Kant vs. FRA, round 1

Lena Halldenius skriver idag klokt och vasst i SvD om FRA-motståndet. Hon drar in Kant i spelet, vilket jag tycker är mycket intressant. Upplysningsfilosofin har fått mycket kritik för sin eurocentrism och heteronormativitet, vilken har varit väl befogad. Men i tider som dessa, när politiker våldtar yttrandefrihet och meddelarskydd och betraktar människor som idioter är det en frisk fläkt från Königsberg som viner in genom Halldenius text. Hon har rätt i att:

En annan tolkning är att politiken lider av ett Tony Blair-syndrom: Makthavarna i regeringen tror på kvasireligiöst allvar att de är särskilt skickade att veta vad som är rätt och tror på samma kvasireligiösa allvar att folk är benägna att helt enkelt lita på det. Folklig opposition blir då ett pedagogiskt problem, en missuppfattning, som man löser genom att förklara en gång till.

Exakt detta är FRA-debattens kärna. Allianspolitikernas förakt för opinioner och offentligheter är skrämmande. Det hade varit okej om de hade sagt ”ni vet nog bättre, men det struntar vi i”. Nej, i stället jobbar man ”Det är svårt det här med FRA, vi har misslyckats i att förklara hur det ligger till.”

Hur ska man då förhålla sig till filosofiska rättighetsargument. Å ena sidan har vi den franska filosofins probleamatisering av den som totaliserande. Citat Foucault:

Do not use thought to ground a political practice in Truth; nor political action to discredit, as mere speculation, a line of thought. Use political practice as an intensifier of thought, and analysis as a multiplier of the forms and domains for the intervention of political action.

Jag tror inte att det är några problem, utan att det faktiskt bör vara kompatibelt med Foucault att ta in rättighetsfilosofier, exempelvis Dewey och Merton, som instrument och verktyg för att tänka politisk praktik. Poängen är snarare att filosofisk Sanning inte skall vara dogmatisk och att handling inte ska vara ”anti-tanke” där det bara gäller att skrika tillräckligt högt för att revolutionen skall komma.

FRA har skapat sjukt många intressanta tankar och linjer som både är effektiva och värdefulla. Filosofi har smält samman med fylosofi: ”Min data, din data, våra rättigheter!”.

Bodström verkar ha insett att massavlyssning inte funkar. Tyvärr så blir det som vanligt när en parlamentarisk politiker ska ut och fiska kompromisser. Utredningar, kontrollorgan, hotbilder och fina ord om integritet. Bloggosfären talar om kablar, superdatorer och källdatabaser, om kontrollsamhället, kriget mot terrorismen och geopolitik. Det är dessa som räknas, inte byråkratiska kontrollinstanser. Riv upp lagen! Det är inte så svårt som man kan tro. Det är bara att stoppa att kabeln kopplas in.

6 reaktion på “Kant vs. FRA, round 1”

  1. ”Å ena sidan har vi den franska filosofins probleamatisering av den som totaliserande”

    Å andra sidan?

    Kant och Foucault är i många läger stora namn. Men behöver vi auktoritetstro för att avfärda FRA-lagen som skadlig och illa genomtänkt och dåligt tillkommen?

    Räcker det inte med sunt resonemang och analys av argumenten för?

    Finns det post-postmodernistiska argument mot FRA-lagen?

  2. Rikard: Sunt förnuft räcker aldrig. Commonsense kan ha rätt ibland, men kan vara rent skadligt i vissa situationer.

    Postmodernismen har inga argument. Jag vet inte vad post-postmodernism skulle innebära, men, om Kant är den ultimata modernistiska filosofen så borde det räcka.

    iammany: jo, den har jag missat. Läser och återkommer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


7 − fyra =

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>