Klassisk vetenskapsteori – del V – Davos

Klassisk Vetenskapsteori del V – Davos

***

Positivismen som filosofisk strömning.

Snabblänkar till del del 1 2 3 4


Innan vi går vidare i den klassiska vetenskapsteorins interna historia kan det vara uppfriskande att se sig omkring en aning. Vi har avhandlat Ayer, Carnap, och Popper, men som en isoleradheidegger_7.jpg debatt snarare än en idéhistorisk helhet. Ett intressant nedslag, som ger en indikation på den mångfacetterade debatt som Wienkretsen deltog i, bjuder Michael Friedman‘s bok A Parting of the Ways på. Boken handlar om Davoskonferensen 1929 där Carnap, Cassirer och Heidegger var huvudskådespelare. Det är givetvist historiskt komplicerat att ge en bild utifrån tre filosofer och en konferens, men Friedmans bok ger ändå många intressanta bakgrunder.

Den centrala tesen är att dessa tre herrar representerar vars tre olika strömingar i en turbulent historisk tid. Carnap, som vi tidigare varit inne på, hade publicerat Der Logische Aufbau der Welt (1928) och uppbringade en positivistisk filosofi där logik, rationell analys och empirisk verifikation stod i centrum. Cassirer hade precis skrivit sitt stora filosofiska verk Philosophie der symbolischen Formen och Heidegger hade 1927 publicerat Sein und Zeit. Friedman argumenterar att det finns en viktig gemensam nämnare för alla tre, nämligen det ständiga förhållandet till Kant. Min kollega ”Drejan” myntade de numera bevingade orden ”Har man inte fattat Kant, då har man inte fattat nå’t!”, och detta gäller i allra högsta grad om man ska navigera i tjugotalets intellektuella snårskog. Nu har jag personligen inte fattat Kant än, men jag har vidtagit drastiska åtgärdercassirer2.jpg genom att snart börja projektet att läsa alla tre kritikerna i sträck. Under tiden får vi förlita oss på Friedman’s sammanfattning.

Carnap vs. Heidegger

Carnaps projekt att skapa ett logiskt enhetsspråk stod i strid med många tidigare idéer. Den logiska analys som han för fram har dels en negativ uppgift som består av att den ska driva ut metafysiken, och en positiv uppgift i att vara ett hjälpmedel till vetenskaperna. En vanlig missuppfattning är att Carnap och Heidegger helt och hållet förkastade varandras projekt. Friedman argumenterar att så inte alls var fallet, utan att de läste, kommenterade, berömde, men framför allt kritiserade varandras verk. I The Task of the Logic of Science, som behandlats tidigare, kritiserar Carnap Heidegger för att använda språkets logik på fel sätt. Men Carnap förkastar varken Heideggers metafysik eller existentiella projekt rakt av (som sådant), utan använder det istället som språngbräda för att föra fram sitt egna projekt om ett vetenskapligt tänkande för filosofin. Carnap var kritisk mot stora delar av de filosofier som diskuteras i Tyskland vid denna tid; Hegel, Husserl, Fichte, Bergson, och så vidare, och i och med det nya stjärnskottet Heidegger får han en måltavla för sin generella kritik. Men samtidigt är detta negativa projekt inte det som får ta upp all tid. 1932 säger Carnap i en föreläsning:

carnap

”/…/ not think that the struggle against metaphysics is our primary task /…/ it is only necessary because of the historical situation, in order to reject hindrances. There will, I hope, come a time when one no longer needs to present lectures against metaphysics” (Friedman p. 19)

Friedman kopplar sedan samman Carnap och Neurath på ett intressant vis. Neurath var ju som bekant en aktivist och radikal socialist. Han skiljde sig från Carnap på en ganska viktigt punkt; när det gällde filosofiska sanningar så var det politiska alltid primärt. Logisk analys var den förnuftiga vägen att bekämpa metafysiken med, men Neurath var bestämd med att de social progression alltid var viktigare än vetenskapen som sådan. Carnap sympatiserade dock med Neurath på många punkter, och de delade åsikten att metafysiken på många plan var borgerlig och ibland även reaktionär. Die Geisteswissenschaften, alltså humaniora, var präglade av ettOtto Neurath filosofiskt försvarstal i kontrast till die Naturwissenschaften, och i denna legitimeringsprocess, som drevs av bland annat Rickert, Dilthey och Heidegger, argumenterade Neurath att det uppstod ett reaktionärt hinder för vetenskaplig och social progression (de båda alltid hand i hand). Det handlar således inte bara om filosofi i utdrivandet av metafysiken, utan även om politiska idéer. Ibland kan jag inte göra annat än att sympatisera med Neurath och Carnap, eftersom det i dagens humaniora i Sverige råder en reaktionär dimma i de textcentrerade och tolkande vetenskaperna, vars oförmåga att titta på världen istället för att bara se texten leder till att filosofin blir ytlig och meningslös och därmed tappar sin potential till social kritik (nu tog jag allt i). Dock skulle jag inte använda mig av positivisternas metod för att argumentera, men det är lite en annan fråga.

Således. Friedmans poäng är att de tre filosoferna delar intellektuell bakgrund i Kant, men går i tre olika riktningar. Kants filosofi rymde ju allt från vetenskap, moral, kultur och religion och därmed var det inte så konstigt. Som Foucault argumenterar i The Order of Things ligger mekanismerna som orsakar positiviteterna ”behind” våran erfarenhet, på djupet, där under. Typiskt modernt! Både den ”kontinentala” och den ”analytiska” traditionen har varit besatta av detta djup, även om positivismen har förkastat att logiska utsagor går att uttala om denna nivå. Endast det positiva är vetbart, medan den tolkande traditionen har sprungit hermeneutiska cirklar i oändliga spiraltrappor mot detta djup… Nåväl. Hursomhelst är Friedmans bok utmärkt eftersom den slår hål på myten om att positivismen var anti-intellektuell. Carnap och de övriga i Wienkretsen var pålästa och inte alltid helt negativa till den metafysiska traditionen.

Nästa gång borde jag, om allt går som det ska, kunna foga samman en text om positivismstriden.

Snabblänkar till del del 1 2 3 4


3 reaktioner till “Klassisk vetenskapsteori – del V – Davos”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.