Intern vs. global jargong del 1 – “textism”

Gubbslemsprojektet. Karls senaste mappning har framkallat en spännande debatt om hur manliga sociala nätverk är uppbyggda. I en anda av Tarde-sociologi/materiell-antropologi/99-tänk-om politisk-handling så handlar den filosofiska frågan om vad gubbslemmet egentligen gör. Detta är en mycket komplex fråga… men världen är komplicerad, och filosofin kommer alltid i andra instans (som Deleuze och Guattari säger i introkapitlet till Tusen Platåer: ”Thought lags behind nature”). En komponent där slemmets abstrakta maskin manifesterar sig i ett språkligt assemblage är den interna jargongen, som sociologiskt fungerar så att den definierar en ”utsida” och en ”fiende” som samtidigt markerar insidan. George Bush säger att han är emot bin Laden, och sen säger han att han är för the american way of life. Vi säger ibland att vi är emot textism men för en emergent värld. Men vad menas egentligen med detta argument, som verkligen liknar en straw-man? Handlar det bara om ett socialt spel, eller finns det ett faktiskt innehåll? Jag tänker argumentera för det senare, både för att det är ett offentligt och demokratiskt förhållningssätt till jargong, som bör vara öppen, men för att det ger mig ett ypperligt tillfälle att kritisera textismen.

Textismen är ett samlingsbegrepp för de filosofiska inriktningar som ibland förknippas med den så kallade postmodernismen. En ordentlig karikatyr av denna tankeströmning gjordes av Alan Sokal i artikeln Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity, som kom att bli en viktig utgångspunkt i Science Wars. Problemet med Sokals kritik var att den just riktade sig mot en straw man, som visserligen utmanade den modernistiska vetenskapliga världsbilden som har lagts ned till den västerländska civilisationen sedan Kant, men som på ett egentligt plan inte hade något emot vetenskapens materialiteter (ex. atomer, datorer, människor).

Jag tror, utan att ha gjort en ordentlig idéhistorisk analys, att textismen uppstod när fransk post-68-filosofi mötte den analytiska filosofins 1700-talsuppdelning mellan språk och värld. Brittiska och amerikanska universitet började läsa Derrida, Foucault, Althusser, Lyotard osv. men transponerade på ett olyckligt sätt dessa filosofer till ett tänk som bygger på det mänskliga subjektet, representation och ideologikritik. 68-generationen av franska filosofer brydde sig inte om att bemöta detta, utan istället fick exempelvis Bruno Latour och Manuel DeLanda ta debatten trettio år senare.

Textismen har sin kärna i två poänger. Dels att objektivitet är omöjligt eftersom våra representationer alltid är beroende av ett tolkande subjekt, och dels att dessa representationer är invävda i ett kulturellt/ideologiskt spel. Dessa två missuppfattningar är helt onödiga, eftersom ingen tänker så egentligen, och för att de dessutom är totalt passiviserande och främjar elfenbenstornsfilosofi.

Textismen ska inte förväxlas med poststrukturalism. Tvärtom var det just med kritiken mot strukturalismen som man kunde göra sig av med det tolkande subjektet (Freud, Marx, Marcuse, fenomenologi, hermeneutik), glappet mellan språk-verklighet, och det totaliserande ideologibegreppet. Nu öppnade sig helt nya möjligheter att förstå hur rasism, sexism, uteslutning och marginalisering funkade utanför tankens och subjektens begränsade domäner. Patriarkatet berodde inte längre på att män hade en tankestruktur i huvudet, utan var istället ett fenomen som var distribuerat längs samhälleliga institutioner, formationer av grupper, invävt i materiella praktiker, och så vidare. Poststrukturalismen upptäckte att man kunde gå utanför texter, utanför det tolkande subjektet och utanför ett symboliskt universum. Michel Foucaults Vetandets arkeologi handlar just om detta; texter har ingen självständig ontologisk status utan måste förstås i ett sociohistoriskt sammanhang. I Sexualitetens historia – viljan att veta formulerar han detta som immanensregeln (s. 108), alltså att diskurser skapas i lokala härdar av praktiker, som enast sekundärt har något med språket att göra. Många har trott att diskurser handlar om språk, men tyvärr är inte fallet sådant (säg för guds skull inte att det beror på hur ”man definierar begreppet” – då är vi tillbaks på ruta ett). Det handlar istället om att se vad som gör ett visst tal om könet, sexualiten eller brottet möjligt. Vi förklarar inget med text eller språk, det är dessa som behöver förklaras. Därför gör textismen fel när den vulgärontologiserar i stil med ”världen är (alt. ”kan betraktas som”) text”. Som tur är så är åttio- och nittiotalet över nu, men det händer ibland att man läser liknande påståenden.

