Ibn Khaldun och gruppsolidariteten

Warning: preg_replace(): Unknown modifier 'd' in /storage/content/52/153752/christopherkullenberg.se/public_html/wp-content/plugins/jetpack/class.photon.php on line 332 Warning: preg_replace(): Unknown modifier 'd' in /storage/content/52/153752/christopherkullenberg.se/public_html/wp-content/plugins/jetpack/class.photon.php on line 332 Warning: preg_replace(): Unknown modifier 'd' in /storage/content/52/153752/christopherkullenberg.se/public_html/wp-content/plugins/jetpack/class.photon.php on line 332


Sehname-i Selim Han 68a” by Nakkas OsmanBilkent University. Licensed under Public domain via Wikimedia Commons.

Första gången jag snubblade över Ibn Khaldūn var när jag läste kapitlet Nomadologin i Tusen platåer för många år sedan. Men på den tiden var jag fortfarande itutad den västerländska myten om Moderniteten, så jag avfärdade snabbt tanken på att läsa ett ”sociologiskt verk” publicerat före typ 1830. Något senare började jag tvivla på min ”postmodernistiska dogmatism” (tanken om de uppstyckade epokernas totala inkommensurabilitet) och skrev bland annat i förordet till ”Tre klassiker” att sociologins kanon borde flytta sina gränser bakåt i i historien. Kanske till och med utanför Europa. Men, det är ju lätt att metakommentera kanonkonturernas former, istället för att ta tag i innehållet.

Men under sommaren skärpte jag mig och började läsa Muqaddimah, eller Prolegomena : en introduktion till världshistorien som den heter i svensk översättning av Ingvar Rydberg. Här kommer således några anteckningar från min läsning. Men först åter till Tusen platåer och citatet som fångade min uppmärksamhet från första början:

Ibn Khaldūn defines the nomad war machine by: families or lineages PLUS esprit de corps. The war machine entertains a relation to families that is very different from its relation to the State. In the war machine, the familiy is a band vector instead of a fundamental cell; a genealogy is transferred from one family to another according to the aptitude of a given family at a given time to realize the maximum of ”agnatic solidarity”. Here it is not the public eminence of a family that determines its place in a State organism but the reverse: it is the secret power (puissance), or strength of solidarity, and the corresponding genealogical mobility that determine its eminence in a war body. 1

Deleuze och Guattari använder Ibn Khaldūn på ett ganska avancerat sätt. Genom att stoppa in (eller kanske ”dra ut”) sitt eget krigsmaskinbegrepp ur hans Muqaddimah har de så att säga fått syn på en ”krigsmaskin” i Ibn Khaldūns arbete; om man kombinerar ”släktlinjer” med ”esprit de corps”, som syftar till begreppet asabiyyah, som i sin tur kan översättas med ”gruppsolidaritet”, får man en öknens krigsmaskin. Men Deleuze och Guattari ser även en social organisering som skiljer ut sig från Statsapparatens fundamentala celler. Gruppsolidariteten föregår de traditionella moderna organisationsformerna, där social status uppnås genom att man intar ”offentliga” positioner i en på förhand given samhällshierarki (det som den europeiska sociologin var så förtjust i). Istället är gruppsolidariteten en primär och ”hemlig” kraft, en virvelvind i öknen, en slags konspiration mot allt offentligt, ett heligt och obrytbart band.

Deleuze och Guattari är givetvis inte ahistoriska i sin läsning, utan ger istället följande kryptiska uppslag till hur man kan använda sig av Ibn Khaldūns begrepp idag:

Of course, the great bodies of a modern State can hardly be thought of as Arab tribes. What we wish to say, rather, is that collective bodies always have fringes or minorities that reconstitute equivalents of the war machine – in sometimes quite unforeseen forms – in specific assemblages such as building bridges or cathedrals or rendering judgements or making music or instituting a science, a technology … (p. 404)

Den väg som stakas ut i Tusen platåer är dock djupare influerad av Ibn Khaldūn än vad som medges i Nomadologi-kapitlet. Deleuze och Guattari är besatta av ”minoriteter” i alla dess former (inte bara mänskliga); vad det innebär att verka från en utsida, en periferi eller från underjorden. Detta hänger samman med betoningen på tillblivelser (becomings), eller vad Tarde kallade ”innovationer”. Alltså, Deleuze och Guattari är intresserade av de kreativa och destruktiva utkanterna av alla aktiviteter, de händelser (events) som innebär ett kvalitativt genombrott eller förändring, snarare än den stora massans numeriska produktion av ”sammahet”. Det är här som Ibn Khaldūn blir en mycket intressantare sociolog än Durkheim.

