Klassisk vetenskapsteori – del II – Logisk Empirism

För er som vill läsa från början finns del I här som ger en introduktion till positivismen i stort.

 

Del II – Logisk empirism – en ohelig allians mellan rationalism och empirism

 

Det finns många sätt att ringa in vad logisk empirism skulle kunna vara. Först bör man dock förtydliga att det finns minst två andra beteckningar på denna idétradition, som nästan har samma betydelse; verifikationism och logisk positivism (observera att wikipedialänkarna är lite röriga), men som alltid med beteckningar är de oftast mer missvisande än produktiva (jämför; poststrukturalism, modernism… etc.). Istället hade jag tänkt att ta upp centrala drag i den logiska empirismen rent innehållsmässigt, och sedan avgränsa den historiskt och sätta in den i ett politiskt och vetandehistoriskt sammanhang.

Centrala drag. Den logiska empirismens metodologiska uppgift är att på ett exakt sätt analysera språket vid vetenskapliga undersökningar. Här vänder man sig mot det slappa användande av språket som man ansåg hade infekterat vetenskaperna och som förhindrade dem att tänka både rationellt och empiriskt. Den logiska empirismen såg därför att språket skulle förtydligas till den grad att påståenden kunde verifieras mot empiriska data. På så sätt underkände man en rad metafysiska projekt, som sysslade med att söka efter exempelvis ”materialitetens natur”, något som den logiska empirismen argumenterade starkt emot, eftersom sådana allomfattande essenser varken kunde mätas eller erfaras utan förblev ideala resonemang. Endast det som är positivt, det som uppenbarar sig för erfarenheten, kan vara värt att tala om, och därför gällde det att skilja ut det struntpratet från de positiva propositionerna.

Men i den logiska empirismen finner vi en grundläggande motsägelse; hur är det möjligt att förena rationalism och empirism? Detta är givetvis mycket spännande eftersom traditionen själv kritiserar just motsägelser som struntprat. Men för att vi ska förstå hur man rodde hem det hela måste vi först blicka tillbaka idéhistoriskt, för att finna rötterna till det centrala argumentet; Erfarenheten är det ända sättet att veta om världen, men matematik och logik är viktiga verktyg för att tala om den.

 

Vi börjar i Wittgenstein. Tractatus Logico-Philosophicus skulle komma att skaka om filosofin, och de första att ta till sig denna mycket strikta filosofi var Wienkretsen. Wittgenstein argumenterade för att världen består av partikulära fakta som endast kan beskrivas i sin ursprungliga form. Vi kan alltså inte veta något om deras essenser eller egenskaper a priori, utan allt vi vet om dem måste erfaras positivt. En teori måste därefter vara baserad på enskilda fakta, och inte på något annat (exempelvis axiom, principer eller antaganden). Detta förbjuder givetvis metafysiska resonemang. Det enda filosofin ska sysselsätta sig med är alltså en logisk analys av språket så att struntprat kan sorteras ut. Detta passade Wienkretsens föreställningar om en enhetsvetenskap centrerad kring fysiken, och Wittgensteins traktat diskuterades livligt. Rudolf Carnap, som jag kommer att återkomma till i en närläsning av The Taks of the Logic of Science i framtida inlägg, var en framträdande person i kretsen som argumenterade starkt för en verifikationistisk vetenskapssyn. Påståenden om världen måste kunna verifieras mot den empiriska verkligheten och därmed på ett finit sätt kunna bedömas vara sanna eller falska. Wienkretsen var väldigt bestämda i sin uppfattning om att vetenskapen skulle vara strikt på detta sätt. Dels argumenterade man mot metafysik i allmänhet, men även hur en irrationell syn även på dagsaktuella händelser kunde leda till vanföreställningar, som till exempel patriotism och antisemitism. Wienkretsen var inte bara en radikal rörelse, utan vid tidpunkten för dessa diskussioner, alltså 20- och 30-talets Tyskland, så var den filosofiska debatten livlig även i allmänhet. Exempelvis argumenterade Carnap mot Heidegger som beskylldes för att fara med metafysik eftersom hans påståenden inte kunde härledas till fakta, och därmed var meningslösa pseudo-problem. Carnap deltog även i den berömda Davoskonferensen 1929, där Heidegger och Ernst Cassirer debatterade Kants filosofi, och mycket annat. Om man vill göra en grov förenkling av filosofihistorien kan man hävda att denna konferens markerade en splittring, där Heidegger tar det ”kontinentala” spåret som är kritiskt mot objektivititetsidealen hos den logiska empirismen, medan Carnap tar den ”analytiska” vägen. Cassirer däremot, brukar sägas stå någonstans mitt emellan genom att båda ha rationalistiska tankar samtidigt som han betonar en humanistisk bildning (för att vara ärlig har jag aldrig fattat Cassirer. Jag får göra läxan bättre).

