Höstvitalism

När det börjar mörkna ute och när löven faller, när regnet fuktar våra kläder och när vinden får trädkronorna att susa dovt, då infinner sig allt som oftast en vacker känslostorm. Det är lätt att gripas av Nordtyskt mörker, Skandinaviskt vemod och tågens stå(h)lkroppar.

Hos evighetsåtta/Anders läser jag dock något som jag skulle vilja konfrontera:

Dialektik bygger på just obalans och imperfektion. Ett ständigt förfinande, ständigt sökande, ständigt pendlande. Aldrig vila, aldrig finna helt rätt. Det är de små sprickorna i tillvaron som fortskridandet hakar sig fast i, drar sig framåt med. Ena gången är det för mycket, andra gången är det för lite, aldrig är det perfekt. Och ur denna pendlande process, som en slaggprodukt: livet.

Innan dialektiken konfronteras, låt mig först bara säga att hösten endast är ett veck efter sommaren. Det är inte så att något dör på hösten, det bara laddar om inför sommarens eviga tillblivelse. Och så länge vi inte får en tyst vår av fossilapokalypsen återvänder även de territoriella fåglarnas kvitter. Nu över till mina reflektioner:

Låt mig argumentera rakt i motsats. Livet är inte en produkt av någon process, det är snarare grunden för livet självt, en produktion av sig själv som aldrig stannar av. Ett liv, i begreppets breda bemärkelse, konstituerar livskraften som sådan, och imperfektion har ingen faktisk mening annat som en tanke om perfektion (dialektikens fälla).

Spillror och slaggprodukter i våra gener skapar nya arter genom horizontal gene transfer (aparallell evolution), fragment av våra kulturella uttryck skapar memer, och till och med den mänskliga ångesten ger visar livet i sin fulla uppenbarelse, nämligen genom att vi kan se bortom den. Låt mig citera en oväntad vitalist:

När ångesten lagt sig, då brukar det alldagliga talet säga: >>Det var egentligen ingenting.>> Detta tal träffar i själva verket just det som var. /…/ Det som ångesten ängslas inför är ingenting av det som är till hands inom världen. (Heidegger, §40 i Sein und Zeit)

Således, det finns ingen perfektion att sträva efter. Vi kan inbilla oss detta genom olika tankar om det ena eller det andras ideala tillstånd, även när det kommer till självet. Moderniteten är ju, som många sociologier har påpekat, reflexiv. Det vill säga att vi förstår vårt liv i förhållande till vår omgivning, och tillskriver oss själva en slags agens där vi kan göra livsval. Detta skapar den moderna ångesten, och allt vore kanske väl med det, om det inte vore så att det likaväl går att leva och tänka efter andra premisser.

Det första steget att tänka bort att imperfektion skulle vara brist eller avsaknad, och istället tänka dess kreativa processer, är att underkänna den enhetstanke som  ligger bakom den reflexiva och moderna ångesten. Självet som utgångspunkt skapar en figur om att självet har en mening, men eftersom denna mening aldrig kan fulländas måste vi vända helt på resonemanget. Det finns ingen enhet, allt som finns är multipliciteter*, även i kärlek och i ångest:

Heavenly nuptials, multiplicities of multiplicities. Every love is an exercise in depersonalization on a body without organs yet to be formed, and it is at the highest point of this depersonalization that someone can be named, receives his or her family name or first name, acquires the most intense discernibility in the instantaneous apprehension of the multiplicities belonging to him or her, and to which he or she belongs.

Det är just spillrorna, fragmenten, de ofärdiga tillstånden och de halvfärdiga tillblivelserna som är grunden för en de-individualsierad och ständigt ofärdig resa. Det ofärdiga är inte i obalans, utan när vi istället accepterar att även de mest kaosartade tillstånden, som vid första anblick ter sig obegripliga och meningslösa, ändå hänger samman som en ständigt perfekt värld, kan vi ta oss bortom balans, perfektion och räta linjer och istället tänka immanens. Det som är ready made är passivt snarare än det ofärdigas konstanta spänningar.

