Klassisk vetenskapsteori – del III – Ayer & Carnap

Klicka på siffrorna för att läsa del 1 och 2 först.

ayercarnap

Del III – Ayer & Carnap – I kamp mot metafysik, för en positiv vetenskap.

***

***

***

 

Det finns stora biografiska likheter mellan dessa två tunga namn inom den logiska empirismen. De har båda bakgrund i kontinentala borgerliga familjer, och skriver under tjugo- och trettiotalet. Ayer var dock verksam i England, medan Carnap hade sin baserad i Wien och Prag, något som kanske främst hade inverkan på en politisk nivå. Men de var båda betydelsefulla i den samlade diskussion kring positivism som skedde vid denna tid, och bådas texter har statusen av klassiker inom analytisk filosofi, epistemologi såväl som i idéhistorien.Texterna som vi har framför oss är väldigt lika och de är skrivna med bara två års mellanrum (1934 respektive 1936). Det finns tre teman som de båda explicit behandlar, och som dessutom utgör de viktigaste ledmotiven i den logiska empirismen:

  1. Demarkation mot metafysiken
  2. Verifikationism
  3. Logik

1. Metafysik. De båda texterna innehåller en demon, som framträder under beteckningen metafysik. Dels kan man förstå detta som ett avståndstagande från ett visst innehåll i filosofin som man argumenterar emot, men det innebär också upprättandet av en gräns mellan var vetenskap börjar och metafysiken tar över. Både Carnap och Ayer använder sig av språket för att hitta denna skillnad som måste vara absolut.

Ayer argumenterar att en mängd filosofiska frågor och satser är fel ställda eftersom man förletts in på språkliga villovägar som oundvikligen hamnar i metafysiska resonemang. Exempelvis när man säger att ”Hundar är trogna” så implicerar man givetvis att hundar verkligen finns till. När man då fortsätter och tänker sig att ”Enhörningar är overkliga” som ett liknande påstående så hamnar man i nonsens. I och med att man tillskriver dem attributet av att vara overkliga implicerar man deras existens när attributet egentligen är till för att säga att de aldrig har funnits från första början. Detta exempel kan ju tyckas vara trivialt till en början, men det har dramatiska konsekvenser för filosofin. Exempelvis blir Heideggers hela projekt om Varat meningslöst, men andra begrepp som ande (Hegel), substans (Descartes, Spinoza), och norm (Durkheim), blir metafysiska och därmed ovetenskapliga.

Carnap går lite längre i sin analys och gör en distinktion mellan ”material mode of speech” och ”formal mode of speech”. I grund och botten är dessa båda sätt att tala om ett fenomen ute efter samma sak, men det senare är att föredra eftersom det är tydligare. Det materiella sättet att tala faller lätt in i illusioner om att saker som egentligen är immateriella har en fysisk existens, och detta leder i sin förlängning till motsägelser och metafysik. Dessa två påståenden från Carnaps text är tydliga exempel:

1. 5 is a number.

2. ‘5’ is numeral.

I exempel 1 så appliceras det materiella sättet att tala, och då är det lätt att vi vilseleds att tro att fem är ett objekt, medan det i exempel 2 är tydligt att fem endast är ett numerärt uttryck. Genom att använda ett formellt språk undviker vi alltså pseudoproblem. I fallet ett är det lätt gjort att vi börjar ställa metafysiska frågor som bara vilseleder filosofin. Vi kanske då frågar efter vad fem egentligen är; kan det vara en substans, ett ting eller ett transcendent ideal? Dessa frågor blir struntprat, och det enda sättet att råda bot på problemet är att vara stringent och inse att fem är ett språkligt uttryck och varken mer eller mindre.

Således. Gränsen mellan vetenskap och metafysik upprätthålls främst genom språkets logiska och grammatiska bruk

2. Verifikationism. Den logiska empirismen är mer än bara en negativ kritik av tidigare filosofi, som helst bör avskaffas och övergå i riktig vetenskap. Den innehåller även det starka positiva elementet av hur man når säker kunskap.

Vi börjar med Ayer:

”alla utsagor, som har faktiskt innehåll, är empiriska hypoteser, och att empirisk hypotes måste vara relevant för någon faktisk eller möjlig erfarenhet, så att ett påstående, som inte är relevant för någon erfarenhet, inte är någon empirisk hypotes, och alltså inte har något faktiskt innehåll”(18).