Vad det är som föregår den ordning som sedan kommer att nedtecknas, göras officiell, bli ”symbolisk”? Vad konstituerar ”barbariet” som föregår all ”civilisation”, och hur kan detta tänkas som processer snarare än som exteroriteter? För att svara på den frågan måste man gå till Muqaddimah och begreppet gruppsolidaritet (asabiyyah).


Mosaic Tribes” by Ori229Own work. Licensed under Public domain via Wikimedia Commons.

Gruppsolidariteten

Det första man måste ha i åtanke när man läser Muqaddimah är att den är skriven i en tid av kris och förfall. I slutet av trettonhundratalet, från Andalusien till Nordafrika – Ibn Khaldūns primära verksamhetsområde – föll kungadömena isär. De ”civilisationer” som hade förvaltat och utvecklat vetenskaperna, filosofin och medicinen ”gick förlorade” (tolkningsflexibilitet råder beroende på vilken sida om Gibraltar sund man står på kring 1492). Ibn Khaldūn såg sig primärt som en historiker och en av hans ambitioner var att hitta en förklaring till varför civilisationer uppstår och försvinner. För att förstå denna process kontrasteras först och främst öknen mot staden – ingen sociologi utan ett territorium 2 – och sedan (åter)uppfinner han begreppet asabiyyah 3, gruppsolidariteten, för att beskriva den sammanhållande kraften i en grupp.

Ibn Khaldūns gruppsolidaritet ser till en början ut som ett Aristotelisk-teleologiskt begrepp. Det ursprungliga läget är beduinstammens (bland kallar Ibn Khaldūn dem för ”araberna”, vilket naturligtvis inte är i närheten av den moderna betydelsen) känsla av ”rasmässig 4 överlägsenhet” (s. 134) i öknen. Denna laglösa 5 men strukturerade sammanhållning har härdats genom det enkla och karga livet i öknen och är en nödvändighet för överlevnad. För att livnära sig under de svåraste omständigheterna krävs en blind tillit och en direkt och kompromisslös solidaritet mellan stammens medlemmar. Beduinerna är i sitt ursprungsläge ”goda” och ”modiga”, men de är även krigiska och strävar efter att erövra och härska 6.

Alla arabernas [beduinernas] aktiviteter leder till förflyttningar och rörelse. Det är motsatsen till bofasthet som frambringar civilisation” /…/ ”Deras [beduinernas] själva existens är motsatsen till byggande som är civilisationens grundval (150).

Men förr eller senare kommer beduinerna att anfalla städerna. För på samma sätt som det finns en slags ”ren” gruppsolidaritet, innehåller den samtidigt ett frö till civilisation 7. Och civilisation, enligt Ibn Khaldūn, innebär monarki som erövras genom strid; ”det är således uppenbart att kunglig myndighet är gruppsolidaritetens mål” (142). Beduinismen, detta primära stadium av nomadism i öknen, innehåller ett telos – ”den kungliga myndigheten” – som den strävar efter tills den kollapsar. Deleuze och Guattaris begreppspar krigsmaskin/Statsapparat ekar dovt i ökensanden.

När beduinerna har intagit staden och etablerat sin kungamakt inleds en civilisationsprocess. Livet i staden är specialiserat och bekvämt. Här uppstår arbetsdelning till flera olika yrken och administrationen får det allt bättre. Genom beskattning kan härskarna leva ett liv i lyx eftersom ”att vanor bestämmer den mänskliga naturen och karaktären” (140). ”De [beduinerna] antar kungliga vanor i fråga om bostad och klädsel, något som de betonar och blir alltmer stolta över ju mer lyx och myckenhet de skaffar sig” (142). Men, i staden avtar samtidigt gruppsolidariteten. Lyxlivet och arbetsdelningen, den självgående civilisationen, gör den absoluta tilliten och solidariteten överflödig. I stadens lyx kan man vara självisk och vända sig bort från andra. Men när gruppsolidariteten urvattnas påbörjas samtidigt sammanbrottet: ”Lyx förverkligar monarkin och eliminerar den” (148). Istället för Aristotelisk teleologi (som säkert influerade Ibn Khaldūn, han citerar Filosofen redan in introduktionen) är gruppsolidariteten i det närmsta ett cykliskt begrepp, även om det är oklart huruvida det automatiskt påbörjas en ny cykel efter sammanbrottet.