 

Om man ska säga något mera generellt om Wienkretsen så är det intressant att se hur deras tankar om en enhetsvetenskap och deras socialistiska samhällsutopi i viss mån strålar samman. Otto Neurath var en av de mera samhällsvetenskapligt inriktade medlemmarna i kretsen och menade att Marxismen i grund och botten var vetenskaplig, och att samhällsvetenskaperna kunde bli strikta om de bara rensades från metafysik. Lösningen på detta skulle vara att man inte skulle syssla med människors intentionala tillstånd överhuvudtaget (alltså ut med hermeneutiken i snön), inte heller fick de tala om ‘personligheter’ (ut med psykoanalysen) eller människors subjektiva erfarenheter (fenomenologin kasserad). Istället skulle samhällsvetenskaperna endast observera människors beteenden. Detta tycker jag är hemskt intressant, och det är därför jag skriver en avhandling om just detta :). Men det finns många intressanta intriger i detta samhällsvetenskapliga drama. Dels är Neuraths princip för samhällsvetenskaperna densamma som kommer i efterkrigstidens strukturfunktionalistiska och positivistiska tappning – även här i Sverige med The Uppsala School of Sociology (jag lovar att lägga upp en text om denna skola ur något av mina avhandlingskapitel). För samtidigt som den får genomslag i samhällsplanering i efterkrigstiden, är det just denna typ av positivism som Frankfurtskolan vänder sig emot. Nu till det spännande; Wienkretsens vetenskapssyn kom att bli dominerande i efterkrigstidens samhällsvetenskap fram till 1968 eller så i Sverige (roughly speaking), i kontext av en socialdemokratisk modell för välfärd. Frankfurtskolan, goda marxister previs som Wienkretsen, vänder sig emot hela denna tradition i bästa kontinentala anda (jag lovar att återkomma med en utläggning om Theodor Adorno och Jürgen Habermas om någon vecka eller så), och med influenser från psykoanalys, talar de om en helt annan samhällsvetenskap. Om Wienkretsen ropar efter ett rationellt samhälle där beslut ska fattas på teknokratisk grund snarare än genom ideologier, gör Frankfurtskolan det omvända i efterkrigstiden och talar i Upplysningens Dialektik om hur det moderna samhället håller på att ”utrota all animism”, och i kölvattnet av denna tekniska och kvantitativia samhällssyn reser sig den auktoritära personligheten åter… som ett molärt fenomen bland massorna… och fascismen är åter ett faktum.

Denna debatt är högst levande även idag även om få är så dystopiska som Frankfurtskolan, och därför är det, enligt min mening, relevant att dyka djupare i den filosofiska vattendelare som sker i början av nittonhundratalet och hur dessa hänger samman med de samtida ideologiska projekten. I Sverige har vi idag Humanisterna där narrativet om att bekämpa irrationalism i form av religion spelas upp som en refräng, där en utopisk tro på att det vetenskapliga tänkandet en dag ska kunna leda hela samhället som sådant och göra politiken överflödig snarast liknar halvtonshöjningen i en schlager. (Ursäkta kängan, men jag är kritisk se här och här)

Således. Det finns mycket mer att säga om den logiska empirismen, både om dess rot-trådar i exempelvis brittisk empirism, och även om dess skott som planterades in i amerikansk pragmatism. Men prioriteringen nu ligger på riktiga texter, istället för översikter. Översikter är ju trots allt mest olika beteckningar och grova penseldrag där blogginlägg har svårt att konkurrera med Wikipedias artiklar.

Nästa inlägg om klassisk vetenskapsteori kommer därför att innehålla en närläsning av Alfred Ayer‘s ”Eliminering av Metafysiken” och Rudolf Carnap‘s ”The Task of the Logic of Science”. De som har läst ända hit tackar jag för modet och uthålligheten!

 Snabblänkar till del 1 2 3

7 reaktioner till “Klassisk vetenskapsteori – del II – Logisk Empirism”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.