Klassisk vetenskapsteori – del VI – Positivismstriden

 

 

Klassisk vetenskapsteori – del VI – Positivismstriden

Popper

 

Adorno

Snabblänkar till del del 1 2 3 4 5

 

 

***

***

 

1961 – Popper vs. Adorno. Är det verkligen en strid vi har framför oss, och måste alla filosofiska kontroverser beskrivas i militära termer? Åtminstone är det så som denna debatt, som pågick mellan -61 och -69 har beskrivits i efterhand, men efterhandskonstruktioner ger vi dock inget för, utan vi vågar oss nog på att titta på argumenten utan att på förhand ge dem dramaturgi, ty i god Kantsk anda lyssnar vi ej på auktoriteten utan för vårt myndiga förnuft framåt likt en isbrytare genom fördomshavet. Två texter är oss för handen, och vi börjar med Popper:

Poppers 27 teser om samhällsvetenskaperna
Vad Popper säger om samhällsvetenskaperna i The Logic of the Social Sciences är inte helt olikt det han säger om naturvetenskaperna i övriga texter. Men det finns vissa delar som skiljer sig åt och i och med att han tvingas tala samhällsvetenskap så dyker det även upp intressanta problem. Dessutom är det väl främst samhällsvetare och humanister som överhuvudtaget läser Popper. Denna text är även, skulle jag vilja påstå, en av de tydligaste texterna någonsin skrivna inom vetenskapsfilosofin. Låt oss vandra igenom de 27 teserna i sammanfattande form:

Utgångspunkten för kunskap är okunskap (ignorance), vilket innebär att vårt ständiga ”vet inte” hela tiden genererar problem. Problem är startpunkten för all kunskap, och inte positiva fakta som hos Wienkretsen eller Wittgenstein. I Poppers värld så börjar vi alltså som frågetecken och formulerar därefter problem efter problem, och varje nytt problem som dyker upp genererar i sig ny kunskap. Kriteriet för vad som är vetenskap och icke-vetenskap går vid huruvida en föreslagen lösning på problemen är öppen för kritik eller inte. Vi kan dra till med den tokigaste av lösningar så länge de är kritiserbara och möjliga att falsifiera eftersom all kritik i grund och botten en strävan efter att falsifiera.

Ur detta grundresonemang argumenterar Popper för att den vetenskapliga metoden är objektiv. Det objektiva ligger i att alla påståenden är kritiserbara och vid insikten att allt man rör sig med endast är tentativa lösningar. Eftersom allt är falsifierbart finns inget fast, förutom själva formen för ett rationellt och objektivt samtal. Det finns ingen positiv väg ur denna regress, inget empiriskt faktum som kan få oss att säga ”men detta är ju trots allt Sant”. Vetenskapens objektivitet är inte heller resultatet utav en enskild forskare, utan är det sammanlagda sociala resultatet av ständig kritik som skapar denna objektivitet. Vi är beroende av ett kritiskt samtal där andra attackerar våra påståenden och försöker falsifiera dem för att vetenskaperna ska kunna vara på rätt köl.

Detta kritiska samtal kanske låter fluffigt, men där har Popper givetvis en lösning. För att strukturera detta samtal, för att undvika struntprat och metafysik, så har vi som tur är deduktiv logik. Detta organon är vårt hjälpmedel i all objektivitetssträvan. Från påståenden som visar sig vara sanna, så kan vi nå en konklusion som är sann. Om vi vänder på processen kan vi använda samma metod för att visa att en slutsats är falsk om vi kan falsifiera ett påstående. Varför är detta viktigt? Jo, Popper anser att teorier är inget annat än deduktiva system, som vi kan härleda till påståenden. I den rationella kritiken så är den deduktiva logiken därmed verktyget som tar oss från det partikulära till det generella.

