jag gick precis igenom allt jag skrev i April 2009 och insåg många saker, framförallt att hetsnätpolitik inte gör sig särskilt effektiv på denna blogg, och jag lovade visst i somras att inte skriva om nätpolitisk hetsinzoomning här. Jag måste ha ”glömt” det, så det var tur att google påminde mig.

13 reaktioner till “Kort om minne”

  1. Jag hade – eller har – känslan att texterna inte bara fungerar som ett arkiv i sig, utan att jag också kan hänga upp många icke ordsatta minnen på texterna. Det började innan bloggeriet; jag kan t ex relatera helt odokumenterade, orelaterade händelser och personer till texter jag skrev under min tid på GT. Samma sak med bloggtexter. Skulle jag skriva memoarer 😉 eller försöka rekonstruera skeenden skulle det, förutom mina alldeles för många oraderade mejl, vara det naturliga stället att börja.

    Samtidigt kan man ju klura på vad själva dokumenteringen/digitaliseringen gör för ens minne. En vän lade upp en video från ett tillfälle nyss som jag inte ens har hunnit lagra till minnen än, filmat från en annan vinkel än min egen (bokstavligen), och jag vill faktiskt inte kolla på den för att den inte ska ersätta mitt eget ännu inte helt stelnade minne, från mitt eget perspektiv (bokstavligen). Knäppt? Tja.

  2. Johan: Har en känsla av att det är vist av dig att inte kolla på sådana bilder/filmer som du talar om; det kan nog vara bra att låta minnet från ditt egna perspektiv stelna något.

    Jag inbillar mig att det kan vara bra att leva minnet själv först; jag gissar att man inom psykovärlden skulle säga att det alltför ivriga/nära-inpå bildtittandet innebär ett utträdande ur sig själv som skulle kallas ”narcissism”.

    Det problematiska med detta är inte nödvändigtvis att man då ger uttryck för ”själv-kärlek” eller ”själviskhet”, utan för att man då upplever en slags alienering från sig själv. Dels blir man lite slav under bilden av sig själv (vem var jag där?), men framförallt blir man lurad av att inte känna hur det är att leva, i första person, så att säga.

  3. För övrigt, angående ChrisKs post: Ja, bloggen har ibland kommit att bli en konstig diktafon. Har då och då lagt in kommentarer som är avsedda för mitt framtida jag; ”note to self”. (Höll inte Agent Cooper på med sådant?)

  4. Well, web. 2.0 är en sekundsnabb grund-narcissism som jag tror att det är improduktivt att förhålla sig asketisk till. Snarare är det intressant att experimentera med dess andra sida, dvs. möjligheten till anonymitet och kollektivitet.

    Det mesta jag gör på internet nuförtiden, undantaget denna blogg och twitter kanske, är projekt som går åt andra hållet. Bort från subjektet, bort från individuering. Det är mycket befriande.

    Tror dock att man måste låsa upp den gordiska knuten Hatebook först, för att kunna ta sig mot nya domäner. Men det är kanske bara en personlig erfarenhet.

  5. Håller med – web 2.0 gör det väldigt svårt att inte göra narcissist-manövern – att hela tiden sig själv utifrån, på samma sätt som man skulle se på vilken vän/främling som helst. Tror dock att man kan välja att försöka moderera denna tendens, åtminstone till viss del.

    Den andra rörelsen är också intressant! Men då måste vi som sagt lämna FB, och se till att alla tweets och bloggposter är anon. (Intressant framtidsscenario – har någon sci-fi-skrivit om detta?)

  6. Kalle: Tror dock inte vi behöver negera web 2.0 (negationens negatioooooon). Snarare tror jag att vi måste omdefiniera det väldigt statiska individ-nätverk-massa som finns hårdkodat i de sociala nätverken. Eftersom Google och Facebook ändå ligger och jobbar på divid-nätverk-bank, _trots_ att våra konservativa medvetanden ligger kvar i den förra triangeln, så är det vi som är hackade.