Den västerländska kulturen har varit mycket otacksam mot tanken om imperfektionen och smutsen, ens som tänkbara utvägar. Samhällsinstitutionerna kräver betyg, färdigheter, dokumentation, certifikat. Våra kollektiva fantasier kräver ideala livsnarrativ mot vilka vi kan bedöma våra kvalitéer och frossa i misslyckanden. Vetenskaperna kräver sanning i tanken, psykoanalysen sanning inför sig själv.

Språket tillåter inte sär_skrivningen, annat än som kulturell distinktion. Förhållanden kräver tillbedjelse till den rätta -ismen, alternativt ett tillbakafallande i de nedsänkta traditionerna. Dessutom finns det flera proto-fascistiska drag i partipolitik som kräver den rätta principen, den allmänmänskliga och matematiskt demokratiska linjen, och därmed sanningen inför den fördefinierade massa som då och då får namnen proletariat, ”verklighetens folk”, arbetarna, familjerna, etc.

Att hantera imperfektion är en sak. Våra gener är redundanta, så vi har ganska goda chanser som art. Men att frodas i imperfektion är svårare. Därför återkommer vi ständigt till att vi måste tänka bort brist, eller åtminstone förstå att brist alltid kan förändras. Från schizoanalysens manual, Anti-Oedipus:

The true visionary is a Spinoza in the garb of a Neapolitan** revolutionary. We know very well where lack – and its subjective correlative – come from. Lack (manque) is created, planned, and organized in and through social production (23).

Den spinozistiska staten är inte samma stat som Platons. Staten kommer inte före människorna som bor i den, utan bärs upp endast genom att de multipla och aldrig sinande mikrohändelser, som vi alla utför varje dag, faller samman i en viss ordning. Denna ordning är producerad, precis som varje sekund är producerad och realiserad verklighet. Produktion av produktion. Det finns inget värdeomdöme eller några felaktigheter. Snarare är det så att vi bygger bristen in i system, oavsett om de är antimarknader på ett större plan, eller ideala familjer, vänskapsband eller relationer – Eller självet.

Endast om vi tänker oss det perfekta tillståndet kan denna imperfekta brist skapas. Men det är inte vi själva som kommer på den. Det är snarare så att denna process sker mot konkreta såväl som abstrakta konfigurationer. Jag ska skriva det perfekta blogginlägget i ögonen på de andra (eller den Andre), och jag vill att de ska bekräfta detta genom att säga det till mig -> social produktion som aldrig avstannar, inte har något slutmål. Det rör sig alltså om en råplatoniserad teleologi (där snackar vi motsats) för praktiska bristen, och därmed för dess ångest.

Men i det abstrakta är det ännu mera bedrägligt. När vi tänker oss livet som sådant, och hur det kan figurera som perfekt eller imperfekt, ger vi oss in i de existentiella domänerna. Men om vi återvänder till Heideggers citat ovan, inser vi att det inte finns något där. Sociala eliter, perfekta ideal, det som är på tal – är alla socialt producerade brister mot vilka endast ångest står att återfinna. Imitationer, vare sig de handlar om bristfälliga efterlevnader av perfektion, eller konkreta efterlikningar, tenderar dessa bara att reproducera bristen så länge de riktas uppåt. Men de är egentligen totalt passiva, eftersom de inget förändrar, utan bara reproducerar en given ordning.

Imitationer som sker horisontellt däremot, har potentialen att fälla de skenbara perfektionerna. Oheliga allianser, aparallell evolution, mikrotaktik, små slembildningar i det fördolda. Imperfekta konstellationer som blickar åt sidan och skapar sina egna begrepp, lösningar och meningsfyllda ritualer. Smutsen, det stökiga och det kaosartade som skapande. Konstant work-in-progress, tillblivelse av något annat än sig själv så som jaget. Pluralism.