Ibn Khaldūn ger en rad historiska exempel på hur denna process mellan beduinism och bofast civilisation har sett ut.

Särskilt invånarna i Spanien har glömt bort blodsbanden och deras betydelse, därför att så lång tid har gått och därför att de som regel inte behöver gruppsolidariten då deras land har förintats och tömts på sina stamgrupper. (155)


Camel Rider 1413 Mecia Viladestes map” by Mecia de ViladestesMecia_de_Viladestes._Carte_marine_de_l’océan_Atlantique_Nord-Est,_de_la_mer_Méditerranée,_de_la_mer_Noire,_de_la_mer_Rouge._1413.jpg. Derivative work: Walrasiad (talk). Licensed under Public domain via Wikimedia Commons.

Ett annat exempel är israeliternas uttåg ur Egypten. När de kom till öknen i Sinai saknade de gruppsolidaritet eftersom de hade varit slavar; ”Undergivenhet och foglighet bryter upp gruppsolidaritetens kraft och styrka” (143). Men när de under ledning av Moses hade tillbringat 40 år i öknen hade gruppsolidariteten väckts till liv inom dem. Den steniga och karga öknen hade fogat israeliterna samman, och gruppsolidariteten ”frambringa[de] förmågan att försvara sig, erbjuda motstånd, skydda sig och hävda sina rättigheter”. Först efter de 40 åren kunde de dra vidare och vinna det Heliga Landet. Men när de slog sig ned och formade en civilisationsprocess såddes samtidigt fröet till den egna undergången.

Beduinernas gruppsolidaritet är alltså det primära stadiet, medan bofastheten och civilisationen är sekundära. Man kan tänka ”beduinism” eller ”nomadism som processer. Ibn Khaldūns begrepp är inte kategorier, inte heller är de egentligen teleologier, utan istället riktningar. Kvalitativa förändringar mot ett mål (civilisation/kungamakt) som samtidigt innehåller sin egen upplösning.

Jag inser att detta nu blev lite långt. Jag får eventuellt fortsätta i nya inlägg. Om någon vågar sig utanför twitter och facebook, går det bra att kommentera.

Notes:

  1. /…/ This has to do neither with the monopoly of an organic power (pouvoir) nor with local representation, but is related to the potential (puissance) of a vortical body in a nomad space.
  2. ”Varje dynasti har ett bestämt territorium” (161)
  3. Ordet ”asabiya” användes enligt Rydbergs förord (s. 13) på ett annat sätt i tidigare litteratur och språkbruk. Då betydde det snarare ”klanmentalitet” i negativ mening, en hednisk och blind tro på den egna gruppens överlägsenhet. Ibn Khaldūn vänder asabiya till något positivt i Muqaddimah.
  4. Även här en har vi en historisk förvirring. Givetvis menas med ”ras” inte den moderna biologins eller den europeiska rasismens innebörder. Snarare skulle man kunna säga ”klanism” eller ”tribalism” här.
  5. ”Under arabernas herravälde lever människor utan lagar, i ett tillstånd av anarki” (151)
  6. ”När en given gruppsolidaritet har omfattats av ett visst folk kommer detta av naturen att söka dominans över folk med andra gruppkänslor än den egna” (141)
  7. ”Det är således uppenbart att kunglig myndighet är gruppsolidaritetens mål” (142)

4 reaktioner till “Ibn Khaldun och gruppsolidariteten”

  1. Väldigt intressant ur många perspektiv. Dels den kanonbreddning du gett dig in på men också de grundläggande principerna. I en (parti-)politiskt sammanhang skulle man också kunna tänka det som de som konstruerar/upprätthåller ett system och de som bebor/utsätts för det. Eller i klartext: de som innehar makten och de som är i opposition. Den som besitter makten är den som har intresse av territorialiserande, men den som befinner sig i opposition vill deterritorialisera. Och samtidigt, när man zoomar in, ser man att oppositionen/nomaderna måste bygga sociala, lättrörliga territorier för att kunna utmana makten med sin geopolitiska och ekonomiska kontroll, vars interna logik är ett ständigt pågående sammanfallande.

