Kafkaisering av Statsapparaten när hotet närmar sig

Terrorism. Först ut kom Patriot act, och därefter följde resten av västvärlden efter. För att folket ska ha förtroende för Lagen så måste den vara öppen och offentlig så att den kan beskådas, granskas och bedömas. Men inte i samtliga fall. När ett abstrakt hot mot centrala aspekter av en kultur kan identifieras så är det oftas inga problem att inskränka den offentliga behandlingen av Lagen. En sektion av Statsapparaten kan då bli autonom (som i latinets auto=av sig själv, nomos=lag), alltså den kan stifta egna speciella lagar utan att vara beroende av folkligt stöd.

Vad är det som hotar our way of life? Terrorism såklart. Annars skulle väl SÄPO inte kunna utreda misstänkta flyktingars inblandning i terrorverksamheter utan att någon kan ta del av en rättegång. Vad som händer i Sverige är samma figur, om än i mindre skala, som i Israel, USA och Ryssland. Alltså, rättssäkerhet och yttrandefrihet kan inskränkas eftersom hotet är så allvarligt att det inte behöver diskuteras. Terrorism är absolut terror precis som barnpornografi är absolut terror.

Men i denna debatt finns allt för många förgivettaganden, och minst två bör ställas in inför filosofisk frågeställning. Vad är egentligen terrorism och vad är egentligen det som hotas? Eftersom terrorism har många definitioner får vi vara specifika. Sverige har inte drabbats av några signifikanta terrorattentat. Vi har inget WTC och inte heller har vi soldater i oljeländer. Bekämpningen av terrorism är alltså inget svenskt problem, men det anses solidariskt att ansluta sig till ”kriget mot terrorism” som måste bekämpas överallt. Fri- och rättigheters inskränkning som en solidarisk handling mot den globala terrorismen och för bevarandet av den västerländska demokratiska livsstilen! Okej. Då har vi det där med ”our way of life”. Vår livsstil, till skillnad från de andras. Generellt går det inte att hitta något precist svar på vad denna består av, men i distinktion till den där andra livsstilen så kan vi tänka oss åtminstone en skugga av det centrala i vår egna. Hotet måste inte nödvändigtvis existera i verkligheten, men gärna som idé hos radikala grupper. George Bush sammanfattar det hela ganska bra:

”This caliphate would be a totalitarian Islamic empire encompassing all current and former Muslim lands, stretching from Europe to North Africa, the Middle East and Southeast Asia. We know this because Al Qaida has told us.” (källa)

Kalifatet är hotet mot vår livsstil. Det totalitära islamistiska imperiet. Men vad är det vi själva producerar när säkerhetspolisen blir autonom? Det totalitära västerländska imperiet som sträcker sig från Hawaii till Bagdad, från en svensk flyktingförläggning till en grotta i Afganistan?

Uppdatering: Det perfekta ordet för hela denna process är Kalifatskräck

Uppdatering 2 (070806): Säpo förklarar sig med luddiga argument om Sverige som rekryteringsbas för terrorister i dagens SvD.

12 reaktioner till “Kafkaisering av Statsapparaten när hotet närmar sig”

  1. [Här är ett par sporadiska tankar jag fick när jag läste ditt inlägg. Det är ingen kritik och jag tror att du köper de flesta av mina påståenden… Jag kunde bara inte låta bli ;o)]

    Min uppfattning är att det finns gott om teoretiska definitioner av terrorism. Inte minst om man ser till den forskning som bedrivs på försvarshögskolan.

    Problemet är snarare den hegemoniska diskurs som råder i offentligheten. En diskurs där terrorism är en term som bekvämt tillfaller allt mellan himmel och jord. Den intressanta frågan är hur vi skall ”ta makten” över begreppet. Jag inbillar mig att det är först då som vi kan göra någon skillnad.

    Av dina inlägg att döma förefaller det som du är djupt kritisk mot distinktionen mellan vi och dem. Eller, kanske inte till distinktionen i sig själv men till dess konsekvenser. För egen del så uppfattar jag distinktionen som ytterst central i människors liv. Det sociala sammanhanget tycks vara högst essentiellt för alla människor. Inte minst vid konstruktionen av identiteter (Jag tänker här i termer av symbolisk interaktionism men tror också att människor kan ha ett kognitivt behov av att kategorisera världen i vi och dem…)

    Om inte annat är distinktionen ytterst komplicerad. Det är omöjligt att slita sig ifrån den(?).

