Imperieimplosionstesen

Att förutsäga imperiers uppgång och fall är en minerad mark där man lätt kan ta fel. Johan Galtung lyckades en gång att förutsäga Sovjetuninonens upplösning med endast tre månaders marginal, men han har dock haft fel på en del andra punkter.

Gårdagens seminarium med Jörgen Johansen gick i samma anda, fast nu handlade det om USA. Det är givetvis en nästan omöjlig uppgift att försöka lägga samman alla de variabler som gör att ett land bryter samman. Men om man studerar historien så finns det några gemensamma nämnare:

  • Imperier har ofta katastrofal ekonomi mot slutet av deras existens. USA har enorma utlandsskulder som undergräver hela ekonomin. Eftersom de har låga skatter tillfaller knappt något av det militärindustriella komplexets ökade intensitet landet som sådant. 
  • Imperier har historiskt sett en ökad militär aktivitet innan de passerar händelsehorisonten och bryter samman. USA har trupper i 140 länder och baser i 40. Se mer här.
  • Imperier präglas i slutfasen av interna motsättningar, sociala ojämlikheter, uppsplittring och språklig och kulturell heterogenisering/balkanisering. 
Denna typ av faktorer känns väl inte helt orimliga (jag är dock inte någon expert på internationella relationer, så brasklapp!). Utöver detta kan man lägga till lite Deleuzeoguattarianska teorier om cancerogena makroassemblages och hur Statsapparater deterritorialiseras av krigsmaskiner (av olika slag). Först Roman Empire:

The migrant barbarians are indeed between the two: they come and go, cross and recross frontiers, pillage and ransom, but also integrate themselves and reterritorialize. At times they will subside into the empire, assigning themselves a segment of it, becoming mercenaries or confederates, settling down, occupying land or carving out their own State (the wise Visigoths) (ATP 221).

Således, det romerska imperiet föll inte på grund av ett rent och skärt militärt nederlag, utan befolkades sakta och i pulser av de heterogena folkslag som vandrade in. Ibland opponerade de sig, men ibland så integrerade de sig i imperiet. Ibland utropade de till och med mindre stater. Till slut föll Rom samman. 

På ett abstrakt plan kan man se att detta händer även i landet i väst. Människor som inte talar engelska, inte har green card eller som inte räknas som fullvärdiga medborgare (på grund av hudfärg, sexuell läggning, osv.) befolkar territoriet. Även om de ibland lyder lagen och ibland bryter mot den så krävs det allt mer våldsmakt för att upprätthålla social ordning. Detta kan likaväl vara ”helamerikanska” subkulturer som lever i obskyra kristna sekter eller i skyskrapor och gated communities. Poängen är att heterogenitet i en statsapparat som inte ger sjukvård eller tar konventionell biopolitik på allvar riskerar att subgrupperingar snart kommer att kräva territorium och då har imperiet fallit. 

En annan möjlig utväg kommer ovanifrån. Den är som tydligast bland det republikanska partiet, men loppet är kanske lika kört för ett demokrateras styre. Poängen är i alla fall att när en liten elit tvingas representera ett stort folk skapas ett glapp som gör eliten ‘frikopplad’. Med toppstyrning (vare sig den är liberal, auktoritär eller totalitär) så finns nackdelen att besluten saknar fäste i folket och en rad överordnade principer börjar diktera politiken. Man kan då få för sig dumheter som ”rasens renhet”, ”Gud säger att vi ska kriga”, eller ”alla kapitalistiska länder är emot oss, nu bygger vi kärnvapen”. En Statsapparat har krig som objekt i bemärkelsen att den hela tiden förhåller sig strategiskt till sina grannar och där öppet krig alltid en form av intensitet bortom diplomatin. Men det kan hända olyckliga saker vid demokratiskt underskott. Dags för ett citat som jag har upprepat förr och diskuterat med Rasmus här och här:

Totalitarianism is quintessentially conservative. Fascism, on the other hand, involves a war machine. When fascism builds itself a totalitarian State, it is not in the sense of a State army taking power, but of a war machine taking over the State. A bizarre remark by Virilio puts us on the trail: in fascism, the State is far less totalitarian than it is suicidal. There is in fascism a realized nihilism. Unlike the totalitarian State, which does its utmost to seal all possible lines of flight, fascism is constructed on an intense line of flight, which it transforms into a line of pure destruction and abolition.

Detta är en implosion av en helt annan karaktär. Det handlar om att när en elit, som är organiserad på ett icke-transparent sätt och som har helt andra planer än folket, får makten inträffar en ‘realiserad nihilism’. Om man låter befolkningen svälta, dö i krig eller på andra sätt lida så kommer ett imperium förr eller senare att dö ut. På så sätt kan en stat vara suicidal. Motsatsen till detta är den biopolitiska modellen som försöker integrera och stänga inne social oro och där med vara livgivande snarare än tagande. Men när en allt större del av statsbudgeten går åt till att föda krig i andra länder på bekostnad av befolkningen, börjar man röra sig mot fascismens svarta hål och vid en viss tidpunkt passerar man händelsehorisonten. När detta händer, om det händer, är det inte speciellt roligt att veta att det är världens största kärnvapenmakt som imploderar. Not very safe. 

