Klassisk vetenskapsteori, Del IX – Zilsel och vetenskapens sociologiska rötter

Del IX – Zilsel och vetenskapens sociologiska rötter

 

Snabblänkar till del del 1 2 3 4 5 6 7 8

 

Edgar Zilsel föddes i Wien 1891, och kom i kontakt med Wienkretsen på trettiotalet, även om han kom att bli en av dess kritiker. I egenskap av marxist och jude stötte han på problem i Österrike, och emigrerade 1938 till USA. Här undervisade han i fysik, men mest känd är han kanske för sina vetenskapssociologiska teorier. Den mest kända, den så kallade Zilseltesen, kommer att behandlas genom texten The Sociological Roots of Science (1942).

Zilsel ställer sig frågan om hur den moderna vetenskapen kunde bli till egentligen. Han observerar att denhar uppstått, åtminstone i den bemärkelse som vi idag förstår den, i upplysningens och de västerländska civilisationeras namn. Stannar man vid ett sådant påstående så är det lätt att avfärda Zilsel som ännu en eurocentrisk Statsfilosof, men om vi går djupare ser vi att så inte riktigt är fallet. Att vi har blivit en vetenskaplig civilisation beror nämligen inte på att vi har blivit allt mera rationella eller att vi vet mer och mer – det handlar inte om att det Europeiska förnuftet har rest sig över horisonten av en historisk nödvändighet. Nej, Zilsel poängterar att människans tänkande har tagit krokiga banor genom historien, och att det vetenskapliga tänkandet bara är en av flera möjligheter. Därför kan man inte höja förnuftet till skyarna, utan istället måste vi enligt Zilsel fråga efter de sociologiska faktorer och förhållanden som låg till grund för uppkomsten av de moderna vetenskaperna.
Den stora övergången sker, precis som hos Marx, Weber, Durkheim, eller för den delen Foucault, vid övergången från feodalism till kapitalism. Kapitalismen var på många sätt en revolutionerande händelse i Väst, främst genom att produktionen fick en framskjuten plats i alla aktiviteter. Men även andra faktorer spelade in, som till exempel urbaniseringen som bidrog till att vi skapade en borgerlig samhällsklass vars intellektuella spörsmål inte var bundna till kyrkans exeges. Istället kunde det kritiska samtalet födas hos den urbana borgaren som i viss mån levde autonom från kyrkan och staten. Men det viktigaste menar Zilsel är ändå användningen av maskiner, arbete och produktion. Den nya industrialiseringen krävde nämligen maskiner och tekniska lösningar som ställde vetenskapen inför nya, praktiska problem. Teknisk rationalitet är med andra ord inte så mycket en intellektuell insikt som det är ett praktiskt vetande som ligger nära praktikerna av att distribuera och ordna produktion i olika former. Denna rationalitet hade inte mycket till övers för tradition och seder utan föredrog kalkylerande och beräknande. Detta leder fram till, vilket sedan blir centralt i nittonhundratalets Statsapparater, den sociala ingenjörskonsten (politisk aritmetik).
Men för att gå lite närmre i sin analys delar han in den sociologiska utvecklingen i tre ’strata’ där strukturomvandlingar sker under ’moderniteten’: universiteten, humanismen och arbetet. På universiteten sker omvandlingen från skolastisk kunskap till teknisk. Tidigare hade universiteten dominerats av de absolut högsta samhällsklasserna som bara skrev på latin och såg ned på praktisk kunskap. Men redan under femtonhundratalet och framåt fick dessa skolastiker kontakt med konstnärer och ingenjörer (artist-engineers). Ofta var nämligen guldsmeder och målare även anställda som skeppsbyggare, ritare och så vidare. Gränsen mellan konstnär och ingenjör som vi har idag var alltså inte lika markerad. Dessa fick allt större inflytande på universiteten och gjorde att skolastikerna mer och mer tillägnade sig medicinsk kunskap, navigation istället för astronomi och ballistik istället för allmän geometri (för att ta ett par exempel). Dessutom var konstnärsingenjörerna inte så noga med att vara bildade, utan talade modersmål istället för latin och var (nästan) som vanligt folk i vissa avseenden. Den filosof som hyllade detta allra mest är vår kände Francis Bacon, som med kraftiga ordalag förespråkade det handfasta styret över naturen och att kunskap först och främst ska vara nyttig.
Men den faktor som accelererade detta nya vetande är ändå produktionen av varor. Tidigare hade vetenskapen visserligen använts till innovationer i krigskonsten och i sjöfarten men även för underhållning. Men det som markerar övergången från den klassiska vetenskapen till den moderna är hur den tar sig uttryck som en rationalitet i en produktionsapparat. I de tidigare slavekonomierna fanns det ingen platts för Fordism eller optimering av produkter och produktion, utan i det framväxande högteknologiska samhället föddes samtidigt den avancerade vetenskapen. Experimentalismen och kausaliteten behövdes inte tidigare, men blev nu vetenskapens viktigaste metoder.
I jämförelse med Merton och Mannheim får vi hos Zilsel en tydligare Marxistisk förklaringsmodell, men samtidigt en mycket mera modern ansats som inte ligger långt ifrån Foucault´s teorier om de moderna vetenskapernas uppkomst i slutet av sjuttonhundratalet, som han kopplar ihop med de bio-politiska livsvetenskaperna vars primära objekt var arbete och den arbetande populationen och dess välmående. Dessutom ger Zilsel en kausal sociologisk förklaring till vetenskaperna, något som David Bloor spinner vidare på, om än många år senare.

– Det har varit ett mindre uppehåll i min klassikerserie… jag har haft en massa annat att göra… men nu är den på spåret igen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.