  2. Lars: Tack för din kommentat och det var roligt att den väckte tankar.

    Terrorism har många definitioner, det är sant. Jag tror att om man frågar på en försvarshögskola så får man vissa svar, och frågar man på andra ställen så låter det annorlunda.

    Ja, denna distinktion är jag kritisk mot. Du har rätt i att den är central i människors liv, och i kulturer som helheter. Men jag resonerar ungefär så här: Även om den är viktig för människor och de kan bygga upp stabila själv- och gruppidentiteter kring att skilja sig från andra så betyder det inte att den är given, eller för den delen moralisk. För när vi skapar identiteter finns det alltid en politisk dimension, och här anser jag att det är omoraliskt att tänka skillnad, iallafall när det gäller stora politiska identiteter såsom ”svensk”, ”invandrare”, ”muslim”, osv. Dessa skillnader går att överbrygga utan att vi förlorar ett kognitivt behov av vi och dom. Vad vi är behöver inte definieras negativt (jag är inte muslim, inte arab, osv), utan istället kan vi tänka positiva associationer (jag är svensk OCH muslim OCH göteborgare) osv. Det kanske låter abstrakt, men det beror på att jag i grund och botten vill lösa upp alla distinktioner. Vi hör alla samman på jorden, och därför behövs inget ”de andra” eftersom vi alla är ”vi”.

    Det är inte omöjligt att slita sig ifrån den. Vad som är vi och dom skiftar hela tiden i världspolitiken… förr var det kommunister och nu är det terrorister.. osv. Det finns hela tiden en möjlighet att skjuta in en kritisk röst när skillnadstänkandets klocka klämtar!

  3. Hej igen… Tack för svaret. Mycket intressant.

    Håller helt klart med om att identiteter vare sig är givna eller moraliska. Alla sociala konstruktioner (även om det är ett mångtydigt ord) kan förändras. Jag är dock benägen att dra åt ett strukturalistiskt håll i den meningen att jag har en konservativ syn på förändring. Inte så att jag är emot förändring i sig, men att skapa en genuin och normativ förändring tar tid… lång tid…

    Men även om olika identiteter inte är objektivt (i ontologisk mening) givna så är de ändå – i någon mening – cementerade i den kontext vi befinner oss [jag vill inte frånta aktören all intentionalitet, men den socialt konstruerade strukturen ger ramarna för de val som aktören kan företa sig].

    Jag håller också med dig om att allt identitetsskapande är politiskt. Allt som rör makt är politiskt.

    Men, jag blir lite frågande när du skriver: ”För när vi skapar identiteter finns det alltid en politisk dimension, och här anser jag att det är omoraliskt att tänka skillnad, iallafall när det gäller stora politiska identiteter såsom “svensk”, “invandrare”, “muslim”, osv.”

    Jag kan ha fel, men ger du inte uttryck för en politisk universalism [liberal?].? Det i sig ger i så fall upphov till en ny distinktion? Vi – som tror på universiallism och de som sällar sig till en partikulärism?

    Vid något tillfälle kom jag i kontakt med en författare som heter Ulrich Beck. Han argumenterade flitigt för ett perspektiv som präglas av ”både och” i stället för ”vi och dem”. Han kallade det för kosmopolitism. Mycket intressant, men lite svårt att ta till sig.

    Okej – nu svävar jag ut lite ;o):

    Om man löser upp alla distinktioner, tror du det genererar i en jämlikhet eller en likformighetens tyranni? (jag har ingen uppfattning här – frågar bara av intresse). Tänkte spontant tillbaks på min tid i lumpen. Befälet gjorde allt för att jämna ut alla skillnaderna mellan oss, ett ”jag” skulle bytas ut mot ett ”oss”. Visserligen blev ”dem” allt tydligare med tiden. Det var fienden.

  4. Jag tror att jag håller med dig i dina utgångspunkter. Ja, identiteter är mycket djupt cementerade även om de ontologiskt är konstruerade och inte givna.

    Men sen kommer vi till den egentliga debattfrågan, om skillnader är något att ha eller om de ska skåpas ut. Man skulle kunna tänka sig en principfast normativ ståndpunkt där ”alla är lika” drabbar allt och alla som ett humanistiskt mantra. Om man drar detta till sin spets får man det du kallar likformighetens tyrrani – for sure. Men samtidigt vill man ju föra fram ett allmänt humanistiskt värde som ska motverka eurocentrism, rasism, patriarkat osv. Hur tar vi oss ur denna motsägelsefulla position?