Detta summerar egentligen Poppers totala filosofi ganska väl, men låt oss nu gå in på samhällsvetenskaperna specifikt. Poppers projekt är att hitta samhällsvetenskapernas grundvetenskap, nämligen sociologin. Psykologin är en samhällsvetenskap men den är snett ute när den ska förklara människans beteende. Eftersom människan alltid befinner sig i ett sammanhang står inte förklaringarna att reducera till psykologins nivå (ex psykoanalys), utan faller alltid tillbaka på social miljö (social environment) (spännande paralleller kan här dras till Anti-Oedipus och samspelet mellan social produktion och begärsproduktion). Därmed är sociologin i viss mån autonom. Men Popper är ute på hal is när han formulerar sociologins väg till objektivitet. Den sociologiska analysen bör bestå av en analys av situationen för varje social händelse. ”Objective understanding consists in realizing that the action was objectively appropriate to the situation”. Människan har alltså objektiva mål som hon strävar efter, och beroende på den specifika situationen av sociala institutioner så kan vi förstå hennes handlande. Nu får man en ganska stark eftersmak av metodologisk individualism kombinerat med rational choice, men det intressanta är hur Popper går vidare. Varför denna scientism? Svaret finns i den sista tesen, och är konsistent med ett standardhumanistiskt argument. I en tid av religiöst och filosofiskt förfall, där allt håller på att rasa i dogmatism och metafysik, nihilism och intellektualism, så är den rationella kritiken den enda utvägen, och då gäller det att inte flumma till det i samhällsvetenskaperna.

Adornos svar
Adorno mjukar upp med att hålla med Popper om att samhällsvetenskaperna inte har kunnat skapa en ackumulerad kunskapskropp på samma sätt som naturvetenskaperna. Men sedan lägger Adorno fram sin mera empiriskt betonade sociologi, genom att betona att logiska påståenden inte kan läggas rent och snyggt på världen, eftersom verkligheten själv gör motstånd mot sådana förenklingar. Samhället är motsägelsefullt snarare än konsistent, och därmed är det ohållbart att börja i okunskap, fortsätta med problem, och sedan göra allt för att falsifiera genom deduktion. Vidare argumenterar Adorno emot den metodologiska individualism som Popper skulle kunna beskyllas för. Individ och samhälle samverkar, och kan inte isoleras från varandra. Sociologin ska studera denna samverkan, och sociologen måste utgå från denna empiriska verklighet, snarare än i problem och djärva gissningar. Så på ett sätt är det Adorno som intar positionen av att vara positivist mot Poppers rationalism. För Adorno är samhället ett vara i sig själv som man måste stiga ned i för att förstå det:

”For the object of sociology itself, society, which keeps itself and its members alive but simultaneously threatens them with ruin, is a problem in an emphatic sense(108)” 

 Adorno instämmer dock i det rationella samtalet, ”Sociological knowledge is, indeed, criticism”, och i framläggandet av djärva hypoteser och lösningsförslag i allmänhet. Men det finns en annan viktig skillnad. För Popper är teorier bestående av deduktiva kluster som ger oss förklaringar för fenomen i världen. Men för Adorno är sociologiska teorier mycket mer: ”theory is the telos, not the vehicle of sociology”. Målet för sociologin är teorin som sådan, och den kritiska traditionen, från Kant och framåt, får inte blunda för verkligheten genom en besatthet av logik och falsifikation:

 ”Critical philosophy was militant enlightenment. The critical impulse, however, which halts before reality and is satisfied with work in itself, would, in comparison, hardly be an advanced form of enlightenment.(114)” 

 

Så hur vi än gör kommer vi tillbaka till Kant, och jag måste erkänna att jag nu inte har något annat val än att läsa alla de tre kritikerna eftersom jag annars mest låter som en präst som vevar i luften i upplysningens anda!

Några slutsatser eller positionsbestämningar av Popper och Adorno finns ingen mening med att göra. Beteckningar är i filosofihistorien det som höljer vår sanna filosofiska kunskap i det största mörker, då det enda det gör med oss är att ge oss en anledning till att förslappas. ”Är det positivism/postmodernism… men då vill jag inte läsa!”. Hur många gånger har jag ej hör dessa ord. Men den som sätter gränser i filosofin gör sig själv den största otjänsten!