*Let us return to the story of multiplicity, for the creation of this substantive marks a very important moment. It was created precisely in order to escape the abstract opposition between the multiple and the one, to escape dialectics, to succeed in conceiving the multiple in the pure state, to cease treating it as a numerical fragment of a lost Unity or Totality or as the organic element of a Unity or Totality yet to come, and instead distinguish between different types of multiplicity.

** Denna observation sammanfaller med en IRC-konversation i #telekompaketet tidigare idag (runt 19:50 om ni har backlog) om varför Spinoza egentligen var Italienare. Hans musikaliska filosofi hör snarare hemma i Italien än i Holland.

16 svar på “Höstvitalism”

  1. Jag tror att vi är närmare varandra i tanke än vad vi tror. Men det finns några centrala ting jag ändå ställer mig frågande till. Får läsa om och utveckla imorgon, vid ett riktigt tangentbord.

  2. Nu har jag läst, begrundat. För det första, tack för inspirerande skrivande och någon att stöta mina tankar mot.

    Jag håller med om mycket av det du skriver, speciellt just det produktiva i imperfektionismen, samt att det skulle vara ett misstag att tro att imperfektionism är något negativt. Detta är såklart svårt att undvika när jag använder ord som brist, sprickor o.s.v., men begreppen skall absolut ses i en kreativt sporrande och framåtriktade mening. Inte som någonting dåligt.

    ”Imperfekta konstellationer som blickar åt sidan och skapar sina egna begrepp, lösningar och meningsfyllda ritualer. Smutsen, det stökiga och det kaosartade som skapande. Konstant work-in-progress, tillblivelse av något annat än sig själv så som jaget.”

    Det här håller jag fullt med om, även det jag skriver om under hacking-rubriken. Jag har inte en fullt så upplöst bild av jaget som du och många andra telekompisar, men jag börjar undra om det inte är i huvudsak en rent nominell skillnad. Jag tror inte att jaget är mer än en fokuspunkt för tusentals externa trådar som råkar kryssa över varandra just där. Lite som att nuet bara är kontaktyta för erfarenhetsrum och förväntningshorisont. Jag tror dock att jaget är ett användbart begrepp, och att även OM det skulle gå att upplösa jaget till den punkt att det inte längre är det, så är vi i alla fall inte där än.

    ”Every love is an exercise in depersonalization on a body without organs yet to be formed, and it is at the highest point of this depersonalization that someone can be named, receives his or her family name or first name, acquires the most intense discernibility in the instantaneous apprehension of the multiplicities belonging to him or her, and to which he or she belongs.”

    Jag tror att jag hintade åt det här hållet i mitt tidigare inlägg om kärlek (och lite Hegel), och jag håller med. Gällande analys av människans fragmentisering och imperfektionism tror jag i allmänhet att jag håller med dig. Det är snarare på det spinozistiska planet som jag finner problem, alltså antagandet att eftersom allt är perfekt så är dialektiken inte nödvändig (eller möjlig?). Om jag har missförstått eller förenklat här ber jag om ursäkt, det skall genast sägas att jag inte har stenkoll på Spinoza.

    ”Det ofärdiga är inte i obalans, utan när vi istället accepterar att även de mest kaosartade tillstånden, som vid första anblick ter sig obegripliga och meningslösa, ändå hänger samman som en ständigt perfekt värld, kan vi ta oss bortom balans, perfektion och räta linjer och istället tänka immanens.”

    Jag tror att det jag inte kan komma över här är tanken som leder från antagandet om världens (det absolutas) perfektion till att allt som är modi på detta absoluta perfekta skulle vara perfekt per automatik. Det skapar delvis en determinism, delvis en meningslöshet, som jag inte kan acceptera. Men det är svårt att bena ut vad jag verkligen menar här, för jag håller helt och fullt med om att ”de mest kaosartade tillstånden, som vid första anblick ter sig obegripliga och meningslösa, ändå hänger samman som en ständigt perfekt värld”. Jag måste nog ta till lite Hegel här, för att utveckla mina tankegångar.

