Irc och opinionsbildning

Jag blev inbjuden att delta i en panel tillsammans med bland andra Per Herngren om hur aktivistgrupper bildar opinion. Kanske var det denna DN-artikel som gjorde att en irc-kanal, i det här fallet #telekompaketet, togs på sådant allvar att arrangörerna ringde mig och ville att jag skulle presentera hur vi byggde (om) saker.
Jag kunde givetvis inte motstå erbjudandet att få tala om irc, aktivism och opinionsbildning. Här följer några reflektioner, som relaterar till några diskussioner jag har haft den närmsta tiden.

Det traditionella sättet att tänka en opinion är att den har sin bas i samhällscontainern som helhet. Exempelvis säger man ofta att Sverigedemokraterna har oroväckande höga opinionssiffror, eller att massor av procent av en viss ålderskategori är mera benägna att fildela. Den typ av opinioner är till för partier, statsapparater och stora företag eftersom deras mål ofta är att försöka påverka dessa massor i en viss riktning.

Den traditionella synen på opinioner förutsätter en i det närmsta mekanisk tanke om samhällsförändringar, där systemiska och makrosociala strukturer (ex normer, se mitt gästinlägg hos cybernormer) kan både studeras och påverkas. Så jobbar knappast en irc-kanal. Istället består en irc-kanal av en intensiv opinionsbildning (snarare än en extensiv), där opinion ska förstås i den Deweyanska betydelsen och där ”bildning” innebär en skapandeprocess.

Jag diskuterade just bildningsbegreppet med Rasmus över lunch i måndags, och det står ganska klart att det tyska Bildungsbegreppet leder aningen fel. Detta är nämligen alldeles för skadat av tanken om det moderna subjektet, där bildning i huvudsak innebär ett formande av människan i relation till hennes mänsklighet, och som siktar på att frigöra henne från att bara följa strömmen och tänka själv. Konceptet är visserligen fint, att människan skall uppnå frihet i tanken och därmed få ett större handlingsutrymme.

Tyvärr är båda dessa premisser ganska felaktiga. Man når större friheter om man tänker tillsammans, och skapar större handlingsutrymme gemensamt. Med Etherpad och MediaWiki kan kunskap delas utan kostnad och utan långsamma hinder (exempelvis ordbehandlare, e-post och Hatebook). Verktygen är för det mesta rekursiva (på gränsen till autopoietiska) som kunskapsprocesser, och tillåter genom sin öppna licensiering att de förbättras genom att många använder dem och sedan ger tillbaka förbättringarna i form av källkod.

Bildningsprocessen förvandlas således mer och mer till ett tillblivande av kollektiva verktyg, snarare än en individuell erfarenhet som kan leda till ett väldgrundat omdöme. När det uppnår vissa singularitetspunkter av användarvänlighet kan verktygen även bli mobila (vad Latour kallar immutable mobiles) men så länge deras kod förblir öppen undviker de att svartlådas.

Ett exempel från #telekompaketet är sidan oprev.werebuild.eu som är den senaste i raden av opinionsbildande manövrar. Instruktionerna ger både kunskap om telekompaketet som politisk process, där kunskapsstoffet är i det närmsta oändligt när vem som helst kan ändra i wikin. Men wikin som verktyg är dessutom performativ, man kan använda den till att agera direkt mot politikerna i Bryssel, via en rad kommunikationsverktyg.
Tillverkningen av dessa verktyg relaterar till formatens hastigheter.

