Internauts vs. Näringsdepartementet

Jag har fått massa feedback på Torstenssons replik till min artikel om telekompaketet. Jag hade inte tänkt svara här, men då det råder stiltje i bloggosfären gällande den kanske viktigaste internetfrågan på länge, så svarar jag i alla fall. Det finns nämligen fel i Torstenssons artikeln som är mycket allvarliga. Och om debatten nu skulle lyfta ännu mera, är det viktigt att dessa inte följer med.

Torstensson gillar inte att EU ska syssla med medborgarrätt, utan skriver:

Det är viktigt att nationella beslut tas på nationell nivå så att väljarna kan ställa sina nationella politiker till ansvar när det inför regler som de ogillar. Dessutom bör det tilläggas att så öppet som tillägg 138, och sedermera 46, är skrivet finns det en risk för att även civilrättsliga avtal kan träffas. Det skulle i så fall innebära att internetleverantörerna kan tvingas gå till domstol för att säga upp abonnemang för kunder som struntar i att betala sina fakturor eller som bedriver organiserat spammande.

För det första är internet är ingen nationell angelägenhet. Dels vet vi alla, inte minst i kölvattnet av FRA-lagen, att det inte finns något sådant som ett ”svenskt” och ett ”grekiskt” internet. Vad spelar det för roll om våra svenska internetoperatörer skulle mot förmodan vara skötsamma, om tyska eller franska operatörer har låst ute oss?

För det andra går det inte att välja vad som ska vara nationellt och vad som ska ligga på EU-nivå med godtycke. Ipred och datalagringsdirektivet ligger på EU-nivå – varför i hela världen skulle inte medborgerliga rättigheter till Internet också kunna göra det? Vi kan inte ha överstatlighet för vissa saker och tro att nationen skulle rädda oss sen!

Vidare är det olyckligt att Torstensson tar upp fakturabetalningar och spam. Detta stämmer inte alls. Erik Josefsson mejlade mig om detta, så jag pejstar in hans svar:

För det första ingår det inte i en internetanvändares grundläggande rättigheter att inte betala räkningen. Organiserat spammande är inte heller det en rättighet.

För det andra ingår 138:an i allmänna mål och regleringsprinciper för de nationella regleringsmyndigheterna och säger att de skall tillämpa (reglerings)principen att de inte ska ägna sig åt begränsningar i slutanvändarnas grundläggande rättigheter och friheter. Den uppgiften ligger istället hos rättsvårdande myndigheter. Som jag ser det är det alltså en avgränsning av PTS uppgifter som inte på något sätt tvingar internetleverantörerna att gå till domstol för att vidta åtgärder mot sina kunder.

Argumenten med fakturor och spam är alltså dimridåer. Jag antar att detta är smart retorik från Torstensson eftersom operatörer kan bli oroliga. Men låt mig då för säkerhets skull göra det fullkomligt klart vad som står i Citizens’ Rights Amendments (baserade på 138 och 166):

Traffic can be prioritized, blocked or filtered for certain streams only when such measures are both limited in time and supported by justified technical  reasons,  such as acute network congestion or in response to malicious activities threatening network security or end-user security. In any case, such measures should be as neutral as possible in respect of content and applications and must not result in the user not being able to access  content,  services  and applications.

Internetoperatörer kan alltså utan hinder underhålla sina nät. Om en dator infekteras med ett spammande virus kan operatörerna blocka denna dator temporärt. Däremot kan en operatör inte stänga av en viss innehållstjänst på ett systematiskt sätt. Exempelvis får inte Telia stänga av bittorrent, trafik till Spanien, eller hindra användare från att kommunicera med Tele2s kunder.

Sedan kommer vi kanske till en mera ideologisk skiljelinje. Torstensson:

Tvärtom finns det redan i dag ett starkt skydd för våra rättigheter och friheter i Sveriges grundlagar och på EU-nivå fastslår e-handelsdirektivet att internetleverantörer som huvudregel inte ska hållas ansvariga för vilken form av data som överförs i näten.

Sveriges grundlagar visade sig vara fullkomligt impotenta när det kom till exempelvis frågan om meddelarskyddet i förhållande till FRA-lagen. Inte heller kan vi åberopa dessa när HADOPI kommer hit. Det är uppenbart att Harbour och Trautmanns kompromiss öppnar precis tillräckligt mycket för att släppa in Sarkozys idéer om att stänga av fildelare från nätet. Storbritannien står bara och väntar på grönt ljus.

För att vi ska ha något att stå på när vi fem år senare tar itu med implementeringen av EU-direktiv (ex. Ipred, Datalagringsdirektivet) måste vi ändra på EU. Om regleringen kommer från Bryssel och Strasbourg måste det vara där, och inte i Sverige, som vi ser till att det går rätt till och att medborgarna inte kommer i kläm. Just nu, i Tyskland, jobbar aktivister för att stoppa datalagringsdirektivet i Europeiska domstolar. Franska aktivister försöker stoppa Sarkozy på EU-nivå. De behöver ett stärkt medborgarskydd i EU, och vi kommer behöva det alldeles snart. Oavsett om man gillar EU eller hatar överstatlighet är det fullkomligt logiskt och adekvat att åtminstone se till att lagar reglerar varandra på samma nivåer. Om något riskerar att kränka rättigheter på EU-nivå, måste det hindras på EU-nivå.

Isobel sammanfattar detta i Expressen med ”Döda inte nätet”. Det är precis detta som det handlar om. Om vi inte ser till att garantera nätneutralitet och medborgerliga perspektiv på internet, riskerar nätet att ändras i sin arkitektur. Ur medieindustrins och operatörskonglomeratens perspektiv är detta oproblematiskt. Men i användares ögon – du, jag, vi, svärmen, internet – är det förödande.


3 reaktioner till “Internauts vs. Näringsdepartementet”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.