Hyrsnutar, formatnihilism och integriteten

Jag skriver idag i Sydsvenskan om IPRED och försöker där ta ett djupare grepp om frågan än vad som är fallet när den reduceras till så kallad fildelning.

Låt mig förklara några av de tankar som ligger bakom:

För det första handlar det om att korporativism i någon mån står i motsättning mot en liberal rättsstat. Därav det kanske lite dramatiska begreppet ”hyrsnutar”.

Därefter en kulturpolitisk betraktelse. Jag citerar mig själv:


Att ge dessa aktörer större befogenheter och bättre tillgång till internetoperatörernas kundregister är en kulturpolitisk kapitulation. Den vittnar inte bara om en oförmåga att skapa progressiva lösningar på fildelningens möjligheter, utan också om ett slags formatnihilism där digital musik och video reduceras till en immateriell rättighet som ska skyddas i termer av monetära vinster, snarare än utforskas eller experimenteras med.

När jag googlar på begreppet ”formatnihilism” får jag inte några träffar förutom min egen artikel, men tanken är långt ifrån ny. Den bygger ungefär på vad McLuhan och Kittler har jobbat fram sedan sextiotalet, alltså tanken om att innehåll är underställd, dock ej oväsentligt i förhållande till, den ekologi av format och medier med vilka de kan kommuniceras.

Men det kanske viktigaste jag vill säga är att IPRED inte bör behandlas som en fildelningsfråga utan som en generell trend mot ett totalt kontrollsamhälle. Återigen ett autocitat:

De övervakningsrelaterade lagarna står just nu som spön i backen och i bloggvärlden har förkortningen FRA ackompanjerats med tonerna av den något längre bokstavskombinationen Ipred. Stämningen är dock densamma: nya och fantastiska möjligheter för att dela kultur och att kommunicera med varandra går hand i hand med övervakningsteknologiska revolutioner som möjliggör ultrasnabb kontroll. Det som oroar kanske mest är att de hela tiden tycks hamna i händerna på aktörer vars verksamhet vi har liten insyn i: privata ”piratjägare” och hemlig signalspaning.

Begreppet ”ultrasnabb kontroll” kommer från Paul Virilio, och har plockats upp bland annat av Gilles Deleuze. Internets är revolutionärt, men det är inte bara positivt. Det är en potentiell katastrof för integriteten om vi överlämnar IP-ontologin till big brother eller little sisters. Authoritarianism eller korporativism. Jag vill säga att vi kan välja bort dessa till förmån för delad kultur och fri kunskap.

När ”kulturarbetarna” går samman i en vulgär primitiv ackumulation kan jag inte annat än äcklas över att de har mage att säga att ”kulturen blöder”. Dessa former av antiintellektualism och patetisk katedralelitism bör förpassas till trettiotalet!

Uppdatering: Oscar Swartz skriver tänkvärt om kulturarbetare och Opassande efterlyser en högre nivå från ”kulturarbetarnas” sida. Den är nämligen pinsamt låg.

6 reaktioner till “Hyrsnutar, formatnihilism och integriteten”

  1. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=569

    Nu kommer stekeln ur äpplet. Etablissemanget vill till varje pris hejda utvecklingen, skydda sig mot konkurrens och slå vakt om sina oförtjänta privilegier. Det här är en klassfråga! Den löser vi bara med oförsonlig kamp. Dags för allmän ekonomisk bojkott av ”stjärnorna”.

    http://www.newsmill.se/artikel/2008/10/27/rosta-pa-piratpartiet

    Själv föregår jag med gott exempel. Lever som jag lär. Skriver poesi. Håll till godo. Bara koppa av, spara i textfil, gör vad ni vill med det. Mina dikter tillhör inte mig, de de tillhör folket.

    http://kraxpelax.blogspot.com/
    http://nattljuset.blogspot.com/

  2. Det är ju närmast komiskt när sångaren i BWO och Helena Bergström kallar sig för ”kulturarbetare”…

    Förvisso så är det en intressant fråga hur man skall kunna leva på kultur idag, när alla reproduktioner blivit ”gratis”.

  3. Peter Ingestad: Trevligt med en diktare på nätet! Jag vet inte riktigt vilka som menas med ”folket”, men det är ju kul att du delar med dig.

    Kristoffer Ekman: Jag tycker nästan tiil och med att begreppet kulturARBETARE är ganska missvisande. Visserligen heter det ju kurlturindustri, men som Oscar skriver, kanske det är mera korrekt att kalla dessa för kulturENTREPRENÖRER.

  4. Tack som alltid för spännande funderingar!

    Christopher: ”Det är en potentiell katastrof för integriteten om vi överlämnar IP-ontologin till big brother eller little sisters.”

    Ett avsnitt av Numb3rs säsong tre hade samma lösning som vi diskuterat på post Resistance Seminar. De kallade det för Onion method. Man kan lämna behovet av ip adressering när vi kommunicerar över internet genom att lägga lager på lager av kommunikation – som en lök.

    Om man skapar en ström mellan oss. Man låter den strömma ofta eller alltid. Sedan skapar man underlager av kommunikation där adresserna inte längre bygger på ip nummer. Med flera sådana onion-lager och tillräckligt stark kryptering så blir det omöjligt att utifrån spåra hur kommunikationen går.

    Då döljer vi adresserna och hindrar möjligheten till sociogram, samt innehållet och hindrar avlyssning/läsning. Då blir privata och offentliga övervakningar tvungna att bryta sig in för att se kommunikationen. Och då bara den som inbrottsoffret har kommunicerat. Resten är dolt som i löklager även om kommunikationen gått via den datorn.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.