Textismen går ibland hand i hand med överdeterminerade Freud/Marx/Lacan/Durkheim-modeller. I sista kapitlet av The Order of Things (klicka här för att läsa en sammanfattning av boken som jag har skrivit) lägger Foucault fram kritiken med ett historiskt argument. Vetenskapshistoriskt sett har här textismen ett nära släktskap med den antropologiska lingvistik och grammatik som blev framgångsrik under artonhundratalet, exempelvis genom Bopp. Men de moderna lingvisterna hade ändå det talade språket som utgångspunkt, medan de strukturalistiska modellerna i och med Saussure och framåt gjorde språket till en skum metafysisk logik vars struktur var så stark att den predeterminerade varje text. I kombination med psykoanalys och neo-marxism fick detta konsekvensen att nya begrepp började användas flitigt; alienation, ideologi, symbol, metafor, myt, signifier-signified, som i princip låste alla händelser inom ett och samma tolkninschema.

Den kanske hårdaste kritiken mot textism och strukturalism går via Deleuze och Guattari. I tusen platåer skriver de följande:

”We are no more familiar with scientificity than we are with ideology; all we know are assemblages. And the only assemblages are machinic assemblages of desire and collective assemblages of enunciation. No significance, no subjectivation: writing to the nth power /…/ An assemblage, in its multiplicity, necessarily acts on semiotic flows, material flows, and social flows simultaneously (independently of any recapitulation that be made of it in a scientific or theoretical corpus).” (s. 25).

Våra representationer är inte ideologigenomsyrade förståelser av världen som är mer eller mindre falska eller sanna. Vår tolkning av världen är inte heller särskilt totaliserande, världen bryr sig inte om våra teoretiska rekapituleringar utan jobbar med flöden iallafall. Människans medvetande är inte centrum i universum, no matter what Descartes, Kant eller Hume trodde. Immanens är motsatsen till textism. Text existerar inte i en ontologisk container frikopplad från världen utan flödar alltid sida vid sida med materiella och sociala flöden. Semiotik handlar inte om något som representerar något annat – det är studiet av immanenta transformationer varpå endast en del är vad vi kallar språklig.

Textism är inte ett pejorativt ord som används för att avfärda jobbiga litteraturvetare, journalister och konstnärer. Det är istället beteckningen på ett djupgående filosofiskt misstag som har paralyserat den filosofiska kritiken till att bara handla om representationer. Det är först när vi slänger våra nittiotalsböcker i textanalytiska metoder, kritisk diskursanalys, Freudian media studies, och börjar analysera världen ordentligt som vi kan få politik igen. Donna Haraway skrev inte om cyborgenmetaforen för att det var trendigt med cyberpunklitteratur på åttiotalet utan för att komma bort från de stora berättelserna och determineringarna som det innebar att man tillskrev kvinnor en gemensam identitet. När man tar sig ur textens sköna klarhet så blir man kanske till en början lite skraj eftersom det maskineri där det sociala hela tiden skapas är mångtydigt och går i flera riktningar. Helt plötsligt blir det svårt att förklara vad som händer, men vi behöver inte tolka för att hitta sanningen om patriarkatet. Vi behöver inte välja rätt begrepp och ord, utan istället dyker vi ned det socialas konstitutiva nivå och mappar komplixiteten. Först då kan vi göra om verkligheten – vi kan hacka den, styra den i nya riktningar, surfa på den intensiva energin istället för att skriva om den på avstånd, extensivt.

Att anfalla textismen, så ofta som möjligt, har två syften. Det första är den kritiska uppgiften – den stämmer inte. Det andra är den positiva – vi måste hitta nya sätt att bygga på, nya sätt att skapa agency. Det gör vi inte med överdeterminerade läsningar.

Vilket blir nästa ord som jag ska förklara? Kommentera och jag formerar ett nytt assemblage of enunciation!