    Det slående i din beskrivning ovan är gruppsolidaritetens rasistiska undertoner. Kan man tänka sig en gruppsolidaritet som inte är rasistisk, nationalistisk eller överhuvudtaget exkluderande? Det känns som att SD skulle kunna hämta en hel del inspiration från Khaldun… Kan man tänka sig ett civilisationsbyggande som inte underminerar solidaritet?

    Beskrivningen är också väldigt bra i att fånga hur gruppformationer i olika skalor spelar med och mot varandra. Genom att vara beroende av din grupp pga avsaknad av institutioner stärks gruppsolidariteten till den grad att ni vill ta över makten. Individen blir genom sin grupp en maktfaktor, men genom att ta makten och få tillgång till institutioner som är konstruerade utanför gruppen, minskas beroendet av gruppen och du kan därmed bli en individ, vilket minskar din påberkansmöjlighet och till slut leder till förlusten av påberkansmöjlighet.

    Något vulgär läsning av mig kanske, men det är väl ungefär vad som snurrar igång i min skalle.

  2. Hej Edvin,

    tack för din långa kommentar.

    En liknande fråga ställer Deleuze och Guattari i Nomadologi-kapitlet:

    We immediately see the dangers, the profound ambiguities accompanying in this enterprise, as if each effort and each creation faced a possible infamy. For what can be done to prevent the theme of a race from turning into a racism, a dominant and all-encompassing fascism, or into a sect and a
    folklore, microfascisms? And what can be done to prevent the oriental pole from becoming a phantasy that reactivates all the fascisms in a different way, and also all the folklores, yoga, Zen, and karate?

    Jag tror dock inte att SD-fascism går att relatera till den ”mikrofascism” som ligger och pyr i den klan/släkt-baserade gruppsolidariteten. Vad Ibn Khaldun menar med ”ras” tror jag bättre förstås som ”släkt” i vid mening. Den historiska fascismen så som den får sitt uttryck under 1900-talet förutsätter en helt ny territorialitet: nationalstaten, som inte fanns på 1300-talet. Nationalstaten har en annan form av mikropolitik, där hatet mot den organiska solidariteten utgörs av en mycket mera abstrakt entitiet (”judarna”, ”invandrarna”, ”kommunisterna” etc.).

    Alltså. Den nomadiska mikrofascismen vilar på annan grund än den moderna/nationalistiska. I sin tur torde det finnas en tredje typ av postmodern fascism, som ligger mycket närmare SD.

  3. Tack, väldigt intressant! Undrar om gruppsolidariteten kan behållas i analysen av staden som en sorts primär enhet genom att undersöka hur den förändras på marknaden, i administrationen, i det specialiserade yrket, i krigsapparaten …??

    1. Det som jag tror att man kan använda begreppet gruppsolidaritet till, är, just för att förstå mycket samtida organisationsformer. På så sätt tycker jag att Deleuze och Guattari gör rätt i sitt experimenterande med begreppet. Men det gäller att då analysera gruppsolidaritetens form(er) och byta ut dess innehåll (beduiner på 1300-talet).

      Det specialiserade yrket, framförallt skråväsendet som byggde upp de europeiska katedralerna är ett exempel (från D&G) på gruppsolidaritet.

      Jag tänker att mycket av vapenexport/handel/utveckling/forskning sker under liknande former. Dvs. en ‘hemlig’ socialisering – en konspiration (utan att vara konspirationsteoretisk) – som bygger inofficiella och osynliga band. I efterhand blir det mycket svårt att avgöra vem som sade vad eller vem som beslutade något eftersom överenskommelserna sällan lämnar materiella spår. Detta är motsatsen till statsapparatens transparens och ‘offentlighet’. Det intressanta med denna gruppsolidaritet är dess heterogenitet. En svensk vapentillverkare, en svensk regeringsperson och en saudisk militär kan ingå i en krigsmaskin som bygger en hemlig vapenfabrik. De existerar utanför Statsapparaten tills dess att det blir ett riktigt krig – då behöver Statsapparaten dess krafter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.