    Det är först genom att vända ut och in på det och jobba in mot mitten som vi kan hitta vägar dels mot en anonymt affektivt rövarband (pack) och dels nya sätt att förhandla och bygga samman våra subjektiviteter.

  7. Jag tycker det är dags att skaka av oss respekten för storleken på de stora jättarnas datacenter! Helt enkelt för att den samlade kraften av alla nätanvändares datorer är sjukt mycket större. Problemet är bara att vi inte har kopplat ihop dem.

    Och det ligger i jättarnas intresse att vi fortsätter att betrakta oss som klienter mot ett moln av servrar där ute, för så länge vi gör det är vi redo att betala dem för hostning av våra webappar, våra filer, och vår kommunikation.

    Men det behöver inte vara så!

    1. Vi kan bygga vårt eget moln för exekvering av applikationer. Ett datagrid, för att gemensamt crawla den öppna webben, eller hosta våra egna websiter.

    2. Vi kan bygga vårt eget moln för att spara våra filer på det. Endera bygger vi vårt eget, typ Tahoe-LAFS, eller genom att lita på företag som kan göra det mot betalning, eller byte av lokal disk mot moln storage, exempelvis Wuala.

    3. Vi behöver inte använda twitter, GMail eller Facebook för att kommunicera. Vi kan bygga egna motsvarigheter med i2p, tor och liknande.

    Jag har skissat på hur man skulle kunna göra. Christopher gör också det, och det finns andra, som Privatix.

    Om allt går åt helvete så kan vi lita på egen hårdvara, egna OS som Linux, p2p-teknologi, samt, naturligtvis, kryptering.

  8. ”… omdefiniera det väldigt statiska individ-nätverk-massa som finns hårdkodat i de sociala nätverken.” <- I like. Kärnan i all god socialpsykologi är att affekterna/perceptionen föregår individen och dess historiskt varierande gränser. Här berör ni helt klart det mest radikalt omvälvande hos nya kommunikationsmedel. Jag förväntar mig fundamentalt annorlunda sätt att förstå identitet och personlighet – och även fåfänga, apropå web 2.0. Varför skulle det vara narcissistiskt att läsa gamla bloggar, när era bloggar med sina kommentarer är en ständig sammanblandning av talare och lyssnare? När bloggen används som en diktafon är det omöjligt och irrelevant att avgöra var gränsen går mellan ens eget och andras medvetanden.

    Borde det inte rimligen också kräva en omdefiniering av begreppet anonymitet?

  9. Mats: Word up! Håller helt med dig. Vi måste bara börja bygga, men internet är byggt för distribuerade tjänster. Centralisering är bara lathet!

    Victor: Nej, att läsa gamla bloggar behöver inte vara narcissistiskt, snarare gör man ju det för att kolla upp en konversation man hade för länge sen.

    Anonymitet.. jo. Skenbar anonymitet finns i cyberspace, men verklig anonymitet bara i cipherspace. Det är en erfarenhet som jag fortfarande inte har smält riktigt, men jag bör återkomma dit ganska snart.

    Bloggar för övrigt mera om detta as we speak 😀

  10. Vic: Jag tror att jag börjat hålla mig med en ful-version av begreppet ”narcissism”, enligt vilken begreppet inte så mycket är en fråga om fåfänga eller egoism, utan mer just den rörelse med vilken man stiger ur sig själv för att se sig själv utifrån. Och denna ”bild” är ju missvisande, på samma sätt som det är missvisande att att se på en samhällsstruktur som fix, och inte fokusera på det som gör att aggregatet skapas.

    Här är för övrigt Garfinkel intressant – han är på många sätt kongruent med Tarde – ordningen skall inte vara det som förklarar, vi sociologer har vissa teorier, men de kan aldrig vara någonting annat än en av flera etnometoder med vilka vi gör ordning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.