I-världen-varons ångest, del 1; Facebook vs. Twitter

Som empirisk filosof har jag funderat mycket över sociala medier den senaste tiden. Dessa skänker mig mycket glädje i livet, men ibland ångest. En av Heideggers metodregler för att se tillvarons egentliga struktur går genom ångest. Dags för ett långt, men centralt stycke, ur Sein und Zeit, §40:

Ångestens ‘inför vad?’  är världen som sådan. Den fullständiga betydelselöshet som ger sig till känna i ‘ingenting och ingestans’ betyder inte att världen skulle vara frånvarande, utan istället att det inomvärldsligt varande i sig självt är så komplett och ovidkommande, att – på grundval av denna det inomvärldsligas betydelselöshet – världen i sin världslighet är det enda som fortfarande tränger sig på. /../ När ångesten lagt sig, då brukar det alldagliga talet säga: >>Det var egentligen ingenting.>> Detta tal träffar i själva verket just det som var. /…/ Det som ångesten ängslas inför är ingenting av det som är till hands inom världen.

Poängen är, som i så mycket annan existensfilosofi, att vi inte ängslas inför något externt objekt utan ångesten är inneboende i världen. För att förstå facebookångesten, som delvis har lett till att jag slutat uppdatera min status och migrerat till en trevlig twitterfeed, skall vi alltså inte leta efter en extern förklaring, utan istället analysera vår ångest – det är ju som Heidegger säger, just så som det var.

Under vanliga omständigheter är facebook oproblematiskt. Vi är bara där utan att tänka på det särskilt mycket. Vi är i världen och uppgår i das Man. Men ibland blir det kusligt. Det tar emot att göra status update, kanske blir det lite väl påträngande att de där jobbiga gymnasiepolarna har addat dig som friend, kanske inser du meningslösheten med att kasta dig ut i den kollektiva jag-ser-dig-varon. När tillvaron är stämd i existentiell ångest inträffar dock något intressant. ”Ångesten invidualiserar (vereinzelt) tillvaron och hänvisar den till dess innerligast egna-i-världen-varo, vilken i egenskap av förstående, väsensenligt utkastar sig mot möjligheter” (ej felstavade ord, Heidegger uppfinner egna). Alltså, symptomatiskt för vår i-världen-varo är att den ständigt är en kollektiv erfarenhet. Vi gör som ”man” brukar, en oreflekterad och i grund och botten o-egen (uneigentlich) erfarenhet. Din facebook tillhör inte dig utan das Man. Men i moment av ångest individualiseras tillvaron som en singularitet. Den fryses i en kort sekund och blir din egen (eigentlich). Ångestens grund är erfarenheten att träda ur världen som kollektiv erfarenhet. ”Kusligheten innebär emellertid härvid tillika icke-hemma-varo”. Man måste jobba bort från världen för att se hur den bygger.

När denna egentliga ångest drabbar oss framträder världen som en slags existentiell solipsism. För Heidegger är detta en positiv grej eftersom det hjälper oss att förstå världen på ett annat sätt än den kollektiva erfarenhet som präglar den vardagliga tillvarons oegentlighet.

Men twitter då? Hur kommer det sig att jag har kastat mig över dit för att undvika det be-tryckande som tar andan ur mig på facesbooks? Det får bli min del 2 i denna miniserie om i-världen-varo och nätcommunities.

8 reaktioner till “I-världen-varons ångest, del 1; Facebook vs. Twitter”

  1. @ChrisK:
    Hade en släng av Facebook-ångest i morse, redan innan jag noterade det här blogginlägget (såg din twitterantydning innan jag öppnade readern). Så här: Jag addar ibland folk som jag egentligen inte känner, men som enligt observationer är pålitliga nog för att inte uppföra sig illa i det digitalsociala salongsrummet om de får insikt i det. Och, å andra sidan: jag avstår ibland från att bekräfta andras vänförfrågningar om jag inte direkt kan se någon poäng med att knyta ihop min krets med deras. Det – att välkomna någon till ens Facebookprofil – är en avvägning mellan att spela välvillig Gud eller salongsvärdinna och att outa sin narcissism. (Eller i otäckare fall: stalkermentalitet, nyfikenheten på vad den andre döljer på sin sida).

    Det kanske är lättare att hantera ångesten över att ens aktivitet på en sådan sajt är så anti-Jante om man som du skriver ser det som en kollektiv erfarenhet? En plats där spelregler och mening hela tiden är under förhandling mellan aktörerna, och mellan olika skikt i individens medvetende. (Åh, herregud, jag försöker vara intellektuell! Vet folk hur lite filosofi jag har läst, förstått och tenterat?)

    Min facebookvän Alexandre har formulerat sin hållning till nyttan (och möjligen också skadan!) med sociala medier som begreppet ”the social butterfly effect”. En helt obetydlig person kan fladdra runt på en massa olika digitala scener och genom sin närvaro och sina kommentarer ge inspiration till nya tankar och omvälvande skeenden som han inte alls själv tänkte på eller avsåg att starta.

  2. Maria: Intressant betraktelse! Oerhört bra kommentar! Jag och Heidegger är egentligen inte vänner, så mitt syfte med att skriva om honom är att gå in och mutera hans idéer. Dock finner jag hans ångestbegrepp intressant, just för att det ligger på en filosofisk nivå snarare än en psykologisk.

    När det gäller facebook tror jag inte att man ska hantera ångesten. Man ska nyttja den som en resurs för att förstå vad som händer.

    ”The social butterfly effect” låter hemskt intressant. Väldigt mycket smitta över det. Cool.

    (För övrigt: att läsa och tentera filosofi är inget krav för intensifier. Jag jobbar inte så. Har själv inte tentat ett enda poäng i just _ämnet_ filosofi)

  3. Du hittar Alexandre Enkerli på wordpressbloggen Disparate: http://enkerli.wordpress.com/
    Jag tänkte också på att det var idéer som ligger nära smittotänket!

    Är någon sorts halvbildad musikvetare i självvald exil från akademin. Hoppade av från Maskin på KTH för en evighet sedan. Tappade intresset för datalogi under en tvåårig utbildning i ADB. Spelade Adventure i datasalen på SU och läste teologi på föreläsningarna i databasteori. Och sedan var det musik på folkhögskola. Kom till Gbg:s universitet, läste musikvetenskap. Gick en filosofikurs (textteori) som Mats Rosengren höll för ungefär tio år sedan, och har före och efter det prövat att sitta av lite intro till logik, lite filosofins historia, och ävensom lite samtida rysligheter i form av feministisk filosofi och konstteori. Borde antagligen ha satsat på att grunda med lite rejäl sociologi istället.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.