 Det finns nämligen en punkt där Popper och Adorno är skrämmande överens, och som bryggar över till nästa tema i denna följetong. Den så kallande ”sociology of knowledge”, alltså vetskapssociologin, har vuxit fram som en besvärande fluga i soppan och hotar med relativism och externalistiska förklaringar, och här är de båda tyska filosoferna på krigsstigen. Kan det verkligen vara så att rationalitet, förnuft och logik ”bara” är sociala konstruktioner? I skottgluggen för Popper och Adorno så ligger Pareto, Karl Mannheim, Edgar Zilsel och Robert Merton. Därför blir det nog att i nästa del av detta drama ta oss an dessa sociologer. Vi avslutar med ett tänkvärt citat där Adorno ter sig helt inkompatibel med Neurath när det gäller vad sociologin och vetenskapen har för roll i samhällsplaneringen:

”Comte’s hope that sociology might guide social force reveals itself as naive except when it provides plans for totalitarian rulers” 

 

 

 

Snabblänkar till del del 1 2 3 4 5

 

9 reaktioner till “Klassisk vetenskapsteori – del VI – Positivismstriden”

  1. Ambitiös, intressant blog. Jag vill lära mig, och gillar sammanfattningen av vetenskapsteorin. Den kan vara en invisning till olika författare, kanske rentav en litteraturkanon…

    Jag vill kommentera det här: ”Dessutom är det väl främst samhällsvetare och humanister som överhuvudtaget läser Popper.”

    Det må så vara, även om Popper nog är den ende vetenskapsfilosof jag (en fysiker) har läst lite av i original. Det gällde väl iofs även före Popper, att den ideale naturvetenskaplige forskaren försökte närma sig sanningen om naturen genom att falsifiera eller (approximativt) verifiera teoretiska förutsägelser(?). Så jobbar vi ju (idealt), utan att dagligen (eller någonsin) tänka på Popper och hans metod. Det bristande intresset för hans texter kan kanske bero på att denna metod har lett till en sådan avancerad förståelse för naturen (demonstrerad av bättre och bättre förutsägelser av experiment), att ingen tvekar på att det är bra vetenskap. Därför tror jag att många av oss inte tycker (eller tror) att där finns så mycket intressant att diskutera. Det finns inte riktigt någon konflikt, och icke falsifierbara teorier har inget utrymme i fysikdebatten.

    Det senare får jag visserligen genast modifiera, för t ex strängteori verkar ligga bortom falisifikation, åtminstone än så länge. Ingen har, såvitt jag vet, kunnat förutsäga något experiment vars utgång kan stödja eller falsifiera strängteorin även om den skulle vara logiskt konsistent, och det har nyligen utkommit två kritiska böcker (Woit/”Not even wrong”; Smolin/”The trouble with physics”). Upptäckten av (eller misslyckandet med att upptäcka) supersymmetri i den stora acceleratorn som är under konstruktion i Alperna kan bli en första indikation på värdet av dessa teorier. (Men om det inte är fysik, så har teorin i alla fall lett till en hel del ny matematik, vilket ändå inte är så illa.)

    Sedan finns det andra verkligt intressanta idéer som är tveksamt falsifierbara (oklart om de är icke falsifierbara på ett fundamentalt plan, eller bara för att vi ännu inte har kommit på vilket experiment som behöver göras och hur man ska göra det). Jag talar t ex om den förhärskande Köpenhamnstolkningen, som postulerar vågfunktionens kollaps vid en mätning, vilket är något otillfredsställande men fungerar oklanderligt ”till vardags”. Everetts många världar-teori är logisk men konstig; den stöds av vissa, medan andra anför att dekoherens leder till att bara den ”verkliga” världen överlever.

    Tillbaka till frågan varför naturvetare inte läser Popper, eller vetenskapsteori över huvud taget. Jag tror att det kan bero på att många inte har så mycket till övers för de debattörer som inte är ”tillräckligt” insatta i själva vetenskapen som sådan, utan endast filosofin om den. Nu finns det ju t ex fysiker som är aktiva: Sokal och Bricmont; Mermin (i fr a science wars-debatten); Wineland (som kritiserar Kuhn). Kanske du kan tipsa om fler?