    Hegel pratar om det absoluta som en organisk helhet, inte som en mekanisk. Det absoluta är en total organism, omslutade allt. Det oändliga (det absoluta, den organiska helheten) innehåller det ändliga (det bristfälliga, det enstaka, delarna) på samma sätt som en människa består av flera små delar som alla gör sitt jobb. Delarna är levande, men skulle inte existera utan helheten. Samtidigt är helheten mer än delarna. Mina tarmar är meningslösa slangaktiga korvkonstrukioner som, ensamma, inte fyller någon nämnvärd funktion, men som i min kropp blir mer än sin mekaniska bestämmelse, som till stor del är en nödvändig-men-inte-tillräcklig förutsättning för mitt liv. Min metafor haltar delvis såklart: en tarm kan vara föda till ett djur, och kan med avancerad läkarkunskap säkerligen ersättas med cybernetik. Men jag hoppas att poängen ändå framgår.

    Om vi nu sträcker ut metaforen till att gälla den absoluta substansen vari världen består får vi en värld som absolut kräver ändlighet och brist hos sina mikroorganismer, för att kunna vara en hel, total, perfekt makroorganism.

    Det finns en teleologisk komponent i det hela, ja, men jag menar att den spinozistiska lösningen istället skapar en deterministisk komponent. Teleologin är absolut men den är inte förutsägbar, och den tillåter en öppen och fri vilja. Den säger inte: ”vad du än gör då gör du det perfekt”, utan istället: ”du kan begå misstag, men misstagen behövs”. Den organiska teleologin förutsätter just bristfällighet och kontingens. Den bygger på en cybernetik, en självkorrigerande funktion över tid, som förutsätter bristfällighet. Och detta är alltså dialektiken i mina ögon.

    Jag håller helt och fullt med Heidegger om att ”[d]et som ångesten ängslas inför är ingenting av det som är till hands inom världen.” Men denna insikt räddar inte känslan, den råder inte bot på ångesten. Snarare skapar den en förväntan just på att vi skall vara begåvade och rationella nog att låta insikter om världen styra våra känslor, när det ofta är tvärt om. Således behövs inte en förklaring av världen som är logisk, utan en förklaring av världen som ursäktar människan. Jag tror att vi turligt nog lever i en värld som ursäktar människans ändlighet som ett modus på det oändliga, ja, som t.o.m. bygger på det. Det oändliga innehåller allt det ändliga, men likt en människa är det oändliga mer än en funktion på delarna.

    Ack så lång kommentar, och ack så rörig. Hoppas att den kan ge något. Det gav i alla fall mig mycket att skriva den. 🙂

  3. Åh vilken fantastisk kommentar Anders! Den fick mig att fundera på många saker.

    Några bemötanden:

    Jag tror inte att jaget är mer än en fokuspunkt för tusentals externa trådar

    Här skulle jag hävda tvärtom igen 🙂 Trådarna fokuserar inte inåt, snarare är jaget en kopplingspunkt, en router. Visserligen har en kopplingspunkt semistabila tillstånd eftersom kopplingarna ofta är hyfsat lika varandra. Vi har ex. ungefär samma vänner under vissa tidsperioder, kontaktnät stabiliseras, man byter inte bloggar i sin reader varje dag etc. Men, stabiliteten uppstår endast sekundärt, jaget som kopplingspunkt har alltid intensiva potentialieteter. ”Vi vet fortfarande inte vad en kropp kan göra”, som man brukar säga.

    Det skapar delvis en determinism, delvis en meningslöshet, som jag inte kan acceptera.

    Ja, jag håller med. Fast ändå inte. Determinism gör det bara skenbart meningslöst, i den bemärkelse att meningslösheten skulle bestå i att ens fria livsval inte skulle spela någon roll.