15 svar på “Intern vs. global jargong del 1 – “textism””

  1. @ Thomas – Jag kan alldeles för lite om Wittgenstein för att gå in i detaljer. Men den ”sene Wittgenstein” i och med Filosofiska undersökningar är definitivt motsatsen till textism. Här betonas just hur handling och praktik är konstitutivt för språket, och ord får sin innebörd just genom att man gör saker. Det finns vissa likheter här med Deleuze & Guattaris lingvistiska teori som avhandlas i A Thousand Plateaus i kapitlet Postulates of linguistics, men det finns säkert många skillnader också.

    Wittgensteins språkspelsteori har använts av många brittiska sociologer och vetenskapssociologer, och som språkteori skulle den inte falla in under vad jag går till angrepp mot i begreppet textism. Tvärtom tror jag att det finns mycket att hämta Logiska undersökningar. Får bli nästa bokläsningsprojekt kanske 🙂

  2. Jag tror att du måste lyfta fram några textister också för att slutligen övertyga… Jag håller med om att textism-diskussionen sannolikt uppstod vid anglosaxiska universitet, då analytisk filsosofi och en analytisk-filososfi-attityd mötte tänkare som Foucault/Derrida/Lyotard, och missförstod dem. Det är helt i linke med den argumentation jag brukar köra. Men frågan är om textismen verkligen uppstod då, eller bara den där vrångbilden av postmodernismen? Som sagt, finns textister eller bara halmdockor som föreställer dem?

    Finns textism så jag helt med på att bekämpa den – var skriver man upp sig? – men än så länge har jag bara sett det nödvändigt att bekämpa föreställningen att Foucault et al var textister…

  3. <p>@ Marcus: Textismen är fanns inte i Frankrike vad jag vet. Där fanns ju redan strukturalismen, men det är inte samma sak. </p>
    <p>Textismen är värd att vara kritisk mot även om det inte finns textister då det fungerar som ett strawmanargument mot det man själv försöker göra. Det hände mig senast jag var hos naturvetarna och pratade science. ”Ni är väl postmodernister” fick jag som första reaktion. Då måste man ägna tjugo minuter av värdefull seminarietid med att förklara hur det ligger till. </p>
    <p>Men visst finns det textister (även om de skulle värja sig för mitt påhopp). Om vi tar några stora namn så har vi <a href=”http://en.wikipedia.org/wiki/Norman_Fairclough”<Norman Fairclough</a rel=”nofollow”>, <a href=”http://en.wikipedia.org/wiki/Teun_A._van_Dijk” rel=”nofollow”>Teun van Dijk</a>, <a href=”http://en.wikipedia.org/wiki/George_Lakoff rel=”nofollow”>George Lakoff</a>… Många av dessa gjorde sig kända under åttio och nittiotalet inom mediestudier, textanalys, diskursanalys, retorik, semiotik, konstvetenskap osv. Jag måste själv bekänna att jag hade en period under tidigt 2000-tal när jag tänkte just textistiskt. Men när jag gick ifrån tidningsartiklar och bilder som studieobjekt och började titta på vad vetenskaperna gjorde, samtidigt som jag började läsa riktig sociologi så insåg jag att det inte längre höll. Det som textismen satte inom parentes (the so called reality) var helt plötsligt det som gjorde motstånd mot representationerna… inte ideologier, tankesystem eller världsbilder. </p>
    <p>Men du har rätt i det Marcus, att textism har en karaktär av strawmanargument. Jag vill bara utsträcka det till att faktiskt ha ett innehåll som filosofisk kritik.</p>
    <code>

  4. Nåja, det är en balansgång. Jag tror exempelvis att det är fullt rimligt att inte läsa exempelvis Lakoff som textist (utan som radikal kritiker av den kartesiska dualismen och en förespråkare för avsubjektifiering av det mänskliga medvetandet). Men det är ju inte poängen ska man komma ihåg: Vi är fullt överens om att textistiska missförstånd måste bekämpas, vare sig de kommer från kritiker eller faktiska förespråkare. Jag är väl så lyckligt lottad i min icke-akademiska tillvaro att jag slipper de där nötterna som inte riktigt har greppat Foucault, och tar honom för ärke-kantian. – för att ta ett absurt men till och med vanligt förekommande exempel.

