Klassisk vetenskapsteori – del IV – Popper och tredje världen

Del IV – Popper, falsifikationism och den tredje världen

Snabblänkar till del del 1 2 3

Popper

Det går inte att läsa många sidor om vetenskap eller filosofi förrän man stöter på sir Karl Raimund Popper. Under 1900-talet hann han med både att bli en betydande vetenskapsfilosof, liberal samhällsteoretiker, adlad av drottning Elizabeth II och medlem av Royal Society. Som kuriosa kan nämnas att Håkan Törnebohm, som grundade ämnet vetenskapsteori här i Göteborg, hade goda kontakter med Popper, och ryktet säger att det ska finnas en brevkorrespondens i någon byrålåda.

Popper ville inte associeras allt för mycket med Wien-kretsen, även om han i förordet till första utgåvan av Logik der Forschung citerar Schlick, men i andra utgåvan skriver ”Obwohl ich ein Hörer Schlicks war, war ich nie ein Mitglied seines Kreises…”. Men han ger dock erkännande till kretsen genom att skriva att hans teori om falsifikationismen hade vuxit fram i en dialog och som en kritik av den logiska empirismen. Förord är intressanta, och i samma veva som han förklarar sitt förhållande till Wienkretsen skriver han 1963 om hur han ser på filosofin i allmänhet (och nu ligger Heidegger, Husserl och Hegel i skottgluggen… och då drar vi i princip in hela Parisfilosofin också). Ursäkta tyskan: ”sie fürhten dazu, dass in unserer Zeit Kant und die Aufklärung recht allgemein als völlig veraltet angesehen werden; worauf man wohl nur sagen kann: Um so schlimmer für unsere Zeit (xxvi)”. Fri översättning lyder: ”de menade att i vår tid ansågs Kant och upplysningen som föråldrade, och till detta kan man endast svara: Desto sämre för vår tidsålder!”. Kant, upplysning, mod, humanism och vetenskaplighet är alltså centrala komponenter i Poppers filosofi, men vi hinner inte med alla nu, utan fokuserar på demarkationsproblemet och tredje världen.

Demarkation. I sin grund och botten består problemet i hur vi skiljer vetenskap från icke-vetenskap; samma problem som hos den logiska empirismen, och vi finner stora likheter med deras sätt att argumentera i texten Demarkationsproblemet (1934). Att utsagor inte får vara metafysiska är inte ett stort problem för Popper; så länge man har förnuftet i längden får man gärna häva ur sig gissningar som är helt uppåt väggarna. Så länge vetenskapsmannen möjliggör falsifiering kan han fortfarande vara vetenskaplig. Popper bryter dessutom mot verifikationismen genom att han ger fenomenens djupstruktur ett erkännande: ”Det finns en verklighet bakom världen så som den visar sig för oss, möjligen en mångskiktad verklighet, där fenomenen utgör de yttersta skikten. Den store vetenskapsmannens uppgift är att djärvt och vågat gissa sig till hur dessa inre realiteter ser ut. Detta är besläktat med att skapa myter (132)”. Detta djärva gissande blir alltså det som utgör en aspekt av demarkationen mellan vetenskap och icke-vetenskap. Om vi gissar djärvt så undviker vi att trampa i samma gamla spår med förgivettagna sanningar. Sedan måste vi givetvis pröva våra djärva hypoteser mot empiriska erfarenheter, men detta är initialt inte så viktigt för Popper.

Alltså – en teori är vetenskaplig om den är djärv och prövbar, och det gäller att hela tiden vara modig; ”Försök inte undvika falsifiering, utan stick ut hakan!”. Idealet är alltså att lägga fram en teori som är öppen för kritik, och sedan ge efter om man blir motbevisad – dock inte för snabbt – kritiken man får måste ju kritiseras den också innan man kan falsifiera hypoteserna.

Detta leder Popper in på två mycket goda, och numera klassiska, exempel; marxism och psykoanalys. Men vi nöjer oss med det första: Marxismen var enligt Popper en gång i tiden vetenskaplig eftersom den innehöll en mycket djärv gissning om att de västerländska kapitalistiska ländernas utveckling skulle leda till ett tillstånd som präglades av snedfördelning och misär, vilket i sin tur skulle trigga en socialistisk revolution. Så långt är allt på sin plats. Men när historien sedan visar att Lenin och Stalin drev igenom socialismen som en ideologi som efteråt skapar industriell tillväxt så stämmer inte längre hypotesen om att industriell tillväxt kommer först. Alltså måste marxismen falsifieras. Men fortfarande finns det ju anhängare till marxismen, och dessa skapar vad Popper kallar för en ”immuniserande strategi” för att skydda teorin, och därmed är man inte längre vetenskaplig. Bad faith!

Det är alltså inte sanningen hos en teori som avgör dess vetenskaplighet (130). Einstein, som är en av Poppers förebilder, erkände detta, vilket gjorde honom mycket imponerad. Einstein ansåg att hans relativitetsteori aldrig kunde vara sann, utan endast en bättre eller sämre approximation än den tidigare Newtonianismen. Om Wienkretsen var ute efter så hårda sanningar som möjligt, så är Popper den raka motsatsen. Sanningar ska vi inte gå omkring och tro på – allt är endast approximationer. Deal with it!

Men är det verkligen så enkelt…

Tredje världen – epistemologi utan vetande subjekt

Den vetenskapliga kunskapen befinner sig i vad Popper kallar för den tredje världen, alltså inte i objekten eller tingen, men inte heller som totalt subjektiva erfarenheter. Här finns istället objektiva teorier, objektiva problem och objektiva argument. Denna ontologiska domän är helt oberoende av vem som funderar på den, eller om någon tror på den. Den är i sanning kunskap utan ett vetande subjekt. I texten Epistemology without a Knowing Subject vidareutvecklar Popper sitt argument.

Den tredje världen är autonom trots att den givetvis är en mänsklig produkt. En klassiker som tillhör den tredje världen är Poppers egna teori om falsifikationism och problemgenerering: ”P1>TT>EE>P2”. Alltså ett problem (P1) leder till en tentativ teori (TT) som sedan elimineras från fel genom empiriska tester eller kritiska diskussioner (EE), vilket i sin tur leder till ett nytt problem (P2). Detta leder inte till en lösning, vilket vi aldrig får tro att Popper är ute efter, utan det leder till nya problem och därmed ökad kunskap. Tack vare logiken och den rationella kritiken får vi ett framåtskridande vetande.

Så, vi har i likhet med den logiska empirismen både en tro på de positiva erfarenhetsbaserade kunskaperna och de rationella och objektiva argumenten. Men hos Popper kommer inte det positiva först, utan det rationella. Börja med en fråga och undersök sedan!

Popper kommer tillbaka i den så kallade positivismstriden där han går i tunga ronder med bland andra Adorno och Habermas.

Nästa gång blir det Poppers lärjunge Imre Lakatos som sätts under luppen.

Jag utlovade i tidigare inlägg att denna post skulle innehålla en utläggning om Mary Hesse. Men jag stötte på patrull… Hennes text The Structure of Scientific Inference är totalt tjock, och jag behöver mera tid för att begripa den helt enkelt. Men den som väntar på en filosofisk (smäll)karamell väntar aldrig för länge.

6 reaktioner till “Klassisk vetenskapsteori – del IV – Popper och tredje världen”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.