    Istället måste vi tänka en determinism på ett högre plan i relation till evigheten. Du och jag är utrustade med emotioner och kan välja olika val i livet, vilket är etik. Men förutsättningarna för att ett val över huvud taget skall kunna effektueras är alltid att ge sig in i världen, som med nödvändighet alltid hänger samman med krafter starkare än (in)dividen. Existensens ihärdigande innebär alltid att vi gör saker tillsammans med omvärlden, och det är endast så vi kan bli eviga. Och att vara evig innebär inte att ens namn blir nedtecknat på en stentavla eller att man ändrar historiens gång på ett speciellt sätt.

    Snarare är det så att evigheten är irreduktionistisk och förutsätter varje enskild händelse (ex. jag är en sådan händelse) för att hänga samman på det sätt som den hänger samman. Längs tidens gång förändras detta fram och tillbaka, det är därför determinismen inte har någon plan, inget telos, inget mål annat än att utveckla sig själv, att explikera sig i varje litet moment.

  4. Jag tänker så här:

    Alla möjliga tillblivelser är immanenta – de finns så att säga ”redan” i energimaterien och har funnits där från ”början”. Men exakt vilken infinitesimal (oändligt liten) tillblivelse som aktualiseras i varje givet ögonblick är möjligt att påverka.

    Genom att existera gör vi skillnad (=påverkar). Den minsta atom eller elementarpartikel gör skillnad genom sin existens och påverkar därmed världen. Trots att den enskilda partikelns påverkansmöjlighet är linjär, enkel att beskriva som en ren orsak-verkan-relation, så uppstår nya påverkansmöjligheter när dessa partiklar slår ihop sig. Syreatomen uttrycker sin skillnad i världen på ett helt annat sätt när den är sammansatt med en kolatom och en annan syreatom, än när den ingår i en sammansättning med ett par väteatomer.

    Så varje möte mellan entiteter innehåller möjligheten till en explosion av aldrig tidigare sedda, förutsedda eller ens förutsägbara möjliga tillblivelser. Dessutom (detta är det häftigaste av allt!) när de på mikroskopisk nivå enkla och linjära processerna kopplas samman i komplexa system uppstår (emergerar) möjligheten att frigöra sig från ”linjäriteten”, från determinismen som finns i de minsta processerna som bygger upp allting annat.

    Allt som krävs är att det på någon aggregationsnivå av linjära processer uppstår en ”helhet” som viker tillbaka över sina beståndsdelar och inverkar på deras sammansättning – därmed får vi nämligen ett dynamist system, en maskin, som hela tiden är involverad i framskapandet av sina egna tillblivelsevillkor. Och sådana komplexa system finns sannerligen överallt!

    Det mänskliga medvetandet är ingenting annat än en semistabil maskinisk organisation för processande av information, som emergerar ur ett komplex av enkla, linjära processer – och som därmed kan processa information självständigt!

    Detta är naturligtvis inte att säga att medvetandet processar informationen utan att påverkas av den, dess materialitet. Vi upphör att existera om inte externa flöden tillåts passera och cirkulera genom oss och göra skillnad i oss. Genom att ständigt söka och omsätta energimateriaflöden kan vi upprätthålla denna interna organisation, samtidigt som organisationen vi försöker upprätthålla i sanning är intern, dvs till för att upprätta och upprätthålla en (föränderlig) gräns mellan insida och utsida. Individuering är just precis detta!

    Jag tror alltså att vi måste se ”jaget” som en paradox (inte som ett felslut, utan som en förening av två till synes motsatta rörelser): En maskinisk helhet som viker tillbaka över sin beståndsdelar och därmed på ett sätt undandrar sig relationer till omvärlden, OCH som ett system som ständigt omsätter mötet med världen i detta maskiniska system, som alltid lever och utvecklas i relation till sin utsida.

  5. Marcus: Intressant! Och tack för den långa kommentaren!

    Jag instämmer i det du beskriver. Jag tror att man går fel precis när man tänker sig interioritetsrelationer istället för exterioriteter. När jaget undandrar sig, och bryter flöden, något som är nästan omöjligt, händer det att vi föreställer oss en kärna eller än värre ideala former.