Behöver jag påminna er om den tyska bildningens formatnihilism? Ibland är inte en wiki tillräckligt snabb eftersom den bara uppdateras när man trycker på sparaknappen. Kollektiva texter utarbetas då istället i realtidseditorer, dät Etherpad kanske är den förnämsta. Dessa editorer utvecklades först och främst som verktyg för att skriva kod, men som så mycket annat inom programmeringsfältet spillde de snabbt över till andra former av samarbeten kring text. (om någon har tips på liknande mjukvaror för musik, bilder, video etc., kommentera gärna).
Om vi kopplar samman bildning med opinion kan vi dra in ett citat av Dewey:

But participation in activities and sharing in results are additive concerns. They demand communication as a prerequisite. (Dewey 1927: 296) /…/ Communication of the results of social inquiry is the same thing as the formation of public opinion. (Dewey 1927: 304)

Delande av kunskap förutsätter att den görs till en offentlig angelägenhet. Kunskap är inte kunskap om den låses in, hålls hemlig, eller görs så obskyr att ingen fattar den (solipsism), eftersom dess sanningskriterier alltid är en delad och social erfarenhet (till skillnad från dogmer). Detta låter givetvis som en modernistisk utopisk klyscha, men så ska man inte förstå resonemanget. Snarare handlar det om att hitta vad som är public i en public opinion, som Dewey pekar mot ovan.

Offentligheter kräver kommunikation för att kunna bildas. Just Werebuildklustret i #telekompaketet-kanalen verkar ha utvecklat en mikrotaktisk strategi för att dela dessa kunskaper med andra grupper runt om i världen. Exempelvis översätts sidor som oprev.werebuild.eu till andra språk, twitter-instruktionssidan till ännu fler, och dessa sprids sedan till, ibland väntade, och ibland oväntade, grupper och användare.

Det är här som vi även finner nätpolitikens områden. Om bildning förstås i den tyska bemärkelsen blir objektet för undersökningen ”människan”. Ur denna praktik uppstår olika ideal som man länge har kämpat för politiskt, exempelvis mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Den förra tänker man sig som ett skydd för individens okränkbarhet, och den senare som en förutsättning för att människan ska kunna uttrycka sin grundade mening i samhället.

På samma sätt kan man förstå nätpolitikens engagemang i nätneutralitet och informationsfrihet. Dessa börjar inte som ideal, utan de föds på samma sätt som utvecklandet av nätpolitiska verktyg. De är på så sätt resultatet av nätpolitisk kommunikation som sådan. Frågan om ett neutralt och öppet internet är ett krav för att nätpolitik som nätvaro ska kunna finnas överhuvudtaget. Visserligen existerar nätpolitiken både utanför internet och i viss mån på platser med så grav nätcensur att kommunikation är nästan omöjlig (Kina, Iran, etc.).

Men vid överträdelsen av en mekanosfärisk singularitetspunkt samt vid infrastrukturella förändringar som gör det möjligt att nätvaron, dvs. att bliva och verka nätbaserat, tar överhanden, uppstår nätpolitiska ideal som ”epifenomenal rekursion”, alltså de blir givna av fungerandet-som-praktiken-nätpolitik eftersom de är nödvändiga för dess fortsatta existens. Och som Heidegger lärt oss föregår alltid existensen essensen (tänk nu inte Sartre, he got it all wrong).

Irc-gemenskaper är slem, på samma sätt som civilsociologen Palmås argumenterar kring bloggemenskaper. Detta slem engagerar sig allt som oftare i postdigitala praktiker. Som Rasmus skriver i det postdigitala manifestet, paragraf (S)23:

”Potentialen i digitalt kommunicerade vänskapsband är enorm, men det är först i det postdigitala som vänskapen äger rum och urvalet sätts på sin spets. Inget rum rymmer ett obegränsat antal kroppar. Fysisk närvaro tillåter oss inte att bara fly till nästa [dator]fönster när ett samtal börjar bli tjatigt.” (33)

Detta citat stämmer mycket väl, och gäller i allra högsta grad för irc-baserade communities, men med all säkerhet även för andra protokoll. Under bokmässan sammanstrålade i princip halva #telekompaketet-kanalen i Göteborg, och genom intensivt festande och begränsningar i rum, ex. förfester, efterfester etc. intensifierades. Under en för-förfest pratade jag med Isabelle och Lisa om känslan av att sitta i samma rum, om än med laptops i knäna. Det är oundvikligen så att den postdigitala närvaron tar irc-gemenskaper till en ny nivå när den äger rum genom att äga rum (i det här fallet min ostädade lägenhet som Isabelle kommenterar snällt här).
Hur ser då organisationsformerna ut för en irc-kanal? Återigen måste jag citera det postdigitala manifestet, denna gång paragraf 24:

”Balansgången är i princip densamma för kommunicerad genmenskap i det digitala (chattrum, forum, listor) som för aktualiserad gemenskap i det postdigitala (möten, fester, festivaler). Om gruppen växer sig så stor att en ömsesidig tillit inte längre kan upprätthållas, måste en eller ett fåtal ta på sig ansvaret för att göra ett urval – det må gälla att sortera bort oväsentligheter ur en diskussion eller att välja vilka låtar som ska spelas. Sådant är ofrånkomligt” (38).

Irc-kanaler är för det första hårdkodade i en liknande konstellation som ovan nämnt. Operatörer ser till att diskussionen följer vissa formella eller informella regler och att ämnet (topic) upprätthålls. Till operatörernas funktioner tillkommer mer eller mindre absoluta, för kanalen, våldsmonopol. Användare som inte följer vissa konventioner som anses störande åker ut.

Men urvalet kan likaväl ske genom initiativ. Irc-kanaler tenderar till att ha ett fåtal drivande användare som engagerar många andra. Man skulle kunna kalla dem för supernoder i ett socialt nätverk. Deras framgång består dock i att även mindre aktiva användare uppmuntras att dela kunskaper och sprida information utanför kanalen. Det är på detta sätt som irc-kanaler är sifonoforiska, alltså att de inte kan reduceras till vissa organismers egenskaper, utan måste förstås som en helhet, som endast får sin kraft genom att delarna samarbetar. Om man vill uppfinna ett käckt begrepp för denna organisationsforms styrelseskick skulle man kunna kalla det för ircokrati snarare än demokrati. Demokrati förutsätter en rad institutionaliserade praktiker (möten, omröstningar, etc.). Demokrati är logos (den absoluta lagen), ircokrati är nomos (den praktiserade lagen)*.

Om en chatkanal är demokratisk i någon bemärkelse bygger den snarare på möjligheten till pluralism. Vem som helst kan starta en ny kanal och därmed bli operatör för denna. Irc-nätverk finns det gott om, så i princip går antalet möjliga kanaler mot möjligheten att varje individ på jorden inom en snar framtid kan starta sin egen kanal. Om nu internet behålls fritt och neutralt vill säga.

* Distinktionen nomos-logos menas inte i traditionell bemärkelse här. Snarare är den fräckt hämtad från Deleuze & Guattaris tolfte platå om nomadologin: What becomes clear is that bands, no less than worldwide organizations, imply a form irreducible to the State and that this form of exteriority necessarily presents itself as a diffuse and polymorphous war machine. It is a nomos very different from the ”law.”

13 reaktioner till “Irc och opinionsbildning”

  1. Hmm, spännande – jag tog med mig något annat ur hela bildningsdiskussionen under Thailunchen… Jag tänker mycket mer att när vi tänker Tarde så är ”bildning” ett bättre ord än ”tillblivelse”. Dels för att vi pratar om just slembildning, dels för att Tarde främst var intresserad av de flöden som pågår i noofären – den sfär där det som vi normalt kallar ”bildning” pågår.

    Det fina i att tänka bildning är att vi bastuklubbar bildas genom bildning. Slembildning uppstår då vissa tankar/memer/imitativa strålar bränner genom det sociala. Utan bildning inget slem. Very Foucauldian – bildningen är inte något som gör oss till högre människor, det är det som skapar all form av struktur, inklusive onda maktstrukturer.

    Alltså – undertiteln till ”En liten bok om slem” borde inte vara typ ”immanenta tillblivelsen av sociala strukturer”, utan ”hur bildas bastuklubben?”.

    1. Kalle P: Yes. Den civilsociologiska frågan bör alltid vara ”hur bildas detta slem, där”. Även om principer går igen från fall till fall, imitationer är ju trots allt imitationer, kan vi endast veta något relevant om vi börjar i dettaheten hos varje partikulärt fall. Diesheit, haecceitas, den där.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.