  2. JB: Tack för din intressanta kommentar, som är mycket läsvärd. Jag tycker att det är hemskt intressant att höra naturvetares perspektiv på vetenskapsteori, något som jag även har nöjet att göra när jag undervisar studenter från naturvetenskapliga ämnen här i Göteborg. De brukar initialt vara skeptiska till ”humanistiska perspektiv”, men när man kommer igång med seminarierna brukar de bli intresserade direkt. Men som du säger är det nog tidsbrist som avgör i längden.

    Du tar även upp det stora problemet med Popper, alltså frågan om värdet av icke-falsifierbara teorier. Strängteorin faller, om vi tar Popper på allvar, utanför vad som är vetenskapligt. Men det vore ju synd och skam att kasta ut den bara för det.

    I kommande inlägg så kommer jag tala om många filosofer som ursprunligen varit naturvetare. Lakatos var matematiker, Kuhn var fysiker, och om jag gräver lite så finns det nog många fler. I samtida vetenskapsteori finns det en fysiker som heter Andrew Pickering som har skrivit boken ”The Mangle of Practice”, och sedan finns ju fysikern och filosofen A. F. Chalmers klassiska bok ”What is this thing called Science” (även på svenska), som är ett standardintroduktionsverk.

  3. Jag tycker du uttrycker Poppers filosofi mycket klart och koncist, såväl i din del 4 som i början av detta inlägg. Men, jag blir tveksam när du skriver:

    ”Men Popper är ute på hal is när han formulerar sociologins väg till objektivitet. Den sociologiska analysen bör bestå av en analys av situationen för varje social händelse. “Objective understanding consists in realizing that the action was objectively appropriate to the situation”. Människan har alltså objektiva mål som hon strävar efter, och beroende på den specifika situationen av sociala institutioner så kan vi förstå hennes handlande.”

    Jag uppfattar istället Popper ungefär så här: Han är faktiskt överens med den uppfattning du tillskriver Adorno: ”att logiska påståenden inte kan läggas rent och snyggt på världen, eftersom verkligheten själv gör motstånd mot sådana förenklingar.”

    Popper betonar t.ex. i sin kritik av sammansvärjningsteorier att det aldrig blir som man tänkt sig i samhällsfrågor; människans vägar är outgrundliga. I de flesta fall kan man därför inte uppnå någon objektiv förståelse varvid en rationell handlingsplan för att lösa samhälleliga problem blir ouppnåelig. Istället tvingas man till en social ingenjörskonst steg-för-steg, man måste prova sig fram i det lilla.

    I undantagsfall kan man förstås härleda beteenden och händelser; då och endast då kan man uppnå objektiv förståelse. Detta kan möjligen ske i historiska analyser, men avseende framtiden blir en sådan analys alltid oviss. Vår fria vilja är oförutsägbar. Det är detta jag tolkar in i den meningen du citerar i motsats till din tolkning: ”Människan har alltså objektiva mål…”.

    Det verkar ju också som du själv är lite tveksam då du skriver ”Vidare argumenterar Adorno emot den metodologiska individualism som Popper skulle kunna beskyllas för…”. Vad tror du om min tolkning?

    Tilläggas bör att jag inte kan något om Adorno, läst åtskilligt av Popper och själv är matematisk statistiker med forskningsintressen inom ingenjörsvetenskap.

  4. Thomas: Tack för din utförliga kommentar! Jag är övertygad att du är inne på rätt spår när det gäller Popper och hans syn på samhällsvetenskapernas uppgift, speciellt när det gäller den sociala ingenjörskonsten och idealet att pröva sig fram i små men säkra steg.