  5. Grymt intressant inlägg. Några frågor eller tankar dock för att få klarhet om vad som menas. Textismen skall inte förväxlas med poststrukturalism, skriver du, och ger indirekt ett stöd för merparten av diskursanalytisk kunskapsproduktion som vilat på just poststrukturalism. Därefter får kritisk diskursanalys sig en känga som jag förstår det – för att vi ska få ltie politik av det hela – men denna är ju på ett ontologiskt plan (väsens?)skild från poststrukturalismen vad gäller förståelsen av det materiella (åtminstone i antaganden och sedan analysenheter, vad man uttalar sig om, till vilka sfärer man förlägger ytterliggare förklarande, på sin höjd överdeterminerande, spår eller variabler). Om den röda tråden är hur en förhåller sig till materialitet och flöderi torde väl kritisk diskursanalys vara mer förenlig med detta projekt än de som utgår från poststrukturalismen (även om flödesontologi kan tyckas mer förenligt med sistnämnda), eller? Med andra ord är det luddigt vilken slags språkförståelse som kännetecknar textismen och på vilket sätt denna särskiljer sig från alternativa, icke-textistiska, varianter. Judith Butler, som var rejält på g under nittiotalet och fortfarande hänger över mycket genusteori, brukar ju sägas vara poststrukturalist och befinna sig på kollisionskurs med Haraway och nyare neomaterilatiska tillika fenomenologiska strömningar som Sara Ahmed. Och utifrån min begränsade förståelse av latour och company tycks dessa erbjuda en hybrid av poststrukturalismens flöderi och van dijks m fl materiaförståelse (även om sistnämndes kvarhållande och modifikationer av det numer förhatliga ideologibegreppet inte är bevis för detta i sammanhanget). Vore kul med en del 2 om textismens icke)vara.

  6. @ Hunar: Tack för kommentaren! Du har rätt i det att jag är på jakt efter materialiteten. Van Dijk, Fairclough osv.. de typiska diskursanalytikerna, förnekar inte materialitet, men de ”duckar” för den. I sina analyser så får bara språket och texten konstitutiv status. Därmed missar de hur materaliteterna är kodade och hur de hela tiden överkodas, omkodas och avkodas. Visst, det är viktigt med rasism i medierna, och genusmönster i TV, men… det finns andra ställen där detta blir en mycket viktigare fråga.

    Den språkförståelse som jag inte gillar hos textismen är att signifier får börja flyta fritt och sakta men säkert driver in i en kvasitranscendental domän där vi bekvämt kan hävda att ”språket strukturerar verkligheten”. Då har vi bara reproducerat subjekt-objekt dividen.

    En del 2 utlovas. Då ska jag kanske ta upp mer vad jag anser vara god poststrukturalism som är fri från textism, och som vi kan använda i kreativa konstellationer (låter som en avhandling)

  7. Tack för kommentaren. Med risk för att verka tjatig – rent av hävda att det faktiskt ”beror på” hur vi definierar – citerar jag från diskurskapitlet från boken Textens mening och makt, av kristina boreus å göran bergström (2005, s 322): ”Om Laclau & Mouffe betonar diskursers konstituerande funktion betonar Fairclough också diskursernas konstituerade sida, dvs. diskurser formas av en social struktur som kännetecknas av ´both a discursive and non-discursive nature´(Fairclough 1992:s.62).” Om vi bortser från pratet i singularis – en social struktur, en diskursiv och icke-diskursiv sida osv – för att hålla öppet för flöderiet, tycks det mig som att fairclough ligger klart närmare en latouriansk materialitetsförståelse än exempelvis laclau (som i och för sig kanske utgör ytterlighetspositionen i poststrukturalismen, särskilt som det formuleras i hegemony and socialt strategy). Överfört till ditt resonemang verkar det alltså som att textismen som tankefigur, kanske till och med som strawman, ligger närmare de poststrukturalistiska diskursanalytikerna framför de kritiska som fairclough och van dijk – förhållandet till materialitet utgör skiljelinjen. Att dessa kritksa diskursanalytiker sedan empiriskt ”fastnat” vid representation och studier av media innebär rimligen inte att teorin har fel, snarare att tillämpningen varit snäv. Sannolikt också för att den kritiska diskursanalysen genom blotta benämningen och materiaförståelsen har en snävare diskursdefinition varpå en analys av det icke-diskursiva faller utanför kritisk diskursanalys och blir ett fall för kritisk analys, men en studie kan ju lika gärna vara tringuelerad och innehålla drag av språkanalys och analys av något annat som slutligen kletas ihop. Och det är här någonstans som jag tänker mig att postrstrukturalismen och den kritiska diskursanalysen kan teoriutvecklas, vilket kanske indirekt å delvis gjorts av latour å company? Det blir intressant med del två i vilket fall.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.