Jag kan givetvis inte göra någon prediktion. Men man kan ändå säga att läget är ganska instabilt just nu. Om den amerikanska ekonomin faller och man börjar med ytterligare aggressioner utomlands finns det risk att vi måste förbereda oss. Jag sitter dock inte och viker en foliehatt nu…

Men om vi tänker oss att den krympande amerikanska ekonomin blir allt mindre viktig i framtiden så måste vi ta itu med det faktum att det fortfarande rör sig om världens största militärmakt. Denna obalans är inte helt safe.

Jörgen avslutade sin presentation med att vi måste tänka framåt. Istället för att bedriva evig ”kritik av den amerikanska imperialismen” så kanske vi måste fundera framåt och se vilka sociala konstellationer som är robusta nog att skapa en fredlig världsordning bortom the downfall. 

 

6 reaktioner till “Imperieimplosionstesen”

  1. Intressant… kommer att återkomma till en del av det du skriver.

    Just nu bara en kort kommentar om F-ordet, igen. Eller snarare om mina problem att läsa D&G tillsammans med Arendt. Medan D&G skriver att ”totalitarismen är konservativ”, gör Arendt en mycket tydlig åtskillnad mellan begreppen totalitär och auktoritär. Löken och pyramiden. Hitler och Stalin ledde totalitära regimer, om hon går med på att räkna Mussolini dit är jag osäker på. Honecker och Caucescu, eller för den delen Franco och Salazar skulle nog snarast räknas som auktoritära ledare, inte totalitära — även om deras auktoritet var av ovanligt otrevlig art (Arendt såg inte auktoritet som något dåligt i sig).

    Jag ser en poäng i Arendts definitioner, som hindrar en urspårad stämpling av alla diktaturer som ”totalitära”. (Diktaturbegreppen är ännu en fråga. Agamben menar exempelvis att varken Hitlers eller Mussolinis regimer var diktaturer, i rättsfilosofisk bemärkelse, utan snarare undantagstillstånd där staten ”dubblerades” av en andra stat.)
    Arendts distinktion har vissa paralleller till den som D&G gör, men ordvalen stämmer inte alls överens. På ett filosofiskt plan sympatiserar jag till hundra procent med D&G’s den viktiga analys av fascismer och mikrofascismer, men samtidigt får man fråga sig — hur relatera Stalin eller Pol Pot till detta? Jag vill inte likställa stalinism och fascism, men samtidigt vill jag inte förneka parallellerna…

  2. I A Thousand Plateaus förekommer begreppet auktoritär nästan bara i kapitlet On Several Regimes of Signs. Det hela kopplas till schizoanalysen:

    ”We are trying, then, to make a distinction between a paranoid, signifying,
    despotic regime of signs and a passional or subjective, postsignifying,
    authoritarian regime. Authoritarian is assuredly not the same as despotic,
    passional is not the same as paranoid, and subjective is not the same as signifying.

    Problemet är att dessa alltid existerar samtidigt. Det är inte heller lätt att följa vad som menas med ett citat som detta:

    ”despotic and authoritarian concrete assemblage of power —*. triggering of the abstract machine of faciality, white wall/black hole —> installation of the new semiotic of signifiance and subjectification on that holey surface.”

    Ett despotiskt paranoidt assemblage ger oss faciality och proper names, det som signifierar något utanför sig självt. Det auktoritära, däremot, innehåller själva subjetiveringsprocessen som suger in världen i det (svarta) håliga rummet (hjälp mig Kalle, Jakob, Per….)

    Nazityskland var en totalitär stat som togs över av en fascistisk krigsmaskin. Mikrofascismer finns inom oss alla, men inte som falskt medvetande:

    That is why the material problem confronting schizoanalysis is knowing whether we have it within our means to make the selection, to distinguish
    the BwO from its doubles: empty vitreous bodies, cancerous bodies,
    totalitarian and fascist. The test of desire: not denouncing false desires,
    but distinguishing within desire between that which pertains to stratic proliferation, or else too-violent destratification, and that which pertains to
    the construction of the plane of consistency
    .

    Problemet med fascism är att det hela tiden ligger som en potentiell flyktlinje ur det totalitära och konsevervativa. Men samtidigt får det inte bli för starkt och ta över institutioner och regimer. Gubbslemmet är i viss mån en fascistisk konstellation, som måste motverkas från att ta över samhället. Men samtidigt är den attraktiv eftersom den är just produktiv, till skillnad från den tomma eller cancerogena BwO som skapas i andra konstellationer.