    Det blir lätt krångligt när man då jämför med Adorno som är en radikalt annorlunda teoretiker. Om man läser ”Upplysningens dialektik” av Adorno och Horkheimer, så märker man tydligt att den sociala ingenjörskonst och rationella samhällsanalys som Popper företräder är i skottgluggen. Dels beskylls denna för att vara genomteknisk och inte ta hänsyn till människans ”ande”, men den beskylls även för att vara samhällskonserverande (reaktionär), eftersom den i grund och botten bara optimerar de givna premisserna och utgångspunkterna.

    När jag säger att Popper är ute på hal is, så menar jag nog det på grund av mitt eget vetenskapsideal. Men det är dock inte representativt för samhällsvetenskaperna generellt. Den statistiska sociologi som jag skriver min avhandling om har på många sätt anammat Poppers ideal, både om en rationell och förnuftsgrundad vetenskap och lika mycket om påbudet att pröva hypoteser mot fakta.

    Hoppas att jag förtydligade… annars är det bara att kommentera igen!

  5. Jag har som sagt ingen kunskap alls om Adorno och skall därför inte ge mig på att debattera mot hans kritik av Popper. Att Poppers sociala ingenjörskonst skulle betraktas som samhällskonserverande hänger väl ihop med den terori som den är ett resultat av, nämligen hans teori om historicismen. Just denna teori blev min egen ingång till Poppers hela filosofi, faktiskt, då jag fascinerades och övertygades av ”Det öppna samhället och dess fiender” efter att en gång själv varit aktiv kommunist.

    Med tanke på att jag numera är proffs-statistiker och amatörfilosof med Popper som föredöme blir jag förstås nyfiken på ditt eget vetenskapsideal, det som placerar Popper på hal is och som du betecknar som en statistisk sociologi. Kan du berätta vidare om dina idéer? Kommentera dessutom gärna mina försök till tillämpningar av Poppers idéer på min blogg (tgs.blogg.se), du hittar dem genom att söka på ”Popper” där.

  6. Christopher: Tackar, jag köpte A. F. Chalmers bok på bokmässan och ser fram emot kommande inlägg.

    ”/…/ höra naturvetares perspektiv på vetenskapsteori, något som jag även har nöjet att göra när jag undervisar studenter från naturvetenskapliga ämnen här i Göteborg.”: Blir det fler sådana seminarier? Kan man närvara vid nästa seans?

    Förresten, jag skrev fel förra gången, det är Weinberg som kritiserar Kuhn i boken ”Facing up” (inte Wineland, en helt annan person).

    Den här bloggens bloggare och läsare är väl kanske inte specialintresserade av fysik, men av ett sammanträffande har jag precis sett att septembernumret av Physics World handlar om det vi just diskuterat ang strängteori. Här är en intressant artikel: http://physicsworld.com/cws/article/print/30964

  7. Thomas: Hela min vetenskapssyn får jag återkomma till, men jag kan ta fallet med Poppers sociala ingenjörskonst. Tanken är visserligen god, men jag ser en fara i att göra vetenskap av allt, även politik. Om man tänker sig att man prövade politiken mot Poppers kriterier för vetenskaplighet så skulle man i viss mån avgränsa politiken att bara handlade om sådant som var en djärv gissning, men visade sig fel, eller var en djärv gissning som håller, om än temporärt. Jag tror att politiken i viss mån även måste tillåtas att drivas av linjer som inte prövas vetenskapligt, men därmed inte sagt att de inte får kritiseras.

    JB: Kul! Chalmers bok är trevlig och välskriven. Seminarierna ingår i vissa naturvetares masterutbildning och går inte att söka den normala vägen (se denna länk för tillgängliga kurser. Däremot om det dyker upp några föreläsningar ska jag tipsa om dem här på bloggen.
    Fysik är jätteintressant, även om jag har svårt att sätta mig in i alla detaljer. Men jag ska kolla länken.

  8. JB – Artikeln var jättespännande. Den innehöll dessutom referenser till Lakatos som jag tänker återkomma till utförligen i ett framtida inlägg (han skriver dock väldigt tjocka böcker så det tar kanske lite tid). Tack för tipset!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.