    Men, att istället tänka jaget som flytande i ett bollhav, i brownsk rörelse, innebär inte att man ger upp tanken om att saker går att kontrollera eller påverka. Snarare öppnar erkännandet av komplexiteten, igenkännandet av de energier som hela tiden puttar åt alla håll och kanter, för agens.

    Men bollen i bollhavet, atomen i swerve-motion, eller jaget i världen, kan inte putta sig själv, utan kräver alltid att någon eller något annat fungerar som avstamp. Det är just därför som mikrotaktisk kollektiv handling alltid är kraftfullare än att man försöker göra rätt, fokusera eller koncentrera sig.

  6. Hmmm… Jo, när jag säger ”undandra sig” handlar det inte om att bryta flöden, utan snarare om att växla dem, översätta dem (eller snarare en del av överflödet) i nya materialiteter och energier som systemet själv använder sig av.

    Som när fotosyntesen omvandlar solljus till en mer hanterlig energiform – kolhydrater – genom att använda det till att spjälka vattenmolekylen och binda vätet från den till kolet från en koldioxid-molekyl. Kolhydraterna lagrar alltså solenergi som med hjälp av enzymer – vid ett senare tillfälle, på ett annat ställe i systemet – kan frigöras och användas. I växlingen från en energi(materia)-form till en annan går gränsen mellan systemet och dess omgivning, inte där relationerna mellan systemet och omgivningen upphör. Det som gör växten distinkt, individuerad, är dess förmåga att för egen del växla en energimateria-form till en annan.

    Kolhydraterna, det lagrade solljuset, ingår sedan också i ”högre” system: Näringskedjor och till och med (årmiljoner senare) i transporter, uppvärmning och elektricitetsframställning – det vill säga när andra distinkta system omvandlar fossila bränslen till för sina systemiska ”syften” mer hanterliga former.

    ”Kollektiv handling” kan kanske syfta på aggregerade eller distribuerade effekter av flera distinkta systems handlingar, eller en systemisk organisering eller självorganisering av handlingar.

  7. Marcus, jag upplever det som att du pratar väldigt mycket om system, och ser hur allting passar bra in i system. Mikrosystem som atomer, större system som den mänskliga kroppen och system som tar årtusenden på sig att realiseras. Du pratar även om det maskinistiska i det hela.

    Min problem med detta, och egentligen vad jag tror är huvudanledningen till att jag inte kan acceptera den spinozistiska linje Christopher jobbar på, är att ett system som bygger på att allt är perfekta delar av ett perfekt system inte tillåter saker att gå snett, det lämnar ingen plats för det som de facto går fel, eller t.o.m. känns fel. Som jag påpekade i förhållande till Heidegger-citatet: huruvida jag förstår att jag är en perfekt del av världen oberoende av vad jag gör, att ångesten riktas mot ett ingenting o.s.v., så löser det inte de rent existentiella problemen i att t.ex. känna sig värdelös. Inte heller ger det en speciellt smidig förklaring till saker som verkade gå rätt men som sedan inte funkade så bra (t.ex. de många mutationer ur evolutionärt syfte).

    Det maskinistiska systemtänket verkar även på något sätt vilja upphöja varje liten del till evigheten till oändligheten, när jag menar att det är det ändliga och högst temporära i de små delarna som gör att de ens kan finnas och existera, urskiljas ur den absoluta mängden, vilken är något evigt.

    Således förespåkar jag en organisk monism, i vilken bristfälligheter tillåts vara och ses som brister, men också som totalt nödvändiga för framskridandet och utvecklingen av organismen i stort. I evolutionen kan man t.ex. se det i att de mutationer som leder till död är ett sätt att sondera marken. En majoritet av sonderingarna leder till sondens död (så att säga), men alla sonderingar är nödvändiga för en utvecklande av nya typer. På samma sätt kan man se det som att det finns något i lidande som gör att man sedan kan vända upp ur det och bli starkare, utveckla sin person etc.

    Ursäktar om jag konstruerat en system-strawman som inte finns, kan vara min brist på förståelse som spökar.

