Klassisk vetenskapsteori – del I – Introduktion, Positivism

Här kommer ett längre och fördjupande inlägg i min följetong om Klassisk vetenskapsteori, från Comte till dagens analytiska filosofi! Denna serie kommer inte att vara kronologisk, utan den är systematiserad efter en fempoängs doktorandkurs som ingår som obligatoriskt moment i forskarutbildningen i vetenskapsteori. Anledningen till att jag bloggar om den är att jag på egen hand läser in den och skulle vara tacksam för kommentarer, samt att det är min åsikt att universitetet måste vara utåtriktat i sitt tredje uppdrag.

Klassisk vetenskapsteori – del I – Introduktion, Positivism

Med klassisk vetenskapsteori brukar man mena den vetenskapsfilosofi som fram till den kuhnianska vändningen var den filosofiska mittfåran för att tänka vetenskapens sanningsanspråk, giltighet och metoder. Kort sagt – epistemologi. Men denna fråga kan vänta lite, eftersom vi börjar denna resa i positivismen, som på många sätt varit synonymt med vetenskapsfilosofi, men som under 1960-talet utmanades av historiska, sociologiska och semiotiska perspektiv.

Positivismen är en filosofisk strömning till vilken många teoretiker kan räknas men denna följetong kommer att fokusera på den moderna positivismen. Det finns många sätt att definiera vad det moderna nu skulle vara. Ett sätt är att säga att det moderna inom positivismen, som filosofi, börjar när Auguste Comte myntar begreppet positiv filosofi i början av 1800-talet.

Men en annan väg, som jag tror är mera fruktbar om man vill förstå varför positivismen blev till i modern tappning under arton- och nittonhundratalet, är att ta ett större grepp om det västerländska vetandets omvandlingar vid denna tidpunkt. Michel Foucault argumenterar i The Order of Things att det i slutet av sjuttonhundratalet sker en massiv förändring både inom vetenskaperna och inom filosofin. I och med att de klassiska fälten för vetande omvandlas radikalt och våra samtida discipliner ”föds”, eller åtminstone hamnar i en tappning som vi känner idag, så som ekonomi, biologi och filologi så påverkar detta även vilken position den filosofiska reflektionen kommer att inta. Här argumenterar Foucault att det filosofiska fältet delas i två delar, där den ena är upptagen med frågan om tolkning, historia och mening (hermeneutik) och, viktigare för oss nu, den andra delen är upptagen med formell ontologi och logiska härledningar genom negation – alltså de områden som positivismen kommer att fråga efter under det närmsta seklet åtminstone. Men det finns anledning att komma tillbaka till Foucault lite senare.

Leszek Kolakowski sammanfattar vad han kallar för positivismens filosofiska attityd till mänsklig kunskap. Den består i sin allra mest fundamentala form i en strävan efter att kunna skilja mellan sanna och falska påståenden (ibland även kallat struntprat), men även i att kunna ställa en relevant och rationell fråga från första början. Kolakowski ställer dock upp ett antal regler som postivismen har kommit att mer eller mindre följa.

1. Fenomenalismregeln (11). Denna regel innebär att endast det positiva, alltså det som genom erfarenheten går att förnimma, skall ränas som kunskap. Med andra ord är essens och fenomen samma sak, det finns inget glapp dem emellan. Dock betyder detta inte att det är omöjligt att tänka sig kausala krafter som inte är direkt observerbara; Till exempel vid en sjukdom erfar man symptom, men dessa är endast tecken på sjukdomen som inte är direkt synlig för oss. Trots detta är en sådan analys godkänd av positivismen, och det vore ganska konstigt annars. Foucault betonar hur de moderna vetenskaperna har gemensamt att det finns mekanismer ”behind the scenes”, alltså bakom positiviteterna. I grammatiken finns det till exempel böjningsmönster som strukturerar språket, i biologin finns det funktioner hos organ och i ekonomin finns det arbete och tid bakom värde. Så positivismen är inte helt strikt utan tolererar kausala bakomliggande mekanismer. Vad den vänder sig emot är istället metafysiska resonemang om ”själ” och ”materia”. Att det skulle finnas något som en själ, vars ontologiska status är helt skild från den positiva uppenbarelsen, skulle vara otänkbart i en positivistisk världsbild.

2. Nominalismregeln. Denna regel går i sin enkelhet ut på att det partikulära, observerbara och positiva går före det generella. Alltså, det finns inga platonska ideala cirklar och trianglar, och inte heller några generella former som föregår det empiriskt observerbara. Istället är vetenskapens uppgift att samla individuella observationer och därefter ordna dessa. Givetvis är inte abstraktioner förbjudna eftersom de hjälper oss att tänka komplicerade fenomen. Men dessa får aldrig drabbas med realism, och inte heller har de en självständig existens.

3 . ”Deskriptivism”regeln. (16). Denna regel är ganska enkel att följa med i. Det handlar kort sagt om att värdeladdade normativa påståenden är förbjudna. Påståenden får endast vara tekniska och deskriptiva. Alltså, värderande omdömen är tillåtna i vardagliga sammanhang, men inte i vetenskapliga.

4. Enhetsmetoden. Det finns en vetenskaplig metod. Alla domäner av erfarenheten kan härledas till en enhetsvetenskap. Enough said, men desto större anledning att återvända hit i framtiden!