Med andra ord innebär följande att utsagan ”det finns en katt i kylskåpet” har ett relevant innehåll eftersom det är möjligt att testa det mot erfarenheten, medan ”världen är en hel, singulär substans” är tomt på innehåll eftersom det ej går att erfara utan är ett metafysiskt a priori. Men då kommer Ayer till nästa problem. Generella utsagor, av typen ”alla svanar är vita”, är ju omöjliga att testa mot erfarenheten. Det generella är nästan metafysiskt. Från förra inlägget minns vi ju nominalismregeln, och Ayer har givetvis en väg ut: ” Inför denna svårighet har några positivister valt den heroiska utvägen att säga, att dessa allmänna utsagor verkligen är ett slags nonsens, fastän en mycket betydelsefull typ av nonsens” (14). Detta bryggar givetvis till punkt tre, alltså om logiken. Men innan vi tar oss dit ska vi se vad Carnap har att säga om verifikationism:

”We take the view, expressed already by Hume, that besides logico-mathematical tautologies (analytic sentences) science contains only the empirical sentences of the factual sciences.”

Carnap är alltså mera inne på spåret att filosofin inte har så mycket att bekymra sig om när det gäller verifikationism eftersom vetenskapen redan gör detta på ett dugligt sätt. Så då har vi bara den svåra biten kvar; logiken.

Logikens uppgift är enligt Ayer att kunna klargöra vad som är möjligt för erfarenheten att verifiera, och hindra oss från att ställa frågor som är meningslösa. Carnap andas samma innebörd: ”Syntax is nothing but the mathematics of linguistic forms” (52). Men det blir mera intressant om vi verkligen tänker oss vad en logisk världsbild har för syfte, och detta finner vi allra tydligast hos Carnap där visionen om en enhetsvetenskap är en primum movens. Det är nämligen här de båda skiljer sig åt. Carnaps tydliga marxistiska influenser och samhällsutopi driver honom att utveckla denna tanke till sin fulla spets:

Enhetsvetenskap. Det syntaktiska och formella språket möjliggör enligt Carnap för vetenskaperna att enas. Han börjar med att visa vad målet är; att fysiken ska kunna enas med biologi, psykologi och till sist sociologi (min favorit). Så hur lyder då argumentet? Biologiska begrepp kan enligt Carnap förenas med fysikens eftersom de referrerar till tillstånd i tidrummet, precis som fysiken själv, och dessutom är biologin en empirisk vetenskap som kan verifieras mot verkligheten. Däremot råder det större tvekan om huruvuda naturlagarna för biologin och fysiken är desamma. Här säger Carnap bara att de är de samma, men att det är problematiskt att härleda biologiska lagar ur de fysikaliska eftersom (dåtidens) neovitalism innehåller en massa pseudobegrepp. Men det vetenskapliga språket kan och bör vara enat för vetenskaperna. Vi bör kunna använda oss av samma metod för sociologi, biologi och fysik, men det finns fortfarande vissa luckor att fylla innan vi kan matematiskt räkna mellan dessa abstraktionsnivåer. Men nu kommer ett intressant stycke – som svarar på varför denna enhetsvetenskap är så viktig för Wienkretsen – och som under omständigheterna är ganska sympatisk:

”We are thus healing a split that has divided science till now /…/ the concepts ”life”, ”soul” /…/ and ”objective spirit” (or in some more careful writers, ”norms” and ”national spirit”) look as if they belonged to a ”higher sphere”, as opposed to the ”lower sphere” of what is ”merely material”. (58)

Det är tydligt hur Carnap här är på klappjakt efter vetenskaper vars pseudovetenskaplighet även är politiska. År 1934, när denna text skrevs, var ”nationalanden” en av historiens mest perversa idéer om folk och land, och ur den aspekten var det viktigt att göra denna distinktion.

Låt mig avrunda denna exposé med ett citat från Hume som jag hittade i en fotnot till Carnaps text:

When we run over libraries, persuaded of these principles, what havoc must we make! If we take in our hand any volume; of divinity or school metaphysics, for instance; let us ask: Does it contain any abstract reasoning concerning quantity or number? No. Does it contain any experimental reasoning concerning matter of fact or existence? No. Commit it then to the flames; for it can contain nothing but sophistry and illusion”

 

Nästa gång blir det Karl Popper vs. Mary Hesse. Spänningen bör stiga, eftersom mycket står på spel… kommentera gärna, då blir jag glad!

 

 Snabblänkar till del 1 2 3

6 reaktioner till “Klassisk vetenskapsteori – del III – Ayer & Carnap”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.