    Först måste vi göra distinktion mellan olika distinktioner. För alla distinktioner är inte politiskt problematiska, även om de potentiellt kan vara det i vissa kontexter. De distinktioner som skall bekämpas är sådana som producerar destruktiv makt. Om vi tar ditt strålande exempel från lumpen så tycker jag att det tydligt visar hur man skapar både ett vi och ett dom som är nödvändigt för att en armé ska fungera, men moraliskt sett är ganska hemskt. ”Vi” är konstruerade i distinktion till ”fienden” som vi ska krossa om den anfaller. Andra historiska distinktioner… från grekerna och romarna; civil/barbar, från kolonialismen; civiliserad/vilde, herre/slav… osv. Alltså den finns en kategori av distinktioner som är uppenbara produkter av ojämlikhet och förtryck, och att göra sig av med dessa skapar ingen fara för likformighet utan istället en möjlikhet till jämställdhet.

    Likformighetens tyrranni känner jag personligen från ex. grundskolan. Då handlade det om att alla skulle lära sig samma saker, och man skulle vara på samma sätt. Fängelset/skolan/militären/vården är institutioner som har likformighet som sitt totala objekt. Likväl som jag anser att det är viktigt att ifrågasätta distinktioner, tycker jag att hierarkiska organisationer som de ovan nämnda är minst lika problematiska. Ur dessa processer av likformighet skapas lika lätt nationalism, kåranda, etnocentrism och vissa skumma socialistiska experiment.

    Det där som Beck skriver tycker jag verkar intressant.. har visserligen inte läst så många av hans böcker, men grundtanken kan jag sympatisera med. Jag tror att det bästa sättet att förhindra skillnader är att ge sig ut och blanda, experimentera, och intressera sig i alla de heterogena kulturer som vi alla lever i. Eller som den kloke M. Foucault skriver: ”Develop action, thought, and desires by proliferation, juxtaposition, and disjunction, and not by subdivision and pyramidal hierachization”

  5. Hallå igen,

    Bra svar. Intressant läsning.

    Det enda som jag ställer mig frågande till är hur man skall särskilja negativa maktrelationer från positiva.

    Om vi bygger utfrån en postmodern idé om ”ontology of difference” – d.v.s. att vi alla är olika och det inte finns några subjektsposition varifrån man kan se världen mer objektivt än någon annan (vilket jag personligen tycker är en förhållandevis sympatisk och emancipatorisk hållning :o)). Då måste man ställa sig frågan om hur vi skall gå tillväga för att särskilja den konstruktiva makten från den destruktiva. Genom att upplösa distinktionerna så ger man sig själv tolkningsföreträde framför de subjekt som trivs i befintliga strukturer? Även om samtida strukturer saknar legitimitet så är ju inte vår röst ”mer värd” eller mer objektiv än någon annans.

    Det blir naturligtvis annorlunda om vi i stället utgår från en universell ontologi där vi tänker oss att alla i grunden är lika. Då är det oproblematisk för då torde ”det goda” vara samma för oss alla. [vilket iofs är en härlig tanke – det inger ju hopp ;o)]

  6. Du ställer stora frågor Lars! Men jag gillar dem så det gör inget.

    Negativa och positiva maktrelationer… detta är en jättesvår fråga. Deleuze och Guattari hittar ett sätt att tänka kring detta, även om det inte är en Lösning med stort L. De tar i A thousand Plateus ställning för att rhizomatisk makt och social organisering är att föredra framför totaliserande Statsapparater. Med rhizomatisk menar de mindre sociala grupperingar som inte har byråkratisk organisering osv. (Grov förenkling, jag vet). Men det skulle kunna vara ett sätt att hitta en väg ur någon sorts maktrelativism. Alla organisationsformer präglas av någon sorts makt, men Foucault argumenterar ex. i slutet av första bandet till Sexualitetens historia att det är de moderna nationalstaternas totaliserande makt som har åsamkat de största grymheterna i form av folkmord, krig osv. Men men….

    Hursomhelst. Nu blev mitt svar fragmentariskt, men det beror på att jag inte har tänkt igenom den riktigt. Förhoppningsvis återkommer jag med en ordentlig bloggpost!

  7. Deluze och Guattari – låter intressant. Det får jag kolla lite närmre på vid tillfälle.

    Hehe, vi har nog kommit ganska långt ifrån ditt ursprungliga inlägg. Jag uppskattar att du har tagit dig tid med mina frågor. :o).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.