Då var vi klara med en inledande utläggning om vad positivismen kan vara. Intressant, eller hur? I detta tidiga skede tänker jag mig att det även finns några hypoteser som skulle kunna förklara varför positivismen dyker upp så starkt i sin moderna tappning:

1. Den dyker upp eftersom det uppstår nya problem när det västerländska vetandet som helhet (Episteme) svänger om och de moderna vetenskaperna (ex. biologi) träder fram. Det främsta problemet är, som jag tidigare nämnt via Foucault, det som handlar om representation.

2. Den dyker upp som förtrupp till biomakt. Detta är en annan foucauldiansk hypotes som förtjänar förnuftets smekningar ;). Här skulle positivismen fungera som en filosofisk legitimering av objektiviteten i de moderna institutionella vetenskaperna, exempelvis medicin, statistik (politisk aritmetik) och så vidare.

3. Formen för de begynnande nationalstaternas Kungliga vetenskaper, är i grund och botten metriska, exakta och ideala – Precis som positivismen som sådan. Denna hypotes återfinns hos Deleuze & Guattari i Tusen platåer, och är en tanke som bör återvändas till.

Nåväl – än så länge bara hypoteser. Men spänningen stiger. Nästa post kommer att handla om logisk empirism/positivism.

Fotnot: En cliffhanger till framtida postningar är att de kommer att behandla följande högst intressanta personer: Alfred Ayer * Arthur Lovejoy * Robert Merton * Karl Popper * Rudolf Carnap * George Sarton * Karl Mannheim * Alexandre Koyré * Edgar Zilsel * Thomas Kuhn * Imre Lakatos * Mary Hesse * Theodor Adorno * Jürgen Habermas * med flera…

 Snabblänkar till del 1 2 3

14 reaktioner till “Klassisk vetenskapsteori – del I – Introduktion, Positivism”

  1. Hello there,

    kommer att följa dina inlägg med intresse. Kul läsning.

    ((Förresten, jag är imponerad över hur produktiv du är på bloggen))

  2. Hej Christopher! Får jag testa om en tanke fungerar? Jag använder ibland positivism som en idealtyp, snarare än i dess idéhistoriska betydelse. Jag kallar då den samhällsvetenskap som o/medvetet förutsätter att sanningen ligger inbyggt i den rätta metoden som positivistisk. Det skulle då innebära att en ganska stor del av samhällsvetenskapen fortfarande är fast i en sorts positivism, speciellt då delar av kvantitativ forskning.

    Man kan då se Ricoeurs förslag att validiteten ligger i argumentet snarare än i metoden som en positivismkritik, inte bara riktad mot klassisk positivism, men mot stora delar av human och samhällsvetenskapen.

    Är detta ett rimligt sätt att resonera?

  3. Hej Per! Blogformatet är anpassat för att testa om något funkar, så givetvis! Jag tycker att det verkar rimligt det du säger. Dock kan man ha invändningen att även tolkande/kvalitativa vetenskaper har sanningen inbyggd i metoden (eller vice versa), exempelvis hermeneutik (Gadamer), eller psykoanalys.

    Jag känner inte till Ricoer så bra, men vad jag läser ur din kommentar så är ju hans kritik rationalistisk, så länge han inte låter empiri vara själva argumentet. Och i så fall är det en kritik mot renodlad positivism.

    Men mer om detta i nästa post… om nån dag eller så 🙂

  4. Intressant! Jag håller med om att flera kvalitativa metoder ser sig ha sanningen inbyggt i metoden. (Ex grundad teori. Och även kvalitativa analysscheman.) Enligt min idealtypiska användning av ”positivism” har kvalitativ metod inte riktigt lyckats ta sig ur positivism.

    Men du får gärna utveckla hur Gadamer kan se sanningen i metoden. Om jag förstår honom rätt så kommer förståelse aldrig ur metoden. Förståelse är en händelse som inte går att reducera till metod. Det finns då ingen linjaritet mellan metod och förståelse. Men tänker du att det går att förstå hermaneutik som metod enligt Gadamer?

    Jag testar fortfarande min användning av begreppen så du får gärna invända.

  5. Per: Jag är inte så säker på Gadamer, men om jag förstår hans projekt rätt så är varken sanning eller metod möjliga att fixera, utan de båda ligger i hermeneutikern själv som bildning, vilken möjliggör en förståelse av något på ett grundläggande plan. Hermeneutiken är väl ingen metod i strikt bemärkelse, utan snarare ett förhållningssätt i vilket man lokaliserar ett betydelseplan (ex i sammanhanget, på djupet osv.)

  6. Tack för ditt fina arbete kring positism.
    Jag tolkar nog hermaneutik och även dekonstruktion som anti-metod eller icke-metod. Se speciellt Derridas Brev till en japansk vän. Och förstås Gadamer.
    De tittar på händelser av förståelse eller innovativa förskjutningar i förståelse, vilka inte kan nås med, och därmed inte reduceras till, metod.
    Då blir hermaneutik och dekonstruktion en form av motpol till hur jag använder positivism (som idealtyp).

    (Min läsning av Derridas Brev till en japansk vän blir också radikalt annorlunda än det postmoderna användandet av ”dekonstruera en text” som en viss metod.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.