  8. Anders: Ja, det kan behövas lite förtydligande här. Tack för att du framhärdar!

    Om systemen: Vad jag talar om är maskiniska system, som är något helt annat – verkligen helt annat! – än mekaniska system (eller snarare än idealbilden av mekaniska system – även sådana läcker ju i verkligheten något fruktansvärt, spiller friktionsvärme, glappar och så vidare).

    Det maskiniska systemet upprätthålls genom att uppsöka ständig tillgång på energimateria att cirkulera och använda överflödet av för att bygga upp, reparera och reproducera sig själv. Ett sådant system upprätthåller en kausal redundans och är allt annat än absolut, perfekt, linjär i sin tillblivelse.

    Maskiniska system är inte eviga utan faller sönder hela tiden, när deras kausala redundans bryter samman. Men maskiniska system har också den fantastiska förmågan att ofta kunna hantera avvikelser, antingen genom att göra sig av med dem (avfall är en biprodukt i alla dynamiska system, det finns alltid ett utflöde) eller genom att inkorporera dem i sin distribution av kausaliteter – det är då utveckling sker. Men sannerligen kan avvikelser också leda till den kausala redundansens sammanbrott, systemets död, vilket naturligtvis bidrar till viktiga sorteringsmekanismer.

    Om ”brist”: Vad gäller brist, imperfektion etc handlar vår begreppsliga mismatch nog mer om ontologiskt finlir, tror jag. Brist och imperfektion har ingen egen ontologisk status, inget eget vara, utan existerar endast i jämförelse (en jämförelse som f ö måste göras av en objektiv instans, en bedömare – ett förnuftigt subjekt) med det fulländade.

    Men just eftersom det du kallar en ”brist” är produktiv (”gör skillnad”, med min terminologi) så måste den ha en egen ontologisk status, ett eget vara. Det är alltså inte alls en ”brist” i betydelsen ”frånvaron av något” – exempelvis perfektion – utan en positiv skillnad, en skillnad som existerar i sig.

    Därtill: Kan vi förstå skillnad i sig, behöver vi ingen dialektik, ingen obalans, inget pendlande, utan kan bygga världen helt utifrån alltid sökande och produktiva serier, sekvenser av skillnader.

    Om evighet: Kan menar Chris något annat, men jag känner ungefär att det eviga är den in i oändligheten repetitionen av varje skillnads skillnad (det vill säga inte repetition av likhet, av samma, utan en kopiering som alltid innehåller mer/något annat än det så kallade ”orginalet”). En gjord skillnad är evigt skillnadgörande!

    Behöver jag bli flummigare och mer otydlig? 🙂

  9. Marcus, jag kan bara säga att jag är glad att du fick upp ögonen för det här kommentarspratet! 🙂

    För det första, jag tycker mig se stora likheter med din förklaring av maskiniska system och Hegels organiska. Dock måste jag läsa mig in mer på de system du talar om innan jag kan utveckla den tanken så mycket längre.

    För det andra, din definition av brist är verkligen mitt i prick, och fick mig att äntligen kunna (be)greppa det rätt. Det är just det jag försökt uttrycka men inte lyckats, dvs att brist inte skall förstås som avsaknad av perfektion utan som något positivt, görande, spretande, framåtdrivande. Dock vill jag ställa mig frågande till antagandet att dialektiken absolut behöver bygga på en brist i fråga av avsaknandet av något. Snarare kanske vi behöver gå bortom begreppsparet imperfekt-perfekt, vilket inte behöver motsätta sig en historisk pendling. Men å andra sidan kan jag bara skapa så många epicykler innan det är onödigt att hålla kvar diskursbegreppet. Men likväl, jag vill ge det mycket cred just för att betrakta, hantera och förstå verklighetens gång.

  10. Anders: Härligt! Och vi får väl se när det blir läge att diskutera vidare. Jag är som sagt övertygad om att repetition av skillnad, i serier och sekvenser, gör att vi kan lämna dialektiken bakom oss och med den negativitet, imperfektion, brist, konflikt etc som ontologiska begrepp.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.