    I min senaste artikel (som förlag har i kedjor) argumenterar jag att Burma är en totalitär stat som är på gränsen till fascism. Det är ett land som är konservativt i bemärkelsen att enorma energier går åt för att upprätthålla en social ordning som man inte skulle kunna kontrollera utan vapen. Men den bär drag av fascism eftersom den inte bryr sig om medborgarna som befolkar den. Den dagen armén har gjort varje människa till soldat och haft ihjäl de andra är det inte längre en stat utan en arme i ett territorium.

    Detta jämför jag med det som vi kallar liberala demokratier. Sverige är en sådan stat. Om vi nu köper kontrollsamhälleshypotesen får vi dock en skum konstellation som jag inte har tänkt färdigt på än. Men det liknar inte den auktoritära subjektiveringsprocessen eftersom det panspektriska självet inte vänder sig mot ett centrum utan snarare är distribuerat dividuellt. Men det är inte heller totalitärt eftersom rätt kod ger en stor frihet. Snarare är det feodalt i bemärkelsen att de zoner där man kan röra sig, och de strata som man sedimenterad i befästs genom svärdseggen (som kan ha formen av ett passerkort, en retina-scan, osv.).

    Mera systematiskt inlägg om begrepp kommer. Ska återläsa Arendts Origins of totalitarianism när jag har plöjt genom högen med seminarierapporter som skall rättas.

  3. Intressant…

    Nu har ju USA förvisso varit ställd inför de 3 kriterierna för ett imperiums fall förr, utan att för den skull gå omkull.

    Ekonomisk ruin har vi sett både under oljekrisen och post-1929-krisen, social splittring och stora klassskillnader har varit rätt konstanta under hela USAs historia, och militär mobilisering är en konstant i amerikansk historia (WW2, Korea, Vietnam, Irak etc).

    Problemet idag är att vi har mycket liten motständskraft om det verkligen börjar balla ur på andra sidan atlanten. Kolla bara på Volvo-neddragningarna som sker. Den globala ekonomin har sina baksidor även för oss i trygga nordväst.

    Fast jag är å andra sidan aldrig sen att börja bygga skyddsrum 🙂

    —-

    Angående ”fascism” och ”totalitära stater”:

    Börjar störa mig på hur dessa ord används. Rekomenderas att kolla upp t.ex. Gentile för att fatta vad de betyder, istället för att gå loss på en massa teoretiker som bara använder dem som pejorativ. De har idag bara blivit skällsord utan substans.

    Ursprungligen syftade ”totalitär” till en politik som skulle vara total, dvs. gå in på alla livets domäner (moral, ekonomi, konst, försvar) och helst utgå från den fascistiska drömmen.
    ”Fascism” är en ideologi formulerad av italienare, och som inspirerat en hel del nationalkonservativa rörelser runt om i europa (Spanien, Libanon etc). Blanda helst inte ihop nationalsocialism med fascism. Likheterna är stora, men det är inte exakt samma sak. De är separata rörelser med liknande idéhistoriskt arv, som dessutom inspirerat och utvecklat varandra, men är inte synonyma. Det bör t.ex. nämnas att för nazismen var antisemitismen central, medans det för fascismen är perifert (om ändock alltid latent som i varje nationell rörelse).

  4. Ekman: Om ekonomin – Det finns några effekter som skulle kunna göra den amerikanska ekonomin värre. Exempelvis kan tigerekonomierna växla in sina valutareserver mot Euro, oljeproducerande länder sätta priser i Euro, osv. Den amerikanska ekonomin är endast 20% av världsekonomin.

    Om vi nu ska diskutera vad som händer med ”oss” (EU/Sverige?) så tror jag att det är ganska lugnt. Tillväxten i Kina, Ryssland och Asien kommer nog att kompensera en vikande amerikansk ekonomi. Det är ingen slump att vi seglar ned med skeppet ”Götheborg” för att bygga PR.

    —–

    Om politisk-filosofiska begrepp: Det finns minst fyra sätt att använda F-ordet och alla andra ord på. Det innebär fyra typer av olika begreppsanvändning.

    1. Som politiska skällsord – detta lämnar vi till retoriken.
    2. Som historiskt-empiriska analysverktyg – detta anser jag vara viktigt. (det är i denna kategori som fascism blir ett Italienskt fenomen).
    3. Som ideologianalyser: Kan vara produktivt, men riskerar att hamna i en uppdelning om vad som är rätt och fel.
    4. Empirisk-filosofiska analysverktyg: Det är på detta plan jag jobbar. Fascism blir då ett tillstånd som kan dyka upp lite varsomhelst som en begärsstruktur, som ett samhällstillstånd, som ett sätt att ta droger och som ett sätt att göra motstånd.

    Men, jag antar att jag måste skriva ett längre blogginlägg om detta för att övertyga, helst då utan referenser till fransk filosofi 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.